Bruce Springsteen med E Street Band. Stockholms stadion 4,5 & 7/6 2009Bruce Springsteen spelade som de som följer kvällspressen noga redan vet tre kvällar på Stockholms stadion den gångna veckan. Jag tog därför en långhelg i huvudstaden och såg honom för 25:e, 26:e och 27:e gången. Eftersom jag gillat Springsteen väldigt länge och har bra koll på hans katalog så fanns det stora skäl att se alla tre spelningarna, då han totalt spelade mer än 50 olika låtar totalt dessa kvällar. Några personella förändringar hade skett i hans E Street Band. Trummisen Max Weinberg är upptagen med tv-inspelningar och ersatt av sin son Jay Weinberg. Han var genomgående lysande - med tanke på sin ungdom (19 år) och oerfarenhet närmast sensationell ibland - men hade en skönhetsfläck då han inte ville spela E Street Shuffle (se mer nedan). Två körsångare hade också tillkommit i form av Cindy Mizelle och Curtis King som båda var med i Sessionsbandet 2006.
Ingen av spelningarna var perfekt men alla hade sina styrkor och tar man det bästa från varje blir det ganska fantastiskt. Jag ska därför försöka mig på en ny variant - att recensera låtarna från de tre spelningarna i en enda recension och samtidigt bygga den perfekta setlisten (i fetstil) utifrån de låtar som spelades de olika dagarna. På torsdagen (4) och fredagen (5) spelades 29 låtar (introt exkluderat), medan söndagens (7) spelning innehöll 28 låtar - därför en lucka där.
Intro: Idas sommarvisa (Nils Lofgren solo på dragspel) (4,5,7)Kul inledning där Nils kommer in först och de andra efterhand två och två tills alla har intagit sina platser.
(3/5)#1 Idas SommarvisaWho'll Stop The Rain (4)/Downbound Train (5)/No Surrender (7)Fina öppningslåtar alla dagarna. Who'll Stop the Rain var ett kul men väntat val i torsdagens regn. Bandet var oerhört laddat i No Surrender på söndagen och var den som funkade bäst för att få igång publiken. Bästa versionen jag hört av den. Downbound Train var nästan lika bra.
(3/5, 4/5, 5/5)#2 No SurrenderBadlands (4,5,7)Bra placerad som andralåt. Lika mäktig som alltid även om man hört den många gånger nu. Snygg käftsmäll mot de dåliga tiderna -
I wanna spit in the face of these badlands.
(4/5)#3 BadlandsMy Lucky Day (4,5), Night (7)Ganska tråkigt spår från nya skivan i bra liveversion eller fantastisk låt från Born to Run i en något ordinär version? Ja, även om Night kanske kan låta ännu mer intensiv så gjorde den att öppningen på söndagen var överlägsen de andra två. Jag älskar Night!
(3/5, 4/5)#4 NightProve It All Night (4), Candy's Room (5), My Lucky Day (7)Här ställs samma låt mot två klassiker från Darkness-skivan. Men versionen av Prove it All Night var direkt svag och Candy's Room kommer aldrig riktigt loss live - kanske är den för kort. Dessutom bör det självklart spelas låtar från den nya skivan och bandets glöd i My Lucky Day var betydligt större än i de båda andra.
(2/5, 3/5, 3/5)#5 My Lucky DayOutlaw Pete (4,5,7)En av de bästa låtarna Bruce skrivit på 2000-talet lyfte ytterligare snäpp live och var en riktig höjdpunkt under alla spelningarna. Det teatraliska inslaget med cowboyhatten kunde skippats men musikaliskt var det underbart.
(5/5)#6 Outlaw PeteOut in the Street (4), Darlington County (5), Spirit in the Night (7)Här är det ju en osannolik klasskillnad på låtarna. Out in the Street börjar jag tröttna ganska rejält på, känns som den är med varenda gång jag ser Bruce. Darlington County är förmodligen den allra sämsta låt han gjort - raggarrock som innehåller alla klyschor såsom festa, ragga brudar, bilar, 4:e juli och "shalala"-refränger av sämsta, skränigaste slag. Ett missfoster till låt som jag inte kan förstå att den återkommer gång på gång. Men på söndagen byttes den ut mot fantastiska Spirit in the Night som bjöd upp till fest i en härlig version där Bruce lät fansen kladda ordentligt på honom.
(3/5, 1/5, 5/5)#7 Spirit in the NightWorking on a Dream (4,5,7)Titelspåret från senaste skivan är en banal låt som dock lyfter lite live och förtjänar sin plats i setet. Verkar gå hem hos publiken.
(3/5)#8 Working on a DreamSeeds (4,5,7)Vidrig omelodisk bluesrock om lågkonjunktur. Har naturligtvis inte att göra på en perfekt Springsteenkonsert men den har varit fast hela turnén. I alla fall ett stort plus till Lofgrens gitarrspel.
(2/5)#9 SeedsJohnny 99 (4,5,7)Här blev jag riktigt ledsen. Den gamla Nebraskafavoriten har rockats upp och gjorts till lycklig raggarrock. Det låter musikaliskt ok men man gör inte så med en låt som handlar om mord och livstidsdomar. Att Bruce ser lycklig ut när han sjunger
put me on the killin' line gör faktiskt ont i mig. Tack och lov är konserternas svagaste parti (om 3-4 låtar beroende på vad som spelats som #7) över i och med detta.
(2/5)#10 Johnny 99The Ghost of Tom Joad (4), Youngstown (5), The River (7)Både Ghost och Youngstown har fått mycket värdiga fullbandsarrangemang med bibehållen svärta från originalen. Båda avslutas också med flyhänta, utdragna, fantastiska solon från Nils Lofgren och båda är bland respektive spelnings höjdpunkter. Ghost är kanske t.o.m. rent musikaliskt den absoluta höjdpunkten under alla tre kvällarna och jag hade verkligen hoppats att den skulle komma tillbaka på söndagen. I stället blev det en av de tråkigare versionerna jag hört av The River - kul för förstagångsbesökarna men verkligen ett nerköp för andra.
(5/5, 5/5, 2/5)#11 The Ghost of Tom Joad
Raise Your Hand (4), Good Lovin' (5), Mony Mony (7)Requestpartiet av spelningarna inleds med att Bruce går runt och samlar skyltar med önskelåtar som publiken håller upp. Man kan tycka att det är en bra idé för att få höra udda låtar samtidigt som det är att sälja sin integritet. Jag har dock varit försiktigt positiv till detta tidigare. Dessa tre covers är alla normalt sett trevliga, men Raise Your Hand var väldigt blodfattig jämfört med äldre versioner. Good Lovin' gillade jag dock skarpt men Mony Mony som bandet verkade älska att spela känns ändå som den solklara vinnaren. Riktigt bra!
(3/5, 4/5, 4/5)#12 Mony Mony
I'm Goin' Down (4), Hungry Heart (5), Trapped (7)
Bra låtar alla tre men Hungry Heart känns som ett fegt och trist val med tanke på vad som stod på andra skyltar. Älskar intensiteten i Trapped även om den har låtit bättre. Men I'm Goin' Down var första gången live för mig så den vinner.
(4/5, 3/5, 4/5)#13 I'm Goin' DownCadillac Ranch (4), Growin' Up (5), Fade Away (7)Här är det ju klasskillnad igen. Growin' Up är en kanonlåt på skiva men det händer inte mycket live eftersom den är så kort och Cadillac Ranch är den där lite för grabbiga stilen som jag helst hör så lite av som möjligt. Fade Away däremot är en underbar lite bortglömd pärla från The River. Detta var första gången den spelades med band sedan 1981! Och den lät fantastiskt bra. Men den fick mig också att ifrågasätta detta med att samla in skyltar med requests och få det att se spontant ut. Bandet hade nämligen repat låten tidigare på dagen och det var uppenbart att Bruce letade efter en skylt med just Fade Away. Men det åsido, det var underbart att få höra den live.
