Engelska The XX var tveklöst en av 2009 års stora hypar och det mesta som behöver sägas om dem har redan sagts på andra håll. Men hypen var en välförtjänt sådan, då deras debutalbum var ett av årets allra bästa. Nu var det upp till bevis huruvida de lyckats ta det sparsmakade, men innerligt påträngande soundet, som till viss del för tankarna till 80-talets postpunk men med andra benet bergfast i nutid, till scenen.
De lyckades sådär. Det lät bra, men det lät lite för mycket som på skiva för att jag skulle känna mig riktigt nöjd. Jag hade hoppats på lite mer mod och gärna lite längre versioner av låtarna. Nu blev det mest en genomspelning av albumet med några få och små ändringar i arrangemangen. Det var snyggt och stundtals andäktigt, för skivan är ju som sagt ruggigt bra, men det kunde ha varit ännu mer. Jag är inte alls besviken, men inte heller överväldigad.
Rent visuellt händer inte mycket, men ändå är det väldigt snyggt. Jag gillade verkligen basisten Oliver Sims medvetna långsamhet. Han rör sig i slow motion, pratar långsamt, spelar bas långsamt och känns som världens mest ostressade människa, förutom när han under en kort stund försökte slå ihjäl en cymbal. Naturligtvis är alla klädda i svart - The XX hade knappast funkat i någon annan färg.
fin recension. själv var jag än mer positiv till spelningen. tycker inte det var självklart på förhand att The xx skulle fungera bra live men det överträffade mina förväntningar.
Skriver även på www.rockfoto.nu. Gillar musik i massa olika genrer, kan inte få nog av konserter, skådar fåglar, trollsländor och växter samt är politiskt intresserad. Kallar mig själv arg rödgrön, men är inte bunden till några åsiktsmallar. Har aldrig ätit på McDonalds men har många andra lik i lasten. Kan erkänna att jag har fel.
1 kommentar:
fin recension. själv var jag än mer positiv till spelningen. tycker inte det var självklart på förhand att The xx skulle fungera bra live men det överträffade mina förväntningar.
Skicka en kommentar