Nightmare Before Christmas 2009, del 4 (sista delen)

Söndagen hade anlänt - det var dags för den sista festivaldagen. Några ägnade förmiddagen åt att bada, andra startade tidigt med starka drycker. Men lugnet varade inte så länge, för redan halv 2 på eftermiddagen var det dags för dagens första artist. Och inte förrän 13,5 timmar senare slutade den sista. Så det fanns att göra denna söndag om man var på humör för livemusik. Och det är jag nästan alltid.

Gemma Hayes är en irländsk singer/songwriter vars stil avvek lite från helgens övriga akter men hennes medverkan kan förklaras av att hon har samarbetat med Kevin Shields och tillhör således kretsen. Här uppträdde hon tillsammans med två medmusiker (på percussion och elektronik) och gav en ganska lugn halvtimme som funkade bra som småtrevlig eftermiddagsmatiné.

Amerikanska indierockpionjärerna Lilys hade jag trott en del på, men jag tyckte inte det stack ut påtagligt. Inte direkt dåligt, men inte heller något jag alls tänkte på bara några timmar senare.


Sen var det dags för A Place To Bury Strangers, ett av de absolut bästa shoegazebanden i världen och självskrivna på en festival som denna. Spelningen påminde mycket om den jag såg på Coachella i våras, men den fina och häftiga ljussättningen gjorde upplevelsen ännu större. Det är vasst och aggressivt och en alldeles fantastisk liveupplevelse. På de båda avslutande låtarna I've Lived My Life... och Ocean tog trion hjälp av ytterligare två gitarrister för att ytterligare förstärka ljudbilden. Makalöst bra spelning!




Isländska Múm spelade på stora scenen och det är ju drömskt och fint men jag tröttnade ändå efter ett tag. Gick i stället till Centre Stage och tittade en stund på hiphoplegendarerna EPMD, som jag fick ungefär samma halvdana känsla av som med De La Soul på fredagen. Naturligtvis kul att se dem, men efterhand blev det tjatigt och lite för mycket klichéer för att jag skulle trivas. Ägnade därför en stund åt mat och biljard innan det var dags att ta itu med kvällens program.

Bob Mould spelade solo med akustisk gitarr men rockade på ganska bra ändå. Såg bara 20 minuter med honom för att det krockade med annat, men det verkar som han blandar solomaterial med Husker Du-låtar. Han förtjänade egentligen mer tid, men jag var nyfiken på Dirty Three som spelade samtidigt. Detta är en instrumental, australiensisk trio med Warren Ellis, sektskägget från Bad Seeds och Grinderman, som frontman. Här spelar han i princip uteslutande violin och de övriga bandmedlemmarna spelar trummor och gitarr. Det här är riktigt vacker musik - popmusik med en klassisk touch. Väldigt bra och en snygg kontrast till den genomgående rockiga inriktningen under helgen. Dirty Three verkar f.ö. vara väldigt populära hos ATP och har spelat på många av de tidigare festivalerna också, och även valt ut artister vid ett tillfälle.


Skramlig indiepop med The Pains of Being Pure at Heart väntade härnäst. Och det hade jag sett mycket fram emot, efter att ha missat dem lite här och där tidigare under året. Och de gjorde bra ifrån sig. Live blev det väldigt tydligt hur likt Popsicle de låter. Möjligen något larmigare och lite mer gitarrmanglande, men ljudbild och melodier är väldigt snarlikt. Låten jag filmat här kunde ju lika gärna ha varit en Popsicle-cover, men det är en låt som har samma titel som bandet som framför den. Jag gillar den videon, då jag har filmat från sidan och lite uppifrån så man får en bra bild av hur det är att se spelningar på ATP i Minehead.


My Bloody Valentine hade denna kväll inga problem med ljudet såsom på fredagen så det var helt rätt att se dem en gång till. Kändes som de var mer fokuserade också.



Klockan hade närmat sig ett på natten men det var två intressanta band kvar på Centre Stage, så ingen anledning att tänka på sömn ännu. Mina medresenärer tyckte dock så och jag blev därför Last Man Standing. School Of Seven Bells var ju uteslutet att missa. Dels för att de verkligen är bra och dels för att jag ville se om tvillingsystrarna Deheza (Claudia & Alejandra) är lika snygga i verkligheten som på bild. Svaret är ja. School of Seven Bells spelar elektropop som är bra på skiva men betydligt tyngre och mer genomträngande live, nästan så det drar åt en slags elektroshoegaze med långa malande partier och starka melodier. En fantastisk spelning och en av helgens bästa trots den skarpa konkurrensen. Här är en video som visar dels hur bra det var och dels återigen hur fin ljussättning det var i Minehead. Missa inte den!


Sist av alla spelade amerikanska Brightblack Morning Light. Normalt är detta en trio, men live backas de upp av fler musiker - på innevarande turné av en duo som kallar sig Voices Voices. Brightblack Morning Light spelar någon slags psykadelisk folkpop, utan sång, och det var lite märkligt att lägga detta som sista band nästan mitt i natten. De spelade bara en låt, eller svit, men den var en halvtimme lång. Musiken var långsam, monoton och musikerna var helt inne i sig själv. Det liknade inte mycket annat jag hört. Men det var samtidigt väldigt vackert och påträngande på ett sätt som fångade mig och trots att klockan var nästan tre när de slutade så trotsade jag mina tunga ögonlock och stannade till slutet.