tisdag 30 mars 2010

Helgen v.12

This Is Head. Babel 27 mars 2010

Det kändes nästan som jag sov bort helgen, som vanligt, men i efterhand så verkar det som jag trots allt hann med en del. Torreberga vattenrike utanför Staffanstorp visade sig från sin bästa sida med rödspovar på fredagen och brushanar på lördagen. Torreberga, som är gamla översilningsängar, brukar vara blött länge efter snösmältning och regn och då är det alltid bra för våtmarksfåglar.

På fredagskvällen var det konsert - på Debaser. Förbandet, hardcoredoftande indierockande EL-SD från Stockholm, hade ett intressant persongalleri där framför allt intendenten från Botaniska museet stack ut på bas. Min gode vän El Kebabas, som dök upp som gubben i lådan och är mer invand vid hård musik än jag, tyckte det här var toppen. Själv var jag länge rätt tveksam - tyckte musikerna spelade mer som fria företagare än som ett tajt band, men de sista 3-4 låtarna lät riktigt bra.

Huvudband var Brooklyntrion Pterodactyl (världens sämsta bandnamn?) - som spelar en rätt så melodisk indierock i gränslandet mot noise. Med mycket effekter fick man till en ljudbild som lät betydligt fylligare än en vanlig trio. Skickliga musiker, bra låtar, ganska trevligt.

Pterodactyl live på Debaser

På lördagskvällen var det Earth Hour och det blev väl tyvärr lite fiaskoartat. Jag skötte mig - hade inga lampor alls på under den (större) del av timmen jag var hemma. Ute på stan såg det sämre ut - verkar inte som så många brydde sig eller visste om det. Bardelen på Debaser var också upplyst. Tyvärr.

Lördagskvällen hade jag i princip vikt åt This is Head på Babel men den sena starttiden (gick på 00.45) gjorde det möjligt att först hinna spelningarna på Freaks`n´Geeks. Förbandet Minute Gun, en elektroduo från Malmö, gillade jag verkligen. Bra låtar, cool integritet på scen och ett bra ös som förde tankarna till MGMT. Låtarna hade funkat bra med ett vanligt band också då det fanns gott om starka melodier.

Huvudbandet bjöd på mer elektropop i form av brittiska Does This Offend You, Yeah? Förmodligen det röjigaste jag upplevt på Debaser - totalt kaos stundtals, men under ytan var det tomt. Ett galet dansparty med mycket rök och ljuseffekter, men musikaliskt sa det mig verkligen ingenting. Roligt - absolut. Bra - högst tveksamt. Här en låt från spelningen:

Does This Offend You, Yeah? live på Debaser

Babel nästa och This is Head, ett band jag sett tidigare och gillar mycket. Malmöbandet, vars musik är en komplex gryta av olika ingridienser från rockhistorien (kraut, postpunk m.m.. fast det finns även tydliga dansbeats i grunden) som sammantaget smakar som något alldeles eget, har nyligen släppt sin debutplatta och den är verkligen lysande - ett exemplar följde därför med mig hem. Rekommenderas starkt! Spelningen var som väntat hur bra som helst. This is Head har hoppat över problemet med att hitta på bra låttitlar och samtliga spår är endast benämnda med fyra siffror. Här är 0011:

This is Head - 0011 på Babel

Söndagen går däremot inte till historien som mitt livs mest aktiva dag. Nu blickar vi framåt mot påskhelgen med bl.a. Crystal Antlers och Owen Pallett!

fredag 26 mars 2010

Det är bara bra!

Ibland springer man på människor man inte träffat på ett tag. Vid dessa tillfällen brukar den första frågan ganska självklart bli "hur är läget" - en ganska informell artighetsfråga - amerikanernas motsvarighet är "What's up, dude?"

Vid två dylika tillfällen de senaste dagarna har jag, ordagrant, fått samma svar - "Det är bara bra"! "Bara" bra? Det är ett svar jag aldrig skulle kunna ge. Jag avskyr det. Eftersom det är att ljuga frågeställaren rätt upp i ansiktet. Finns det verkligen tillfällen i livet då det "bara" är bra. Om man tar alla livets komponenter och fördelar mellan den bra högen och den dåliga högen och allt - precis allt - hamnar i den bra. Extremt nykär - nära kanske. Men restskatten suger fortfarande. Fått barn - det positiva överväger säkert starkt, men att Real Madrid vann La Liga är fortfarande en veritabel katastrof. Vunnit OS-guld - ja, då är man nog väldigt lycklig. Men inte "bara".

I de fallen jag just nämnde skulle jag trots allt - möjligen - kunna acceptera "bara bra" som svar. Men i de flesta fall svaret levereras så handlar det om vardag. Vanlig "gåuppgåtilljobbetjobbajobbaätalunch..."-vardag. Och då måste det alltid finnas detaljer man vill justera, annars saknar man ju helt ambitioner och intressen och är totalt hjärntvättad om att 40 timmars arbetsvecka för någon annans skull, med tillhörande trötthet och inga pengar eller ingen tid till att resa på semester med, är sånt som bara är att acceptera som en väsentlig del av det enda liv man har.

Exempel på lämpliga svar på frågan som ger lite trovärdighet - "Det är bra" (indikerar att den allmänna stämningen är övervägande god), "det är mestadels bra", "Inga större problem", "jodå", "det är riktigt bra!" (för tillfället få och små förbättringsområden), "bättre än på länge" eller "under kontroll". Och så diverse negativa svar naturligtvis om man nu har en ovanligt stor hög med dåligt för stunden. Men inte "bara bra". Ekonomin, kärlekslivet, tröttheten, för mycket jobb, för tråkigt jobb, en konflikt i vänkretsen, för dåliga konserter, dålig sömn, dåligt väder etc - någonting måste väl vara föremål för förbättringar. Som ni nog förstått så ogillar jag att någon svarar "bara bra".

Eller så har det kanske endast att göra med att jag som frågar inte har ett skit att göra med hur den andra har det och det är ett sätt att slippa gå in på detaljer. Det är t.o.m. ett ganska troligt scenario.

Hur jag har det? Jo, det är huvudsakligen bra.

LCD Soundsystem, som ju bl.a. spelar på Way Out West i höst, har släppt sin första singel från sitt kommande, tredje album. Stilen låter inte påtagligt annorlunda än tidigare och vi kan säkert se fram emot både ett bra album som kommer hamna på diverse årsbästalistor och grymt bra spelningar där de dyker upp under året. Texten är väl inte den djupaste James Murphy skrivit, men han är av det ironiska slaget och det är nog de glasögonen man bör ha när man lyssnar på Drunk Girls. The Ice Rage gör tuppen upp! Men den är inte "bara" bra.

Mono

Var och kollade japanska postrockarna i Mono på Debaser i onsdags. Antz ger både en liten bakgrund och sammanfattar spelningen väldigt bra så rekommenderar att ni läser hans recension. Om jag ska lägga till något så tycker jag att volymen kunde varit lite högre. Så här storslagen postrock får gärna karva lite extra på trumhinnorna. Men annars var det väldigt bra. Här ett liveklipp från kvällen:

tisdag 23 mars 2010

23 mars 1980

Inrikespolitisk flashback signerad Anders F Rönnblom. Idag är det exakt 30 år sedan kärnkraftsomröstningen.

Det var en solig söndag i mars och året var 1980
Jag hade äntligen gjort mitt val och det var ingen fälla jag hade gått i
Jag hade bara tänkt mig för och om livet inte ska försvinna
Ska alla hot och risker bort och om vi hjälps åt ska vi hinna


måndag 22 mars 2010

Whiskyprovning #20

Den serie av whiskyprovningar jag varit med på i många år hade jubileum i helgen. Vi hade vår 20:e provning och testade sju nya sorter. Totalt har vi därmed testat 148 sorter (+ ett flertal omtestningar).

Omgångens resultat framgår av bilden ovan (klickbar för större storlek). Kilchoman, som fick höga snittbetyget 7,8, är ett nytt destilleri på Islay (grundat 2005) och det första nystartade där på 124 år! Den whisky vi testade är endast tre år gammal, men var ändå riktigt god - och speciell!

Bakgrund och tillvägagångssätt har jag skrivit om tidigare. Om det och vilka de bästa vi överhuvudtaget testat kan man läsa om här.

Bilder och collage: Magnus Billqvist. Stort tack för lån (och perfekt arrangemang)!

lördag 20 mars 2010

Konserter framöver

Hans Appelqvist. Inkonst, Malmö 17/3/10

Mars har varit en fin konsertmånad i Malmöregionen och såväl april som maj ser att bli minst lika bra. Just denna vecka har varit lite lugnare och det enda jag sett var Hans Appelqvist och folkpsykadeliska Lisa O Piu på Inkonst i onsdags. Appelqvist var som väntat hur bra som helst, men orkar inte skriva någon längre text om det. Han gjorde i alla fall en del äldre material, bl.a. Tänk att himlens alla stjärnor i en version med alla ljudeffekterna framförda live genom att medmusikerna slängde diverse random prylar på trummorna och bankade lite allmänt på inredningen. Grymt häftigt! Även Lisa o Piu var ganska fint - lite väl långsamt och försiktigt ibland kanske - ibland brukar man häpnas över att tre personer kan låta som ett fem- eller sexmannaband. Här var det lite tvärtom - sex stycken lät som tre eller fyra. Men det var stilfullt och med bra låtar.

Det blir som sagt mycket framöver också. Har inte bestämt exakt vad jag ska se, men i stora drag kan jag tänka mig att det blir ungefär såhär:

24/3 Mono, Debaser
26/3 Pterodactyl, Debaser
27/3 This is Head, Babel
1/4 Crystal Antlers, Debaser
2/4 Owen Pallett + Cibelle, Babel (ordvits om "Sibel" är redan uppfångad...)
3/4 Ducks Deluxe, Babel
6/4 The Trashmen, Debaser
8/4 Besnard Lakes, Debaser
11/4 Mumford and Sons & Johnny Flynn, Loppen
20/4 Noah and the Whale, Babel
24/4 Savage Rose, Amager bio
29/4 A Place To Bury Strangers, Loppen
30/4 You Say Party! We Say Die!, Debaser
7/5 Anna von Hausswolff, Inkonst
8/5 Basia Bulat, Debaser

Blandad kompott - precis som det ska vara! En spotifylista med alla dessa band, förutom Crystal Antlers, bjuder jag på här. Och Crystal Antlers kan man njuta av här.

fredag 19 mars 2010

Saker jag inte begriper, del 2

Varför blev inte detta en världshit? (Infadels - Play Blind, 2008)

tisdag 16 mars 2010

Bästa skivan på flera år


På måndag släpper Laura Marling, det 20-åriga folkpopgeniet från Reading som jag skrivit en hel del om tidigare, sitt andra album. Jag har väntat och längtat, efter att ha spelat sönder debuten. När inspelningarna just startat spreds muntliga uppgifter om att det lät "helt fantastiskt". Jag har väl haft mina förhoppningar men på något sätt inte riktigt vågat hoppas att hon skulle leva upp till de stora förväntningar jag fått av den helt underbara debuten Alas I Cannot Swim från 2008.

Igår lades skivan ut i en streamad (lyssningsbar men ej nedladdningsbar) version på nätet. Jag har redan lyssnat, njutit och älskat den i ett tvåsiffrigt antal gånger sen dess. Den lever inte upp till mina förväntningar - den överträffar och krossar dem. Laura Marling är helt enkelt det mest fantastiska som finns. Det är så nervigt, känsligt, melodiskt och lyriskt tankeväckande att jag har konstant gåshud och uppskruvad puls och får nästan tårar ibland av hur bra och vackert det är. Inledningslåten Devil's Spoke och avslutningslåten I Speak Because I Can (titelspår) kan isolerat kännas lite konstiga och tveksamma, men känns helt rätt i helheten. Däremellan är det nästan bara stunder att dö för. Det är inget album för den som letar hitlåtar - Laura är inte, och vill inte vara den typen av artist. Det här ett album att lyssna på - inte att festa eller dansa till alternativt ha i bakgrunden. Försöker man det går allting förlorat.

