Mark Kozelek & Sun Kil Moon (support: Steso Songs). Debaser Malmö 6/9/08.
Efter vad som inte kände särskilt länge säger Mark Kozelek att han ska spela den sista låten. Jag tänker "va, det har ju precis börjat". Jag tittar på klockan och inser att han och hans band redan spelat i en timme och 45 minuter. Det där räcker egentligen som förklaring till hur bra den här spelningen var.
Ändå är det ingen orgie i variation. Men, det är en uppvisning i vacker melankoli, långsamt men glimrande gitarrspel (från både Mark och den andra gitarristen) och det är en av popvärldens bästa röster.
Mark Kozelek gjorde sitt namn som sångare i depp-indiens flaggskepp på 90-talet - Red House Painters. Musik som man får stryk om man spelar på en fest, men som hjälpt många tragiskt deppiga människor i sitt självömkande, bl.a. undertecknad. Sen gjorde han någon soloskiva i början på seklet innan han bildade Sun Kil Moon.
Jag är lite kluven till skivorna med Sun Kil Moon, de är förvisso vackra men också ganska tråkiga och aningen enformiga. Live är det däremot allt annat än tråkigt. Det är lika långsamt (slowcore kallades det någonstans), men gitarrerna låter mer elektriskt och musiken tar sig in på ett kraftfullare sätt. Marks röst ger mig knottror (melankolin sitter än mer i rösten än i musiken, även om det är både och) och hans spel på sin 12-strängade elgitarr är ren magi. Det är helt enkelt oerhört vackert.
I det briljanta fyramannabandet spelar både gitarrist och basist från Red House Painters, men låtvalet är i princip bara från Sun Kil Moon. Som sista extralåt kommer dock Red House Painters-klassikern Katy Song, med bara Mark på scenen.
Fanns det då inget dåligt? Ja, det skulle väl då vara det taffliga och obefintliga mellansnacket. Det märktes att han varken trivdes med det eller hade förberett det. Men i övrigt stod jag mest och tyckte det var fantastiskt.
Steso Songs inledde, och det var såklart också bra. Dessutom passade hennes mörka och stundtals rent kolsvarta texter bra som förband till Mark Kozelek. Inte konstigt att hon kallade honom för "sin största idol". Jag skrev lite om henne här (med en länk till en ännu tidigare text), och det var likartat denna gång. Och jag står fortfarande för att jag hade med The O.D. på min årsbästaskiva från 2006. Kanske skulle nya The Worse kunna platsa på årets?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar