Decenniets bästa låtar - #18

#18 Laura Marling - My Manic and I (från Alas I Cannot Swin, 2008)

En god vän till mig sa att man kunde läsa Lauras texter som poesi utan att lyssna på låtarna - texterna håller sådan klass. Paul Weller har sagt att Laura Marling är en av hans absoluta favoriter bland samtida musiker. Jag har inte blivit lika berörd av, och knappt lyssnat på någon skiva som släppts de fem senaste åren, lika mycket som Laura Marlings debutalbum Alas I Cannot Swim.

Så långt är det inte konstigt. Det märkliga med dessa hyllningar är att Laura är född 1990. När decenniet vi diskuterar snart slutar är hon fortfarande tonåring. Hon var upp till 17 år när låtarna skrevs och 18 när de kom ut. Brådmogen eller geni - jag vet inte och jag bryr mig egentligen inte. Jag konstaterar bara att hon är alldeles osannolikt bra vare sig man väger in hennes ålder eller inte. Och för att hamna på den här listan får man inga fördelar för att man är ung, men det är icke desto mindre anmärkningsvärt.

Det finns minst ett tiotal låtar med Laura som håller nästan samma höga klass som den som kom med här - flera av dessa är singelbaksidor eller outgivna grejer. Men My Manic and I har efterhand - det tog ett bra tag - blivit min absoluta favorit - den har både melodin, lyriken och inte minst dramatiken. På videon här backas hon för övrigt upp av ett band med bl.a. ständige följeslagaren Marcus Mumford på trummor, dragspel och percussion - missa inte hans eget band Mumford and Sons när ni ändå är igång med den brittiska neofolkscenen.


Gillar du detta gillar du även:
Laura Marling - Blackberry Stone (eller vad som helst från hennes album Alas I Cannot Swim, eller egentligen vad som helst med henne överhuvudtaget)
Johnny Flynn & The Sussex Wit - The Wrote & The Writ
Mumford and Sons - White Blank Page