Goran Bregovic - Balkanparty på Konserthuset

Klockan är 17.40 - årets glöggpremiär för undertecknad sker right this minute! Jag tänker tillbaka på gårdagen. Jag gav alltså mina föräldrar varsin biljett till Goran Bregovic på Konserthuset och dessutom fick de sällskap av mig också. Det var en väldigt annorlunda upplevelse och eftersom jag bara lyssnat på hans musik på skiva tidigare visste jag inte riktigt vad jag skulle vänta mig.

Goran uppträdde tillsammans med sex blåsare (vanligen tre tubor, en saxofon och två trumpeter men vissa byten i några låtar), två sångerskor som såg ut som leksaksdockor i sina folkdräkter från Balkan samt en allroundkille på trumma, dragspel och sång. Entrén var speciell, blåsarna kom in bakifrån och inledde spelningen i trapporna - klart roligt grepp. Första halvtimmen, drygt, var lite ljum med bra musik men ingen riktig stämning - lite ryckigt och jag kom på mig att sitta och tänka på annat åtminstone korta stunder. Sen hände något fantastiskt. Eftersom minst halva publiken bestod av Balkan-ättlingar och invandrare därifrån så var det många som kunde låtarna och förstod att det i själva verket är partymusik. Det började med att de nynnade med i en lugnare låt och sen blev det plötsligt världens fest när bandet tryckte igång med blås och slagverk och hela publiken reste sig upp och dansade och klappade i takt till det fantastiska bandet. Plötsligt var vi inte längre i Sverige, vi hade förflyttats till en bröllopsfest på Balkan och det var alldeles underbart. Och så fortsatte det, ibland med några lugnare men fantastiskt vackra stycken, inte minst den oerhörda Ederlezi. Det blev även ett långt extranummer med Kalashnikov som avslutning. Konserten klockade in på just över två timmar. Jag hade förvisso väntat mig en jättebra konsert, men jag hade inte väntat mig en så engagerad publik och 1+1 var verkligen 3 i Malmö konserthus igår. Speciellt glad är jag för att mina föräldrar också tyckte det var en fantastisk konsert, det var de absolut värda. På väg ut hörde jag några som tyckte att det var "jättebra, men det var ännu bättre förra gången". Det har jag såklart ingen egen uppfattning om.

Ikväll är det fest och jag är dålig på presenter, så det blir en blandskiva som vanligt. Festfixaren, med förflutet som Goth- och Synth-taliban, har på senare tid visat lite indietendenser och det måste såklart uppmuntras. Så här blev det, en riktigt fin gottepåse av både nya och lite äldre grejer:

• SPEEDMARKET AVENUE - Way Better Now
• FOSCA - Secret Crush on Third Trombone
• SONS & DAUGHTERS - Darling
• RA RA RIOT - Dying is Fine
• LADYHAWKE - Paris is Burning
• BAXENDALE - Music For Girls
• THE DEARS - 22: The Death of All The Romance
• THE SHORTWAVE SET - Is It Any Wonder
• IMMACULATE MACHINE - Skyscrapers
• THOSE DANCING DAYS - Run Run
• BRITISH SEA POWER - Open the Door
• MUMFORD & SONS - White Blank Page
• PARTS & LABOR - Brighter Days
• NOVILLERO - Habit Over Heart
• YEASAYER - 2080
• TAPES 'N TAPES - Hang Them All
  
• HOWLING BELLS - Broken Bones
• THIS IS IVY LEAGUE - The Richest Kids in Town
• MISOPHONE - Turning Hay in the Fields
• BLONDE REDHEAD - Falling Man
• THE FRATELLIS - For the Girl

Fredag eftermiddags blues

Fredag igen. Förkyld och sömnbrist - inte riktigt min favoritkombination. Har varit på konserter två kvällar i rad vilket går ut över vilan. Ikväll är det dags igen och för första gången sen förra seklet så ska jag på Malmö konserthus. Goran Bregovic och hans orkester spelar där och eftersom jag älskar hans filmmusik (smaka på Ederlezi från Zigenarnas tid) så tror jag det blir en stor kväll.

Jag skulle egentligen gått på konsert i morgon också, men blev lockad till fest med en stor andel av mina närmaste vänner i morgon och hade jag nobbat det till förmån för obskyr indiepop (om än väldigt bra så rekommenderas till andra) hade de nog skickat mig till psykklinik. På söndag blir det i alla fall Frida Hyvönen på Palladium - det har jag höga förväntningar på. Mycket höga!

Och i december ska jag gå på färre spelningar. Det är i alla fall tanken.

Detta Youtubeklipp är f.ö. bättre än bäst:

Joe & Eddie - That's The Way It's Gonna Be

eMil Jensen med band

eMil Jensen med band. Babel, Malmö 27/11/08.

Detta var 10:e gången på knappt 2,5 år jag såg eMil (han är precis som jag uppvuxen i Staffanstorps kommun, kanske därför jag blivit en liten fanboy...). Han är alltid bra, rentav bäst när det kommer till att integrera musik med mellansnack. Det som var speciellt denna gång var tillägget med band. Tidigare har jag sett honom antingen själv eller med enstaka medmusiker men aldrig med ett fullt band som nu. Och ett band gjorde låtarna ännu bättre än annars, det var stort att höra bandversioner av underbara låtar som t.ex. Hur lyckliga kan vi bli, Så får du mig ändå och den sällan spelade Sudditjuven, som spelades som sista extranummer. Bandarrangemangen gjorde också att låtarna gavs ett mörkare och allvarligare sound som gjorde dem mer rättvisa än under solospelningarna. Melodierna fick också mer plats - tidigare har alltid de välformulerade och eftertänksamma texterna stått i centrum, men denna gång fick låtarna stå i centrum.

Både gamla och nya mellansnack förgyllde dock och gjorde att det trots att det denna gången verkligen var en "konsert" och inte en "föreställning" kändes rätt för en kväll med eMil. Och musikaliskt var det tveklöst den bästa kväll jag haft med eMil hittills, stundtals så det rentav knottrade sig på armarna. Enda invändningen var att spelningen var för kort - bara en timme, hade gärna fått vara åtminstone en halv till.

Maj förra året

Recept för en bra onsdagskväll

I vissa sammanhang får jag känslan av att folk tror bättre om mig än jag förtjänar, i andra är det tvärtom. Tvärtom är det t.ex. när det gäller mat. Det har hänt mer än en gång att jag fått frågan Köper du en pizza, eller? när det handlar om vad jag äter till kvällsmat. Jag tror att jag överdriver om jag säger att jag äter 5 pizzor per år. Jag tycker det är kul att laga mat och jag gör det i princip varje dag. Ikväll är det onsdagen den 26 november, och det är en ganska normal onsdag. Hemma strax innan fem, trött, lite slösurfande, en powernap, uppe igen framåt halv sju och så dags för mat. En vegetarisk gryta blir det ikväll, kött har jag inte handlat på mer än två år. Snabbt, enkelt, gott:

Vi börjar med grönsakerna - två tomater, en lök, lite squash och en gul paprika. Är det viktigt att den är gul? JA, för att ge rätt färgkontrast till det andra. Mat ska inte bara smaka och lukta gott, den ska även se god ut. Rött, grönt, gult!

Grönsakerna läggs i vatten. Men vattnet måste fyllas ut. Exakt vad som används är inte jätteviktigt - jag tar vad jag har. Med visst förnuft, följer inte recept i detta fall. Just idag är det ajvar (en matsked, bra för att få snygg orange färg och innehåller en del goda kryddor), lutenica, sweet chilisås och en liten klick aioli.

Dags för kryddor. En skvätt salt, lite peppar och allroundkrydda för att ge det allmän styrka. Färsk provencalkrydda och dragon för att skapa karaktär. Tre vitlöksklyftor för att hålla vampyrerna borta och så det bästa till sist...det farliga röda. Jag vet inte ens vad det heter men det fanns i alla grytor jag åt i Etiopien så jag köpte med mig ett megapack hem därifrån och det finns fortfarande kvar lite för tar man mer än en nypa så blir det för starkt. Dynamit!

Och så quornbitar för att göra det matigt. Quornet läggs i sent, när det andra i princip börjat koka, för att det inte ska bli för mjukt. Sen är det klart på 2-3 minuter.

Så äntligen klart, yummy yummy. För mig som springer en del (vanligen ca 2 mil i veckan) kan det faktiskt slinka ner hela portionen, i alla fall om jag äter hyfsat sent och inte ätit något sen lunch. Annars räcker den till två eller flera, och skulle det passa så går det såklart med både pasta eller ris till. Till den kulinariska grytan dricker jag ikväll ett glas ekologiskt rödtjut. Möjligen två. Men inte mer, det är trots allt "bara" onsdag. Bara att sätta igång...nej, förresten....

...musik måste jag också lyssna på. Men vad ska jag välja. En av 2000-talets bästa popplattor - Transporter med Immaculate Machine? Eller kanske lite balkanpepp inför fredagens konsert med Bregovic på Konserthuset (som jag gett i julklapp - datumet spelar väl ingen roll, hellre än bra present 28 nov än en krystad 24 dec - jag ska dit med mammsen och pappsen) - i det här fallet Beiruts debut The Gulag Orkestar? Eller Frida Hyvönens nya som ju är fantastisk (jag har biljett på rad 3 på Palladium på söndag)? Svar: Det hann bli lite av alla innan jag var mätt.

Onsdagen var såklart inte färdig med det. Och vad passar bättre att kröna kvällen med än ett livegig? Eftersom det är sista onsdagen i månaden var det En afton, denna gång En afton med The Kinks.

Filmen var informativ, men lite för mycket intervjuer och för lite livescener och så var den lite för lång. Konserten var däremot bra. Trots att det inte spelades några av mina absoluta Kinks-favoriter så insåg jag vilken fantastisk låtskatt de har. Kvällens gäster var César Vidàl (från Caesars), Hästpojken, Robert Jelinek (från The Creeps), David Birde (från Brainpool), Forest & Crispian och Sylvester Schlegel (från The Ark). Så här såg ikonen Jelinek ut upptill:

Och så här stilren var han nedtill:

Men roligaste av allt var att husbandet, den härliga Aftonorkestern, fått en ny medlem av ingen mindre än en av snubbarna från Varanteatern (Olof). Jag visste inte ens att han kunde lira, men visst kunde han det.

Det här var en bra afton med jämn och ganska hög nivå. Om jag ska nämna något som stack ut så var det Forest & Crispians härliga tolkning av Harry Rag och Jelineks David Watts. Inte den bästa aftonen hittills (det är fortfarande Dusty-kvällen), men långt ifrån den sämsta.

Nästa gång, 28 januari, är det En afton med Bruce Springsteen, och dra åt h-e så är det samma dag som jag reser till Uganda så jag missar det. Det blir nog vääääldigt bra.

This is Ivy League

Snart december och dags att göra årsbästalistor om man vill det. Jag har ännu inte bestämt om jag vill. Men om jag vill så kommer nog This is Ivy League att finnas med, med en av de absolut trevligaste popplattorna som kommit mig till känna i år. Sött, lättlyssnat...love it.

Helgen v.47

Ännu en helg. En både slapp och aktiv sådan. Ganska nöjd, ger den 7/10.

Det började inte helt oväntat med en fredagskväll. Efter några öl på Mascot blev det 80-talsklubben Neon, som huserar på Deep i Malmö var fjärde vecka. Ganska kul så det blev t.o.m. en hel del dans för mig, vilket annars inte är ett givet inslag. Musiken som spelas är bara 80-tal, med lite fusk i kanterna (enstaka grejer jag tror var 78/79 - Oh Susie t.ex., det var även något som kändes tveksamt på andra hållet). 80-talsnostalgi är kul när det är udda låtar man inte hört, helst på länge men inte alls är också ok om man känner tidsandan, men vedervärdigt när det är utslitet mög som t.ex. Living on a Prayer eller Girls Just Want To Have Fun. Bra kväll i trevligt sällskap var det i alla fall.

Lördagen försvann fort utan någon vidare aktivitet. Jag hade bestämt mig för en lugn hemmakväll då Emma hörde av sig om att det var Freaks`n´Geeks på Debaser och med min totala brist på karaktär följde jag först med ut på middag och sen till Debban. Och det blev både vin och mystiska bourbondrinkar så min planerade söndagsutflykt till Varberg (anledning längre ner) kändes plötsligt väldigt avlägsen.

Freaks`n´Geeks hade lokala band denna gång - Esaias Orchestra från Lund (ej hört innan) och Small Flowers Crack Concrete från Malmö (har jag sett innan, se här). Esaias var väldigt bra, det är melodisk indiepop med genomtänkta arrangemang som gjorde att det var ganska fritt från klichéer. Deras gitarrist var riktigt vass. SFCC är betydligt rockigare och drar mer åt Dinosaur Jr/Sonic Youth-hållet, och gjorde också en bra spelning, tyckte den var lite mindre larmig än förra året men det gjorde inget. Jag hade inga stora förväntningar på kvällen så därför var jag mycket positivt överraskad av båda banden. Som vanligt också fantastisk musik från DJ-båset innan och efter spelningarna.

Indiepublik är suspekt - oavsett hur bra eller röjigt band det är håller de alltid ett säkerhetsavstånd till scenkanten. Ofta är det en meter, men denna gång var det hela tre meter, vilket kändes direkt löjligt. Självklart tycker banden det är roligare om publiken står nära och visar lite engagemang, inte bara några artiga applåder efter låtarna.

Jag satte klockan på klockan åtta på söndagen, vilket sedan gick helt bort och så sov jag till klockan tolv i stället. Utanför Varberg, närmare bestämt på Årnäshalvön en mil norr om stan, hade det hittats en hedpiplärka, det tredje fyndet i landet, och den ville jag se. Även efter det andra uppvaknandet var jag inte direkt sugen, men en dödsryckning senare var jag i alla fall på väg och kom upp i hyfsat god tid innan skymningen och hann se den både fint och nära. Här och här är några bilder på djuret som andra tagit, själv hade jag inte kamera med.

Hedpiplärka är alltså sedd i landet tre gånger. Den första sågs också i närheten av Varberg, fast söder om stan, i Träslövsläge, i januari 1997. Den såg jag också. Den tillhörde den asiatiska formen japonicus. Det andra fyndet gjordes i Hälsingland 2005. Det var däremot den amerikanska formen rubescens. Det finns alltså två former (raser) av arten och de är ganska olika till utseendet (bild på japonicus här) och det finns en del som talar för att de inom en relativt snar framtid kommer att betraktas som två olika arter. Det nya fyndet utanför Varberg är en fågel av den amerikanska formen, och den hade jag inte sett innan, vare sig i Sverige eller någon annanstans.

Mercury Rev & Howling Bells - en fantastisk kväll på Vega

Howling Bells

Juanita Stein, 100% Star Quality!

Mercury Rev

Mercury Rev (support: Our Broken Garden & Howling Bells). Vega, Köpenhamn 19/11/08

Mercury Rev har jag gillat länge och då jag aldrig sett dem live tidigare köpte jag biljett till denna spelning ganska tidigt. Detta redan innan det var klart att Howling Bells skulle vara förband. Men eftersom deras hittills enda skiva (från 2006) har varit en favorit som jag fortfarande lyssnar en del på var det ju en jättebonus.

Det bjöds även på ytterligare ett band. Kvällen öppnades med danska Our Broken Garden, soloprojekt för Anna Brönsted från Efterklang. Det var lågmält och kortvarigt och tillsammans med en gitarrist gjorde hon bara 4-5 låtar. Något anonymt, men jag lyssnade inte så koncentrerat på det så gillar man Efterklang bör det kanske kollas upp.

Sen var det i alla fall Howling Bells. Det var nog inte så många i publiken som visste vem de var och det var synd för de är värda all uppmärksamhet. Speciellt var sångerskan, med det fantastiska namnet Juanita Stein, en av de coolaste sångerskor jag sett! Redan på skiva är det uppenbart att hon är en sångerska utöver det vanliga, men hon har även förmågan att fylla ut scenen med karisma. Och så ser hon ut som en kort version av en ung Chrissie Hynde (Pretenders) men mycket snyggare och det är helt omöjligt att inte bli lite förälskad. Att bandet sedan också spottar ur sig den ena perfekta poplåten efter den andra gör ju det hela ännu bättre. Förutom ett flertal låtar från den förra skivan spelade de även några nya låtar, bl.a. nya singeln Into the Chaos, som lät väldigt lovande. Howling Bells var värda hela entrén.

Wishing Stone (dålig bild men perfekt ljud)

Jag hade enorma förväntningar på kvällens huvudakt. Men Mercury Rev var ändå allt jag önskat mig och mer därtill. De spelade ganska många nya låtar, men fem av de bärande låtarna från mästerverket Deserter's Songs spelades också under den 1 timme och 45 minuter långa konserten.

Spelningen var en fantastisk helhetsupplevelse med bildprojektioner på en stor skärm bakom bandet, häftig ljusshow och inte minst en extra hög volym, som förstärker det psykadeliska soundet. Detta var andra gången i år (första var My Bloody Valentine på Roskilde) som jag lämnade en spelning med lock för öronen. Ska jag ha en endaste liten invändning så kan jag tycka att det nästan var för mycket av det "vackra oljud" som är ett av deras signum. Det hade inte skadat med ett eller två ytterligare lugna och avskalade nummer som kontrast och andhämtning. Nu blev det bara ett sådant, och det var en rent magisk version av Tonite It Shows, med Grasshopper (gitarristen) på munspel.

Opus 40 spelades som sista låt innan extranumren och denna förstärktes med ett parti från Once in a Lifetime av Talking Heads innan de gick loss i en kaotisk avslutning. Det hade verkligen funkat att sluta konserten där och gå hem utan extranummer för det var en oerhört stark avslutning. Men i stället kom de tillbaka och avlossade en fyrklöver med Spiders and Flies, Goddess on a Hiway, The Dark is Rising och uppsluppna Senses on Fire. Det gick bara inte att önska mer efter det. En av årets absolut bästa spelningar och det är bara att hålla med Ekstrabladet och skjuta av högsta betyg. Citat från den recensionen som jag gärna instämmer i: Man bliver simpelthen et lykkeligere og bedre menneske af at tilbringe et par timer badet i det kosmiske kviksølv. Nok noget af det nærmeste jeg nogen sinde kommer en religiøs oplevelse.

The Funny Bird
Opus 40/Once in a Lifetime

Steve Forbert & Ron Sexsmith

November är som sagt en bra konsertmånad och denna vecka var det ett litet klimax. Jag tycker det blev lite för mycket att åka till Köpenhamn två gånger samma vecka så jag avstod därför från måndagens spelning med höstens megahype Glasvegas (från Glasgow, därav namnet - Glaswegian kallas dialekten som pratas där). Jag gillar skivan, men är inte helsåld på den som så många andra. Jag kollade lite recensioner för att se vad jag missat, tyckte även det var intressant som fenomen att läsa åsikterna om en spelning som många hade tunga förväntningar på. Men det blev tydligen inte den förväntade knock-outen: Gaffa 3/6, Soundvenue 3/6, ibyen 2/6, Bt 2/6, Jyllandsposten 2/6, Aftonbladet 3/5, Expressen 5/5 (!) och ganska ljummet mottagande i bloggosfären (och trots att konserten var på Lilla Vega verkar alla ha varit där). Om Per Hägred på Expressen tagit något uppiggande eller bara bestämt sig innan vad han skulle tycka (eller vad han förväntades tycka) kan frågas, men ingen annan har ens antytt att det skulle varit en klassisk spelning, snarare är ordet besvikelse det mest frekventa. Något säger mig att de blir följetång på sommarens festivaler, så det blir nog chans att avgöra själv då.

På tisdagen gick jag i alla fall på KB och kollade på Ron Sexsmith, också uppiggad av det faktum att Steve Forbert, som jag har en jättebra samlingsskiva med, skulle vara special guest (typ andra förband, men han är så stor att han spelade lika länge som Ron så det var snarare två huvudakter). Steve hade bara en gitarr, men hundra munspel mellan vilka han bytte inför varje låt. Hans röst är helt intakt från hans äldre inspelningar. En del låtar kände jag inte igen, andra (kanske hälften) hade jag hört innan. Men den enda skillnaden var att jag initialt reagerade "ah, detta är [låttitel]" på vissa, i övrigt var det en man med akustisk gitarr som sjöng alla låtar nästan likadant, även sådana som är väldigt olika på skiva, och det blev tråkigt efter ett tag, möjligen lite roligare i de båda låtar då Ron Sexsmith gästade som duettpartner. Jag tyckte även han verkade lite dryg, men det kan såklart vara fel. Det hade varit bättre om han hade haft ett band, eller att han åtminstone hade använt pianot som stod redo två meter från honom vid några tillfällen. Nu slarvade han bort en bra spelning.

Ron Sexsmith hade ett sådant. Ett band alltså, men bara två medlemmar och bara strängar. Så förutom de få låtar då han själv spelade piano, och de funkade bäst, så var det bara en bas och två gitarrer. Och han är däremot jättesympatisk och sjunger bra och var för sig är det fina låtar. Men även detta blev småtråkigt efter ett tag och jag hade ingen större lust att höra mer när hans timme var klar. När han var här 2004 gillade jag det, men i de genomgående spartanska arrangemangen blev variationen lidande denna gång. En liten besvikelse alltså, men bara liten, hade egentligen inte trott att det skulle bli så mycket mer. Bäst tyckte jag pianolåtarna var - Tomorrow in Your Eyes och Gold in Them Hills.

Secret Heart (som Feist gjort cover på som Sacred Heart. Som sagt, var för sig var det fina låtar.)

På onsdagen var jag på Vega, och det var något helt annat. Mer om det senare...

Nostalgitripp - 24 februari 2004

Fyren på Cabo Virgenes

The Ice Rage på de oändliga fälten på väg mot Cabo Virgenes

Hooded Grebe (svarthuvad dopping)

Det är ganska exakt ett halvår sedan jag startade The Ice Rage. Till skillnad från min förra blogg, Ola in Space, var tanken att jag skulle försöka blanda innehållet lite mer och inte vara lika musiknördig. Dessa förhoppningar grusades till viss del av det faktum att min adapter som gjorde att jag kunde ta t.ex. fågelbilder genom tubkikare, försvann i Bulgarien och att blogga utan bilder är i längden lite trist. Så därför får det bli lite nostalgi, nämligen en dagboksnotering från en av de finaste dagar jag haft i fält någonsin.

I februari 2004 åkte jag tillsammans med fem andra fågelskådare till Argentina, f.ö. mitt första besök i Sydamerika (det har blivit tre till senare). Vi började i nordvästra Argentina, med skådning i bergsregnskog, på punan (högplatån på 3500-4000 meters höjd) och i s.k. chaco (en sorts snårskog som är rätt speciell). Sedan var vi i Buenos Aires, på Pampas, på Valdeshalvön och på kvällen 23 februari anlände vi till den lilla staden Rio Gallegos i Patagonien.

En sak var emellertid ett litet problem. Vi hade bara tre dagar på oss att göra vad som hur vi än räknade borde ta fyra. Vi skulle åka västerut och göra två dagar i Los Glaciares nationalpark och kolla in lite andra ställen i närheten, därefter skulle vi köra upp i bergen för att kolla efter Hooded Grebe (svarthuvad dopping), en nätt liten körning på minst 5 timmar enkel resa på små vägar, och sedan ner till Rio Gallegos, för att flyga därifrån till Ushuaia på Eldslandet sent den 26:e.

Nu blev det dock inte så, för dels hade jag och Johan i en reserapport hittat ett ställe vi ville till, ett som vi ej planerat att åka till först, dels lutade det åt att Hooded Grebe-omvägen skulle vara för jobbig och tidskrävande. Så vi beslöt att åka till Cabo Virgenes (Johans och mitt förslag), den sydostligaste punkten på Argentinas fastland som alltså skiljer Atlanten från Magellansundet, första morgonen, för att sedan köra till Los Glaciares och skåda där dag 2. Sedan skulle vi ta ett beslut om vi skulle nattköra upp i bergen för att se doppingen morgon #3, för att sedan köra hela den dagen ner till Rio Gallegos.

Varför då denna besatthet kring en dopping? Ja, dels är den väldigt snygg (världens snyggaste dopping skulle jag vilja påstå) och dels upptäcktes den som ny för vetenskapen så sent som 1975 och är alltså både mycket sällsynt och även svårtillgänglig. Den sågs första gången i Laguna Las Escarchadas, en sjö som vi faktiskt skulle passera på väg till El Calafate, staden vid Los Glaciales där vi skulle bo. Men den hade inte setts där sen början på 90-talet. Därför var vi tvungna att göra en jobbig biltur upp i bergen, där arten häckar i småsjöar. Rösterna var ungefär lika många för som emot, trots att Hooded Grebe för flera av deltagarna (inkl. mig) var resans önskeart #1.

Cabo Virgenes var också en liten chansning. Det finns ett par specialare där, men problemet var att vi inte hade en aning om var de fanns. Speciellt är det Ruddy-headed Goose (rosthuvad gås), en art som är vanlig på Falklandsöarna, men mycket sällsynt på det Argentinska fastlandet. Vi räknade inte med att se den, men den fanns med i en reserapport som sedd längs vägen till Cabo Virgenes. Problemet är att vägen dit är 9 mil lång.

Det som lockade med Virgenes, var förutom den lilla chansen att se gåsen, att det brukar ses mycket havsfåglar där. Och eftersom det blåste hade vi en alldeles fantastisk morgon. Efter en lite trög start började det ösa albatrosser och liror. Antalet svartbrynade albatrosser stannade på några 100, men på 2,5 timmar räknade vi 4500 större liror, vilket vi flera år senare fick veta kan vara rekord för hela Argentina. Gott om andra havsfåglar och inte minst flera stora rätvalar gjorde morgonen till något fantastiskt. Dessutom såg vi även några småfåglar som vi inte såg under resten av resan.

Vi började köra tillbaka för att spana efter gäss. Och visst såg vi gäss. Men det var i stället den vanliga Upland Goose, som dessutom var så vanlig att det var tidsödande att kolla igenom flockarna efter de rosthuvade. Till slut behövde vi öka farten något för att vi skulle hela vägen till El Calafate (35 mil) och dels blev det färre och färre gäss längs vägen.

Halvvägs tillbaka ligger en stor Estancia och intill vägen där stod en aningen malplacerad telefonkiosk. Bengt-Eric hade lämpligt nog ett telefonnummer till en lokal skådare i Rio Gallegos (som vi försökt nå tidigare) och beslöt att ringa honom för en sista chans att få tag på var gässen fanns.

Jag såg honom gå in i telefonkiosken och ganska exakt samtidigt gjorde jag ett slentriansvep med kikaren över närmaste ängen. I bakkanten, där det gick ner som en svacka, stack 4 huvuden upp -...Ruddy-headed Goose! Någon fick springa och banka på telefonkioskens dörr och säga att det inte behövdes ringa. Mycket glada åkte vi därifrån.

När vi var på Valdeshalvön hade vi i en sjö utanför staden Trelew sett 48 stycken Silvery Grebe (d.v.s. en annan dopping, väldigt mycket vanligare än den svarthuvade). Egentligen inte mycket att yvas över, men när jag jämförde med andra resor, där påfallande många gått i november och december, såg jag att de knappt sett någon. Eftersom jag gillar att fundera så spekulerade jag i om det kunde vara så att doppingarna häckade i bergen och i februari (motsvarande vår augusti) hade dragit sig ner på lägre höjd. Och om det var så kunde de ju kanske ha dragit med sig en svarthuvad också (ack, dessa dagdrömmare...). Så på något sätt tänkte jag att det inte var 100% omöjligt att slå till i Laguna Las Escarchadas, som vi alltså skulle kolla längs vägen, framför allt för att se Magellanic Plover, en häftig och annorlunda vadare.

Vi kom till sjön efter 30 mils körning, sent på eftermiddagen. Det var helt sjukt mycket fågel - änder, vadare och faktiskt, långt bort på andra sidan sjön dit det är svårt att komma med bil, en mycket stor flock doppingar. Helt klart Silvery Grebe (390 ex, mycket mer än i rapporterna från november och december), men vi tyckte att det låg en som såg lite större och lite mörkare ut några meter till vänster, nära men ändå isolerad från den stora flocken. Misstankarna drog mot det omöjliga. Men nej, det var säkert två kilometers håll så det var alldeles för osäkert. Vi måste försöka ta oss dit, ansåg vi, och försökte köra längs de traktorspår som fanns att tillgå. Vi kom ner vid en liten vik i sydväst med gott om änder. Jag satt i baksätet och lyfte handkikaren. Jag får in två doppingar, på ganska nära håll, och tycker de ser vita ut i pannan (karaktär för svarthuvad), men vågar inte tro på mitt synintryck utan tror att jag druckit för lite vatten. Men jag tar tubkikaren, kastar mig ur bilen och skriker något i stil med för helvete, kolla doppingarna och det tar ingen tid till jag ser dem klart och tydligt och vi har just sparat in en hel natts körning på okända bergsvägar och fått hur mycket tid som helst. Och för att göra triumfen maximal så hittar vi den första Magellanic Plovern på stranden rakt bakom doppingarna. Vi fortsatte trots framgången runt sjön och kom till slut fram till den stora doppingflocken på andra sidan och kunde då konstatera att vi haft rätt i vår första misstanke. Det låg ytterligare två svarthuvade doppingar här och vi fick också se några ex av den jättesnygga Rufous-chested Dotterel, också det en vadare som stod högt på önskelistan och som vi inte riktigt visste var vi skulle se (men vi såg några ex till på Eldslandet senare på resan).