Times skrev så här: You listen to her masterpiece of an album, played alternately with gusto and subtlety by Marling’s regular band, and think: who else is making music as ambitious, as haunting, as centuries-straddling, as thought-provoking and artistically tenacious as this? And the answer is: nobody. No, really. Not a soul.

Det citatet träffar mitt i prick. Laura Marlings andra skiva I Speak Because I Can är helt enkelt den bästa skiva som gjorts på planeten Jorden de senaste fem åren. För att hitta något som träffar lika hårt måste jag backa till Arcade Fires Funeral från slutet av 2004. Mästerverk!

Forgive me Dear,
I cannot stay.
He cut out my tongue,
there is nothing to say.


måndag 15 mars 2010

Ola - mitt i overkligheten

Jag har, som jag skrivit tidigare, inte sett melodifestivalen - varken den svenska eller Eurovisionen - sedan 2001. Eftersom jag ändå anser mig lite intresserad av musik brukar jag ändå i efterhand ta reda på hur det går. Det gjorde jag i helgen också.

Igår morse fick jag således reda på att Anna Bergendahl vunnit den svenska uttagningen. Jag hade aldrig hört namnet tidigare. Och trots att jag inte ser festivalen vill jag gärna ha lite koll på vilka aktörer som dominerar svenskt musikliv. Så jag blev lite brydd. Jag känner till Stockholms anarkafeministkör, jag gillar det gamla progressiva instrumentalbandet Älgarnas trädgård och jag har ganska bra koll på The Bear Quartets samlade verk. Men Anna Bergendahl har jag lyckats missa. Förmodligen ligger hon inte på Labrador, Sub Pop eller 4AD - i så fall borde jag känt till henne. Så, jag var naturligtvis tvungen att skaffa mig koll - det är så vi självutnämnda musiknördar arbetar. Jag vände mig till Youtube. Där fanns den - vinnarlåten This Is The Life.

Anna är ung. Men det är inget försvar. Det låter nämligen inte alls bra i mina öron. Hennes röst är enerverande - ville faktiskt stänga av efter en halv minut. Inte p.g.a. låtens melodi, som såklart inte var något speciellt, utan för att hon lät så där Tracy Chapmanskt svår som jag inte alls klarar av. Men jag lät de tre minutrarna gå och fattade verkligen ingenting. Var detta alltså det bästa de lyckades skaka fram - skönt att jag slapp höra de övriga bidragen i så fall.

Det var då det slog mig. Det är jag som är den konstiga - det är jag som är alldeles knäpp. Inte "alla andra". Jag har tappat greppet om verkligheten. Jag tror, på allvar, att Yeasayer, Beach House och The Antlers är världsnamn som alla känner till. Jag tror att A Place To Bury Strangers säljer ut sin spelning på Loppen på 10 minuter och skyndar mig att skaffa biljett (nu två veckor senare finns det såklart fortfarande kvar). Men verkligheten är melodifestivalen, Lady Gaga och Tokio Hotel. Det är det folk gillar, det är det som är Musikvärlden och Musiksverige. Inte det jag läser på Pitchfork eller hör på BBC6. På dagens lunch pratades det om Anna Bergendahl som att hon var bland det självklaraste i hela världen. Jag hade som sagt aldrig hört henne, eller ens hört talas om henne, förrän igår och hade överhuvudtaget inget att tillföra debatten. Är det jag eller de som "kan" musik - min världsbild börjar rämna. Det är kanske ingen större skillnad på att kunna räkna upp samtliga idolfinalister genom tiderna eller ha koll på vilka som ska spela på årets Primavera Sound.

Jag vet inte vad som är verkligt längre. Jag har haft för fullt upp med att förstå storheten i Lotus Plaza eller dissekera varje detalj i Harmony Rockets' Paralyzed Mind of The Archangel Void. Jag har befunnit mig i overkligheten och inbillat mig att solen kretsat kring jorden.

Och det kommer jag alldeles sannolikt att fortsätta med.

