Johnny Flynn 
Mumford and Sons
Johnny Flynn & Mumford and Sons. Loppen, Köpenhamn 11/4/10
Sen sist har jag hunnit med att se kanadensiska The Besnard Lakes på Debaser, gjort en av mitt lags sämre popquizzar genom tiderna och jublat åt att Barcelona vann sin fjärde raka El Clasico. Tycker inte att The Besnard Lakes var dåliga - däremot lite tråkiga och så spelade de för länge utan någon större variation. Men jag lämnar dessa händelser utan vidare kommentarer och förflyttar handlingen till söndagen i stället.
Mumford and Sons är ett av de stora namnen inom den brittiska neofolkpopen. De gjorde visst intryck på mig redan med sin debut-EP 2008, men har sedan konsoliderat och förstärkt sin position genom ett hyfsat men ojämnt album, varit med och skapat magi som kompband åt Laura Marling och genom energiska och hyllade livespelningar. Jag ville förvisso gärna se dem på Loppen men lät av bli att köpa biljett till en början. Men sen kom beskedet att Johnny Flynn skulle vara förband. I ett folkpop-perspektiv är det exceptionellt eftersom han är i det närmaste lika stor och definitivt ett av toppnamnen i genren. Bättre än huvudakten om ni frågar mig. Även han har f.ö. tydliga kopplingar till Miss Marling genom dels den här duetten, att Laura gjort den här fina (underdrift) covern på en av Johnnys låtar och genom att Johnny döpte sitt debutalbum till det aningen obegripliga "A Larum", vilket är ett anagram på "Laura M" - hans nära vän och numera den brittiska neofolkpopens centralgestalt.
Så fort jag läste Johnny Flynns namn på Loppens hemsida inhandlades biljetten - det fanns ingen tvekan. Nästa gång jag kollade var det slutsålt. Det var mycket svenskar på plats och jag hörde nästan lika många svenska som danska röster i lokalen. Johnny hade alltså formellt sett rollen som förband, men redan när han gick på var det stora ovationer på ett sätt som redan där diskvalificerade förbandsstämpeln. Det var två huvudakter den här kvällen!
Johnny inledde, tillsammans med sitt kompband The Sussex Wit, med flera låtar från A Larum, men övergick efter ett tag till att göra några nya låtar från hans kommande (i juni) album. Dessa antyder ett rockigare sound och ett litet steg bort från den mer traditionella folkpopen. På gott och ont kan tyckas, men de nya låtarna lät verkligen galet bra. Den till såväl utseende som av framtoning att döma svärmorsdrömmen Flynn briljerade också med en extrem musikalitet och spelade förutom diverse gitarrer även violin och trumpet. Enda minuset var att han fuckade upp The Wrote and The Writ genom att glömma texten - annars var det här en fantastisk spelning med en kombination av ett påtagligt organiskt sound, teknisk briljans och charm. Två fina exempel:
Mumford and Sons var också bra. Och även om Marcus Mumford är centralfigur i bandet som sångare och den som sköter det mesta mellansnacket är det ändå tydligt ett band. Extra kul är att basisten är väldigt lik Fredric, som håller i popquizzarna i Malmö. Setlisten var lysande med alla de bättre låtarna från albumet och kryddat med några nya som lät ok eller mer - inte minst extranumret Whispers in the Dark.
Även Mumford and Sons bygger sin framgång på, förutom bra låtar, en påfallande musikalitet. Arrangemangen känns genomtänkta och man jobbar mycket med vackra harmonier. Man använder ingen fast trummis utan i de flesta låtar spelar Marcus bastrumma med fötterna, samtidigt som han spelar gitarr och sjunger. Han är som väntat exceptionell - jag har tidigare sett några Youtubeklipp där han kompar Laura på tre instrument och kör samtidigt.
Till den stora upplevelsen tillfogas även att bandmedlemmarna framstår som närmast löjligt sympatiska genom trevligt mellansnack och inte minst en fantastisk publik. En stor del av publiken kan texterna och t.o.m. i de lugna, melankoliska låtarna om förlorad kärlek (bl.a. mina absoluta M&S-favoriter White Blank Page och I Gave You All - det är i moll de är bäst och tyvärr är några låtar för tjohadderittiga) blir det allsång i refrängerna. Bandet förefaller seriöst chockade (deras första spelning i Danmark någonsin) av mottagandet. De spelar i ca 70 minuter och jag känner mig övertygad om att inte en enda av de som var på Loppen denna kväll lämnade lokalen besviken. Två bra akter, där Flynn ändå vann på poäng, till ett oerhört facilt pris (140 DKR). Fina klipp från spelningen:
Setlist:
Hemresan gick sådär. Jag fick skynda mig för att hinna 01.16-tåget från Lufthavnen. DSB First tyckte dock inte att tåget skulle komma då och annonserade, med endast några minuter kvar ut en 20 minuters "försinkelse". Denna ökade efterhand till först 29 och sedan 37 minuter. När tåget väl kom var klockan 02.00 - 44 minuter försenat. Det är ett faktum att Öresundståget nästan alltid är försenat från Danmark och man undrar vad det är för mening överhuvudtaget att ha en tidtabell när tåget verkligen dyker upp helt slumpmässigt. Utan tidtabell hade man undvikit irritation - det funkar i en del afrikanska länder jag varit i så det borde funka i Danmark också. Om man har ärende i Danmark bör man således alltid planera med rejäla marginaler om man har aktiviteter efteråt, annars är man kokt i dynga. Ilandsproblem kan tyckas - men värdelöst är det likväl. Hur är det ens tekniskt möjligt att misslyckas varenda j-a gång? Jag skulle t.o.m. säga att jag börjar känna visst hat mot DSB First för att sabbar mina möjligheter att planera (och att bli vittne till bombdåd - se nedan). Inte lika stort som mitt hat mot Postkodlotteriet eller mot Marit Paulsen, men ett par förseningar till så kan DSB First bli en stark utmanare till dessa båda giganter in the hate business.
Klockan 01.53 smällde tydligen en rejäl bomb vid MAS. Den hade jag säkert hört eftersom ett tåg i tid borde gjort att jag kommit hem just innan det. Men det kanske hade gjort det svårare att sova - vad vet jag? Nedan Loppens egna öl (fast jag undrar ändå om det inte bara är en påklistrad etikett - ölen känns tämligen ordinär och ganska blaskig) apropå något helt annat.
1 kommentar:
Kul med din recension av Mumford & Sons! Sliter dem på Spotify just nu. Verkar ha varit en rejäl allsångskväll.
Skicka en kommentar