Alexandersgatan i Helsingfors vid 16-tiden idag. Spårvagn, biznez och folkliv.
Sista kvällen i Helsingfors för den här gången. Jag och stan blir mer och mer kompisar. Det här är en ren stad, en vacker stad och just ikväll i alla fall, även en kall stad. Iklädd Helsinkis enda äkta inkaluva (köpt i Peru 2007) var jag ute i den tilltagande kylan och åt en utsökt bouillabaisse [bujjabäääss] på en snofsig restaurang vid hamnen. Megagott!
Två iakttagelser gjorda. 1) Trafikljusen håller grönt resp. rött rekordlänge. Inte så att jag klagar. Som gångtrafikant hamnar man ofta på plus i detta, eftersom man ofta kan chansa i slutet på det röda. 2) När man ska åka buss måste man, förutom att stå vid rätt hållplats också vinka till bussen för att den ska stanna. Jag har haft tur och haft andra passagerare som gjort detta, jag begrep ingenting, men idag fick jag förklarat var skåpet ska stå. Vinkar man inte stannar alltså inte bussen.
Det går inte att blogga idag utan att nämna det som hände i natt. Även om alla andra gör det också. Att en afroamerikan blivit vald till USA:s president är så obeskrivligt stort. Jag tror aldrig jag känt en sån tillfredsställelse över något politiskt överhuvudtaget som när jag vaknade i morse, slog på datorn och konstaterade att Obama vunnit. Jag har inte riktigt "varit inne" i valrörelsen, men det räcker att han visat att man inte behöver vara en rik vit för att nå världens mäktigaste position. Barack Obama har röjt vägen, alla kan lyckas, ingenting är omöjligt, det finns inte längre en mall för hur en amerikansk president ser ut. Jag vågade aldrig riktigt tro på det, tänkte att det fanns tillräckligt mycket ultrakonservatism och smygrasism som skulle vända trenden till slut. Det är inte bara en "ny president", det är otroligt mycket större än så.
Obama känns väldigt sympatisk, aldrig har väl en presidentkandidat fört en kampanj med så lite smutskastning av motståndaren och mer fokus på vad som måste göras. Han är inte alls den fula gubbe som Bush, hans ofta otäcka åsikter obeaktat, varit. Obama är en kille jag gärna delat en flaska vin med, spelat Nynningen för och sagt "Ey, mannen, dessa sa redan 1974 ungefär det du säger nu, kanske inte lika nyanserat men de vill också ha förändring" och han hade sagt "who is it" och jag hade sagt "The Nynning, from Gothenburg" och han hade stampat takten och sagt "oooh, I like it" och så hade vi öppnat en flaska till. Självklart har inte Obama samma världsåskådning som Tomas Forssell och Totta och de andra hade, men jag hade sagt det ändå, för jämfört med sina företrädare så är Obama defintivt en proggare.
Hans segertal var enormt. Vilken grym talare han är. Det är som musik, även om man inte lyssnar på orden så är det som bra musik - inlevelsen och rösten gör att det går att lyssna på med behållning ändå. Och även om det egentligen inte var så mycket innehåll var det så mycket framtidstro och positivism i det att det var svårt att hålla tårarna tillbaka, i alla fall när kameran zoomade in Jesse Jackson som också grät. Talet var det mäktigaste jag hört, näst Martin Luther Kings klassiska Let Freedom Ring-tal. Let Freedom Ring är trots allt lite tyngre än Yes We Can.
Det kändes som jag vaknade i en lite bättre värld i morse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar