Grattis på 60-årsdagen 29/8 2008

Annisette 1970

Annisette 2006

Oavsett om man utgår från inspelningarna från 1969, 1984 eller 2007 så finns det ingen som matchar Annisette. Det finns många som är tekniskt skickligare, som har ett större röstregister, men jag har aldrig hört någon, inte ens nära, som har kombinerat en otrolig stämma med förmågan att låta så rå och skoningslös i ena stunden och lika mjuk och sårbar i nästa. Och alltid med samma trovärdighet och inlevelse. Den som inte tror mig rekommenderas att först lyssna på t.ex. Screams of Captured Birds (från Wild Child, 1973) och direkt efter på Gadens stjerne (från Vi kaemper for at sejre, 1984). Sistnämnda låt kan jag knappt lyssna på utan att få tårar i ögonen. Och det beror inte på texten.

Det finns historier om hur Savage Rose spelat in skivor och producenterna trott att det skulle bli svårt att få till sången som de tänkt. Och så har Annisette gått in i studion, sjungit en gång och alla har bara tittat på varandra och gapat. Somliga har det, andra inte, men ingen har det som Annisette.

Världens bästa sångerska är från Danmark. 29 augusti fyller hon 60 år. Hon är fortfarande på topp och inget i hennes röst säger annat än att hon håller många år än. Största gratulationer från The Ice Rage!

Malmöfestivalen 21 & 22/8

Audrey

Torsdagen hade inte det intressantaste programmet och det blev därför inte så mycket gjort. Först kollade vi på Flogging Molly, ett band som spelar irländsk folkpunk trots att de kommer från USA. Sångaren är dock född på Irland. Stundtals väldigt bra ös, lättlyssnat och större delen publiken verkade gilla det. Själv rann upplevelsen av mig väldigt fort men bandet är tveklöst bra på det de gör, även om de definitivt inte kan mäta sig med t.ex. sina helt uppenbart största förebilder The Pogues.

Direkt efter spelade svenska Audrey på Stortorgets lilla scen. Då lilla scenen ligger på en ölservering var det inte mer än ett 50-tal som stod och lyssnade på bandet. Vilket är synd, för Audrey borde fler lyssna på (myspace). Det är ett sådant band som inte låter som något annat, ändå är det inte extremt på något sätt. Lågmäld stämningsmusik, väldigt vackert. Alla fyra medlemmarna (bara tjejer) sjunger. Köpte en skiva och fick den signerad. Omständigheterna för bra konserter kring lilla scenen är dock inte optimala, men en fin spelning var det ändå. Skulle gärna se det på en klubb, då den stämningfulla musiken säkert kommer bättre till sin rätt.

Därefter gav vi upp och gick på Quiz på Fagan's. Tre personer var vi bara och kom en bit från segern, även om jag tyckte vi skötte oss helt ok.

På fredagen blev det ännu mindre festival. Eftersom vi först åt en tidsmässigt utdragen middag på Plockepinn missade vi Familjen på Stortorget, vilket hade varit kul att se, även om jag sett dem flera gånger tidigare. I stället blev kvällens enda kultur ett besök i 60-talstältet, eftersom en av Jennys f.d. elever sjöng i ett band där och hon insisterade. Mod Experience heter de, och de var ganska kul att lyssna på. Unga killar (kring 20) med mycket entusiasm och energi. Antagligen en väldigt typisk repertoar för tältet - Beatles, Stones, Creedence, Kinks etc. Väldigt lätt att glömma musikaliskt, men att hänga i ett av tälten (finns liknande för swing och blues) är en kul del av festivalen som jag annars inte gjort på några år.

Därmed var både Malmöfestivalen och hela festivalsommaren över. Det har blivit ganska många spelningar och faktiskt känner jag mig lite mätt på livemusik. Men det måste gå över snabbt, för snart börjar klubbhösten och programmet på både Debaser och KB innehåller mycket intressant.

Malmöfestivalen 20/8

Pelle Ossler med band (basisten skymd)

Onsdagskvällen bjöd på två riktigt högklassiska spelningar. Båda i Manegen och båda av skåningar!

Först var det Pelle Ossler som än en gång visade vilken av Wilmer X:s gamla medlemmar som gör bäst och intressantast musik numera (numera = i ett drygt decennium!). Tillsammans med ett litet tajt band (med bob hunds Conny Nimmersjö på sologitarr) bjöd han på en rent magisk spelning. Ossler är verkligen något av det mest underskattade jag kan komma på. Vilken låtskrivare, vilka texter! Och på scen är han lågmäld men inte på ett negativt sätt utan det är integritet helt enkelt. Musiken (speciellt gitarrspelet!) och låtarna gör jobbet. En hel hög med nya låtar spelades och skivan blir ett givet inköp. Sjukt bra!

eMil Jensen

Lika bra fast på ett helt annat sätt - eMil Jensen! Även han spelade ett antal nya låtar och även han har skiva på gång. Med på scen fanns multiinstrumentalisten (gitarr, piano, violin, såg) Tomas Ebrelius och gav både mer tyngd och mer skönhet åt låtarna. Och Sudditjuven från förra skivan gjordes live för första gången någonsin! Den låt som presenterades med ett snack om att man läser mycket i tidningarna om kändisar som varit mobbade och råkat illa ut. Men det är aldrig nån som säger att de mobbat. Det stämmer inte statistiskt. Och låten är eMils erkännande att han själv inte var Guds bästa barn.