(3/5, 3/5, 5/5)#14 Fade AwayBecause the Night (4), Thunder Road (5), ------På söndagen spelades en låt färre än de andra dagarna och det är här det blir mest logiskt med en lucka. De båda andra låtarna är ju fantastiska. Because the Night var dock mycket mer forcerad än i förra årets magiska version då Nils solo gjorde det till en absolut höjdpunkt. Dag 2 på stadion höll Bruce upp en skylt med E Street Shuffle - ett riktigt kul val, men den nya trummisen skakade på huvudet och därför byttes den ut mot Thunder Road. Det kändes riktigt surt. E Street Shuffle har jag aldrig hört live medan Thunder Road har varit med på majoriteten av de spelningar jag sett. Stod därför mest och surade mig igenom den.
(3/5, 3/5)#15 Because the NightWild Thing (4), Queen of the Supermarket (5), Surprise Surprise (7)Kul med covers - dock var versionen av Wild Thing inget speciellt och lät som något valfritt coverband skulle kunna prestera. De båda låtarna från nya skivan hade soundcheckats respektive dag men även här lyckades Bruce leta upp skyltar med de låtarna på så han lyckades få det att se ut som önskningar från publiken. Queen var rätt tam, medan Surprise som egentligen är ganska banal, funkade förvånansvärt väl. För övrigt världspremiär för Queen of the Supermarket.
(1/5, 2/5, 3/5)#16 Surprise SurpriseWaitin' on a Sunny Day (4,5,7)Låten är ju en bagatell, egentligen på gränsen till direkt dålig, men de som börjat lyssna på Bruce under senare år har tagit den till sig som en slags 2000-talets Hungry Heart. Inte så att låtarna påminner det minsta om varandra men de fyller samma funktion under spelningarna. Det blir rätt mycket allsång och publikfrieri, vilket inte är särskilt upphetsande musikaliskt men definitivt gynnar stämningen på konserten. Dock tycker jag det var löjligt att låta några småungar sjunga refrängen i micken. Första spelningen trodde jag det var spontant och tyckte det var ganska gulligt, men när samma sak hände både på fredagen och söndagen blev det löjligt.
(3/5)#17 Waitin' on a Sunny DayThe Promised Land (4,5,7)Lika bra och intensiv som någonsin. Behövs lite allvar efter leken i Waitin'. Toppen!
(4/5)#18 The Promised LandThe Wrestler (4), Lost in the Flood (5), Working on a Highway (7)De senaste tio åren har det funnits en låt jag velat höra live mer än alla andra. Tyvärr har det varit en liveraritet och de gånger den spelats har det framför allt varit i USA. Men så hände det. Den 5:e juni. På Stockholms stadion. Jag var fortfarande lite besviken för att det varit så nära att han spelat E Street Shuffle och när The Promised Land tonat ut var jag inte riktigt beredd. Men Bruce tog fram en request han plockat upp och läste en parafras på Blowin' in the Wind:
How many shows must a man walk down before he listens to Lost in the Flood. Det kom totalt överraskande och Bruce ursäktade sig med att de spelade den väldigt sällan men la till
I think we remember it. Och så avfyrade de värsta monsterversionen av den. Så grymt det var. Lyftet efter
The kids call him Jimmy the Saint och gitarren i slutet och pianot i början - det var en av höjdpunkterna i mitt liv som konsertbesökare. Jag är fortfande helt lycklig. TACK!!!!!!!! (se video nedan)
The Wrestler som spelades första dagen kommer ju således inte med i min best of Stockholm, vilket är synd för den var också fantastisk. Sen måste det ju sägas något om söndagen också. Bandet hade alltså spelat Lost in the Flood, som inte bara var min önskelåt utan även låg helt perfekt i setet. Jag var helt inställd på något annat stort, något dramatiskt. Med tanke på vad som som dominerade på request-skyltarna låg Incident on 57th Street eller Racing in the Street bra till. Och så spelar han Working on the Highway. Ok, den är inte riktigt lika usel som Darlington County men bra nära. Att den är en partylyftare må vara men det här var ett av århundradets största antiklimax.
(4/5, 6/5, 1/5)#19 Lost in the FloodKingdom of Days (4), Radio Nowhere (5,7)Kingdom of Days är en av de bättre låtarna på senaste skivan och funkade bra live också. Inte mästerlig, men kul att få höra den live. Radio Nowhere har jag varit skeptisk till tidigare, men oj vad den lyfte här. Vilket driv, vilken intensitet. Grymt trumspel från sonen Weinberg. Lät plötsligt som en modern klassiker.
(3/5, 4/5)#20 Radio NowhereLonesome Day (4,5,7)Springsteen har många unga fans som upptäckt honom under 2000-talet och därför känns det helt rätt med en passage av nyare låtar. Lonesome Day skötte sin uppgift väl och lät bättre än förra året. De nya körsångarna tillförde mycket här.
(3/5)#21 Lonesome DayThe Rising (4,5,7)Den här är däremot fortfarande svag och här stod jag mest och väntade på nästa. Jag förstår inte hur han kan låta bli att spela Long Walk Home, som var så fantastisk under förra turnén.
(2/5)#22 The RisingBorn to Run (4,5,7)Kan man tröttna på Born to Run? Kanske lite, men det är ändå ett av de fundament som rockhistorien byggs upp av. Man vet förvisso vad man får men det är ändå nästan lika bra varje gång. Clarence var inte lika vass här som han brukar - märks att hans hälsa börjar vackla. Tycker dock att den passar perfekt att avsluta ordinarie set. Mästerverk.
(5/5)#23 Born to Runextranummer:Hard Times Come Again No More (4,5), Thunder Road (7)Den förstnämnda är en låt om social depression från 1855 (!) som Bruce plockat upp med tanke på nutida lågkonjunktur. Körsångarna bygger upp denna och får mig att tänka på turnén 92/93, då han använde kör flitigt. Gillar den mycket. Thunder Road funkade mycket bättre här än som request tidigare i setet.
(4/5, 4/5)#24 Hard Times Come Again No MoreBobby Jean (4), Tenth Avenue Freeze-Out (5), Jungleland (7)Fina grejer allihop. Men det är två riktigt bra låtar mot ett monumentalt mästerverk. Och Jungleland gjorde mig inte besviken även om Clarence solo var kortare än vanligt (han orkade bara två minuter - vanligen tre i äldre versioner). Men annars var det såklart alldeles enastående. Vilka andra låtar i världshistorien kan överhuvudtaget mäta sig med Jungleland? Inte är det många.
(4/5, 4/5, 5/5)#25 JunglelandLand of Hope and Dreams (4,5,7)Har alltid gillat denna hymn. Ligger fint här.
This Train-partiet är fantastiskt.
(4/5)#26 Land of Hope and Dreams
American Land (4,5,7)Denna låt, vars melodi och arrangemang har lånat från Pogues' Sally Maclennane, har jag hyllat tidigare, men nu börjar den kännas lite förutsägbar. Tycker dock att den på ett värdigt sätt konbinerar allvar och fest och tycker därför den fortfarande gör sitt jobb.
(4/5)#27 American LandGlory Days (4,5), Ramrod (7)Gillar ingen av dem, men Glory Days är i alla fall en riktig låt, om än väldigt daterad. Den andra är bara raggarrock som förvisso är ovanligt festlig. Jag får slå tärning om vilken som vinner här - helst skulle jag vilja ha något helt annat (läs: Rosalita).
(3/5, 3/5)#28 Glory DaysTwist and Shout (6), Detroit Medley (5), Dancing in the Dark (7)Torsdagsversionen av Twist and Shout var helt meningslös då den bara varade 3-4 minuter. Dess storhet och ryktbarhet i Springsteensammanhang bygger helt på att den dras ut och startar om och om igen. Dancing in the Dark har aldrig varit någon favorit heller. Återstår alltså ett enastående Detroit Medley, som förutom de fyra vanliga låtarna (Devil With The Blue Dress, Good Golly Miss Molly, CC Rider & Jenny Takes a Ride) också innehöll Land of a Thousand Dances denna gång. Helt magnifikt. Såklart.
(3/5, 5/5, 3/5)#29 Detroit MedleyDancing in the Dark (4,5), Twist and Shout (7)Dancing in the Dark är inte tillräckligt stark för att funka som en avslutare. Det känns verkligen som det ska komma något mer. Dessutom har den varit med på nästan alla spelningar i en version väldigt lik denna under flera år. Twist and Shout är däremot perfekt i sammanhanget och sista kvällen lät den också som den skulle.
(3/5, 5/5)#30 Twist and ShoutDet var låtarna. Hur var då respektive spelning i sin helhet? Korta sammanfattningar:
Torsdag 4/6: Det regnade hela tiden. Jag stod inte i frontsektionen (
The Pit) eftersom vi anlänt sent men ändå ganska nära. The Ghost of Tom Joad var en stor höjdpunkt. En ganska väntad setlist utan sensationer och halvtråkiga requests i den delen. Tyckte ändå bandet kämpade på bra i ovädret.
Fredag 5/6: Klart men kallt väder, tror inte det var mer än tre grader mot slutet. Jag stod i frontsektionen och hade bra plats. De flesta låtarna som upprepades från dagen innan lät lite bättre, kanske beroende på väder och min placering. Stort klimax med Lost in the Flood och överhuvudtaget en fin setlist med t.ex. Youngstown och Detroit Medley. Men också några svackor, framför allt såklart att han plockade fram usla Darlington County men också debaclet med utebliven E Street Shuffle som gjorde att jag tappade fokus ett par låtar i ren irritation. Men ett snäpp bättre än på torsdagen var det som helhet.
Söndag 7/6: Ganska fint väder - svalt men betydligt varmare än de andra dagarna. Jag stod långt fram i frontsektionen - bara några meter från kravallstaketet. Öppningen de första sex låtarna var galet bra och det kändes som det skulle bli en klassisk spelning. Tycker dock att två ordentliga felval i mittpartiet drog ner helheten. The River skulle ha förkastats för en av Tom Joad-låtarna (helst Ghost) och framför allt så skulle det gjorts någon stor, dramatisk låt i stället för skitbagatellen Working on the Highway. Och på den handskrivna setlisten hade han alternativen Rosie/Dancing som näst sista extranummer. Även där hade ju ett annat val gjort det mycket bättre. Däremot tyckte jag Bruce och bandet glödde ordentligt denna kväll och de låtar som spelades alla kvällarna lät genomgående bäst här. Hade de tre nämnda låtvalen justerats hade vi haft en klassiker på stadion denna kväll. Kanske tillmäter jag låtvalen för stor betydelse, men det är verkligen stor skillnad mellan hans mästerverk och lågvattenmärken. Men tre fina kvällar på stadion var det!
Som avslutning kan sägas att Bruce Springsteen och E Street Band lever och är helt vitalt. Bortsett från Clarence Clemons, som framför allt har fysiska problem (han orkade inte ens lämna scenen inför extranumren sista kvällen), finns det inga svaghetstecken i bandet, snarare låter det så bra som någonsin. Till nästa turné hoppas jag Bruce vågar tänka lite mer på vad han vill spela och lite mindre på vad publiken vill höra - då tror jag att detta oslagbara stadionrockband har mer att leverera. Och jag hoppas det, för jag älskar verkligen att vara där.
