Monotonix

Jag hittade detta klipp från spelningen med Monotonix på Sticky Fingers under Way out West i somras - spelningen jag kallat den sjukaste spelning jag varit på. Se detta - det är vansinnigt kul. Eller kanske bara vansinnigt.

Greg Perry - Will She Meet The Train In The Rain

En av de bästa soullåtarna. Någonsin. Ett mästerverk. Tyvärr förbisedd av massorna.

The XX

The XX. Debaser, Malmö 21/1/09

Engelska The XX var tveklöst en av 2009 års stora hypar och det mesta som behöver sägas om dem har redan sagts på andra håll. Men hypen var en välförtjänt sådan, då deras debutalbum var ett av årets allra bästa. Nu var det upp till bevis huruvida de lyckats ta det sparsmakade, men innerligt påträngande soundet, som till viss del för tankarna till 80-talets postpunk men med andra benet bergfast i nutid, till scenen.

De lyckades sådär. Det lät bra, men det lät lite för mycket som på skiva för att jag skulle känna mig riktigt nöjd. Jag hade hoppats på lite mer mod och gärna lite längre versioner av låtarna. Nu blev det mest en genomspelning av albumet med några få och små ändringar i arrangemangen. Det var snyggt och stundtals andäktigt, för skivan är ju som sagt ruggigt bra, men det kunde ha varit ännu mer. Jag är inte alls besviken, men inte heller överväldigad.

Rent visuellt händer inte mycket, men ändå är det väldigt snyggt. Jag gillade verkligen basisten Oliver Sims medvetna långsamhet. Han rör sig i slow motion, pratar långsamt, spelar bas långsamt och känns som världens mest ostressade människa, förutom när han under en kort stund försökte slå ihjäl en cymbal. Naturligtvis är alla klädda i svart - The XX hade knappast funkat i någon annan färg.

Islands:

Stars:

Basia Bulat - Heart Of My Own

Ruggigt bra start på skivåret 2010. De nya plattorna med Yeasayer och Beach House infriar varje högt ställd förväntning. Och Basia Bulats nya album är alldeles fantastiskt. Här är en liveupptagning av titelspåret som krossar mig fullständigt.

Coachella 2010

Nej, jag ska inte dit i år men det är alltid kul att se vilka band som ska spela i öknen. En del kul återföreningar och en allmänt trevlig line-up är det i alla fall. Svaga toppnamn men lite mer att hämta bland middle & lower cards. Gil Scott-Heron är kanske den allra coolaste bokningen, men han har jag sett en gång (1998 - sjukt bra). Fever Ray och Miike Snow försvarar de blågula färgerna i år. Men jag nöjer mig med Barcelona och Göteborg i år.

För lite progg nuförtiden

Lite samlad reflektion på Haiti, klimatmötet i Köpenhamn, vargjakten och allt annat trist som händer i världen och Sverige nu och hela tiden. Gör något! Och då menar jag inte att kolla på nästa avsnitt av Let's Dance.

Orättvisor bekämpas förgäves med blommor
Inget medlidande kan hejda blodet som strömmar
Hungriga magar mättas inte av kyssar

R.I.P Teddy Pendergrass

Medveten om att The Ice Rage mer och mer framstår som liemannens förlängda arm så är det tyvärr att konstatera att en av soulens verkligt stora röster har tystnat för alltid.

Teddy Pendergrass var alltså leadsångare i Harold Melvin & The Blue Notes på 70-talet och rösten bakom de definitiva versionerna av t.ex. Don't Leave Me This Way, If You Don't Know Me By Now och många andra fantastiska låtar, där Wake Up Everybody står ut som en verklig klassiker. Han har fortsatt göra stor soul som soloartist och släppt otaliga soloalbum. Teddy Bear hade en av de absolut starkaste och mest genomträngande röster jag hört hos en manlig soulsångare. Han blev 59 år ung.

R.I.P Jay Reatard

Så sent som 3 november 2009 såg jag Jay Reatard live på Babel i Malmö. Jag varken trodde eller hoppades det skulle vara sista gången. Men det blev det. Han dog idag, 29 år ung. Sov gott, Reatard (eller Jimmy Lee Lindsey Jr som hans riktiga namn var)!

En afton med Michael Jackson

Succéklubben En afton höll sin allra sista kväll på juldagen. Och eftersom jag just nu är inne i en period med livemusikabstinens (inte sett något sen dess och inget att se förrän The xx om två veckor) så återger jag lite från den kvällen.

En afton hann med 17 kvällar innan man bestämde sig för att sluta. Och även om det vore kul att se fler hyllningar av kända artister så känns det helt rätt att sluta på topp, medan kvällarna fortfarande säljer slut och de fortfarande känns som höjdpunkter.

Michael Jackson-kvällen var bra - inte den bästa av de 12 kvällarna jag var på - men jag skulle nog få in den på övre halvan om jag rangordnar. Här är en hög med videor från kvällen, där framför allt den översta är omistlig.

Forest and Crispian valde den i Michaels version närmast otäckt dåliga They Don't Care About Us. Men de valde att placera den i en helt annan miljö, med en slags cabaretrockversion som gjorde låten till en av kvällens stora höjdpunkter. Det känns som att de inte heller gillar låten från början, utan har valt att slakta den för att på så sätt lyfta den. Och jag tycker de lyckas, även om en Michael-taliban nog skulle gråta blod. Den politiska texten tränger fram bättre här än i original. Tveklöst en av de knäppaste, men roligaste covers som gjorts under En afton-kvällarna.

Asha Ali i en ruggigt vass version av Dirty Diana. Ett av kvällens absolut bästa framträdanden, även om hon behövde fusklapp för att klara texten.

Pauline hade den goda smaken att välja Rock With You. Fin version, men lite besviken blev jag på att ingen gjorde min egen Michaelfavorit - Off the Wall. Den hade passat Pauline som handsken (hon gjorde Wanna Be Startin' Something som sin andra låt). F.ö. håller jag hennes version av Purple Rain från Prince-kvällen som en av de allra bästa cover som gjordes under En Afton-epoken. Riktigt så bra blev det inte med Michael även om Pauline alltid är fantastisk.

Helena Josefsson valde Beat It och gjorde en ganska rak cover av den. Snygga gitarrexcesser ingick, med bl.a. bakom nacken-solo på slutet. Men hennes andra låt, en svensk version av Ain't No Sunshine, var ännu bättre och tveklöst en av kvällens bästa stunder.

För första (och följaktligen även sista) gången i En Aftons historia bjöds på ett extranummer, där alla kvällens artister deltog. Och den sista låten under En Afton-epoken blev Blame it on the Boogie.

Lycka...

...är att ha biljett till ännu en spelning med Savage Rose. Denna gång på Amager bio 24 april. Äntligen får jag höra världens kanske bästa sångerska genom tiderna live igen. För att citera en Youtubekommentar till en av dessa båda videor:

Det her er noget af det mest fantastiske, jeg nogensinde har hørt. Det kan jo ikke beskrives. Tænk, at nogen kan sidde og høre Britney Spears, når dette findes.

Läs min biografi om Savage Rose här och en recension från förra gången jag såg dem här.

Throwing Muses - Bright Yellow Gun

Blev påmind om denna 90-talsklassiker tidigare idag och har mer eller mindre kört den och resten av albumet University (som jag inte haft framme på många år) på repeat sen dess. Bright Yellow Gun är en av 90-talets allra bästa låtar om ni frågar mig. Just den här liveversionen är dessutom riktigt vass.

Det hopplösa (?) projektet

När jag var i England i början av december berättade en av medresenärerna om ett stort projekt han haft under 2009 (och ev. även tidigare). Han hade, precis som jag, samlat på sig en hyfsad samling skivor. Men många hade samlat damm och han hade självklart glömt bort hur mycket av musiken lät eller vilka låtar som är värda att återvända till. Jag minns inte när han hade börjat med detta, men när vi pratade om det hade han nått fram till bokstaven T - skivorna stod i bokstavsordning. De enda som hoppades över var de han lyssnade på relativt ofta eller hade total koll på varenda låt.

Jag har någonstans mellan 1500 och 2000 skivor, varav ca 1/3 är vinyl. Min vinylspelare är för närvarande ur funktion, men det ska jag åtgärda. Men CD-skivorna finns där och står fint uppradade i bokstavsordning. Så det är väl bara att börja. Jag har lite för mycket på hjärnan för att göra det helhjärtat, men jag ska i alla fall ge det ett försök. Nu sitter jag vid datorn med en handfull skivor (jag sorterar soloartister på efternamn):

• Adams, Ryan - Gold
• Adams, Ryan - Heartbreaker
• Adderley, Cannonball - Somethin' Else
• Advance Patrol - Utskrivna
• Afro Cuban All-Stars - A Toda Cuba La Gusta

(Jag har den egentligen felaktiga listningen att t.ex. "A Mountain of One" står på AM trots att den borde stått först)

De vinyler som fått vara med här om jag kunnat spela dem hade varit ABC:s The Lexicon of Love och AC/DC:s High Voltage. Men det får bli senare. Och sen har jag ju en massa mp3-or också. Och så vill jag ju hitta ny musik under tiden också. Puh - det här kommer att ta tid...

Projektet kan börja! Återstår att se hur många år det tar att bli klar eller hur få dagar det tar innan jag lägger ner det.