Igår var det den internationella kvinnodagen och den hoppas jag alla uppmärksammade även om det är en skam för mänskligheten att kvinnors situation i världen är sådan att det ska behövas en speciell dag.
En mindre känd "internationell dag" infaller idag - 9 mars. Det är den internationella gubbrocksdagen. Det betyder att man måste spela gubbrockskivor hela dagen. Och gubbrock behöver alltså inte vara män - även t.ex. The Pretenders, Bonnie Raitt, Joni Mitchell och t.o.m. Maria McKee går att föra till gubbrock. Musik för gubbar - inte nödvändigtvis av gubbar. Och, faktiskt, så behöver man inte ens vara riktig gubbe för att lyssna på gubbrock. I min bekantskapskrets är t.ex. Erika, som varken är särskilt gammal eller man, en av de mest framträdande gubbrockarna.
För att begränsa urvalet lite koncentrerade jag mig idag på perioden från 1985 till 1992. Här är några fina låtar jag avverkat i mitt gubbrocksmaraton. Avskräcks inte av benämningen - det här är bra skit.
tisdag 9 mars 2010
måndag 8 mars 2010
Serena Maneesh
Trots närheten till Norge har jag lyssnat påtagligt lite på norsk musik. Och jag har inte heller särskilt bra koll. Riktigt dålig om jag ska vara ärlig. Kaizers Orchestra gillade jag mycket under en period 2003/04, Röyksopp och Kings of Convenience har ju gjort en hel del trevligt och sen är det massa hårdrock och några småproggiga farbröder. Jag har således allmänt betraktat lusekoftorna som ganska dåliga på musik. Kanske är det Jan Teigens fel.
Ett band gör naturligtvis ingen musiknation, men bandet som får mig att skriva dessa rader och delvis göra avbön heter Serena Maneesh och leds av Emil Nikolaisen. De spelade på ATP-festivalen i Minehead jag var på i december. I musiken finns släktskap med My Bloody Valentine (framträdande), Jesus & Mary Chain, Stooges och mycket annat. Men det låter inte precis som någon av dem - det är trots allt väldigt eget.
Deras andra skiva släpps om några veckor. Jag fick i uppdrag att intervjua Emil och fick då skivan för genomlyssning. Jag har lyssnat på den säkert 10 gånger i helgen. Den är fullkomligt fantastisk. Och det är verkligen ett album - inte åtta isolerade spår. Skivan är inspelad i en gammal bunker och ljudbilden är väldigt speciell - det låter som flera lager av gitarrer, och reverb och andra effekter är slipade till perfektion. Abyss in B Minor känns redan som ett klassiskt album i mina öron. Några av låtarna finns på deras myspace, men som sagt - det är ett album man bör höra från början till slut.
Min intervju bör dyka upp på Radar inom en snar framtid.
Ett band gör naturligtvis ingen musiknation, men bandet som får mig att skriva dessa rader och delvis göra avbön heter Serena Maneesh och leds av Emil Nikolaisen. De spelade på ATP-festivalen i Minehead jag var på i december. I musiken finns släktskap med My Bloody Valentine (framträdande), Jesus & Mary Chain, Stooges och mycket annat. Men det låter inte precis som någon av dem - det är trots allt väldigt eget.
Deras andra skiva släpps om några veckor. Jag fick i uppdrag att intervjua Emil och fick då skivan för genomlyssning. Jag har lyssnat på den säkert 10 gånger i helgen. Den är fullkomligt fantastisk. Och det är verkligen ett album - inte åtta isolerade spår. Skivan är inspelad i en gammal bunker och ljudbilden är väldigt speciell - det låter som flera lager av gitarrer, och reverb och andra effekter är slipade till perfektion. Abyss in B Minor känns redan som ett klassiskt album i mina öron. Några av låtarna finns på deras myspace, men som sagt - det är ett album man bör höra från början till slut.
Min intervju bör dyka upp på Radar inom en snar framtid.
söndag 7 mars 2010
Vivian Girls - The End
Brooklyntrions debutalbum från 2008 blev välförtjänt hyllat och omtalat. Men uppföljaren, Everything Goes Wrong, från 2009 blev ganska förbisedd förutom ett kort tag precis när den släpptes. Kanske hade man hoppats på någon slags utveckling - nu var det kanske bara mer och för mycket av samma.
Jag tycker också debuten är den roligare av de båda skivorna. Låtarna är i genomsnitt kortare (10 låtar på 21 minuter), snärtigare och bandet känns mer alternativt i t.ex. sina upproriska negativistattacker No och I Believe in Nothing.
Den bästa låt de gjort hittar vi likväl på Everything Goes Wrong. Den heter The End och är en sån låt som jag lätt kan lyssna på tio gånger i sträck. I elektriskt skick är den härligt larmig, men här får ni en lite exklusiv unplugged-version inspelad utomhus på en bakgata i Sydney. Att Cassie tar några felaktiga ackord när hon ska spela solo gör inget alls - tvärtom visar det att en bra låt och inställning står över teknik när det handlar om rock`n´roll. Och trots att det är opluggat så larmar de på ganska bra till slut.
Så. Jävla. Bra!
Sambassadeur
Sambassadeur. Debaser, Malmö 5/3/10Göteborgska Sambassadeur är på skiva ett briljant popband med en osviklig förmåga att göra snäll, snygg, melodisk indiepop - ofta kryddad med vackra stråkarrangemang. Nya släppet European understryker detta och skivan har fått rättmätigt väldigt fin kritik.
Jag såg dem live för två år sen. Då var det inte bra. Bandet verkade obekväma på scen och även arrangemangen lämnade en hel del att önska på en enformig konsert med dåligt ljud. Men nu var det sagt att de ryckt upp sig - även live. Och spelningen var gratis och jag hade inga andra fredagsplaner så klart de skulle få en ny chans.
De hade med en stråktrio på scen denna gång. Och den användes flitigt och tillförde massor. Det började jättefint med en avskalad låt där trummisen och gitarristen fortfarande satt kvar i logen. En riktigt snygg och genomtänkt öppning. Men oturen var framme och konserten fick därefter avbrytas i flera minuter p.g.a. tekniska problem så effekten av den snygga inledningen gick förlorad.
Jämfört med 2008 var spelningen ett stort lyft. Många av låtarna är vackra och stråkarrangemangen gjorde som sagt mycket gott. Däremot vacklade sången med lite väl många falska toner och bandet känns fortfarande lite stelt och obekvämt på scen. Men ibland var det riktigt fint - lyssna t.ex. på nya låten Stranded nedan. Där visar Sambassadeur verkligen vilka kvaliteter de har.
Stranded
Subtle Changes
Yeasayer på KB
Yeasayer (support: Hush Hush). KB, Malmö 4/3/10Som jag skrev i föregående inlägg var alltså Yeasayer i stan. Ett välfyllt KB fick se en lite annorlunda uppvärmare i form av Hush Hush, som namnet till trots är en soloartist. Framträdandet var närmast komiskt, med allting förinspelat, t.o.m. en del av sången - skäggtomten la bara på lite extra improvisationer. Kändes som en karaokeshow på speed. Extra lustigt blev det tack vare de porriga texterna. Och när man trodde man sett det mesta tog han till det sista vapnet - förinspelat publikjubel. Det har jag inte upplevt sen The Tough Alliance's glansdagar. Självironiskt, sannolikt, och kanske ett bra sätt att sälja sin musik. Tyvärr var ljudet dåligt så det var svårt att avgöra om det strikt musikaliskt var något att ha. Han ville nog låta ungefär som Prince i alla fall. Ett klipp:
Hush Hush live på KB
Yeasayer (för er som inte känner till dem - läs intervjun) var naturligtvis på en helt annan nivå. Med påkostad dekor inledde de med en skakande bra version av The Children, med Chris Keatings röst manipulerad. Det fortsatte bra, men efter en fantastisk start tappade det lite skärpa efter ett tag. Kanske för att man valde att i så stor utsträckning fokusera på sitt nya album, som vid sidan om skyhöga höjdpunkter även har en del svagheter, och bara två låtar från All Hour Cymbals fanns med i setlisten. Ett modernt mästerverk som 2080, bandets kanske allra starkaste stund, lämnades kvar i logen.
Precis som på skiva är alla detaljer genomtänkta och det låter genomgående otroligt bra. Live vågar man sig även på att förändra arrangemangen något och använder en del andra ljudeffekter än på skiva. Nästan genomgående vinner låtarna på det. Men just den här kvällen finns också en känsla av att bandet inte har så kul - att de denna kvällen tar sig fram på rutin. Mellansnacket är oengagerat och leendena få. Men styrkan i musiken överväger och det blir ändå riktigt bra till slut. Och i låtar som O.N.E, Tightrope och Ambling Alp visar de vilket fantastiskt band de trots allt är. Här två klipp från spelningen:
Yeasayer - Ambling Alp
Yeasayer - Sunrise
tisdag 2 mars 2010
Intervju med Yeasayer
Spotify-tips: Vi kaemper for at sejre
Savage Rose, det danska bandet som grundades redan 1967, har jag skrivit om tidigare. De finns ju fortfarande, men är sedan grundaren Thomas Koppels bortgång 2006 centrerat kring Annisette - den oerhörda sångerskan.
De flesta som lyssnat på Savage Rose känner till dem p.g.a. de engelskspråkiga skivor, i stort följande en västerländsk rocktradition, de gjorde i början av sin karriär. Gott så - där finns bra material så det räcker och blir över. Men för mig, lilla mig, så smäller ett av deras danskspråkiga album - Vi kaemper for at sejre, från 1984 - högre än allt annat. Sättningen är minimal - det är bara Thomas på omväxlande piano eller dragspel, det är slagverkaren John Ravn på enklast möjliga trumma och så Annisettes närmast utomjordiska sång. På tre av de tolv låtarna finns det även med en kör. Texterna är extremt politiska och sedda långt från vänster, men med en äkta frihetssträvan i centrum i stället för trötta proggklichéer. Det handlar om förtryckta människors rätt till frihet - om deras livsnödvändiga kamp för en rimlig och rättvis tillvaro. Och det känns äkta på ett sätt som den svenska proggmusiken aldrig varit i närheten av. No offence, men det är svårt att se Totta, Wiehe, Dageby eller de andra svenska proggarna själva stå i t.ex. ett blåställ på ett varvsgolv, men Annisette låter här verkligen som hon sjunger från ett flyktingläger mitt i ett brinnande krig. Och jag har därför aldrig heller sorterat in Savage Rose under benämningen progg - det är något mycket större. Ingenting var heller mer ute i när skivan släpptes i mitten på 80-talet än strikt politisk musik, men för Savage Rose har det aldrig varit intressant att kompromissa eller anpassa sig.
Musikaliskt tar det avstamp i folkmusik från olika delar av världen och Balkan brukar nämnas i första hand - men mest av allt är det ändå Savage Rose när de brinner som mest.
Det finns ingen skiva som jag hört lika många gånger i mitt liv som Vi kaemper for at sejre. Mitt vinylexemplar är fullständigt sönderspelat. Skivan har dock aldrig varit framträdande när det talas om Savage Rose och är att betrakta som extremt förbisedd. Men nu finns den likväl på Spotify (tillsammans med en ganska stor del av bandets övriga diskografi - jag ska fixa till en fin kronologisk playlist inom kort även om det saknas några låtar jag skulle vilja ha med).
Det är fantastiskt rakt igenom, men kraften i det inledande titelspåret och skönheten i Gadens stjerne måste framhävas extra.
De flesta som lyssnat på Savage Rose känner till dem p.g.a. de engelskspråkiga skivor, i stort följande en västerländsk rocktradition, de gjorde i början av sin karriär. Gott så - där finns bra material så det räcker och blir över. Men för mig, lilla mig, så smäller ett av deras danskspråkiga album - Vi kaemper for at sejre, från 1984 - högre än allt annat. Sättningen är minimal - det är bara Thomas på omväxlande piano eller dragspel, det är slagverkaren John Ravn på enklast möjliga trumma och så Annisettes närmast utomjordiska sång. På tre av de tolv låtarna finns det även med en kör. Texterna är extremt politiska och sedda långt från vänster, men med en äkta frihetssträvan i centrum i stället för trötta proggklichéer. Det handlar om förtryckta människors rätt till frihet - om deras livsnödvändiga kamp för en rimlig och rättvis tillvaro. Och det känns äkta på ett sätt som den svenska proggmusiken aldrig varit i närheten av. No offence, men det är svårt att se Totta, Wiehe, Dageby eller de andra svenska proggarna själva stå i t.ex. ett blåställ på ett varvsgolv, men Annisette låter här verkligen som hon sjunger från ett flyktingläger mitt i ett brinnande krig. Och jag har därför aldrig heller sorterat in Savage Rose under benämningen progg - det är något mycket större. Ingenting var heller mer ute i när skivan släpptes i mitten på 80-talet än strikt politisk musik, men för Savage Rose har det aldrig varit intressant att kompromissa eller anpassa sig.
Musikaliskt tar det avstamp i folkmusik från olika delar av världen och Balkan brukar nämnas i första hand - men mest av allt är det ändå Savage Rose när de brinner som mest.
Det finns ingen skiva som jag hört lika många gånger i mitt liv som Vi kaemper for at sejre. Mitt vinylexemplar är fullständigt sönderspelat. Skivan har dock aldrig varit framträdande när det talas om Savage Rose och är att betrakta som extremt förbisedd. Men nu finns den likväl på Spotify (tillsammans med en ganska stor del av bandets övriga diskografi - jag ska fixa till en fin kronologisk playlist inom kort även om det saknas några låtar jag skulle vilja ha med).
Det är fantastiskt rakt igenom, men kraften i det inledande titelspåret och skönheten i Gadens stjerne måste framhävas extra.
måndag 1 mars 2010
Basia Bulat - andra försöket
Efter att höstens spelning ställdes in så verkar det bli en ny chans - skogsnymfen från Ontario intar Debaser Malmö 8 maj. Det kommer bli en intensiv, fantastisk konsertvår i Malmö och det här är nog det jag längtar efter allra mest.
Chocolate Barry - the världspremiär
Chocolate Barry. På Besök, Malmö 27/2/10Malmöbandet Chocolate Barry - enligt egen utsago probably the best band you 've never heard of - gjorde sin allra första spelning någonsin i lördags. Lokalen var På Besök, vars storlek som konsertlokal förklaras enklast av att det var fullständigt knökfullt och samtidigt endast ca 60 personer i publiken. Men intimiteten och exklusiviteten förstärktes av det och gjorde det värdigt en premiärspelning.
Låtarna är genomgående smarta, melodiska och jobbar sig hela tiden smidigt framåt utan att bromsas upp - det låter rentav ganska australiensiskt. Några låtar bygger på lite skramligare ljud, i andra är det mjukare med refrängerna i centrum, som t.ex. på Always Too Late som går att ladda ner här. Jag gillade verkligen detta. Och deras cover på Primal Screams Velocity Girl var, på allvar, bättre än originalet.
Way Out West 2010
Grymma nya bokningar:
Och sen tidigare bl.a. Pavement, Girls, La Roux, The xx och Real Estate. Det blir fint i år också!
- LCD Soundsystem
- Local Natives
- Marina & The Diamonds
Och sen tidigare bl.a. Pavement, Girls, La Roux, The xx och Real Estate. Det blir fint i år också!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