The Antlers


The Antlers (support: Sleep Party People). Debaser, Malmö 12/3/10

Brooklynbandet The Antlers släppte 2009 skivan Hospice, ett fantasiskt konceptalbum som handlar om en cancerpatient och dennes vistelse på ett sjukhus. Temat kan låta omöjligt att göra en skiva på, men Hospice är verkligen ett makalöst bra album. Det skriver inte heller någon på näsan utan ger ofta utrymme för lyssnaren att göra egna tolkningar. Bandet leds av den blott 23-åriga Peter Silberman. Jag ska inte yra mer om honom här utan hänvisar till den fina intervju som Madeleine gjorde för Radar i samband med spelningen i fredags. Där står det mesta man behöver veta om The Antlers och Hospice.

Spelningen var fantastisk. På skiva är musiken genomgående lite återhållsam - det bubblar lite men smäller sällan till - men live var det mycket larmigare. Låtarna antog ett stort sound vilket nästan fick mig att tänka på Arcade Fire, fast med längre och mer utdragna arrangemang, trots att det bara var tre musiker på scen. Men de jobbade stenhårt hela tiden. Och med genomträngande klaviatur, furiösa trummor och en mycket skicklig sångare och gitarrist gav The Antlers en av de bästa spelningar jag sett på Debaser sen de öppnade våren 2007. I stället för att försöka beskriva tycker jag ni ska kolla nedanstående båda klipp som säger mer än alla ord. De är två av de bästa liveklipp jag lagt upp på The Ice Rage.

För att förstärka den fina kvällen var även förbandet, danska Sleep Party People, riktigt bra. Mycket klaviatur, lite mystiskt utsvävande och med (medvetet) lågt mixad sång, ofta från flera av medlemmarna samtidigt, gav det verkligen mersmak. De uppträdde f.ö. i masker som skulle föreställa..tja, nåt djur (se nedre bilden), men efteråt såg de som väntat mest danska ut.

torsdag 11 mars 2010

Tindersticks och Anna von Hausswolff


Tindersticks (support: Anna von Hausswolff). KB, Malmö 8/3/10

Jag blev lite besviken på Tindersticks den här måndagen. Inte för att det var dåligt, för det var det inte. Men det berörde inte heller. Ibland var det bra och ibland var det lite mindre bra, men framför allt fick jag inte den gåshud eller den effekt som deras musik gav mig i slutet på 90-talet - då lyckades deras melankoliska toner ta sig in i mig och ge mig samma mörker som strömmar genom Stuart Staples strupe. Man ska kunna börja gråta till Tindersticks, men det var inte ens nära den här gången. Nu blev det mest ett kärt återseende.

Tindersticks är alltså ett band som låter bättre ju mer melankoliska de är. När de försöker sig på lite gladare och mer svängig musik försvinner, bortsett från Stuarts karakteristiska röst, det som gör dem speciella - de blir ett band i mängden. Spelningen på KB byggde mycket på material från senaste albumet Falling Down a Mountain, och det är inte lika starkt som deras höjdpunkter från 90-talet. Men ibland hettade det till. Bland de nya låtarna var nog She Rode Me Down den låt som mest lät såsom jag vill ha Tindersticks, men höjdpunkterna var annars de äldre Can We Start Again, A Night In och konsertavslutningen Raindrops.

Raindrops

Förband var den otroligt begåvade och säregna Anna von Hausswolff från Göteborg. Hennes röst påminner en hel del om Kate Bush och låtarna är långa, dramatiska och i många fall alldeles fantastiska. Live, som förband, hade hon inte de bästa förutsättningarna, men visade i alla fall att det här är ett stort ämne för framtiden - både p.g.a. unikhet och av ren talang. Lyssna på hennes myspace och se om ni blir lika hänförda som jag. På KB fick hon bara en knapp halvtimme, och hann bara med fyra låtar, tillsammans med en gitarrist - bl.a. en cover av den berömda "självmordslåten" Gloomy Sunday. I framtiden, med band och stråkensemble och som huvudattraktion, kommer det med säkerhet att bli enastående.

tisdag 9 mars 2010

9 mars - den internationella gubbrocksdagen

Igår var det den internationella kvinnodagen och den hoppas jag alla uppmärksammade även om det är en skam för mänskligheten att kvinnors situation i världen är sådan att det ska behövas en speciell dag.