Dagen efter njöt vi av en fantastisk glaciär och fåglar specialiserade på sydbokskog. Och eftersom vi gjorde så bra ifrån oss fick vi sedan ännu en morgon på Cabo Virgenes (en av de absolut häftigaste platser jag varit på!), då vi bl.a. lyckades se en kungsalbatross. Och dessa båda dagar kunde vi genomföra i mycket lugnt och behagligt tempo.

Bilderna här har Johan Lz tagit - det var innan jag själv skaffade kamera. Många tack. Nedan glaciären i Los Glaciares, ett helt sjukt ställe.

Damien Jurado (support: Tiny Vipers)

Damien Jurado (sittande) och hans supertrevliga multiinstrumentalist Jenna

Tiny Vipers

Damien Jurado (support: Tiny Vipers). Debaser Malmö 14/11/08

Något som är väldigt sympatiskt är att Debaser i Malmö som mer regel än undantag har gratis inträde innan kl 22, vilket gör att det blir ganska bra med folk även när relativt okända förband spelar. Inkomsterna tar man säkert till viss del igen med ökad försäljning av alkoholhaltiga drycker, men det finns också en kärlek till bra musik i det. Tyvärr kan det ge lite motsatt effekt, då det även kommer en del folk som mest vill gå till ett gratis ställe, och inte bryr sig om musiken, och i stället börjar "sin fest" medan andra njuter av musik. Om det är partymusik gör det ju inget, men när det är finstämt och personligt blir det lätt fel.

Igår hade jag gärna betalt, då det var dags för Seattle-musik för andra veckan i rad (Throw Me The Statue, som spelade på KB förra veckan, är också därifrån). Först spelade Tiny Vipers, som inte är ett band, utan en ensam tjej med elektroakustisk gitarr. Bra röst, bra gitarrspel, bra nerv, men extremt introvert och något för enahanda i längden. Inte förrän hon sa "thanks" efter sista låten visade hon något som helst som indikerade att hon märkte att det fanns publik. Är man snäll kan man kalla det integritet, men själv tycker jag det mest kändes som hon var blyg. Men musiken är finstämd och egensinnig, så det är väl värt att kollas upp.

Damien Jurado var huvudakt och hade med sig två medmusiker. Ingen bas, utan mestadels var det två gitarrer + trummor, ibland också klaviatur. Frekventa instrumentskiften gjorde att det aldrig blev tråkigt och han spelade hela fem låtar som extranummer. Det verkade som bandet var nöjda (jag pratade med de båda medmusikerna efteråt, verkar som Seattlebor är väldigt trevliga generellt), även om det kan upplevas som lite störande med folk som jublar för mycket och håller hög volym även när det är finstämt. Underbar konsert, vilket bör framgå av dessa båda klipp:

Best Dress
Ohio

Det var den fjärde spelningen jag såg på en vecka så nu blir det några dagars paus. Kanske smiter jag i väg på något litet, men framför allt ser jag fram emot Mercury Rev på Vega på onsdag. Inte minst som jag fått reda på att Howling Bells ska vara förband, ett band som jag var oerhört förtjust i 2006, då deras hittills enda album släpptes (men ett nytt kommer i början av 2009). November 2008 känns som en fantastisk livemusikmånad - tror att jag har åtminstone sex spelningar kvar och de flesta känner jag mig rejält peppad inför.

Corrupt corrupt from the bottom to the top and you tell me it's the law

Levellers. KB, Malmö 11/11/08

Du måste ha förståelse för din historia för att förstå din nutid. Visdomsord som passar bra in på min relation till The Levellers. Ett av mina absoluta favoritband typ 92-95, men sen försvann de ur sikte och jag brydde mig inte mycket förrän de mer frekvent besökt Malmö på senare år. Jag såg dem dels i mars-06 (pre blogg) och dels på Malmöfestivalen, aug-07.

Att recensera Levellers är lätt. De låter nämligen alltid i princip likadant. Som Levellers helt enkelt. Men det är väldigt mycket nostalgi för mig, och det är skönt att byta av sin roll som popoffer med små nostalgitripper ibland. Men när de nu släppt en ny skiva, som av åtminstone två recensioner jag läst är den bästa sen storhetstiden, så spelade de faktiskt väldigt många låtar från den. Och speciellt två fastnade jag för, dels Fight or Flight och allra mest Behold a Pale Rider, som jag tycker var snudd på konsertens höjdpunkt. De spelade också Sell Out, en av mina favoritlåtar med Levellers - den saknades både 2006 och 2007. Annars var det alltså mer nytt material i förhållande till äldre låtar än de båda gångerna, men ändå inget från åren 1996-2007.

Roligast var annars att förbandets sångare sa "snart kommer The Levellers....trevliga killar....NOT!" och såklart att bandet, engelsmän som de är, oftare säger "cheers" i stället för "thanks" efter låtarna.

Förband var Splitside, som kommer från Sölvesborg och spelar energisk Rancid-punk - ganska lätt att ta till sig med andra ord utan att bli alltför engagerad. Speciellt gillade jag att sångaren stod till vänster på scenen, det är annars väldigt stereotypt att sångaren alltid ska stå i mitten.

Igår kväll blev för övrigt Real Madrid utslagna ur spanska cupen, av division 3-laget Real Union de Irun. Lilleputtlaget från Baskien avgjorde med ett snyggt nickmål på stopptid. Det var riktigt, riktigt roligt. Eller t.o.m. ännu roligare än så.

Världens bästa artist någonsin & 2 nya konserter

Throw Me The Statue (support: Emerald Park). KB, Malmö 7/11/08
Hello Saferide (support: Peter van Poehl). KN, Malmö 8/11/08

På årets MTV European Music Awards delades ett specialpris ut till Best Act Ever, d.v.s. världens bästa artist genom tiderna. Vem vann tror ni? Beatles? Stones? Dylan? Marley? Rent av The Clash?

Icke så, ingen av dessa var ens nominerad. De nominerade var i stället Britney Spears, Christina Aguilera, Green Day, Rick Astley (!), Tokio Hotel och U2.

Vinnare blev självklart One Hit Wonderboy från 80-talet, Rick Astley. Världens bästa artist genom tiderna. Läs mer här. Det är alltså inte ironi, det bör nog påtalas.

Nu i stället om något bra. Jag var på konserter både fredag och lördag denna helgen. På fredagen var det en billig (60 kr) indiespelning på KB. Både förband och huvudband var oerhört bra.


Förbandet är baserat i Malmö, men har småländska rötter. Emerald Park heter de och det var min första kontakt med dem. De var otroligt bra, spontant det bästa förband jag hört på två år (jag tänker på Consequences i okt-06, som var i samma klass). Sju personer i bandet - klaviatur, bas, trummor, violin och så tre gitarrer, varav två akustiska. Sången fördelades på fyra olika sångare/sångerskor, ofta avlösta i samma låt. Och ibland använde de megafon för att göra något bra ännu bättre. Men viktigast av allt var att nästan varje låt var glimrande pop.


Huvudbandet var kvartetten Throw Me The Statue från Seattle. Även de var alldeles lysande. Jag har hört deras album Moonbeams några gånger och gillar det, men live var det mycket tätare och mer intensivt. I vissa låtar kan man ana mörkare sidor som för tankarna till t.ex. Interpol, men i andra är det mer uppsluppet. Sångaren växlar mellan gitarr och slagverk. Jag pratade en stund mer honom efteråt och han var både väldigt trevlig och mycket nöjd med mottagandet. Vad han då inte visste var att det efter deras spelning var vanlig fredagsklubb och många av de som kom nog inte var där för bandet. Sjukt, egentligen, för inträdet var detsamma före, under och efter spelningen. Hur kan man betala 60 kr för att inte se två jättebra band. I vilket fall var Throw Me The Statue så pass bra att de vann över publiken och till slut fick de både göra extranummer och fick rejäla ovationer. Här är tre länkar till finfin popmusik som spelades på KB i fredags:

Ship
Yucatan Gold
About To Walk

Igår såg jag Hello Saferide, också det på KB. Bra det också, men mer väntat kanske. Förband var Peter van Poehl, en svensk kille med akustisk gitarr och munspel och med en lugg så lång att det var svårt att veta vad som var fram och bak på honom. Dessutom med en röst i mellansnacket som gjorde honom svår att skilja från komikern Johan Glans. Lite anonyma låtar kanske (fast The Story of the Impossible låter riktigt bra på hans myspace), men bra gitarrspel och fint Neil Young-munspelande i avslutningslåten. "Allmänt välljud" sa Emma och det tycker jag var ganska mitt i prick.



Hello Saferide spelade i princip hela nya skivan + en handfull låtar från tidigare skivor. Bra intensitet och i princip fullsatt på KB. Annika höll som vanligt hög klass på mellansnacket med korta och koncisa träffsäkerheter och med både Andreas Mattsson och Firefox AK (Andrea Kellerman) på gitarr och back-up-sång var ännu en bra popkväll i hamn.

Arjeplog
2006

Last of the Helsinkijärvi

Alexandersgatan i Helsingfors vid 16-tiden idag. Spårvagn, biznez och folkliv.

Sista kvällen i Helsingfors för den här gången. Jag och stan blir mer och mer kompisar. Det här är en ren stad, en vacker stad och just ikväll i alla fall, även en kall stad. Iklädd Helsinkis enda äkta inkaluva (köpt i Peru 2007) var jag ute i den tilltagande kylan och åt en utsökt bouillabaisse [bujjabäääss] på en snofsig restaurang vid hamnen. Megagott!

Två iakttagelser gjorda. 1) Trafikljusen håller grönt resp. rött rekordlänge. Inte så att jag klagar. Som gångtrafikant hamnar man ofta på plus i detta, eftersom man ofta kan chansa i slutet på det röda. 2) När man ska åka buss måste man, förutom att stå vid rätt hållplats också vinka till bussen för att den ska stanna. Jag har haft tur och haft andra passagerare som gjort detta, jag begrep ingenting, men idag fick jag förklarat var skåpet ska stå. Vinkar man inte stannar alltså inte bussen.

Det går inte att blogga idag utan att nämna det som hände i natt. Även om alla andra gör det också. Att en afroamerikan blivit vald till USA:s president är så obeskrivligt stort. Jag tror aldrig jag känt en sån tillfredsställelse över något politiskt överhuvudtaget som när jag vaknade i morse, slog på datorn och konstaterade att Obama vunnit. Jag har inte riktigt "varit inne" i valrörelsen, men det räcker att han visat att man inte behöver vara en rik vit för att nå världens mäktigaste position. Barack Obama har röjt vägen, alla kan lyckas, ingenting är omöjligt, det finns inte längre en mall för hur en amerikansk president ser ut. Jag vågade aldrig riktigt tro på det, tänkte att det fanns tillräckligt mycket ultrakonservatism och smygrasism som skulle vända trenden till slut. Det är inte bara en "ny president", det är otroligt mycket större än så.

Obama känns väldigt sympatisk, aldrig har väl en presidentkandidat fört en kampanj med så lite smutskastning av motståndaren och mer fokus på vad som måste göras. Han är inte alls den fula gubbe som Bush, hans ofta otäcka åsikter obeaktat, varit. Obama är en kille jag gärna delat en flaska vin med, spelat Nynningen för och sagt "Ey, mannen, dessa sa redan 1974 ungefär det du säger nu, kanske inte lika nyanserat men de vill också ha förändring" och han hade sagt "who is it" och jag hade sagt "The Nynning, from Gothenburg" och han hade stampat takten och sagt "oooh, I like it" och så hade vi öppnat en flaska till. Självklart har inte Obama samma världsåskådning som Tomas Forssell och Totta och de andra hade, men jag hade sagt det ändå, för jämfört med sina företrädare så är Obama defintivt en proggare.

Hans segertal var enormt. Vilken grym talare han är. Det är som musik, även om man inte lyssnar på orden så är det som bra musik - inlevelsen och rösten gör att det går att lyssna på med behållning ändå. Och även om det egentligen inte var så mycket innehåll var det så mycket framtidstro och positivism i det att det var svårt att hålla tårarna tillbaka, i alla fall när kameran zoomade in Jesse Jackson som också grät. Talet var det mäktigaste jag hört, näst Martin Luther Kings klassiska Let Freedom Ring-tal. Let Freedom Ring är trots allt lite tyngre än Yes We Can.

Det kändes som jag vaknade i en lite bättre värld i morse.

Mer Helsinkiinään

La Rambla (ser ni Columbusstatyn där borta...visst är det rätt så likt?

Inte många som vill prata svenska här. Tur jag träffade den här bruden. Hon må vara i sten men hon hade i alla fall ett budskap som gick att begripa (klicka upp bilden så ser ni - läs och lär!). Finländarna är lite med svenskan som fransmännen är med engelska - visst förstår de och visst kan de prata, men när ni är här så får ni f-n prata på vårt sätt.

Hemlängtan? Njae, men Siljaline ligger beredd bara några hundra meter bort

Jag slutade tidigt idag och hade några eftermiddagstimmar att bekanta mig med Helsingfors. Jag gillar den, det är lite som ett östeuropeiskt Paris. Paris för att det är gott om caféer, gärna utomhus trots kalla (tja...+11 grader idag, men det kan vara mycket värre) november, och Östeuropa p.g.a. pampig arkitektur och det bistra klimatet. Och kanske lite Stockholm mitt i allt också, då det är mycket vatten.

Nu sitter jag i Grand Marinas (mitt hotell) foajé och dricker en GT och tittar på valvaka från USA. Från båda sidor utsätts jag för organiserad språkterror. Finländare i ena örat och holländare i andra. Kyllä Obama!

Sauna finns på hotellet, öppet 24 timmar per dygn. En GT till så kanske jag går dit. Gillar egentligen inte bastu, men det är ju kultur här. Och man kan väl inte ogilla kultur? Och då borde jag alltså dricka Koskenkorva också (*vrider huvudet mot baren...*).

Men den finska kulturen till trots, även i en finsk hotell-lobby med en massa affärsresenärer som tar igen sig med sprit efter dagens viktiga möten - det är det amerikanska valet som gäller. Från ett tredje håll hör jag nu bekanta röster - svenska - som diskuterar möjliga konsekvenser av valet. Det är alltid roligt när fulla businessmen (nu vet jag i och för sig inte om de är just businessmen, men själv känner jag mig alltid som en outsider i denna miljö och ser därför alla andra som det och jag som den som inte har alls här att göra) diskuterar sånt de inte vet något om...."och så vinner McCain och så dör han i en hjärtinfarkt efter ett halvår och så får vi den fruktansvärda kvinnan från Alaska i tre och ett halvt år"...jo, det är nog så rätt i sak, men det lät väldigt roligt här och nu. Kyllä Obama!

Erika hade f.ö. alldeles rätt i sin kommentar till mitt förra inlägg - det finns visst bra finsk musik - 22 Pistepirkko har gjort alldeles för mycket bra för att glömmas bort.

Helsinkilainen

Jag är i Helsingfors måndag - torsdag denna vecka. Det finns egentligen inte så mycket att tillägga, mer än det jag skrev om stället i början av juni. Eller jo, jag har bytt hotell. Inte för att det andra var dåligt utan för att resebyråtjänsten helt enkelt bokade ett annat åt mig. Detta är nog lite lyxigare. Grand Marina heter det och ligger precis vid Finlandsfärjan/Sverigefärjan beroende på vem som bestämmer. Språket är som tidigare nämnt helt obegripligt och komplicerat. Gatan hotellet ligger på heter Katajanokanlaituri - jo, det är sant. På svenska heter den Skatuddskajen. Ska försöka upptäcka lite andra sidor av stan de närmaste dagarna. Idag gick jag mest runt i en slags drömvärld och lyssnade på Frida Hyvönens nya album i iPod-en - avskärmad från omvärlden och nära att bli påkörd av spårvagn både en och två gånger - skivan är bitvis alldeles fantastisk. London! kan vara årets låt!

Frida är sitt efternamn till trots svensk. Jag har aldrig gillat någon finsk musik tidigare, möjligen har jag tyckt att stollarna i Eläkeläiset varit roliga. Men knappast bra. Kända band finns det en del, t.ex. Him och The Rasmus, men det är ju rent skit!

Men i år har det hänt en del hos våra östra systrar och brödrar och det rejält. Paavoharju heter de, och det är en slags finskt vemod som möter en sagovärld som möter indiepop som möter electronica och det är så fint, så fint. En av årets bästa skivor. Och The Dø, som jag skrev om för någon vecka sedan är till 50% (sångerskan) finländskt. Så det finns hopp även här bland saunor och Koskenkorva och män med knivmördarblick.

Those Dancing Days

Those Dancing Days. KB, Malmö 31/10/08

Detta band, bestående av fem tjejer som nyss lämnat gymnasieåldern, har det senaste året växt fram som ett av Sveriges absolut bästa popband. De har även fått viss uppmärksamhet utomlands, enligt uppgift t.o.m. mer än i Sverige på vissa håll.

Konserten på KB visade att de håller bra även live. Deras sound är speciellt och förklaringen går att finna i den fantastiska trummisen, Cissi Efraimsson, vars hårtslående taktpinnar ger musiken sitt alldeles speciella sound och driv. När låtarna dessutom genomgående har mer eller mindre klockrena melodier kan det knappast gå fel. Run Run är t.ex. en av årets allra bästa låtar överhuvudtaget enligt The Ice Rage. Härlig pop, härlig spelning.

Run Run (vilken sjukt j-a bra låt det är!)
Hitten
Those Dancing Days