Fyren på Cabo Virgenes
The Ice Rage på de oändliga fälten på väg mot Cabo Virgenes
Hooded Grebe (svarthuvad dopping)Det är ganska exakt ett halvår sedan jag startade The Ice Rage. Till skillnad från min förra blogg, Ola in Space, var tanken att jag skulle försöka blanda innehållet lite mer och inte vara lika musiknördig. Dessa förhoppningar grusades till viss del av det faktum att min adapter som gjorde att jag kunde ta t.ex. fågelbilder genom tubkikare, försvann i Bulgarien och att blogga utan bilder är i längden lite trist. Så därför får det bli lite nostalgi, nämligen en dagboksnotering från en av de finaste dagar jag haft i fält någonsin.
I februari 2004 åkte jag tillsammans med fem andra fågelskådare till Argentina, f.ö. mitt första besök i Sydamerika (det har blivit tre till senare). Vi började i nordvästra Argentina, med skådning i bergsregnskog, på punan (högplatån på 3500-4000 meters höjd) och i s.k. chaco (en sorts snårskog som är rätt speciell). Sedan var vi i Buenos Aires, på Pampas, på Valdeshalvön och på kvällen 23 februari anlände vi till den lilla staden Rio Gallegos i Patagonien.
En sak var emellertid ett litet problem. Vi hade bara tre dagar på oss att göra vad som hur vi än räknade borde ta fyra. Vi skulle åka västerut och göra två dagar i Los Glaciares nationalpark och kolla in lite andra ställen i närheten, därefter skulle vi köra upp i bergen för att kolla efter Hooded Grebe (svarthuvad dopping), en nätt liten körning på minst 5 timmar enkel resa på små vägar, och sedan ner till Rio Gallegos, för att flyga därifrån till Ushuaia på Eldslandet sent den 26:e.
Nu blev det dock inte så, för dels hade jag och Johan i en reserapport hittat ett ställe vi ville till, ett som vi ej planerat att åka till först, dels lutade det åt att Hooded Grebe-omvägen skulle vara för jobbig och tidskrävande. Så vi beslöt att åka till Cabo Virgenes (Johans och mitt förslag), den sydostligaste punkten på Argentinas fastland som alltså skiljer Atlanten från Magellansundet, första morgonen, för att sedan köra till Los Glaciares och skåda där dag 2. Sedan skulle vi ta ett beslut om vi skulle nattköra upp i bergen för att se doppingen morgon #3, för att sedan köra hela den dagen ner till Rio Gallegos.
Varför då denna besatthet kring en dopping? Ja, dels är den väldigt snygg (världens snyggaste dopping skulle jag vilja påstå) och dels upptäcktes den som ny för vetenskapen så sent som 1975 och är alltså både mycket sällsynt och även svårtillgänglig. Den sågs första gången i Laguna Las Escarchadas, en sjö som vi faktiskt skulle passera på väg till El Calafate, staden vid Los Glaciales där vi skulle bo. Men den hade inte setts där sen början på 90-talet. Därför var vi tvungna att göra en jobbig biltur upp i bergen, där arten häckar i småsjöar. Rösterna var ungefär lika många för som emot, trots att Hooded Grebe för flera av deltagarna (inkl. mig) var resans önskeart #1.
Cabo Virgenes var också en liten chansning. Det finns ett par specialare där, men problemet var att vi inte hade en aning om var de fanns. Speciellt är det Ruddy-headed Goose (rosthuvad gås), en art som är vanlig på Falklandsöarna, men mycket sällsynt på det Argentinska fastlandet. Vi räknade inte med att se den, men den fanns med i en reserapport som sedd längs vägen till Cabo Virgenes. Problemet är att vägen dit är 9 mil lång.
Det som lockade med Virgenes, var förutom den lilla chansen att se gåsen, att det brukar ses mycket havsfåglar där. Och eftersom det blåste hade vi en alldeles fantastisk morgon. Efter en lite trög start började det ösa albatrosser och liror. Antalet svartbrynade albatrosser stannade på några 100, men på 2,5 timmar räknade vi 4500 större liror, vilket vi flera år senare fick veta kan vara rekord för hela Argentina. Gott om andra havsfåglar och inte minst flera stora rätvalar gjorde morgonen till något fantastiskt. Dessutom såg vi även några småfåglar som vi inte såg under resten av resan.