Det var även mycket annat mellansnack jag inte hört innan, som vanligt tänkvärt nästan helt utan undantag. Exempelvis tog han död på ett antal av de mest använda klyschorna, t.ex. "Ta ut glädjen i förskott - annars kommer den kanske inte alls" (i stället för klyschan "ta inte ut glädjen i förskott). Ingen som eMil, en magisk timme i Manegen.

Mellan Manegenspelningarna spelade Kaizers Orchestra från Norge på Möllescenen. Det var sjätte (eller 5,5:e, eftersom jag bara tittade lite extensivt denna kväll) gången jag såg dem - för några år sen var jag rätt såld på dem. Deras första skiva var nämligen riktigt bra. Men sen har de stagnerat, tycker jag (någon av de senare skivorna skulle jag t.o.m. kategorisera som svårlyssnad), och därför höll jag mig dels på lite avstånd och dels i Manegen-kön (för att få plats till eMil) denna gång. Kul var i alla fall att de vävde in Philemon Arthurs klassiska In kommer Gösta i den nästan lika primitiva Kontroll på Kontinentet. Och att de återigen gjorde låtarna ur sin klassiska Gypsy Finale (Sigöynerblod - Bak et Hallelujah - Resistansen) i rätt ordning. Men som sagt, jag gav inte spelningen full uppmärksamhet så jag avstår från från att bedöma huruvida det var bra. Fansen längst fram verkade i alla fall nöjda.

Malmöfestivalen 19/8

Wildbirds & Peacedrums

Ännu en trevlig kväll på festivalen. Ganska varmt dessutom, och någon tjock tröja eller jacka behövdes inte. Mölleplatsen var som vanligt epicentrum för intressant musik. Först spelade norska sångerskan Ane Brun på Möllescenen. Cello, violin m.m. i uppställningen verkade lovande. Bra låtar och vackra arrangemang borde väl vara en vinnande kombination? Men tyvärr tyckte jag det var var......tråkigt. Inte dåligt, men helt utan tempoväxlingar och infall, vilket gjorde att ölserveringen lockade mer efter en stund.

Duon Wildbirds & Peacedrums har stalkat mig under sommaren. Först var de på Roskilde, och sedan på såväl Stockholm Jazz som Way Out West (klubbspelning). Men det har inte funnits utrymme att se dem p.g.a. späckade program. Men fjärde gången gillt, i Manegen på Malmöfestivalen. Duon har utsetts till årets Jazz i Sverige-stipendiat. Men är det verkligen jazz? I så fall är det i genrens absoluta utkanter. Själv tycker jag mest det låter som ett slagverksfixerat CocoRosie. Men genrebenämningen är ju mindre intressant, det viktiga är om det är bra. Och det är det! En skicklig sångerska som verkligen använder sina resurser och dynamiskt trumspel. Varken bas eller gitarr. Väldigt eget! Och som sagt, väldigt bra.

Junior Boys

Junior Boys var också bra. Skivornas utpräglat elektroniska pop förstärktes live med trummor och gitarr och det svängde stundtals riktigt fint. Tyvärr var det lite ofokuserat med långa pauser mellan låtarna för att få rätt teknik inför nästa. Och det gjorde att det mer blev en samling bra låtar än en helgjuten konsert.

Pharaohe Monch

Moneybrother på Stortorget hade jag i tankarna, men valde i stället mat på Gustav Adolfs Torg. En chilensk Lomito-burgare hos Victor Jara-föreningen är ett måste på varje Malmöfestival. Och därefter kollade jag hiphop med Pharaohe Monch på Arenan i Raoul Wallenbergs park. Hiphopklichéer var det gott om - "Malmö, make some noise" minst 50 gånger, en obligatorisk Bush-diss och lite flörtar med tjejerna i publiken, dock inte alls så det störde eller blev pinsamt som på NERD-spelningen på Way Out West. Spelningen var utmärkt, inte minst p.g.a. två körtjejer som gav låtarna behövligt soulstänk. Har knappt lyssnat på Monch innan, men gillade vad jag hörde denna kväll.

Malmöfestivalen 17 & 18/8

Mondo Cane med Mike Patton (överst) och Malmö symfoniorkester - översta två bilderna från storbildsskärm

Särskilt mycket mer festivalande blev det inte än att dessa båda dagar kan avhandlas i samma inlägg. Söndagskvällen började vid Mölleplatsen, dit jag kom något tidigare än planerat och därför hann ta mig in i Manegen för att se slutet av spelningen med Peter Morén, P:et i indietrion Peter, Bjorn & John. Kanske inte mycket att yvas över på pappret, men på Coachella 2007 mötte jag en holländsk indietaliban som hade PBJ som #1 över spelningar han inte fick missa på festivalen så internationellt är han ganska stor. Manegen var dock bara drygt halvfull.