En mindre känd "internationell dag" infaller idag - 9 mars. Det är den internationella gubbrocksdagen. Det betyder att man måste spela gubbrockskivor hela dagen. Och gubbrock behöver alltså inte vara män - även t.ex. The Pretenders, Bonnie Raitt, Joni Mitchell och t.o.m. Maria McKee går att föra till gubbrock. Musik för gubbar - inte nödvändigtvis av gubbar. Och, faktiskt, så behöver man inte ens vara riktig gubbe för att lyssna på gubbrock. I min bekantskapskrets är t.ex. Erika, som varken är särskilt gammal eller man, en av de mest framträdande gubbrockarna.

För att begränsa urvalet lite koncentrerade jag mig idag på perioden från 1985 till 1992. Här är några fina låtar jag avverkat i mitt gubbrocksmaraton. Avskräcks inte av benämningen - det här är bra skit.



måndag 8 mars 2010

Serena Maneesh

Trots närheten till Norge har jag lyssnat påtagligt lite på norsk musik. Och jag har inte heller särskilt bra koll. Riktigt dålig om jag ska vara ärlig. Kaizers Orchestra gillade jag mycket under en period 2003/04, Röyksopp och Kings of Convenience har ju gjort en hel del trevligt och sen är det massa hårdrock och några småproggiga farbröder. Jag har således allmänt betraktat lusekoftorna som ganska dåliga på musik. Kanske är det Jan Teigens fel.

Ett band gör naturligtvis ingen musiknation, men bandet som får mig att skriva dessa rader och delvis göra avbön heter Serena Maneesh och leds av Emil Nikolaisen. De spelade på ATP-festivalen i Minehead jag var på i december. I musiken finns släktskap med My Bloody Valentine (framträdande), Jesus & Mary Chain, Stooges och mycket annat. Men det låter inte precis som någon av dem - det är trots allt väldigt eget.

Deras andra skiva släpps om några veckor. Jag fick i uppdrag att intervjua Emil och fick då skivan för genomlyssning. Jag har lyssnat på den säkert 10 gånger i helgen. Den är fullkomligt fantastisk. Och det är verkligen ett album - inte åtta isolerade spår. Skivan är inspelad i en gammal bunker och ljudbilden är väldigt speciell - det låter som flera lager av gitarrer, och reverb och andra effekter är slipade till perfektion. Abyss in B Minor känns redan som ett klassiskt album i mina öron. Några av låtarna finns på deras myspace, men som sagt - det är ett album man bör höra från början till slut.

Min intervju bör dyka upp på Radar inom en snar framtid.

söndag 7 mars 2010

Vivian Girls - The End



Brooklyntrions debutalbum från 2008 blev välförtjänt hyllat och omtalat. Men uppföljaren, Everything Goes Wrong, från 2009 blev ganska förbisedd förutom ett kort tag precis när den släpptes. Kanske hade man hoppats på någon slags utveckling - nu var det kanske bara mer och för mycket av samma.

Jag tycker också debuten är den roligare av de båda skivorna. Låtarna är i genomsnitt kortare (10 låtar på 21 minuter), snärtigare och bandet känns mer alternativt i t.ex. sina upproriska negativistattacker No och I Believe in Nothing.

Den bästa låt de gjort hittar vi likväl på Everything Goes Wrong. Den heter The End och är en sån låt som jag lätt kan lyssna på tio gånger i sträck. I elektriskt skick är den härligt larmig, men här får ni en lite exklusiv unplugged-version inspelad utomhus på en bakgata i Sydney. Att Cassie tar några felaktiga ackord när hon ska spela solo gör inget alls - tvärtom visar det att en bra låt och inställning står över teknik när det handlar om rock`n´roll. Och trots att det är opluggat så larmar de på ganska bra till slut.

Så. Jävla. Bra!

Sambassadeur


Sambassadeur. Debaser, Malmö 5/3/10

Göteborgska Sambassadeur är på skiva ett briljant popband med en osviklig förmåga att göra snäll, snygg, melodisk indiepop - ofta kryddad med vackra stråkarrangemang. Nya släppet European understryker detta och skivan har fått rättmätigt väldigt fin kritik.

Jag såg dem live för två år sen. Då var det inte bra. Bandet verkade obekväma på scen och även arrangemangen lämnade en hel del att önska på en enformig konsert med dåligt ljud. Men nu var det sagt att de ryckt upp sig - även live. Och spelningen var gratis och jag hade inga andra fredagsplaner så klart de skulle få en ny chans.

De hade med en stråktrio på scen denna gång. Och den användes flitigt och tillförde massor. Det började jättefint med en avskalad låt där trummisen och gitarristen fortfarande satt kvar i logen. En riktigt snygg och genomtänkt öppning. Men oturen var framme och konserten fick därefter avbrytas i flera minuter p.g.a. tekniska problem så effekten av den snygga inledningen gick förlorad.

Jämfört med 2008 var spelningen ett stort lyft. Många av låtarna är vackra och stråkarrangemangen gjorde som sagt mycket gott. Däremot vacklade sången med lite väl många falska toner och bandet känns fortfarande lite stelt och obekvämt på scen. Men ibland var det riktigt fint - lyssna t.ex. på nya låten Stranded nedan. Där visar Sambassadeur verkligen vilka kvaliteter de har.

Stranded
Subtle Changes

Yeasayer på KB


Yeasayer (support: Hush Hush). KB, Malmö 4/3/10

Som jag skrev i föregående inlägg var alltså Yeasayer i stan. Ett välfyllt KB fick se en lite annorlunda uppvärmare i form av Hush Hush, som namnet till trots är en soloartist. Framträdandet var närmast komiskt, med allting förinspelat, t.o.m. en del av sången - skäggtomten la bara på lite extra improvisationer. Kändes som en karaokeshow på speed. Extra lustigt blev det tack vare de porriga texterna. Och när man trodde man sett det mesta tog han till det sista vapnet - förinspelat publikjubel. Det har jag inte upplevt sen The Tough Alliance's glansdagar. Självironiskt, sannolikt, och kanske ett bra sätt att sälja sin musik. Tyvärr var ljudet dåligt så det var svårt att avgöra om det strikt musikaliskt var något att ha. Han ville nog låta ungefär som Prince i alla fall. Ett klipp:

Hush Hush live på KB


Yeasayer (för er som inte känner till dem - läs intervjun) var naturligtvis på en helt annan nivå. Med påkostad dekor inledde de med en skakande bra version av The Children, med Chris Keatings röst manipulerad. Det fortsatte bra, men efter en fantastisk start tappade det lite skärpa efter ett tag. Kanske för att man valde att i så stor utsträckning fokusera på sitt nya album, som vid sidan om skyhöga höjdpunkter även har en del svagheter, och bara två låtar från All Hour Cymbals fanns med i setlisten. Ett modernt mästerverk som 2080, bandets kanske allra starkaste stund, lämnades kvar i logen.

Precis som på skiva är alla detaljer genomtänkta och det låter genomgående otroligt bra. Live vågar man sig även på att förändra arrangemangen något och använder en del andra ljudeffekter än på skiva. Nästan genomgående vinner låtarna på det. Men just den här kvällen finns också en känsla av att bandet inte har så kul - att de denna kvällen tar sig fram på rutin. Mellansnacket är oengagerat och leendena få. Men styrkan i musiken överväger och det blir ändå riktigt bra till slut. Och i låtar som O.N.E, Tightrope och Ambling Alp visar de vilket fantastiskt band de trots allt är. Här två klipp från spelningen:

Yeasayer - Ambling Alp
Yeasayer - Sunrise

tisdag 2 mars 2010

Intervju med Yeasayer

Yeasayer spelar på KB i Malmö i morgon (4 mars) och på Debaser Medis i Stockholm dagen efter. Radar gav mig det hedrande uppdraget att göra en intervju med bandets sångare Chris Keating och nu finns den att läsa här!

Spotify-tips: Vi kaemper for at sejre

Savage Rose, det danska bandet som grundades redan 1967, har jag skrivit om tidigare. De finns ju fortfarande, men är sedan grundaren Thomas Koppels bortgång 2006 centrerat kring Annisette - den oerhörda sångerskan.

De flesta som lyssnat på Savage Rose känner till dem p.g.a. de engelskspråkiga skivor, i stort följande en västerländsk rocktradition, de gjorde i början av sin karriär. Gott så - där finns bra material så det räcker och blir över. Men för mig, lilla mig, så smäller ett av deras danskspråkiga album - Vi kaemper for at sejre, från 1984 - högre än allt annat. Sättningen är minimal - det är bara Thomas på omväxlande piano eller dragspel, det är slagverkaren John Ravn på enklast möjliga trumma och så Annisettes närmast utomjordiska sång. På tre av de tolv låtarna finns det även med en kör. Texterna är extremt politiska och sedda långt från vänster, men med en äkta frihetssträvan i centrum i stället för trötta proggklichéer. Det handlar om förtryckta människors rätt till frihet - om deras livsnödvändiga kamp för en rimlig och rättvis tillvaro. Och det känns äkta på ett sätt som den svenska proggmusiken aldrig varit i närheten av. No offence, men det är svårt att se Totta, Wiehe, Dageby eller de andra svenska proggarna själva stå i t.ex. ett blåställ på ett varvsgolv, men Annisette låter här verkligen som hon sjunger från ett flyktingläger mitt i ett brinnande krig. Och jag har därför aldrig heller sorterat in Savage Rose under benämningen progg - det är något mycket större. Ingenting var heller mer ute i när skivan släpptes i mitten på 80-talet än strikt politisk musik, men för Savage Rose har det aldrig varit intressant att kompromissa eller anpassa sig.

Musikaliskt tar det avstamp i folkmusik från olika delar av världen och Balkan brukar nämnas i första hand - men mest av allt är det ändå Savage Rose när de brinner som mest.

Det finns ingen skiva som jag hört lika många gånger i mitt liv som Vi kaemper for at sejre. Mitt vinylexemplar är fullständigt sönderspelat. Skivan har dock aldrig varit framträdande när det talas om Savage Rose och är att betrakta som extremt förbisedd. Men nu finns den likväl på Spotify (tillsammans med en ganska stor del av bandets övriga diskografi - jag ska fixa till en fin kronologisk playlist inom kort även om det saknas några låtar jag skulle vilja ha med).

Det är fantastiskt rakt igenom, men kraften i det inledande titelspåret och skönheten i Gadens stjerne måste framhävas extra.

måndag 1 mars 2010

Basia Bulat - andra försöket

Efter att höstens spelning ställdes in så verkar det bli en ny chans - skogsnymfen från Ontario intar Debaser Malmö 8 maj. Det kommer bli en intensiv, fantastisk konsertvår i Malmö och det här är nog det jag längtar efter allra mest.

Chocolate Barry - the världspremiär

Chocolate Barry. På Besök, Malmö 27/2/10

Malmöbandet Chocolate Barry - enligt egen utsago probably the best band you 've never heard of - gjorde sin allra första spelning någonsin i lördags. Lokalen var På Besök, vars storlek som konsertlokal förklaras enklast av att det var fullständigt knökfullt och samtidigt endast ca 60 personer i publiken. Men intimiteten och exklusiviteten förstärktes av det och gjorde det värdigt en premiärspelning.

Låtarna är genomgående smarta, melodiska och jobbar sig hela tiden smidigt framåt utan att bromsas upp - det låter rentav ganska australiensiskt. Några låtar bygger på lite skramligare ljud, i andra är det mjukare med refrängerna i centrum, som t.ex. på Always Too Late som går att ladda ner här. Jag gillade verkligen detta. Och deras cover på Primal Screams Velocity Girl var, på allvar, bättre än originalet.

Way Out West 2010

Grymma nya bokningar:

  • LCD Soundsystem
  • Local Natives
  • Marina & The Diamonds

Och sen tidigare bl.a. Pavement, Girls, La Roux, The xx och Real Estate. Det blir fint i år också!