En afton med Michael Jackson

Succéklubben En afton höll sin allra sista kväll på juldagen. Och eftersom jag just nu är inne i en period med livemusikabstinens (inte sett något sen dess och inget att se förrän The xx om två veckor) så återger jag lite från den kvällen.

En afton hann med 17 kvällar innan man bestämde sig för att sluta. Och även om det vore kul att se fler hyllningar av kända artister så känns det helt rätt att sluta på topp, medan kvällarna fortfarande säljer slut och de fortfarande känns som höjdpunkter.

Michael Jackson-kvällen var bra - inte den bästa av de 12 kvällarna jag var på - men jag skulle nog få in den på övre halvan om jag rangordnar. Här är en hög med videor från kvällen, där framför allt den översta är omistlig.

Forest and Crispian valde den i Michaels version närmast otäckt dåliga They Don't Care About Us. Men de valde att placera den i en helt annan miljö, med en slags cabaretrockversion som gjorde låten till en av kvällens stora höjdpunkter. Det känns som att de inte heller gillar låten från början, utan har valt att slakta den för att på så sätt lyfta den. Och jag tycker de lyckas, även om en Michael-taliban nog skulle gråta blod. Den politiska texten tränger fram bättre här än i original. Tveklöst en av de knäppaste, men roligaste covers som gjorts under En afton-kvällarna.

Asha Ali i en ruggigt vass version av Dirty Diana. Ett av kvällens absolut bästa framträdanden, även om hon behövde fusklapp för att klara texten.

Pauline hade den goda smaken att välja Rock With You. Fin version, men lite besviken blev jag på att ingen gjorde min egen Michaelfavorit - Off the Wall. Den hade passat Pauline som handsken (hon gjorde Wanna Be Startin' Something som sin andra låt). F.ö. håller jag hennes version av Purple Rain från Prince-kvällen som en av de allra bästa cover som gjordes under En Afton-epoken. Riktigt så bra blev det inte med Michael även om Pauline alltid är fantastisk.

Helena Josefsson valde Beat It och gjorde en ganska rak cover av den. Snygga gitarrexcesser ingick, med bl.a. bakom nacken-solo på slutet. Men hennes andra låt, en svensk version av Ain't No Sunshine, var ännu bättre och tveklöst en av kvällens bästa stunder.

För första (och följaktligen även sista) gången i En Aftons historia bjöds på ett extranummer, där alla kvällens artister deltog. Och den sista låten under En Afton-epoken blev Blame it on the Boogie.