November är som sagt en bra konsertmånad och denna vecka var det ett litet klimax. Jag tycker det blev lite för mycket att åka till Köpenhamn två gånger samma vecka så jag avstod därför från måndagens spelning med höstens megahype Glasvegas (från Glasgow, därav namnet - Glaswegian kallas dialekten som pratas där). Jag gillar skivan, men är inte helsåld på den som så många andra. Jag kollade lite recensioner för att se vad jag missat, tyckte även det var intressant som fenomen att läsa åsikterna om en spelning som många hade tunga förväntningar på. Men det blev tydligen inte den förväntade knock-outen: Gaffa 3/6, Soundvenue 3/6, ibyen 2/6, Bt 2/6, Jyllandsposten 2/6, Aftonbladet 3/5, Expressen 5/5 (!) och ganska ljummet mottagande i bloggosfären (och trots att konserten var på Lilla Vega verkar alla ha varit där). Om Per Hägred på Expressen tagit något uppiggande eller bara bestämt sig innan vad han skulle tycka (eller vad han förväntades tycka) kan frågas, men ingen annan har ens antytt att det skulle varit en klassisk spelning, snarare är ordet besvikelse det mest frekventa. Något säger mig att de blir följetång på sommarens festivaler, så det blir nog chans att avgöra själv då.
På tisdagen gick jag i alla fall på KB och kollade på Ron Sexsmith, också uppiggad av det faktum att Steve Forbert, som jag har en jättebra samlingsskiva med, skulle vara special guest (typ andra förband, men han är så stor att han spelade lika länge som Ron så det var snarare två huvudakter). Steve hade bara en gitarr, men hundra munspel mellan vilka han bytte inför varje låt. Hans röst är helt intakt från hans äldre inspelningar. En del låtar kände jag inte igen, andra (kanske hälften) hade jag hört innan. Men den enda skillnaden var att jag initialt reagerade "ah, detta är [låttitel]" på vissa, i övrigt var det en man med akustisk gitarr som sjöng alla låtar nästan likadant, även sådana som är väldigt olika på skiva, och det blev tråkigt efter ett tag, möjligen lite roligare i de båda låtar då Ron Sexsmith gästade som duettpartner. Jag tyckte även han verkade lite dryg, men det kan såklart vara fel. Det hade varit bättre om han hade haft ett band, eller att han åtminstone hade använt pianot som stod redo två meter från honom vid några tillfällen. Nu slarvade han bort en bra spelning.
Ron Sexsmith hade ett sådant. Ett band alltså, men bara två medlemmar och bara strängar. Så förutom de få låtar då han själv spelade piano, och de funkade bäst, så var det bara en bas och två gitarrer. Och han är däremot jättesympatisk och sjunger bra och var för sig är det fina låtar. Men även detta blev småtråkigt efter ett tag och jag hade ingen större lust att höra mer när hans timme var klar. När han var här 2004 gillade jag det, men i de genomgående spartanska arrangemangen blev variationen lidande denna gång. En liten besvikelse alltså, men bara liten, hade egentligen inte trott att det skulle bli så mycket mer. Bäst tyckte jag pianolåtarna var - Tomorrow in Your Eyes och Gold in Them Hills.
Secret Heart (som Feist gjort cover på som Sacred Heart. Som sagt, var för sig var det fina låtar.)
På onsdagen var jag på Vega, och det var något helt annat. Mer om det senare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar