Helgen v.47

Ännu en helg. En både slapp och aktiv sådan. Ganska nöjd, ger den 7/10.

Det började inte helt oväntat med en fredagskväll. Efter några öl på Mascot blev det 80-talsklubben Neon, som huserar på Deep i Malmö var fjärde vecka. Ganska kul så det blev t.o.m. en hel del dans för mig, vilket annars inte är ett givet inslag. Musiken som spelas är bara 80-tal, med lite fusk i kanterna (enstaka grejer jag tror var 78/79 - Oh Susie t.ex., det var även något som kändes tveksamt på andra hållet). 80-talsnostalgi är kul när det är udda låtar man inte hört, helst på länge men inte alls är också ok om man känner tidsandan, men vedervärdigt när det är utslitet mög som t.ex. Living on a Prayer eller Girls Just Want To Have Fun. Bra kväll i trevligt sällskap var det i alla fall.

Lördagen försvann fort utan någon vidare aktivitet. Jag hade bestämt mig för en lugn hemmakväll då Emma hörde av sig om att det var Freaks`n´Geeks på Debaser och med min totala brist på karaktär följde jag först med ut på middag och sen till Debban. Och det blev både vin och mystiska bourbondrinkar så min planerade söndagsutflykt till Varberg (anledning längre ner) kändes plötsligt väldigt avlägsen.

Freaks`n´Geeks hade lokala band denna gång - Esaias Orchestra från Lund (ej hört innan) och Small Flowers Crack Concrete från Malmö (har jag sett innan, se här). Esaias var väldigt bra, det är melodisk indiepop med genomtänkta arrangemang som gjorde att det var ganska fritt från klichéer. Deras gitarrist var riktigt vass. SFCC är betydligt rockigare och drar mer åt Dinosaur Jr/Sonic Youth-hållet, och gjorde också en bra spelning, tyckte den var lite mindre larmig än förra året men det gjorde inget. Jag hade inga stora förväntningar på kvällen så därför var jag mycket positivt överraskad av båda banden. Som vanligt också fantastisk musik från DJ-båset innan och efter spelningarna.

Indiepublik är suspekt - oavsett hur bra eller röjigt band det är håller de alltid ett säkerhetsavstånd till scenkanten. Ofta är det en meter, men denna gång var det hela tre meter, vilket kändes direkt löjligt. Självklart tycker banden det är roligare om publiken står nära och visar lite engagemang, inte bara några artiga applåder efter låtarna.

Jag satte klockan på klockan åtta på söndagen, vilket sedan gick helt bort och så sov jag till klockan tolv i stället. Utanför Varberg, närmare bestämt på Årnäshalvön en mil norr om stan, hade det hittats en hedpiplärka, det tredje fyndet i landet, och den ville jag se. Även efter det andra uppvaknandet var jag inte direkt sugen, men en dödsryckning senare var jag i alla fall på väg och kom upp i hyfsat god tid innan skymningen och hann se den både fint och nära. Här och här är några bilder på djuret som andra tagit, själv hade jag inte kamera med.

Hedpiplärka är alltså sedd i landet tre gånger. Den första sågs också i närheten av Varberg, fast söder om stan, i Träslövsläge, i januari 1997. Den såg jag också. Den tillhörde den asiatiska formen japonicus. Det andra fyndet gjordes i Hälsingland 2005. Det var däremot den amerikanska formen rubescens. Det finns alltså två former (raser) av arten och de är ganska olika till utseendet (bild på japonicus här) och det finns en del som talar för att de inom en relativt snar framtid kommer att betraktas som två olika arter. Det nya fyndet utanför Varberg är en fågel av den amerikanska formen, och den hade jag inte sett innan, vare sig i Sverige eller någon annanstans.