Nu har de paus, och B-et (Björn Yttling) har bl.a. producerat Lykke Lis superba debut. P-et har alltså gått solo och släppt ett album och nu hann jag se några låtar med honom. Det var ganska olikt PBJ, mer avskalat och mindre skramligt och lite mer retro. Och ganska bra. En utdragen cover av Take On Me tyckte jag dock var lite jobbig.

Sen tittade jag på Veronica Maggio och hon har jag haft en liten weak spot för under vår och sommar. Hon sjunger nån slags soulpop men lyriken ligger närmare hiphop så det känns väldigt eget. Stundtals var det ganska bra och det var en bra publik så Veronica sa "ni är helt magiska" flera gånger. Och eftersom konserten bara varade 45 minuter kändes det hyfsat intressant hela tiden.

Men kvällens egentliga anledning till utgång återstod. På Stortorget uppträdde Faith No Mores sångare Mike Patton. Efter att Faith No More slutade har Mike bott i Italien (hans ex-fru är italiensk), lärt sig språket flytande och snöat in på gamla italienska poplåtar från 50- & 60-talet. Och därefter bildat ett band, Mondo Cane, tillsammans med ett tiotal italienska musiker. Och nu har de börjat turnera. Men de spelar inte själv, utan tar hjälp av lokala symfoniorkestrar. Så ikväll var det Mondo Cane med Malmö symfoniorkester! På pappret bisarrt, men det visade sig funka mer än väl.

Intressant var att se publikens sammansättning. Var det Faith No More-fans eller var det folk som ville se symfoniorkestern? Det visade sig vara ganska delat, fast de som var där för Mike Patton stod överlag långt fram.

Och så började det. Mike såg ut som slibbigaste Gudfadern, med bakåtslickat hår och tunn maffiamustasch, svart skjorta och slips samt vit kostym. Mike Patton är en fantastisk sångare som kan göra nästan vad som helst med sin röst. I vissa låtar var han smörig som värsta Ramazotti, i andra aggressiv som han själv i Faith No More, i ytterligare andra skrek han i megafon. Och med en back-up av dels några fantastiska italienska musiker och dels en hel symfoniorkester kunde det inte gå fel. Det var en fantastisk konsert, både varierad och vacker med en sorts musik som jag aldrig överhuvudtaget kunnat ta till mig tidigare. Stort, verkligen!

Söndag blev till måndag, ledighet blev till jobb. På måndagskvällen spelade Miss Li på Möllescenen, men henne har jag sett några gånger innan och jag prioriterade löpning i stället (8,5 km). The Tallest Man On Earth, som inte alls är världens längsta man utan en dalmas som spelar folkblues i stil med hur Dylan lät precis i början innan han började spela elektriskt (bra videolänk), ströks också från mitt ursprungliga program, vilket jag ångrar lite nu. Men senare gled jag i alla fall ner och tittade på Svenska akademien på Stortorget. De har sabbatsår men en enda spelning hade de planerat in.

Därför hoppades jag att det skulle bli speciellt. Men tyvärr var spelningen väldigt lik den jag såg på KB i oktober - förutom en ny låt (som var bra) kändes setlisten nästan identisk. Eftersom de inte spelat så kanske man kan ha viss förståelse för det trots allt. Vad som var värre var att ljudet på de båda sångarna var dåligt. Om man inte kan texterna sen innan var det helt omöjligt att uppfatta vad GeneralKnas sjöng och ganska svårt med Sture. Och när det gäller akademien är texterna, åtminstone för mig, en del av storheten. Ösigt och bra tryck var det i alla fall, men det här är verkligen ett band som vinner på att texterna når fram.

I extranumret kom dock en fin överraskning. Ex-medlemmen Titti Tång dök upp som gäst. Och det var välkommet för hon är verkligen bra. Men trots det undveks de låtar där hon briljerar som mest på skiva, jag tänker t.ex. på Naivitet och inte minst Framåt, två av bandets absolut bästa låtar och där Titti är den bärande rösten. Men det blev tyvärr inget med det och jag gick därifrån lite besviken. Inte för att bandet var dåligt (för det var de absolut inte), men för att ljudet var det och för att jag hade (för) höga förväntningar.

Malmöfestivalen 16/8

Last Poets

Festivalandet fortsätter även om lördagen var lite mindre seriös avseende musik än dagen innan. I stället blev det mer tid i ölserveringen vid Mölleplatsen, men vid ett av borden närmast scenen, så vi såg och hörde vad som hände. Först var det Pugh, som spelade tillsammans med samma band som han använde vid sin debut 1969 (Loffe Carlsson på trummor, Jojje Wadenius på gitarr och Ulf Jansson på bas). Jag har aldrig sett honom live innan, så det var lite kul. Självklart lät det gubbrockigt, men eftersom jag känner igen många av låtarna var det alldeles lagom underhållning till ölen. Här kommer natten, som är en riktigt skön låt, avslutade spelningen.

Trevliga människor dök upp och gjorde att vi inte lämnade ölserveringen för Alice in Videoland heller. Har därför ingen direkt uppfattning om den spelningen, även om den sågs och hördes tydligt från där vi satt. Men sen skulle vi i alla fall se Disco Error på den nya scenen m/s Mölle. Problemet var bara att vi inte hade rekat vad m/s Mölle var för något. Att det var en ny scen som låg på en båt visste jag, men när vi kom dit visade det sig att även publiken satt på båten och sedan åkte iväg på kanalen för lite privatunderhållning. Och när vi kom dit var det fullt så det blev att gå tillbaka till ölserveringen och erkänna nederlag. Konceptet med m/s Mölle är säkert kul för de som får plats, men det kändes lite märkligt att stå på land och se både band (eller nja, vi såg inte bandet men de bör väl ha varit där) och publik glida iväg.

Kvar var den enda spelningen på lördagen som jag satt utropstecken för i programmet på förhand. Eftersom jag alltid varit intresserad av politisk musik så var Last Poets en av festivalens allra mest spektakulära bokningar för mig. De bildades 1969 och deras gamla grejer är bland det argaste man kan tänka sig. Texterna handlar framför allt om svartas (brist på) rättigheter - smaka t.ex. på titlar som America's a Terrorist, Wake Up Niggers och When The Revolution Comes. Frontmännen är inte först och främst sångare, utan poeter, som läser sina texter till funk-komp från congas, trummor och bas. Musikaliskt är det ganska enformigt. Stilen påminner mycket om Gil Scott-Heron, speciellt som han lät i början, vid tiden för The Revolution Will Not Be Televised, f.ö. en av de bästa låtar jag vet överhuvudtaget. Det kategoriseras enklast som funk, men det är lika mycket en mycket tidig, ursprunglig form av rap, långt innan begreppen rap och hiphop existerade.

När man ser Last Poets idag, när de inte alls är lika arga (även om jag inte betvivlar att de fortfarande ogillar orättvisor) så inser jag hur det visuella trots allt spelar in. Sluter man ögonen låter det precis som på de gamla inspelningarna, men så ser man de ganska bekväma äldre männen på scenen och det känns lite konstigt. Inte så att det gör något i sig att de är äldre, men någon genuin ilska och kamp är svår att hitta. Däremot låter det fortfarande väldigt bra, rösterna är helt intakta och texterna i t.ex. America's a Terrorist och Niggas are Scared of Revolution framförs med inlevelse. En nyare låt, som nog heter 40 years ago, som bl.a. namedroppade Medgar Evers, Tommie Smith och John Carlos, och självklart var en tillbakablick på medborgarrättsrörelsen i slutet på 60-talet, spelades också. Stundtals var spelningen lite ofokuserad (bandmedlemmarna presenterades t.ex. flera gånger), men i stort tycker jag det var en väl använd timme.

Malmöfestivalen 15/8

SoKo

Då var årets Malmöfestival igång. Som vanligt varar den hela 8 dagar och blir därför en värdig avslutning på festivalsommaren. Sen väntar "klubbhösten" och både Debaser och KB börjar få ihop intressanta program. Jag har redan 13 konserter nedskrivna på min "borde se"-lista under tiden september-december. Och det är ju långt ifrån färdigbokat.

Men tillbaka till Malmöfestivalen. Det är lite sämre musikutbud i år jämfört med förra, som var alldeles glimrande. De har tagit bort en av de stora scenerna vid Mölleplatsen. Förvisso har de flyttat dit Manegen, men den fanns ju innan också. "Vi ville satsa på annat i år" lät det från festivalledningen. Bara att acceptera, men musiken är ju min prioritet #1 så lite synd är det.

Därför var det ju desto mer glädjande att alla de fyra spelningar jag såg på fredagen var bra. Kort resumé:

SoKo (Manegen)
En fransk tjej, vars artistnamn kommer från hennes riktiga namn - Stephanie Sokolinski. För det mesta uppträdde hon själv. Ibland hjälpte ljudkillen till med lite kör eller gitarr. SoKo själv bytte mellan trummor, gitarr, ett litet keyboard och ukulele. Förvisso är jag lättcharmad av söta fransyskor med bruten engelska, men det här var verkligen bra. Hon är tydligen en Myspace-fenomen som fortfarande inte är klar med sin debutplatta (under produktion). Söta låtar med bra melodier, men ofta med bisarra och rent av morbida texter. Och det lät inte som något annat. Här är en länk till hennes myspace så ni kan lyssna, men det var bättre live.

Billie The Vision and The Dancers (Möllescenen)
Detta feelgood-band från Malmö såg och recenserade jag i april 2007. Förutom att de nu släppt en platta till, med låtar som lät väldigt mycket som de tidigare, finns det väldigt lite att tillägga. Bra underhållning och totalt harmlöst. Så här skrev jag då: "trots att jag egentligen står och tycker att många av låtarna är "bra pop men inte mer" så blir det en stor konsertupplevelse tack vare den härliga stämningen i lokalen." Det gäller nu också, även om "stor" konsertupplevelse nog borde vara "trevlig" i stället.

Sirqus Alfon (Manegen)
Även dessa galningar har jag sett och recenserat innan. Då visste jag inte vem det var och blev fullständigt överkörd. Nu var jag förberedd, men golvades nästan ändå.

Deras nya show ("Eurotrash") är lika galen men i stort helt annorlunda. När jag såg dem i Stockholm var det inga förinspelade ljud utan bara fyra dårar som gav en sjuk/fantastisk konsert med vissa teaterinslag. Nu är det mer en sammansatt show med en massa tekniska inslag. Jag skrattade konstant under den timme det pågick. Sirqus Alfon är det roligaste som går att se på en svensk scen, åtminstone om man vill ha humorn i musikalisk tappning. De är otroligt skickliga också och när de spelar rå-ösiga versioner av Eurodisco-låtar med bara melodica, ståbas och ett litet trumset finns det bara ett ord som gör det rättvisa....världsklass.

Maia Hirasawa (Mölleplatsen)
Kvällens sista spelning. Det var första gången jag såg henne live och jag gladde mig åt att hon hade ett ganska fylligt band med t.ex. både cello och saxofon med sig. Hennes låtar är fina men på skiva är det lite tamt. Men det hände lite mer live - lite mer instrumentalpartier och fylligare arrangemang. Självklart var The Worrying Kind med som extranummer. Trevlig spelning och därmed inga bottennapp alls första kvällen.

Eller nja, när vi gick hemåt genom Slottsparken pågick det en allsångsversion av I natt jag drömde från någon av inrättningarna där. Det var riktigt gräsligt.

I'm Losing My Edge...

Söndag 10 augusti strax efter lunchtid, E6:an i Halland. I en bil sitter tre självutnämnda musiknördar - vi kan kalla dem Ola, Emma och Kristian, på väg hem från en fantastisk musikfestival i Göteborg. Där har de sett dels några av de största - t.ex. Neil Young och Nick Cave, men även sånt som de tror är hett just nu, t.ex. Fleet Foxes, The National och Lightspeed Champion.

Ola leker DJ. Med iPod-en pluggad in i stereon blandas British Sea Power med Speedmarket Avenue. Mellan Kungsbacka och Varberg sker katastrofen - iPod-ens batteri ger upp. Men Emma har räddningen, på hennes mp3-spelare hittar vi godis som Immaculate Machine och Bran Van 3000:s senaste, som inte ens är utgiven i Sverige. Bilen är fylld av kredd och nörderi!!!

Bilen hinner tyvärr inte ens förbi Varberg innan nästa stora missöde - Emmas mp3-spelare går samma öde till mötes som Olas iPod. Så det får bli P3 - vanligen ingen katastrof, men just vid denna tid på söndagar går tydligen ett program kallat Digilistan. Det är en lista över de mest (legalt) nedladdade låtarna i Sverige den gångna veckan.

Listans innehåll fascinerar mig (jag orkar inte längre försöka vara rolig i tredje person). Jag inser efterhand att jag inte känner till knappt något på listan. Jag bestämmer mig, i stället för att stänga av skiten, att försöka sätta mig in i vad svensken verkligen lyssnar på när Way Out West är slut och man är tillbaka hemma. Helt enkelt en liten recension av de 20 mest populära låtarna i Sverige just nu. Inte mycket Fleet Foxes där inte. Inte ens Lykke Li.

1 Katy Perry - I Kissed A Girl
Katy vem? Lät som typ Pink och gav mig således öroninflammation. Är detta det populäraste i Sverige? Dåligt skämt?

2 Takida - Curly Sue
Denna har jag hört på radio, spelas ibland i Morronpasset. Genuint genomvidrig.

3 Emilia de Poret - Pick Me Up
Aldrig hört eller hört talas om. Har redan glömt bort hur den lät dessutom.

4 Kid Rock - All Summer
Visste inte att han var artist fortfarande. När man hör låten önskar man att han inte var det.

5 Jason Mraz - I'm Yours
Totalt menlös låtsasblues. Har hört den innan, tycker den är lika kass varje gång. Eller mest tråkig.

6 Britney Spears - Radar
Crazy var en ok låt, ev. någon annan av hennes tidigare hits också. Detta är dock helt bortkastat.

7 Lady GaGa feat. Colby O'Donis - Just Dance
Återigen helt okänt för mig. Undrar om detta inte var ännu en överspeedad lättviktare för mellanstadiets dansgolv. Såna var det nämligen gott om på listan.

8 Duffy - Mercy
Riktigt bra låt med bra sångerska!

9 Rihanna - Disturbia
Rihanna är en usel sångerska och knappt ens snygg. Hur har hon lurat sig till sin världsstjärnestatus?

10 Kate Ryan - Ella Elle La
Miss Ryan borde det vara skottpengar på. Att sjunga exakt som originalet (fast som sångerska är Kate Ryan ett skämt bredvid France Gall) och sedan låta en producent addera lite beats...passar inte riktigt mina öron 13 timmar efter en taggtrådsversion av Rockin' in the Free World. Inte annars heller. Originalet är en bra låt, men det kan ju knappast tillskrivas Kate Ryan.

11 Rihanna - Take A Bow
Hon igen...suck.

12 Leona Lewis - Better In Time
Kände igen den när jag hörde den, ogillade den skarpt. Kommer inte på vilken äldre sångerska som Leona försöker efterapa, men stilen känns väldigt väl igen.

13 Chris Brown - Forever Jive
Hiphop är annars en genre som brukar kunna producera bra hits. Den här är dock allt annat än bra. Snubben verkar annars het, han hade en låt på typ plats 25 också. Aldrig hört talas om honom tidigare. Men tydligen ligger han med Rihanna.

14 Duffy - Warwick Avenue
Duffy igen, bra igen.

15 Madonna - Give It 2 Me
Still going strong. Eller nja, låten är inte särskilt bra. Men Madonna skulle sälja även om hon spelat in sitt eget äktenskapsgräl på skiva så känns väl ok trots allt.

16 Vanessa Da Mata - Ai, Ai, Ai...
Minns inte, förmodligen ännu en mellanstadiediscolåt (lättviktstechno) anno 2008. Eller?

17 Nickelback - Rockstar
Om det finns gradskillnader i helvetet är nog den fm-anpassade låtsashårdrocken (eller radiopop sjungen med låtsashårdrocksröst - välj själv) det allra jävligaste.

18 Ironik - Stay With Me
Nu blir det för mycket - kommer inte alls ihåg denna från igår. Överinlärning är aldrig bra. Skulle tippa på att kommentaren för #16 gäller här också.

19 BWO - The Bells Of Freedom
Finns det någon som gillar BWO på riktigt? Trodde mest det var att Alexander Bard är en lustig, "osvensk" filur som gjorde att de spelas ibland. Men även här har jag tydligen helt fel.

20 Star Pilots - In The Heat Of The Night
Se kommentar under #18 (och #16).

Jag trodde faktiskt inte att det var så här illa ställt, speciellt när man upplevde nästan undantagslöst bra musik på en slutsåld festival under två dagar innan. Och invaggats i någon slags falsk säkerhet. Snacka om att bli nedplockad på jorden. Scatman John, SNAP! och Chesney Hawkes - kom tillbaka, allt är förlåtet!

Men antagligen är jag bara bitter.


Rubriken är stulen från LCD Soundsystems fantastiska låt (Losing My Edge) som handlar om en musiknörd som känner att han börjar tappa greppet till kidsen som kommer upp underifrån.

Way Out West, dag 2

Regnet fortsatte att hålla sig från Göteborg. Faktum är att festivalvädret var idealiskt, med 15-20 grader och uppehåll nästan hela tiden.

Andra dagen såg på förhand ut att bli ännu intensivare än den första, framför allt andra halvan. Jag hade ytterst svårt att se några pauser i programmet.

Men i början var det lugnt. Redan innan första spelningen var vi på plats i ölserveringen vid Linnétältet, varifrån vi sedan lyssnade på Joan as Policewoman. Bra matinémusik mitt på dagen. Därifrån hörde vi också början på The Bug, vilket kändes malplacerat - dansant musik som passat bättre på en klubb på natten. Gick i stället och såg Kelis, som gjorde en bra rnb-spelning innan matpaus. Därefter såg jag under sju intensiva timmar Frida Hyvönen ge en trevlig konsert som passade på eftermiddagen, N.E.R.D. vara både imponerande och pinsamma, Lil Kim (endast en liten stund) vara snygg men mest pinsam, Fleet Foxes sjunga oerhört vackert och Håkan Hellström (såg ej första 5-6 låtarna) vara lite mindre bra än jag hoppats. Fram till dess var dag 2 inte lika bra som dag 1.

Men avslutningen var fenomenal. Flaming Lips orgie i färger, konfetti och allmän galenskap var en knockout - det lät bra också. Och Neil Young klöste sin gitarr fenomenalt. Nu fick jag se den del av konserten jag missade p.g.a. krocken med MBV i Roskilde. Men så var det nya krockar den här gången.

Jag ville verkligen se Lykke Li efter att ha missat henne tidigare i år och lämnade Neil Young-konserten när det akustiska partiet börjat, eftersom jag såg det för en månad sen. Och hann se Lykke göra en fenomenal konsert i Linnétältet. En mästarinna!

Och när Lykke var klar hörde jag på håll första tonerna av Rockin' in the Free World och med en språngmarsch hann jag inställa mig vid Neil igen och höra både den och extranumret A Day in the Life. Ohygglig avslutning på en fantastisk festival.

Dagens bästa spelning (konsensus, 3 pers): Flaming Lips - p.g.a. det visuella. Det gjorde att den faktiskt som upplevelse hårfint slog Neil Young och Lykke Li, som båda också var sjukt bra. Egentligen bättre än Flaming Lips rent musikaliskt.

Dagens låt: Rockin' in the Free World med Neil Young för att den var helt enorm. Men det visuella i Flaming Lips' konsertinledning (Race For The Prize) var en lika stor upplevelse. Bubblare: Breaking it up med Lykke Li!

Nu: tillbaka i Malmö, extremt nöjd!

Längre och mer genomtänkt reportage kommer!


Flaming Lips - Race For The Prize

Way Out West, dag 1

Endast två korta regnskurar blev det i stället för det dagsregn som SMHI hotade med. Inga problem med det alltså.

Programmet var som väntat av genomgående mycket hög standard och ett väldigt springande mellan scenerna blev det. Lightspeed Champion öppnade bra, Iron & Wine's skäggrock lät ok på lite håll (drack öl samtidigt), Mando Diao förstärkt med blåsare (bl.a. Goran Kajfes!) var bättre än någonsin, Sonics var tyvärr inte lika rått och primitivt som väntat, Franz Ferdinand tröttnade jag snabbt på, Okkervil River var bra, Sonic Youth såg jag bara 25 minuter av men det var bra, The National var bäst!!!, Grinderman (såg bara slutet) är skickliga men lite jobbiga att lyssna på, Sigur Ros fick jag snabbt nog av och Broder Daniel avslutade sin karriär på topp.

Dagens bästa spelning (enligt Ola): The National! Förstärkta med blås och violin fick de redan fantastiska låtarna helt nya och tunga arrangemang.

Dagens bästa spelning (enligt Emma & Kristian): Sonic Youth! För att de var extremt underhållande utan att vara publikfriande.

Dagens bästa låt: Broder Daniels nyskrivna Hold On To Your Dreams, tillägnad bortgångna bandmedlemmen Anders Göthberg. Men det var inte därför den var bäst, det var helt enkelt en ruskigt vass poplåt. BD:s version av Whirlwind och Fake Empire med The National är bubblare.

Nu: dags att ta tag i andra dagen!


Broder Daniel - Hold On To Your Dreams

Rain Out West

Nu är det kvällen den 7 augusti. Jag tittar på Way Out Wests hemsida och läser "Way Out West 7-9 augusti". Så det börjar alltså idag. Ändå sitter jag här, hemma i Malmö, och ser dum ut.

Festivalen på festivalområdet börjar i morgon. Men redan ikväll spelar många bra band på Göteborgs klubbar. Jag hade planerat att vara där, hade preliminärt tänkt se The Mae Shi och Gutter Twins eller Buzzcocks (de spelar samtidigt), men nu blir det inte så. Tyvärr kunde jag inte göra något åt det själv, utan att det skulle kosta för mycket.

I morgon och på lördag kommer jag i alla fall vara där. Det kommer även regnet att vara, i riklig mängd enligt SMHI. En nyinköpt regnponcho är tänkt att bli mitt sällskap på festivalen. Festivalens program är för att vara en relativt liten festival helt fantastiskt med nästan enbart bra namn. Arrangörerna har satsat på kvalitet före kvantitet och det kommer inte bli många musikfria stunder från det börjar med Lightspeed Champion i morgon eftermiddag till Neil Youngs gnider sista ackordet på gitarren sent på lördag kväll.

Rapport efteråt!

Nils Lofgren - the Guitar God

Kolla bara hur Bossen själv står och beundrar ca 38-40 sekunder in i klippet (och även senare).

Floods of Florence

Sitter i min lilla tillfälliga lägenhet i Halmstad och äter kräftor. Kanske lite konstigt tisdagsnöje, men anledningen var en p.g.a. vädret inställd kräftskiva och eftersom jag älskar kräftor tyckte jag inte det fanns någon anledning att inte äta dem i alla fall. Väldigt gott, speciellt som jag har en flaska av ekologiskt vitt vin också.

Inläggets titel? Ja, jag lyssnar som vanligt på musik samtidigt. Slumpvalar lite på iPod-en. Och så kommer Floods of Florence av Phil Ochs och jag inser att det är exakt - EXAKT - Johan Johanssons Josef och Maria. Blir övertygad om att låten är en översättning och googlar lite, men det enda jag hittar är detta, skrivet av Johan själv.

Jag kände mig tvungen att försöka göra en låt som passade att spela på det sättet och hittade den här nånstans i mitt undermedvetna.

Jag gillar Johan skarpt, har två studioskivor med honom, därtill grejer med både KSMB och Strindbergs (Bombpartyt är en sjukt bra platta!) men det här är stöld deluxe. Jag har Flum, albumet där låten finns, hemma i Malmö, och kan därför inte definitivt säkra att Johan påstår att han skrivit låten. Men om han gör det så nej, det var Phil Ochs som skrev melodin. Floods of Florence heter den.

Luis Figo från Barcelona till Real Madrid - sanningen om en av vår tids mest omtalade transfers

Förutom mina stora intressen för musik och natur, som ofta framgår av bloggen, finns det även annat som intresserar mig. Inte minst fotboll, och allra mest slår mitt hjärta för FC Barcelona. Deras framgångar är lycka även för mig och när det går dåligt gör det ont även i mig. Alla som verkligen håller på ett lag vet vad jag menar.

I slutet av 90-talet vann Barcelona spanska ligan några gånger under ledning av holländaren Louis Van Gaal. Lagets stjärnor vid denna tid var brasilianaren Rivaldo och portugisen Luis Figo, ännu som 35-åring idag aktiv i italienska Inter. Rivaldo var den stora magikern, men fansens stora hjälte var ändå portugisen. Det kändes som han trots sin nationalitet verkligen brann för färgerna.

Säsongen 99/00 var inte bra för Barcelona. Rivaldo, som året innan blivit utsedd till världens bästa spelare, ömsom bråkade och ömsom floppade och de värvningar som gjorts för att spetsa till 99 års mästarlag visade sig vara misslyckade. Undantag från misären fanns dock - inte minst Figo, och när han dessutom krönte sin fina säsong med att vara EM 2000:s kanske allra största profil, var han i allas blickfång den sommaren.

Figo var enligt uppgift missnöjd med sin lön. Tillsammans med sin agent Jose Veiga försökte han förhandla fram ett nytt kontrakt men stötte på patrull eftersom han hade några år kvar på sitt gällande.

Strax efter EM kom märkliga uppgifter att Real Madrids presidentkandidat Florentino Perez hade ett förhandskontrakt med Figo, vilket innebar att denne skulle gå till Madrid om Perez vann valet. Om Figo bröt överenskommelsen skulle han få betala en väldigt hög summa (ca 200 miljoner) p.g.a. kontraktsbrott. President i Madrid vid denna tid var inte Perez utan Lorenzo Sanz, och ingen trodde något annat än att Sanz skulle vinna, så för de flesta framstod ryktet som ett ovanligt korkat och icke trovärdigt Silly Season-rykte. Alla som sett Figo ge allt för sitt lag och håna Madrid när ligaguldet firades visste att han aldrig skulle svika de fans som älskade honom och absolut inte göra det mest förbjudna - att gå till Real Madrid. Figo själv förnekade naturligtvis ryktet och sa att han aldrig skulle kunna gå till Real. Själva affären mellan klubbarna verkade dock rimlig, eftersom Figo hade en förhållandevis låg utköpsklausul (38 miljoner pund, förvisso världsrekord men ändå "rimligt" för en klubb av Madrids kaliber). Utköpsklausul är något som finns i alla spanska kontrakt och innebär i enkelhet att om någon betalar den är det helt upp till spelaren att besluta om transfern.

Vad som var besvärande för Sanz var att Real var rejält skuldsatt - vi pratar storleksordningen 2 miljarder kronor! De hade dock just vunnit Champions League för andra gången på tre år, så det fanns nog trots allt ingen som trodde något annat än att han skulle vinna igen. Sportsliga framgångar står nästan alltid över dålig ekonomi, framför allt för storklubbar som verkar ha närmast obegränsad kredit.

Så kom valdagen. Och sensationen. Perez vann och blev ny president för Real Madrid. Bland det första han gjorde var att annonsera att han kommande måndag skulle presentera Figo som ny Realspelare. Det märkliga var att Figo, trots valutgången, fortsatte förneka kopplingen med Perez. Han sa att han var en Barcelonaspelare, att han skulle fortsätta vara en Barcelonaspelare och att han älskade klubben. Men det var desperata lögner. På måndagen presenterades han som ny Madridspelare. På en gång hade Barcafansens älskade Figo blivit Judas, Pig-o och en av de största svikarna i fotbollshistorien.

Nu har sanningen, även om det varit ganska lätt att förstå den redan tidigare, avslöjats av Figos dåvarande agent Veiga. Kontraktet med Perez skrevs på för att ingen av dem hade någon som helst tro på att han skulle vinna valet och samtidigt kunde det användas för att sätta press på Barcelona för att ge honom ett förbättrat kontrakt. När Perez vann, blev Figo och Veiga lika chockade som alla andra. Figo undrade vad som skulle hända och ville inte alls gå till Madrid. Veiga svarade att "du har tre alternativ: 1) Betala Perez 200 miljoner (pengar som Figo såklart inte hade), 2) stanna kvar i Barcelona, vägra betala och sätt Veiga i fängelse (p.g.a. att det var han som gjort upp kontraktet med Perez och därför var juridiskt ansvarig) eller 3) skriv på för Real Madrid". I detta läge ansåg han att det bara fanns en utväg och motvilligt skrev han på för Real Madrid, något han alltid kommer vara avskydd för på Camp Nou. Och på The Ice Rage.