Serena Maneesh

Trots närheten till Norge har jag lyssnat påtagligt lite på norsk musik. Och jag har inte heller särskilt bra koll. Riktigt dålig om jag ska vara ärlig. Kaizers Orchestra gillade jag mycket under en period 2003/04, Röyksopp och Kings of Convenience har ju gjort en hel del trevligt och sen är det massa hårdrock och några småproggiga farbröder. Jag har således allmänt betraktat lusekoftorna som ganska dåliga på musik. Kanske är det Jan Teigens fel.

Ett band gör naturligtvis ingen musiknation, men bandet som får mig att skriva dessa rader och delvis göra avbön heter Serena Maneesh och leds av Emil Nikolaisen. De spelade på ATP-festivalen i Minehead jag var på i december. I musiken finns släktskap med My Bloody Valentine (framträdande), Jesus & Mary Chain, Stooges och mycket annat. Men det låter inte precis som någon av dem - det är trots allt väldigt eget.

Deras andra skiva släpps om några veckor. Jag fick i uppdrag att intervjua Emil och fick då skivan för genomlyssning. Jag har lyssnat på den säkert 10 gånger i helgen. Den är fullkomligt fantastisk. Och det är verkligen ett album - inte åtta isolerade spår. Skivan är inspelad i en gammal bunker och ljudbilden är väldigt speciell - det låter som flera lager av gitarrer, och reverb och andra effekter är slipade till perfektion. Abyss in B Minor känns redan som ett klassiskt album i mina öron. Några av låtarna finns på deras myspace, men som sagt - det är ett album man bör höra från början till slut.

Min intervju bör dyka upp på Radar inom en snar framtid.