Vi började köra tillbaka för att spana efter gäss. Och visst såg vi gäss. Men det var i stället den vanliga Upland Goose, som dessutom var så vanlig att det var tidsödande att kolla igenom flockarna efter de rosthuvade. Till slut behövde vi öka farten något för att vi skulle hela vägen till El Calafate (35 mil) och dels blev det färre och färre gäss längs vägen.
Halvvägs tillbaka ligger en stor Estancia och intill vägen där stod en aningen malplacerad telefonkiosk. Bengt-Eric hade lämpligt nog ett telefonnummer till en lokal skådare i Rio Gallegos (som vi försökt nå tidigare) och beslöt att ringa honom för en sista chans att få tag på var gässen fanns.
Jag såg honom gå in i telefonkiosken och ganska exakt samtidigt gjorde jag ett slentriansvep med kikaren över närmaste ängen. I bakkanten, där det gick ner som en svacka, stack 4 huvuden upp -...Ruddy-headed Goose! Någon fick springa och banka på telefonkioskens dörr och säga att det inte behövdes ringa. Mycket glada åkte vi därifrån.
När vi var på Valdeshalvön hade vi i en sjö utanför staden Trelew sett 48 stycken Silvery Grebe (d.v.s. en annan dopping, väldigt mycket vanligare än den svarthuvade). Egentligen inte mycket att yvas över, men när jag jämförde med andra resor, där påfallande många gått i november och december, såg jag att de knappt sett någon. Eftersom jag gillar att fundera så spekulerade jag i om det kunde vara så att doppingarna häckade i bergen och i februari (motsvarande vår augusti) hade dragit sig ner på lägre höjd. Och om det var så kunde de ju kanske ha dragit med sig en svarthuvad också (ack, dessa dagdrömmare...). Så på något sätt tänkte jag att det inte var 100% omöjligt att slå till i Laguna Las Escarchadas, som vi alltså skulle kolla längs vägen, framför allt för att se Magellanic Plover, en häftig och annorlunda vadare.
Vi kom till sjön efter 30 mils körning, sent på eftermiddagen. Det var helt sjukt mycket fågel - änder, vadare och faktiskt, långt bort på andra sidan sjön dit det är svårt att komma med bil, en mycket stor flock doppingar. Helt klart Silvery Grebe (390 ex, mycket mer än i rapporterna från november och december), men vi tyckte att det låg en som såg lite större och lite mörkare ut några meter till vänster, nära men ändå isolerad från den stora flocken. Misstankarna drog mot det omöjliga. Men nej, det var säkert två kilometers håll så det var alldeles för osäkert. Vi måste försöka ta oss dit, ansåg vi, och försökte köra längs de traktorspår som fanns att tillgå. Vi kom ner vid en liten vik i sydväst med gott om änder. Jag satt i baksätet och lyfte handkikaren. Jag får in två doppingar, på ganska nära håll, och tycker de ser vita ut i pannan (karaktär för svarthuvad), men vågar inte tro på mitt synintryck utan tror att jag druckit för lite vatten. Men jag tar tubkikaren, kastar mig ur bilen och skriker något i stil med för helvete, kolla doppingarna och det tar ingen tid till jag ser dem klart och tydligt och vi har just sparat in en hel natts körning på okända bergsvägar och fått hur mycket tid som helst. Och för att göra triumfen maximal så hittar vi den första Magellanic Plovern på stranden rakt bakom doppingarna. Vi fortsatte trots framgången runt sjön och kom till slut fram till den stora doppingflocken på andra sidan och kunde då konstatera att vi haft rätt i vår första misstanke. Det låg ytterligare två svarthuvade doppingar här och vi fick också se några ex av den jättesnygga Rufous-chested Dotterel, också det en vadare som stod högt på önskelistan och som vi inte riktigt visste var vi skulle se (men vi såg några ex till på Eldslandet senare på resan).
Dagen efter njöt vi av en fantastisk glaciär och fåglar specialiserade på sydbokskog. Och eftersom vi gjorde så bra ifrån oss fick vi sedan ännu en morgon på Cabo Virgenes (en av de absolut häftigaste platser jag varit på!), då vi bl.a. lyckades se en kungsalbatross. Och dessa båda dagar kunde vi genomföra i mycket lugnt och behagligt tempo.
Bilderna här har Johan Lz tagit - det var innan jag själv skaffade kamera. Många tack. Nedan glaciären i Los Glaciares, ett helt sjukt ställe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar