George Clinton & Parliament-Funkadelic

George Clinton

George Clinton & Mary Griffin

Belita Woods

George Clinton & Parliament-Funkadelic. Circus, Helsingfors 10/11/09

Anledningen till att jag såg en spelning i Helsingfors har jag redan förklarat här. Jobb och tur i kombination för att uttrycka det enkelt. Redan när jag såg stället steg förväntningarna. Circus har tydligen bara funnits ett halvår. Det är en stor klubb - säkert tre gånger större än t.ex. KB i Malmö, men med bibehållen klubbkänsla och stora barer längs två av väggarna. Såg bra ut på förhand.

Att George Clinton & P-funk (som bandet ofta förkortas till) är ett av de band som jag aldrig sett tidigare, men som jag allra helst ville se gjorde såklart att jag trodde hårt på den här kvällen. Jag hade läst att de brukade vara runt 15 personer på scen och det kan ju ge ett ganska tungt sound. Men det var fel - de var betydligt fler än så.

I första låten var de möjligen 15. Efter ett par låtar räknade jag till 18. Lite senare var det fortfarande 18, men då hade några som var med innan gått ut för att ta paus. Totalt bör minst 22-23 olika musiker eller vokalister ha varit med under kvällen. Ofta var det fem gitarrister samtidigt, de var 7-8 som delade på sången och körandet, det var blås och percussion och klaviatur och ytterligare några som bara var med och eldade publiken. George Clinton själv är inte särskilt viktig för bandet musikaliskt - han sjunger lite ibland men mest är han bara coach, publikhetsare, nån slags låtsasdirigent med mera. Men han är legendaren George Clinton och bara som det är han såklart självskriven. Han är 68 år, men ser fortfarande ut som den skönaste haschtomten i Goa med färgat hår och konfetti i håret.

Det började bra, det fortsatte ännu bättre och i många stunder var spelningen alldeles fantastisk. Under första 1,5 timmarna avverkade man bl.a. Up For the Down Stroke och Free Your Mind and Your Ass Will Follow och publiken, som började lite trögt kom igång på riktigt. Då, efter vad som senare visade sig vara halvvägs in i spelningen, inträffade "definitiv höjdpunkt #1".

Alla utom pianisten lämnade scenen för att svalka sig eller röka på eller vad som helst. Pianisten började spela och samtidigt ljöd ett förinspelat snack i högtalarna. Efter några minuter kom några av gitarristerna in och började spela, sen en basist och efter ännu några minuter trummisen. Det var dags för Maggot Brain - gitarrexcessernas gitarrexcess. Till slut - när sologitarristen hållit på i säkert 10 minuter, men trots längden verkligen lyckats hålla liv och intresse i solot hela tiden, slutade det. I botten finns det kanske lite funk, men framför allt låter det som Pink Floyd i typ Shine on You Crazy Diamond korsat med världens bästa postrock. Och spontant tycker jag det var bland det bästa jag hört i hela mitt liv. Kunde inte hålla mig från att filma trots att jag var i total trans:

Första 10 minutrarna (gitarristerna kommer in efter ca 3 min)
Sista 4 minutrarna (verkligen helt sjukt!)

Så kom Clinton, kören och blåsarna in igen och körde klassiker som One Nation Under a Groove (vilken allsång!) och Flashlight (monsterversion). Trodde jag kommit till himlen och var tvungen att nypa mig i armen för att fatta att jag verkligen såg detta på riktigt. Men det var massor kvar. Bandets nyaste medlem, Rnb-sångerskan Mary Griffin gjorde en låt och både röst och utstrålning fick en att tro att det var en skolad världsartist på scenen. Ren magi. Och sen var det dags för P-funks first lady - Belita Woods, som gjort en hel del fina funksoulgrejer på egen hand, att ta hand om föreställningen. Hon är rätt så enorm - säkert 20 år äldre än de andra vokalisterna men med en grym utstrålning och något för de andra att se upp till. Först gjorde hon ett fantastiskt medley med bl.a. Nature Boy och You Do Me. Och när hon mot slutet av spelningen gled in i Sentimental Journey så var det så bra att jag återigen var tveksam till om det här verkligen hände på riktigt. Detta var "definitiv höjdpunkt #2". Jag började skratta av ren upphetsning och kände mig aningen som en freak. Men när jag tittade mig runt såg jag att alla finländarna, som vanligen gör vad de kan för att behålla sina stenansikten, gjorde likadant. Jag fick menande blickar tillbaka - *is this really happening*.

Efter tre hela timmar - tre magiska timmar - slutade spelningen. Musiken, glädjen, publikkontakten - allt stämde. Den här kvällen kommer jag leva på länge.