Decenniets bästa låtar - #1 (och sammanfattning)

#1 Mary J Blige - No More Drama (från No More Drama, 2001)

Globen i Stockholm, 3 april 2002 - platsen och datumet är för alltid en del av min musikhistoria. Det var då mina referensramar för emotionella upplevelser av musik skrevs om - det var då det sattes en helt ny standard för hur fantastisk livemusik kan vara när den verkligen berör.

Jag hade lyssnat på Mary J Blige i flera år och hade verkligen sett fram emot konserten. Men det som hände var jag inte alls beredd på. Hon kom in i jeans och t-shirt och var bara stencoolast i världen. Första halvtimmen var det fest och det följdes av en halvtimme med ballader då det mestadels var hjärtskärande vackert. Ändå var det bara en liten försmak. Det fanns nämligen en avslutande halvtimme också.

Mary J Blige hade, efter flera år med depressioner, svek och drogproblem hittat tillbaka till sig själv. Hon var nästan kusligt ärlig på scenen och berättade öppet om både självmordstankar och andra destruktiva beteenden. När konserten närmade sig slutet gjorde hon en fenomenal version av den urstarka Not Gon' Cry och naturligtvis kunde inte jag och många andra hålla tillbaka tårarna. När jag sen trodde jag var i något känslomässigt klimax - det var då hon krossade mig. Det var då hon sjöng No More Drama. Eller skrek. Det var både och. Med total inlevelse skrek Mary ut sitt hat mot sitt gamla liv och att hon aldrig ska ta skit igen - med en närmast osannolikt fenomenal röst som verkade hålla för vilken behandling som helst, och med ett ansiktsuttryck som bara en som upplevt helvetet själv och vet vad hon sjunger om, kan åstadkomma. Mary J Blige gav den totala trovärdigheten ett ansikte.

Nere i publiken hade mina tårar övergått till syndaflod. Det här var både bättre och mer emotionellt påfrestande än jag trodde var möjligt. Avslutningen med Everything och Family Affair var lika magnifik men med ett mer positivt anslag som gav konserten ett lyckligt slut. Det tog efter konserten minst en kvart innan jag och min dåvarande flickvän överhuvudtaget kunde prata med varandra p.g.a. någon slags känslomässig överdos.

No More Drama är en fantastisk låt med vår tids bästa soulsångerska. Utan att beakta textens självbiografiska innebörd så är låten och speciellt det avslutande lyftet med det makalösa körarrangemanget - där Mary fyller på med improvisationer som i ren trans - oerhörd även utan den starka personliga betydelse den har för mig.

Jag har själv haft min beskärda del av motgångar och svåra tider - en del rejält tuffa - och det finns ingen låt som då lyft mig och gett mig viljan att resa mig såsom No More Drama. Den emotionella laddningen, den starka texten och det fantastiska arrangemanget gjorde att det redan när jag började fundera på att göra denna lista inte fanns något annat alternativ som #1. No More Drama är 2000-talets bästa låt!

Broken heart again

Another lesson learned

Better know your friends

Or else you will get burned

Här får ni två olika versioner - en från 2002 (mest känsloladdad) och en lite mer utdragen från 2008 (mer perfektion och ännu vassare arrangemang). De är båda fantastiska, om än något olika.

Och så finns det en galet bra dansremix också:

Gillar du detta gillar du även:

Mary J Blige - Family Affair

Faith Evans - Again

John Legend - I Can Change

--------

Därmed är min lista över decenniets 60 bästa låtar färdig, efter två månaders nedräkning. Naturligtvis är det ingen som håller med om listan om man går in på detaljer - människor har olika smak och det är såklart en del av charmen. Men jag hoppas i alla fall att dessa 60 låtar, tillsammans med de 180 låtar jag nämnt som bonuslåtar (där flera lätt hade kunnat bytas med den låt som den var bonuslåt till) har varit en trevlig resumé av populärmusiken under 2000-talet. Kanske har någon till och med lyckats snappa upp några nya tips som gillas och i så fall är jag mer än nöjd.

Listan i sin helhet:

#1 Mary J Blige - No More Drama

#2 The Guillemots - Sao Paulo

#3 Paddy McAloon - I Trawl the Megahertz

#4 Arcade Fire - In the Backseat

#5 The Von Bondies - C'mon C'mon

#6 Immaculate Machine - No Way Out

#7 Håkan Hellström - Klubbland

#8 Röyksopp feat. Karin Dreijer - What Else is There?

#9 The Dears - 22: The Death of All the Romance

#10 Yo La Tengo - The Story of Yo La Tengo

#11 The Decemberists - The Mariner's Revenge Song

#12 Bran Van 3000 - Astounded

#13 Black Kids - I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How to Dance With You

#14 Baxendale - Music For Girls

#15 The Moldy Peaches - Steak For Chicken

#16 Band of Horses - Cigarettes, Wedding Bands

#17 Johnny Boy - You Are the Generation Who Bought More Shoes and You Get What You Deserve

#18 Laura Marling - My Manic and I

#19 Basement Jaxx - Good Luck

#20 The Plan - Walk For Gold

#21 Moloko - The Time is Now

#22 The Libertines - What a Waster

#23 Angie Stone - Wish I Didn't Miss You

#24 Termanology - Watch How It Go Down

#25 MGMT - Kids

#26 ...And You Will Know Us By the Trail of Dead - Another Morning Stoner

#27 Beirut - Elephant Gun

#28 Svenska Akademien - Framåt

#29 The Sleepy Jackson - Rain Falls For Wind

#30 LCD Soundsystem - Losing My Edge

#31 Rodrigo y Gabriela - Tamacun

#32 Cursive - From the Hips

#33 Jens Lekman - Maple Leaves/Jag tyckte hon sa lönnlöv

#34 The Avalanches - Frontier Psychiatrist

#35 Weezer - Island in the Sun

#36 Camera Obscura - Razzle Dazzle Rose

#37 Eric Malmberg - Milda döden hämtar oss alla till slut

#38 Fosca - Secret Crush on Third Trombone

#39 The Waterboys - Let it Happen

#40 The New Pornographers - The Bleeding Heart Show

#41 Lupe Fiasco feat. Jill Scott - Daydreamin'

#42 A Place To Bury Strangers - I've Lived My Life to Stand in the Shadow of Your Heart

#43 The Jayhawks - Broken Harpoon

#44 The Czars - Little Pink House

#45 Interpol - Stella was a Diver and She was Always Down

#46 Sufjan Stevens - They are Night Zombies...

#47 Frida Hyvönen - I Drive My Friend

#48 The Go! Team - Junior Kickstart

#49 Black Box Recorder - Andrew Ridgley

#50 The Shortwave Set - Is it Any Wonder

#51 Sunset Rubdown - Us Ones in Between

#52 Dilated Peoples feat. Kanye West - This Way

#53 Raphael Saadiq - Still Ray

#54 Jack Penate - Tonight's Today

#55 [ingenting] - Punkdrömmar

#56 Björn Olsson - Tjörn

#57 My Brightest Diamond - Inside a Boy

#58 Ladytron - Destroy Everything You Touch

#59 The Streets - Let's Push Things Forward

#60 The Polyphonic Spree - Soldier Girl

48 av de 60 låtarna finns f.n. på Spotify och jag har gjort en spellista med dessa - i fallande ordning från #60 till #1. Spellistan hittar ni här.

Jag avslutar hela detta projekt med en annan "låt" som också är bland det vackraste som finns och självklart måste beröras på något sätt när det handlar om decenniets bästa.

Radarintervju #2

Jag skrev ju för ett tag sedan att jag gjort en intervju för webbtidningen Radar. Nu har jag gjort en till - med Andreas Grega, som för närvarande turnerar som förband till Lars Winnerbäck. Intervjun går att läsa här.

Decenniets bästa låtar - #2

#2 The Guillemots - Sao Paulo (från Through the Windowpane, 2006)

Jag minns väldigt väl min första genomlyssning av Through the Windowpane. Fram till låt #11 var det en bra skiva - riktigt smarta poplåtar med ett sound som stack ut och en alldeles otroligt vacker röst i sångaren Fyfe Dangerfield. Just hans röst var nog det jag reagerade på allra mest. Sen var det bara ett spår kvar. Jag hade läst en del recensioner och på andra sätt hört om bandet, men ingen hade haft något speciellt att säga om spår #12 - den långa avslutningen.

Så började den. En liten elektronisk inledning som gick över i vackraste pianospel. Och så började Fyfe sjunga. Jag fick gåshud direkt - redan två minuter in i den var jag för evigt förlorad i Sao Paulo. Det var något av det vackraste jag hört någonsin. Som att ta det finaste från King Crimson och korsa med de mest episka 80-talsstunderna med The Waterboys. Tidlöst och fullständigt magnifikt. Och dessutom med en tragisk och oerhört vacker text.

Sao Paulo är en tvådelad låt. När de inledande pianoverserna är över förändras låten dramatiskt - den ändrar melodi och blir till en bländande och nästan kaotisk uptempo-final med stora stråkarrangemang. Det är de inledande pianoverserna som är osannolikt vackra, men det är ändå helheten som gör Sao Paulo till det förbisedda mästerverk den är. I morgon (30 november) är det f.ö. exakt tre år sedan jag såg den här låten avsluta en spelning med The Guillemots på Loppen i Köpenhamn - en av de stora stunderna i mitt liv som konsertbesökare.

sit down my love of open spaces
and greet my love that's all been spent
i'm going to tell you of a story
about some memories that I dreamt
see I've lost love in many places
not least the streets of Sao Paulo
one friend especially I did make there
a tenth floor window took her home

so hush the shadows in the oak tree
be still the curlew on the moor
my heart has fallen by the wayside
i cannot claim her anymore
so don your duffel coats quite slowly
and this drop jury shall adjourn
while on the streets of old Sao Paulo
i watch my baby being burned

(i videon saknas en del av introt, men det gör inte så mycket)

Gillar du detta gillar du även:
Anna Ternheim feat. Fyfe Dangerfield - Lovers Dream
British Sea Power - Waving Flags
Badly Drawn Boy - You Were Right

-------

Nu återstår det alltså bara en låt på listan - den låt som jag anser vara den allra bästa som gjorts under 2000-talet. Som jag skrev i förutsättningarna så är det max en låt per artist på listan så 59 artister är alltså ute ur resonemanget. Jag ska begränsa urvalet ytterligare - här är tio låtar som har det gemensamt att de eller artisten som framför den är sådana som jag gillat under åtminstone delar av decenniet. Och att de haft stor framgång.

Beyonce feat. Jay-Z - Crazy in Love
Outkast - Hey Ya
The Knife - Heartbeats
The Roots - The Seed 2.0
Gnarls Barkley - Crazy
Eminem - Stan
Bruce Springsteen - My City of Ruins
The Strokes - Last Nite
Norah Jones - My Dear Country
White Stripes - Seven Nation Army

Men ingen av dessa tio är nummer ett. Inte heller någon annan låt med de artisterna. Däremot är det inget obskyrt albumspår som jag fiskat upp i något konstigt sammanhang. Nej, decenniets bästa låt är en av de mest välkända låtarna på listan. I morgon kommer jag tala om vilken det är.

Aa

Aa (support: Extended Heads). Debaser, Malmö 27/11/09

Jag hade aldrig hört Aa (ska läsas "Big a little a") förrän jag fick tips om denna spelning för en dryg vecka sen. Av de två låtar jag lyssnade in mig lät en som en riktigt kul trumfiesta och den andra som de hade en dammsugare på i studion. Jag valde att tro att den första låten var mest representativ och gick därför till Debaser denna fredagskväll.

Aa var väldigt bra. De spelade nere på golvet i stället för på scenen, vilket gav en lite stökigare och trevligare inramning. Ofta var de tre som bankade på trummor samtidigt och det lät inte olikt ett improviserat trumparty i någon by i Västafrika, med skillnaden att man även kopplat på elektricitet och ljudeffekter. En lite mer konventionell jämförelse kan vara Brooklynkollegorna i Gang Gang Dance, fast med sämre låtar och ännu större dominans av trummor. En väldigt trevlig kväll.

Decenniets bästa låtar - #3

#3 Paddy McAloon - I Trawl the Megahertz (från I Trawl the Megahertz, 2003)

Man kan möjligen ifrågasätta huruvida I Trawl the Megahertz kvalificerar sig som "låt". Kanske är det mer korrekt att kalla den för komposition, stycke eller koncept. Vad som däremot inte går att ifrågasätta är kompositionens storhet.

Bakgrunden till att Prefab Sprouts sångare gjorde sitt mästerverk är att hans syn försämrades snabbt och ett tag led han i princip av blindhet och kunde då inte läsa. I stället lyssnade han på radio. På nattradion fångade han upp både det ena och det andra och han slogs bl.a. av hur många ensamma och trasiga människor det finns. Några av de tankar Paddy tog upp därigenom blev stommen i I Trawl the Megahertz.

Paddy McAloon har alltså ett förflutet som sångare i finaste engelska soulpopbandet Prefab Sprout. På I Trawl the Megahertz hörs hans röst inte alls. I stället har den för mig okända Yvonne Connor lånats in för att läsa upp de tankar och fraser som Paddy McAloon funderat fram eller snappat upp under alla sina nattradiotimmar. Det är alltså ingen sång - bara prat. Och låten, om vi nu väljer att ge den epitetet låt, är 22 minuter lång. Det kan låta helt vansinnigt, men det är något av det vackraste som spelats in.

Ni som inte hört den innan - lyd detta råd. Lägg er ner på sängen eller soffan, sätt igång denna låt och slut ögonen. Lyssna, koncentrerat - även på den fenomenala rörande texten - i 22 minuter. I Trawl the Megahertz förtjänar det av dig. Det är ingen låt man ska städa till, dansa till eller ha i bakgrunden i något sammanhang. I Trawl the Megahertz förtjänar alla dina sinnen, men då kommer den förmodligen framträda som något av det mest fantastiska du hört.

Självklart finns inte denna på Youtube - därtill är den alldeles för lång - men här är en annan fil:

Paddy McAloon - I Trawl the Megahertz (zshare - det kan ta en liten stund innan den startar p.g.a. filens storlek)

Gillar du detta gillar du även:
Godspeed You! Black Emperor - Sleep (23 min)
Archive - Again (16 min)
A Mountain of One - Brown Piano ("bara" 8 min)

22+23+16+8 - jag rekommenderar starkt att ni lägger 1 timme och 9 minuter på att lyssna igenom dessa fyra fantastiska stycken. Avkoppling, terapi och magi i samma förpackning!

Nightmare Before Christmas & ElectriXmas

Lyckliga omständigheter har gjort att jag kommer att åka till England nästa helg. Michaela och Affe som jag träffade i Kalifornien i våras hade en biljett över till ett riktigt häftigt evenemang - Nightmare Before Christmas, en tredagars musikfestival i Minehead (2 timmars tågresa från London) där My Bloody Valentine har fått välja vilka band som ska spela. De kommer naturligtvis att medverka själva också - alla tre kvällarna.

Här är samtliga artister som kommer att spela.

Löste logistik och ledighet (fredag + måndag) idag så allt är klart för ett häftigt litet äventyr.

På betydligt närmare håll, men kanske ännu mer oväntat för att vara jag, är att när jag ändå hade spenderbyxorna på mig även köpte en biljett till synthfestivalen ElectriXmas på Inkonst 19 december. Ser fram emot det också.

Decenniets bästa låtar - #4

#4 Arcade Fire - In The Backseat (från Funeral, 2004)

Arcade Fire från Montreal kan mycket väl vara 2000-talets mest inflytelserika nya band. Inte det allra största, ännu, men av band som helt kommit fram under decenniet finns det inget jag tror har lika stor chans att i framtiden sälja ut arenor och ta plats bland populärmusikens superstjärnor. Det kommer i så fall vara välförtjänt. Arcade Fire känns verkligen som ett band som vill mycket, men de vill det genom att vara bäst. Att göra bättre skivor och spela bättre konserter än andra - inte genom att stjäla uppmärksamhet i tv eller utrymme i skvallerpressen. De två album de gjort och de tre spelningar jag sett med dem pekar mot att allt är möjligt i framtiden. Debutplattan Funeral kan mycket väl vara decenniets allra bästa album - uppföljaren Neon Bible är även den otroligt bra.

När det kommer till låtar så är halva deras katalog värd att nämna i detta sammanhang. Men ändå känns valet av In The Backseat självklart. Den är ett monster till albumavslutare. Och en oerhörd livelåt. Jag har varit inne på det tidigare på listan - låtar som börjar minimalistiskt och efterhand stegrar och till slut närmast exploderar tilltalar mig väldigt mycket. Och In The Backseat tar detta till fulländning.

Videon, som är inspelad live 2005, talar för sig själv. Det är nästan omänskligt bra. Regine Chassagne är inte världens allra bästa sångerska rent tekniskt, men de känslor hon visar (t.ex. vid 4:30) är så starka att jag nästan börjar gråta av att se den. Låten handlar, om än lite diffust, om Regines mamma som dog i en bilolycka. Sen jag fick kännedom om det har låten varit en av de starkaste jag hört i hela mitt liv.

I like the peace
in the backseat,
I don't have to drive,
I don't have to speak,
I can watch the country side,
and I can fall asleep.

My family tree's
losing all its leaves,
crashing towards the driver's seat,
the lightning bolt made enough heat
to melt the street beneath your feet.

Alice died
in the night,
I've been learning to drive.
My whole life,
I've been learning

Gillar du detta gillar du även:
Arcade Fire - Wake Up
Arcade Fire - My Body is a Cage
Radiohead - Optimistic

Decenniets bästa låtar - #5

#5 The Von Bondies - C'mon C'mon (från Pawn Shoppe Heart, 2004)

The Von Bondies var ett av flera bra rockband från Detroit som kom fram i svallvågorna av White Stripes framgångar. Och just dessa två band hade mer gemensamt. I december 2003 stötte Jack White och Von Bondies sångare Jason Stollsteimer ihop på en rockklubb i Detroit. En diskussion spårade ur och slutade med att Jack White misshandlade Stollsteimer så denne fick uppsöka sjukhus för sina skador. Jack White fick böter och gå en behandling för att bli av med sin aggression.

Det var inte bara på nattklubben Jack White var mest framgångsrik. Även musikaliskt stod The Von Bondies i skuggan. White Stripes gjorde de bästa skivorna och i särklass flest bra låtar. Men när jag tittar på bandens absoluta toppskott blir betraktelsen annorlunda. C'mon C'mon är The Von Bondies i särklass bästa låt, en helt perfekt rocklåt som inte har någon som helst broms utan bara driver framåt i ett ursinnigt tempo. Mellan 1:30 och 1:55 i videon är det knappt så Stollsteimer klarar av att följa med när kören försöker piska upp tempot ännu mer. Rock`n´roll perfection.

Det är inte unikt, inte det minsta - bara en så in i helvete bra låt. Rockens dåtid, nutid och framtid sammanfattad på bara aningen över två minuter.


Gillar du detta gillar du även:
White Stripes - Fell in Love With a Girl
Raconteurs - Steady, As She Goes
The Strokes - ´New York City Cops (liveversion feat. Jack White)

Decenniets bästa låtar - #6

#6 Immaculate Machine - No Way Out (från Ones and Zeros, 2005 - finns även i en aningen sämre version på Transporter, 2004)

Immaculate Machine är ett av Vancouverscenens många powerpopband - ett av de många band som är hangarounds och kompisar och t.o.m. delar medlemmar med scenens supergrupp New Pornographers. Immaculate Machine har gjort några otroligt bra skivor, men har fortfarande inte slagit igenom utan spelar fortfarande ofta som förband eller för publik som besöker klubbar av andra anledningar än att lyssna på just dem.

Min historia med Immaculate Machine börjar i maj 2006 och en spelning med New Pornographers på KB i Malmö. Den vikarierande kvinnliga keyboardspelaren och körsångerskan imponerar stort och jag kollar efteråt upp vem hon är. Hon heter Kathryn Calder, är släkt med sångaren A.C Newman och spelar annars i en trio som heter Immaculate Machine. På deras hemsida ligger två låtar för fri lyssning och de är båda kusligt bra. Inte bara har de en melodikänsla i världsklass - det som gör att det verkligen sticker ut är att de tre medlemmarna delar på sången, ofta även i samma låt. Jag beställer hem deras skivor och tycker bara några veckor senare att detta är ett av världens bästa band. Det gör jag fortfarande, även om de två senaste skivorna varit något svagare och de omorganiserat i bandet.

Jag skulle egentligen vilja ha med tio låtar med Immaculate Machine på en sån här lista men det går inte så jag följer reglerna och nöjer mig med en (plus en bonuslåt - se nedan). Och som decenniets sjätte bästa låt hittar vi No Way Out, en fantastisk låt som har en enastående melodi, vacker sång, stark text med en känsla av kolsvart mörker, stark refräng och en successiv stegring som gör att låten fortfarande, efter hundratals lyssningar, känns lika mycket varje gång.


Gillar du detta gillar du även:
Immaculate Machine - Skyscrapers
Howling Bells - Broken Bones
Martha Wainwright - Bloody Motherfucking Asshole

E Street Bands sista spelning?

I söndags spelade Bruce Springsteen och hans legendariska kompband E Street Band i Buffalo. Det var den sista konserten på en lång turné, som följde strax efter en annan lång turné. Större delen av de senaste två åren har de varit igång. När Buffalospelningen slutade sa Bruce att de skulle ta en rejäl paus. Vad en rejäl paus är får betraktas som en definitionsfråga.

Bruce har tidigare sagt, eller om det var Nils Lofgren som påstod att Bruce sagt att han aldrig kommer säga att detta är E Street Bands avskedsturné eller den sista spelningen. Det är något jag tror på. Bruce kommer fortsätta så länge han vill, men det finns skäl till att jag tror att han inte vill och det är följande.

Spelningen i Buffalo var fullständigt galen enligt de rapporter jag läst. Bandet spelade, utan paus, i tre och en halv timme. De spelade hela Springsteens första album Greetings From Asbury Park, NJ i sin helhet och i följd - cirkeln sluten. De gjorde den eftertraktade liverariteten Restless Nights, eftersom det var Little Stevens födelsedag och detta är hans absoluta favoritlåt. De gjorde sanslösa covers som John Lee Hookers Boom Boom och Jackie Wilson Higher and Higher. På diskussionssidor hade det spekulerats att, eftersom det var sista spelningen, att de skulle avsluta med något vemodigt som för att säga adjö - t.ex. The Last Carnival eller ännu troligare Blood Brothers.

Men i stället kastar man all sentimentalitet åt skogen och dundrar till med Fogertys Rockin' All Over The World som turnéns sista låt - detta efter att just dessförinnan fått hela arenan att skaka till Rosalita och Higher and Higher. Och trots att jag inte var där och känner att jag skulle ge nästan vad som helst för att ha varit det så jublade jag framför datorn när jag läste setlisten. Det är så här han vill ha det. Inga tårar, inget vemod, inget sånt alls - bara fest och dans och fullt ös ända in i kaklet.

Clarence Clemons är 67 år och fysiskt ytterst trött. De andra i bandet är kring eller strax under 60. Det finns alltid en möjlighet att det blir mer. Men jag tror det inte. Jag tror att Springsteen, baserat på de rapporter jag läst om Buffalokonserten, fick precis det fantastiska avslut med sitt oerhörda kompband som han ville. Att trots att maskinen har rullat, med vissa avbrott, sedan 35 år få sluta när man är som allra bäst. Det vore fantastiskt om E Street Band fick gå in i historien på det sättet - nästan ännu mer fantastiskt än om jag själv får se dem igen.

Decenniets bästa låtar - #7

#7 Håkan Hellström - Klubbland (från Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått, 2005)

Det mesta har redan sagts och skrivits om Håkan Hellström. En del tycker han är det bästa som överhuvudtaget finns, andra anser att han inte kan sjunga. Jag tycker inte att han är det allra bästa som finns, men han kan definitivt sjunga. Att sjunga bra handlar bara till liten del om att ta höga c eller hålla varenda ton ren - att kunna uttrycka sina känslor och föra dem vidare till sin publik är så mycket mer värt. Och där är Håkan ytterst svårslagen.

Hans två första album känns idag aningen daterade och ger mig inte samma euforiska glädje idag som när de kom, så när jag idag plockar fram hans skivor är det i stället de senare släppen. Och jag har läst en massa åsikter om att En midsommarnattsdröm eller Tro och tvivel skulle vara han största stunder. Men jag håller inte med. När han sjunger ut sitt hjärta med ni trodde man kunde svika kärlek - men det kan man inte mot slutet i fantastiska Klubbland - det är då han når sin verkliga kokpunkt.

Jag läser aldrig Proust igen
För slutet gör för ont i mig

Klubbland är ett fantastisk möte mellan upprymdhet och tragik som endast en enda låtskrivare, eller låttjuv så slipper någon Håkandissare fälla den kommentaren, kunnat åstadkomma under 2000-talet.

Gillar du detta gillar du även:

Håkan Hellström - En midsommarnattsdröm

Her Majesty - Cut Me

Hajen - Scapegoat

Decenniets bästa låtar - #8

#8 Röyksopp feat. Karin Dreijer - What Else is There (från The Understanding, 2005)

En del samarbetsprojekt är i hamn redan på pappret. När Norges främsta elektroduo Röyksopp, vars ena ben alltid stått stadigt på dansgolvet men även inspirerats mycket av nordnorska vidder och naturromantik, behövde gästvokalister till sitt andra album, var det inte särskilt långsökt att snegla mot Sveriges främsta elektroduo - The Knife. Karin Dreijers röst är som klippt och skuren för den vilda, karga stämning som What Else is There? förmedlar. Det är mörkt, det är dramatiskt, det är mystiskt och en känsla av oändlighet. Nästan lite hotfullt när man tänker på vad titeln frågar om. Och det är så otroligt bra.

Låten finns i ett oändligt antal dansremixer, men popoffer som jag är så föredrar jag originalversionen.



Gillar du detta gillar du även:
Justice - D.A.N.C.E
Hercules & Love Affair feat. Antony - Blind
The Knife feat. Jenny Wilson - You Take My Breath Away

AMO1 & The Teenagers

A Mountain of One. Debaser, Malmö 20/11/09 (bild ovan)
The Teenagers. Babel, Malmö 20/11/09 (bilder nedan)

Det fanns en del att välja på i musik-Malmö denna fredag. Vinterdäck spelade i Baltiska hallen och Small Flowers Crack Concrete hade releaseparty på Vinylbaren. Men jag valde två andra grejer, som gick bra att kombinera eftersom deras resp. starttider skilde sig med två timmar och det bara är några hundra meter mellan lokalerna.

AMO1:s första skiva, Collected Works från 2007, tyckte jag var otroligt bra. Deras nya, Institute of Joy, är en betydligt mer slätstruken historia. Det är fortfarande en uppdaterad version av flumprog från 70-talet, men det känns mer idéfattigt och urvattnat än det gjorde på debuten. Live glimtar det bara till lite då och då, speciellt i Ride, som fortfarande visar på allt som var bra med Collected Works. I övrigt är det bara intressant i korta stunder - det blir ofta för långdraget och såsigt och när sista låten, Cohen-covern Who By Fire, slutar ger publiken nästan omedelbart upp intresset att ropa in för extranummer.

A Mountain Of One - Ride (från deras spelning på Debaser 2008)

Sen var det The Teenagers, ett gäng fransmän som inte alls är tonåringar. Sångaren gillade crowd participation, och ägnade mycket tid nere i publikhavet och ibland var delar av publiken på scenen. Det var stundtals ganska kul, men inte särskilt bra. Om man bara är ute efter att festa funkar The Teenagers relativt lättviktiga men röjiga elektropop utmärkt, men om man är ute efter en musikalisk upplevelse är det inget att lägga energi på. Här en inspelning av den snuskiga Homecoming:

The Teenagers - Homecoming

Decenniets bästa låtar - #9

#9 The Dears - 22: The Death of All The Romance (från No Cities Left, 2003)

Att Kanada varit på frammarsch i popmusiken de senaste tio åren har varit svårt att undgå. Ett av de allra bästa banden, som tyvärr känns lite förbisett ibland, är The Dears från Montreal. Deras musik är vanligen mörk och allvarlig, och ofta är det aningen teatralt och orkestrerat. Det är också ett band som ligger högt på min lista över band jag vill se live.

Det finns många guldkorn i bandets katalog, men det finaste är den här otroliga duetten - en av de bästa popduetter jag hört någonsin. Vokalisternas röster och inlevelse harmonierar perfekt och tillsammans med låtens dramatiska uppbyggnad är det här tveklöst en av de stora popstunderna från decenniet.

Tyvärr finns inte hela låten i studioversion på Youtube - den instrumentala avslutningen saknas. Låten slutar alltså inte där filmen slutar även om det verkar så - det kommer en superb fade-out också. Här är låten i sin helhet (zshare), men kolla in den supersorgliga videon också. Det är en av de finaste kortfilmer jag vet. Dessutom, som bonus, en fin liveversion (med sylvasst outro).




Gillar du detta gillar du även:
Fountains of Wayne - Hackensack
Mojave 3 - Trying To Reach You
Islands - Swans (Life After Death)

Decenniets bästa låtar - #10

#10 Yo La Tengo - The Story of Yo La Tengo (från I Am Not Afraid of You and I Will Beat Your Ass, 2006)

I ett blogginlägg från december 2006 skrev jag ungefär nedanstående. Det gäller i stora drag fortfarande.

11 minuter och 48 sekunder. Ett ganska enformigt upprepande av melodi, gitarrslingor och text. En återhållen sång som nästan överröstas av manglande gitarrer. Kan det ens vara bra?

Nej, det är inte bra. Det är oslagbart. Efter en magnifik uppbyggnad värdig ett mästerverk börjar gitarrerna så smått skära sönder högtalarna inifrån. Efter fyra minuter börjar sången. Det är kryptiskt och inte alls någon lång berättelse om bandets karriär som titeln antyder. Några få meningar upprepas gång på gång i stil med "we tried with all our might" och "we tore the playhouse down" och några varianter på det. Och den i all sin enkelhet geniala formuleringen "with nothing to lose - we lost". Och hela tiden med en nerv som är nästan kuslig.

Jag sitter vid datorn och försöker skriva samtidigt som musiken maler på. Men jag inser det totalt omöjliga i att ens försöka. Det är för bra, för vackert, för mycket av allt på en gång.

11 minuter och 48 sekunder. Den hade gärna fått hålla på mycket längre än så. Jag sätter stereon på repeat och låten får mala på. Men "låt" känns nästan för fjuttigt och jag letar igenom skallen efter en annan beteckning. Utan att lyckas. Rockmusik när den träffar som allra hårdast.

Youtube har en gräns på 10 minuter (låten klockar alltså in på 11:48 och det är lite av storheten - det tar tid att bygga upp stämningen) och därför får ni en annan länk i stället.

Yo La Tengo - The Story of Yo La Tengo (zshare)

Gillar ni detta gillar ni även:
Blonde Redhead - Falling Man (låten börjar 1:20 in i videon)
Ossler - Ett brus
Yeasayer - 2080

Dagens bonuslåtar är sjukt bra - alla tre.

Decenniets bästa låtar - #11

#11 The Decemberists - The Mariner's Revenge Song (från Picaresque, 2005)

En låt som handlar om svek och hämnd borde vara en rakt igenom tragisk låt. Men historien som Colin Meloy, sångare och låtskrivare i The Decemberists, fått ihop är så osannolik att låten i slutändan blir till stor underhållning. När jag såg bandet live 2007 var detta avslutningslåten och det är en av de roligaste stunder jag haft på en konsert.

The Mariner's Revenge Song spelar, på drygt 8 minuter, upp en hel teaterpjäs. En ovanligt sjuk teaterpjäs. Det börjar med att låtens "jag", en sjöman, blir vän med en annan, betydligt äldre sjöman. Den äldre inleder en relation med huvudpersonens mamma, som är änka. Men den nye vännen visar sig vara av det otrevligare slaget och super och misshandlar mamman. Sen svär han på sin moders dödsbädd att ta hämnd. Handlingen flyttas sedan fram 15 år.

It took me fifteen years
To swallow all my tears
Among the urchins in the street
------------
But never once in the employ
Of these holy men
Did I ever, once, turn my mind
From the thought of revenge
Oh Ohhhhh

I nästa scen är han ute på havet och har efter många, långa månader fått korn på den andre. Just som det är dags att avlossa kanonen översköljs båda skeppen av en jättevåg och de hamnar i havet. Samtliga i besättningen blir uppätna av en gigantisk val. I valens mage står sedan den sista, blodiga striden.

Ja, The Mariner's Revenge Song är inte en normal låt. Musikaliskt är den väldigt varierande med stark melodi och inslag av både brittisk och irländsk folkmusik, men ändå i tydlig amerikansk anda (bandet är från Portland, Oregon). Trots att den är minst lika knäpp som bra så är den fullkomligt oemotståndlig - jag skulle rentav kalla den ett mästerverk inom den moderna amerikanska folkpopen. Jag valde f.ö. en video med hela texten presenterad - njut!


Gillar ni detta gillar ni även:
The Decemberists - Los Angeles I'm Yours (otrolig liveversion!)
The Delgados - Aye Today
Woods - Rain On

Damien Jurado

Damien Jurado. Debaser, Malmö 18/11/09

Det var en jobbig sound clash igår med Yo La Tengo på Mejeriet och Damien Jurado på Debaser. Gångavståndet fällde till slut avgörandet. Jag såg Damien för ett år sedan och hade väl trott på något liknande denna kväll. Men han var helt solo nu, vilket gjorde det mer stämningsfullt och helt makalöst vackert. I stället för att ösa massa superlativ låter jag den här videon förklara hur spelningen var. Musik blir inte mycket vackrare än så här.

Decenniets bästa låtar - #12

#12 Bran Van 3000 - Astounded (från Discosis, 2001)

Efter framgången med slackerhymnen Drinking in LA (1997) hade Montreals finaste musikkollektiv stora planer inför uppföljaren. Idéerna fullkomligt sprutade och det enda som var bestämt var att man skulle ha roligt i studion och att det skulle höras på skivan. Man bjöd in Curtis Mayfield att medverka på en låt och legenden tackade uppskattande ja. Men Mayfields hälsa hade börjat vackla och när det väl var dags för att spela in var han så dålig att han inte orkade. Men som den rakryggade människa han var meddelade han i stället att BV3 fick göra i princip vad de ville med hans befintliga låtar. Move On Up, hans förmodligen mest kända låt, fick göra jobbet. Och till den lades alla möjliga infall och komponenter man kunde komma på - soulklassikern var på en gång utsmyckad med både hypermodernt klubbsound och t.o.m. latinosväng. Resultatet var närmast chockerande bra.

Cover? Borde den diskas från listan? Gränsfall, men den räknas officiellt som en ny låt baserad på Move On Up, och jag köper det (annars är Stepchild nedan ett fullgott alternativ som #12).

Discosis är f.ö. en fantastisk skiva och hamnar högt på min decennielista för album. Ambitionerna att göra en skiva där det hörs att bandet har roligt och även lyssnaren har det uppfylldes med råge. Variationerna, de knasiga idéerna och t.o.m. de snuskiga fantasierna är oändliga. Att t.ex. Pakistaniern Badar Ali Khan wailar på i flera minuter i låten Stepchild låter på förhand närmast sjukt men resultatet är hysteriskt fantastiskt.


Gillar du detta gillar du även:
Bran Van 3000 - Stepchild
Tilly & the Wall - Bad Education
Outkast - B.O.B

Decenniets bästa låtar - #13

#13 Black Kids - I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How To Dance With You (från Partie Traumatic, 2008)

Redan titeln är i världsklass. När man sedan möts av ett härligt, smattrande gitarrintro är man redan på väg upp på dansgolvet. Och när det sen fyller på med tjejkörens inräkning och en perfekt refräng så har vi en av 2000-talets bästa partylåtar.

Texten är egentligen väldigt banal och låten är inte heller på annat sätt påtagligt originell, men det är en perfekt floorfiller och den gör mig lika glad varje gång jag hör den. Svårare behöver det egentligen inte vara. Ibland vill man bara ha roligt - då är detta optimal musik.

Låten är f.ö. producerad av Suedes gamla gitarrist Bernard Butler, vilket inte känns som en överraskning om man jämför den lyckliga ljudbilden här med t.ex. McAlmont & Butlers 90-talshit Yes. Black Kids kommer från Florida och har hittills endast släppt ett album.

Som bonus får ni även Kate Nash's akustiska coverversion. Den är också fin.


Gillar man detta gillar man även:
Sons & Daughters - Darling
M83 - Don't Save Us From The Flames
The Killers - Somebody Told Me

Världens bästa outro?

Nu håller jag ju på med en lista över 00-talets bästa låtar och kanske borde låta 70-talet vila, men jag lyssnade på Crime of the Century ikväll och blev påmind om det makalösa outrot. Det finns ev. några konkurrenter om jag verkligen tänker efter, men detta är definitivt snudd på best ever när det kommer till outron! Nästan 2/3 av låten är ju dessutom outro (börjar vid 2:08) - att låten ligger sist på Supertramps mästerverk fråm 1974 behöver nog knappast påtalas. En del låtar avslöjar sin placering på skivan genom hur de låter. Detta är helt magnifikt.

Decenniets bästa låtar - #14

#14 Baxendale - Music For Girls (från You Will Have Your Revenge, 2001)

Blandskivefavoriter har jag varit inne på några gånger tidigare på listan. Och kanske är Music For Girls den låt som jag haft med på allra flest blandskivor under 2000-talet (d.v.s. någonsin - förr var det ju blandband som gällde). Låten är en partylyftare av rang och har både en ruggigt stark versmelodi, snygga byten av musikaliska teman och härligt driv i de ösiga partierna. Jag har aldrig heller tröttnat på den det allra minsta trots att jag lyssnat på den hundratals gånger.

Baxendale har vunnit en del kredd i indiepopkretsar, men ska sanningen fram så är det ett ganska konventionellt synth-/elektroband med musikaliska rötter i det tidiga 90-talet. Music For Girls låter som den kunde varit gjord av ett formtoppat The Beloved. Förutom denna hade de senare en mindre hit med I Built this City (inte alls lika bra), men i övrigt ver jag inte mycket om den här Londontrion.


Gillar du detta gillar du även:
Superpitcher - Heroin
The Postal Service - Such Great Heights
Hidden Cameras - Ban Marriage

Radar

Härom veckan fick jag ett trevligt meddelande från musikredaktören för den relativt nystartade (några månader sedan) webtidningen Radar. Jag blev tillfrågad om jag ville skriva lite för dem och göra någon artistintervju då och då. Självklart blev jag glad och smickrad eftersom det rimligen innebär att det jag skriver här på bloggen har åtminstone något läsvärde. Så jag tackade ja. Och nu har jag genomfört min första intervju. Den finns att läsa här.

Decenniets bästa låtar - #15

#15 The Moldy Peaches - Steak For Chicken (från The Moldy Peaches, 2001)

Det kanske mest anmärkningsvärda med The Moldy Peaches, som består av de båda aningen okonventionella singer/songwrite-rarna Adam Green och Kimya Dawson, var att de lyckades med det osannolika konststycket att släppa en skiva den 11 september 2001 som innehöll en låt som heter NYC's like a Graveyard. Frågan som jag aldrig hört något svar på är hur det var att ha releasefest för just den skivan samma dag som två flygplan flög in i World Trade Center. Man kan ha bättre timing.

Nu är både Green och Dawson ganska cyniska och ironiska av sin natur, åtminstone i deras texter, så är det några som ser det lustiga i situationen är det nog de. De har också, som några av de främsta företrädarna för den aningen svårdefinierade antifolkscenen, gjort väldigt bra musik. Men inte välproducerat och genomarbetat - snarast primitivt och ibland låter det t.o.m. halvfärdigt. Men låtarna är generellt otroligt bra. Och den enkla produktionen är naturligtvis en fullt medveten strategi och det är också detta som är charmen med The Moldy Peaches och även de båda medlemmarnas soloskivor (där främst Kimya Dawson's Hidden Vagenda är omistlig) .

Bäst av allt de gjort är Steak for Chicken, en mycket märklig låt där båda sjunger parallellt, men bara ibland följer de samma text. I andra delar av låten sjunger de helt olika text och det blir både svårt att följa, väldigt roligt men också sanslöst bra. Att de inte har någon påtaglig censur för vad de sjunger om i sina texter gör det bara ännu bättre. Weird but perfect, som det stod i en kommentar på Youtube.

Här är studioversionen, men det cirkulerar några helt hysteriska liveversioner som är ännu bättre - exempel här. Och vill man läsa texten, där Kimyas alternativa textrader står inom parentes så finns den här.


Gillar du detta gillar du även:
Kimya Dawson - 5 Years
Jeffrey Lewis feat. Kimya Dawson - Pirates Declare War
Mountain Goats - See America Right (fantastisk låt - missa inte)

Decenniets bästa låtar - #16

#16 Band of Horses - Cigarettes Wedding Bands (från Cease to Begin, 2007)

Skägg - substantivet har under de senaste åren gått från att enkom vara en beteckning för hår i ansiktet till att vara en subgenre inom indiepopmusiken. Man behöver inte ens nödvändigtvis ha skägg för att vara ett "musikaliskt skägg" - det viktiga är att någon i bandet har det eller i alla fall vill ha det. Kommer man från Seattle eller dess närhet och spelar melodisk rockmusik med stabila amerikanska rötter och dessutom gärna tar till harmonier så ligger man farligt nära riskzonen för att kallas "skäggrock".

Efter den här tendensen till ironi bör det påpekas att mycket av den musik som brukar föras till skäggrocken eller skäggpopen är väldigt bra. De bästa, eller i alla fall jämnaste, i sammanhanget är nog Fleet Foxes, vars självbetitlade debutalbum från 2008 fanns högt uppe på många årslistor (#5 på min egen). Men subgenrens största namn är nog ändå Band of Horses och även om jag tycker de är lite väl ojämna så har de gjort ett antal otroligt bra låtar. The Funeral är t.ex. en ohyggligt stark låt, men måste jag välja - och det måste jag - får det bli Cigarettes Wedding Bands. Versmelodin rinner fram lika självklart och behagligt som ett porlande vattendrag, refrängen är oemotståndlig och det yviga, lite kantiga gitarrsolot sitter precis där det ska. En fantastisk låt.


Gillar du detta gillar du även:
Band of Horses - The Funeral
Fleet Foxes - Mykonos
Alberta Cross - Leave Us or Forgive Us

Sanslösa bonuslåtar idag!

George Clinton & Parliament-Funkadelic

George Clinton

George Clinton & Mary Griffin

Belita Woods

George Clinton & Parliament-Funkadelic. Circus, Helsingfors 10/11/09

Anledningen till att jag såg en spelning i Helsingfors har jag redan förklarat här. Jobb och tur i kombination för att uttrycka det enkelt. Redan när jag såg stället steg förväntningarna. Circus har tydligen bara funnits ett halvår. Det är en stor klubb - säkert tre gånger större än t.ex. KB i Malmö, men med bibehållen klubbkänsla och stora barer längs två av väggarna. Såg bra ut på förhand.

Att George Clinton & P-funk (som bandet ofta förkortas till) är ett av de band som jag aldrig sett tidigare, men som jag allra helst ville se gjorde såklart att jag trodde hårt på den här kvällen. Jag hade läst att de brukade vara runt 15 personer på scen och det kan ju ge ett ganska tungt sound. Men det var fel - de var betydligt fler än så.

I första låten var de möjligen 15. Efter ett par låtar räknade jag till 18. Lite senare var det fortfarande 18, men då hade några som var med innan gått ut för att ta paus. Totalt bör minst 22-23 olika musiker eller vokalister ha varit med under kvällen. Ofta var det fem gitarrister samtidigt, de var 7-8 som delade på sången och körandet, det var blås och percussion och klaviatur och ytterligare några som bara var med och eldade publiken. George Clinton själv är inte särskilt viktig för bandet musikaliskt - han sjunger lite ibland men mest är han bara coach, publikhetsare, nån slags låtsasdirigent med mera. Men han är legendaren George Clinton och bara som det är han såklart självskriven. Han är 68 år, men ser fortfarande ut som den skönaste haschtomten i Goa med färgat hår och konfetti i håret.

Det började bra, det fortsatte ännu bättre och i många stunder var spelningen alldeles fantastisk. Under första 1,5 timmarna avverkade man bl.a. Up For the Down Stroke och Free Your Mind and Your Ass Will Follow och publiken, som började lite trögt kom igång på riktigt. Då, efter vad som senare visade sig vara halvvägs in i spelningen, inträffade "definitiv höjdpunkt #1".

Alla utom pianisten lämnade scenen för att svalka sig eller röka på eller vad som helst. Pianisten började spela och samtidigt ljöd ett förinspelat snack i högtalarna. Efter några minuter kom några av gitarristerna in och började spela, sen en basist och efter ännu några minuter trummisen. Det var dags för Maggot Brain - gitarrexcessernas gitarrexcess. Till slut - när sologitarristen hållit på i säkert 10 minuter, men trots längden verkligen lyckats hålla liv och intresse i solot hela tiden, slutade det. I botten finns det kanske lite funk, men framför allt låter det som Pink Floyd i typ Shine on You Crazy Diamond korsat med världens bästa postrock. Och spontant tycker jag det var bland det bästa jag hört i hela mitt liv. Kunde inte hålla mig från att filma trots att jag var i total trans:

Första 10 minutrarna (gitarristerna kommer in efter ca 3 min)
Sista 4 minutrarna (verkligen helt sjukt!)

Så kom Clinton, kören och blåsarna in igen och körde klassiker som One Nation Under a Groove (vilken allsång!) och Flashlight (monsterversion). Trodde jag kommit till himlen och var tvungen att nypa mig i armen för att fatta att jag verkligen såg detta på riktigt. Men det var massor kvar. Bandets nyaste medlem, Rnb-sångerskan Mary Griffin gjorde en låt och både röst och utstrålning fick en att tro att det var en skolad världsartist på scenen. Ren magi. Och sen var det dags för P-funks first lady - Belita Woods, som gjort en hel del fina funksoulgrejer på egen hand, att ta hand om föreställningen. Hon är rätt så enorm - säkert 20 år äldre än de andra vokalisterna men med en grym utstrålning och något för de andra att se upp till. Först gjorde hon ett fantastiskt medley med bl.a. Nature Boy och You Do Me. Och när hon mot slutet av spelningen gled in i Sentimental Journey så var det så bra att jag återigen var tveksam till om det här verkligen hände på riktigt. Detta var "definitiv höjdpunkt #2". Jag började skratta av ren upphetsning och kände mig aningen som en freak. Men när jag tittade mig runt såg jag att alla finländarna, som vanligen gör vad de kan för att behålla sina stenansikten, gjorde likadant. Jag fick menande blickar tillbaka - *is this really happening*.

Efter tre hela timmar - tre magiska timmar - slutade spelningen. Musiken, glädjen, publikkontakten - allt stämde. Den här kvällen kommer jag leva på länge.

Decenniets bästa låtar - #17

#17 Johnny Boy - You Are The Generation That Bought More Shoes And You Get What You Deserve (singel, 2004)

Om låtvalet på #18 kändes väldigt personligt och något som inte lär finnas på många andra liknande listor så är det motsatt på #17. Den här låten vet jag många som håller högt och jag har redan läst åtminstone en känd nöjesjournalist som utnämnt den till 00-talets bästa låt.

Det är i sin ordning. Johnny Boy har tagit avstamp i Phil Spectors storslagna 60-talsproduktioner och fått till samma ljudbild med storslagna klockspel och harmonier, men utan att glömma bort att det hänt en del i musiken på 40 år. Man har t.o.m. varit så fräcka att man snott introt till Be My Baby - Spectors kanske allra främsta produktion - rakt av.

Vem är då Johnny Boy? Har de gjort något annat av värde? Sanningen är att jag inte har en aning. Det här är ett av decenniets mest påtagliga one hit wonders. Men det gör inget när den enda hitlåten är så här bra.

(Youtube har inaktiverat "inbäddning" av videon så ni får klicka på en vanlig länk i stället idag)

Johnny Boy - You Are The Generation...

Gillar du detta gillar du även:
Hell on Wheels - The Soda
The Pipettes - We are the Pipettes
Ra Ra Riot - Ghost Under Rocks

Decenniets bästa låtar - #18

#18 Laura Marling - My Manic and I (från Alas I Cannot Swin, 2008)

En god vän till mig sa att man kunde läsa Lauras texter som poesi utan att lyssna på låtarna - texterna håller sådan klass. Paul Weller har sagt att Laura Marling är en av hans absoluta favoriter bland samtida musiker. Jag har inte blivit lika berörd av, och knappt lyssnat på någon skiva som släppts de fem senaste åren, lika mycket som Laura Marlings debutalbum Alas I Cannot Swim.

Så långt är det inte konstigt. Det märkliga med dessa hyllningar är att Laura är född 1990. När decenniet vi diskuterar snart slutar är hon fortfarande tonåring. Hon var upp till 17 år när låtarna skrevs och 18 när de kom ut. Brådmogen eller geni - jag vet inte och jag bryr mig egentligen inte. Jag konstaterar bara att hon är alldeles osannolikt bra vare sig man väger in hennes ålder eller inte. Och för att hamna på den här listan får man inga fördelar för att man är ung, men det är icke desto mindre anmärkningsvärt.

Det finns minst ett tiotal låtar med Laura som håller nästan samma höga klass som den som kom med här - flera av dessa är singelbaksidor eller outgivna grejer. Men My Manic and I har efterhand - det tog ett bra tag - blivit min absoluta favorit - den har både melodin, lyriken och inte minst dramatiken. På videon här backas hon för övrigt upp av ett band med bl.a. ständige följeslagaren Marcus Mumford på trummor, dragspel och percussion - missa inte hans eget band Mumford and Sons när ni ändå är igång med den brittiska neofolkscenen.


Gillar du detta gillar du även:
Laura Marling - Blackberry Stone (eller vad som helst från hennes album Alas I Cannot Swim, eller egentligen vad som helst med henne överhuvudtaget)
Johnny Flynn & The Sussex Wit - The Wrote & The Writ
Mumford and Sons - White Blank Page

Decenniets bästa låtar - #19

#19 Basement Jaxx - Good Luck (från Kish Kash, 2003)

Först en kort, snärtig stråkpiruett och sedan en stencool sångerska som vräker på med agg mot sin förre älskare - mer behövdes inte för att bygga 2000-talets snyggaste och mest perfekta inledningslåt. Good Luck inleder självklart Kish Kash, den inleder min årsbästaskiva från 2003 och den har legat som spår #1 på alla andra blandskivor där jag haft med den. Jag har testat varianter, men alltid ändrat mig för den passar inte mitt inne bland andra låtar. När Basement Jaxx spelade på Way Out West i år inledde den såklart också. Det hörs på vissa låtar var de ska placeras - även om typiska avslutningslåtar nog är vanligare än inledningar.

Men utan den snygga melodin, den för melodin så passande texten och ett verkligt fynd i för den för mig i övrigt okända Lisa Kekaula (som ju inte är med i Basement Jaxx - de lånar vanligen in sina vokalister), som gör låten 100% rättvisa och genuint låter som hon haaaatar killen hon sjunger om, vore det såklart inte mycket värt. Men allt stämmer i Good Luck - Basement Jaxx's tveklösa 2000-talsklimax.

But wake up baby
You're so totally deluded
You'll end up old and lonely
If you don't get a bullet in your head

Good luck good luck
Good luck in your new bed
Enjoy your nightmares honey
When you're resting your head

Gillar du detta gillar du också:
Shapeshifters - Back to Basics
Freemasons - Love on My Mind (i princip en cover av Jackie Moore's This Time Baby, men det är ok eftersom det ej är på själva listan)
Mary Mary - Shackles

One Nation Under a Groove

Paradiset är en plats där George Clinton är kung och Belita Woods är drottning. Alla viktiga beslut klubbas i Parliament Funkadelic och alla lever i One Nation Under a Groove.

Varför detta märkliga uttalande just idag (natt)? Jo, jag har haft en tjänsteresa till Helsingfors inplanerad tis-tors denna vecka ända sen i september. Eftersom jag inte har några kollegor från Sverige med så kollade jag igår på nätet om det fanns några trevliga kvällsaktiviteter att ta till. Det fanns det - George Clinton & Parliament-Funkadelic spelade ikväll. Jag var där. De höll på i tre timmar. Världens funkgroove hela tiden med upp till 20 pers på scenen. Makalöst bra från början till slut. Helt galet fantastiskt. Spontant en av de bästa spelningar jag sett genom alla tider. Mer text, bilder och några videor kommer förhoppningsvis på torsdag (har inte sladden för överföring med).

Timmen är sen (tidig) så ingen låt på decennielistan ikväll, tyvärr.

Decenniets bästa låtar - #20

#20 The Plan - Walk for Gold (från Walk for Gold, 2006)

Att Broder Daniel skulle dö en sakta död under 2000-talets första decennium var inte helt oväntat. Alla blir äldre, och den ungdomliga trasigheten som framför allt sångaren Henrik Berggren visade försvinner för de allra flesta när åren läggs på. Först att kasta in handduken var Håkan Hellström, och hur det sen gått för honom lär väl inte ha undgått någon. Idag är han närmast folkkär, inte bara för sina skivor utan även för hans karisma på scen och för att det känns som han verkligen brinner varenda gång han öppnar munnen.

Nästa att bryta sig loss, åtminstone delvis, var Theodore Jensen. Förvisso stannade han lite perifert som medlem i Broder Daniel, men hans eget band The Plan kändes ändå som hans högsta prioritet. Theodore och The Plan nådde aldrig massorna på samma sätt som Håkan. Det berodde inte på att han gjorde sämre musik. Det var för att han sjöng på engelska, för att han inte har samma utstrålning på scen och för att han mer påtagligt värnat om sin integritet.

2001 släppte The Plan den fantastiska singeln Mon Amour. Den hade kunnat vara med på den här listan. Men fem år senare skrev Theodore en ännu bättre låt. Titelspåret från Walk for Gold är en otrolig poplåt. Den har melodin, den har det där lilla extra trycket när det känns som låten redan nått kulmen och den andas en total desperation där det står helt klart att det inte handlar om att nå guld för att bli rik utan guld i bemärkelsen att det enda alternativet är det totala haveriet - det handlar kort sagt om att segra eller dö. Här finns desperationen och här finns, faktiskt, en av de bästa poplåtar som gjorts i Sverige.


Gillar du detta gillar du även:
Broder Daniel - Hold on To Your Dreams (outgiven, live på Way Out West 2008 - sjukt bra)
Håkan Hellström - Dom kommer kliva på dig igen
The Plan - Mon Amour

Ojojoj, fantastiska bonuslåtar idag - alla tre.

William Fitzsimmons & Erika Rosén

William Fitzsimmons (support: Erika Rosén). KB, Malmö 8/11/09

Jag hade bestämt mig för att vara effektiv i helgen. Därför gjorde jag en to-do-lista på lördagen som jag försökte beta av efterhand. Den stannade på 22 punkter av väldigt skilda slag - skrivjobb av olika slag (alldeles för många), olika aspekter på begreppet städning, sortering av prylar, tvätt, löpning m.m. En del punkter var stora - andra små. Jag hade redan bestämt att se Oumou Sangaré på lördagskvällen men gav mig också möjlighet att se skäggtomten William Fitzsimmons, som jag lyssnat på en del och tycker sjunger väldigt fint även om det kan bli lite långrandigt. Men för att ge mig själv lite press krävde jag att åtta av de 22 punkterna skulle klaras av. Det lyckades - med ungefär 20 minuters marginal.

Entrén kostade 100 kr. Det var värt 400 kr. Detta för att:
- Förbandet (försångerskan) var värd 100 kr.
- Att se Williams skägg i verkligheten var värt 100 kr.
- Att höra Williams mellansnack, där han bl.a. drev om sitt utseende och kallade sig lik både uteliggare och terrorist m.m., var definitivt värt 100 kr.
- Att höra honom framföra sina låtar var också värt 100 kr.

Det var väldigt finstämt. Erika, som jag sett några gånger med hennes rockband Small Flowers Crack Concrete tidigare (men aldrig solo) började med att beklaga att William förbjudit henne att använda hennes planerade två kompmusiker för att det skulle bli för ljudlig uppvärmning. Då tyckte jag dels synd om henne men också illa om honom. Sen var hon ändå kanonbra och jag tänkte att det nog inte gjorde så mycket att hon spelade själv.

Sen kom William upp och jag ville tycka illa om honom, men det var såklart omöjligt med tanke på hur extremt trevlig han verkade och hur underhållande mellansnack han hade och hur många komplimanger Malmöpubliken fick. Och med tanke på hur finstämt det var så förstod jag också på sätt och vis att han inte ville ha trummor och extragitarr i förbandet. Hans spelning var ytterst vacker och känslig och en lugn, perfekt avrundning på veckan - en idealisk konsert en söndagskväll med sittande publik och rödvin.

Här är några videos:
Erika Rosén - Never Knew You
William Fitzsimmons - Naked As We Came (Iron & Wine cover)
William Fitzsimmons - When You Were Young

Decenniets bästa låtar - #21

#21 Moloko - The Time is Now (från Things to Make and Do, 2000)

Det är inte alltid helt enkelt att vara ett par privat och samtidigt ha en duo ihop. Speciellt inte om man gör riktigt bra musik och vill fortsätta med det. Risken finns ju alltid att man kan separera och vad händer då med musiken? Ja, Mark Brydon och Roisin Murphy är bra exempel på vad som kan hända. Man gör några helt ok, men långt ifrån briljanta, skivor med några alldeles fantastiska singlar som sticker ut. Sen gör man slut och efter det gör man ett nästan fulländat album - i Molokos fall heter det albumet Statues. Sen är allt över. Roisin Murphy, som är en av de bästa och mest egenartade sångerskor som nått mina öron de senaste åren, har sedan trasslat in sig i för min smak lite väl svårtillgänglig elektro och vad Mark Brydon gjort sen Moloko upplöstes har jag ingen aning om.

Men de första åren av 2000-talet var det annorlunda. Efter att i slutet av 90-talet slagit igenom med den fina singeln Sing It Back toppade man detta under decenniets första år med den alldeles fantastiska singeln The Time is Now, ett av den moderna elektropopens verkliga toppskott - naturligtvis till stor del beroende på Roisin Murphys fantastiska sångbegåvning. Och Absent Minded Friends, som också finns på den ojämna skivan Things to Make and do, finns med bland dagens extralåtar - den är så gott som lika bra.


Gillar du detta gillar du även:
Moloko - Absent Minded Friends
Ratatat - Wildcat
Cocorosie - By Your Side

Oumou Sangaré

Oumou Sangaré. KB, Malmö 7/11/09

Västafrikas bästa och mest inflytelserika kvinnliga artist, Oumou Sangaré från Mali, besökte denna lördagskväll ett välfyllt KB. Det var för mig en av höstens mest attraktiva bokningar i konsert-Malmö och det blev precis så bra som jag hade hoppats. Oumou har en otrolig karisma och hela hennes uppenbarelse för tankarna till en drottning eller gudinna. Hon lyser verkligen och det är nästan omöjligt att släppa blicken från henne. Nu vore det förvisso inte mycket värt om det inte spelades bra musik, men hela bandet är både svängigt, tekniskt skickligt och verkar väldigt inspirerat så bra musik ges från första till sista stund. Till och från under hela spelningen bjuds massor av folk alternativt att de spontant hoppar upp på scenen och dansar med bandet. Oumou sjunger naturligtvis fantastiskt - det finns skäl till att hon ibland har kallats Afrikas Aretha Franklin - och hon pratar också ganska mycket mellan låtarna. Tyvärr för min del på franska, så de viktiga politiska bitarna som är en rätt viktig del fattar jag inget av, men det känns som en marginell invändning. Här är två klipp från spelningen:

Oumou Sangaré #1
Oumou Sangaré #2

Carolina Wallin Pérez & First Aid Kit

Carolina Wallin Pérez. Debaser, Malmö 6/11/09 (förband till First Aid Kit)

Jag var helt såld på Kent 1995-96 i samband med deras två första plattor. Men jag började tröttna ungefär vid Hagnesta Hill för ca 10 år sedan. De senaste fem åren har jag varit genuint ointresserad av vad de gjort. Därför känns det fräscht att en begåvad sångerska plockar upp låtarna och gör något annorlunda med dem för att visa att det i många fall är ruggigt starka låtar. Carolina gör softa, akustiska versioner i gränslandet mellan jazz och pop. Hennes debutalbum "Pärlor och svin" släpptes nyligen och innehåller enbart Kentcovers. Jag gillar idén och flera av hennes versioner - inte för sakens skull utan för att hon sjunger bra utan att ta i för mycket och hon lyfter fram texterna på ett sätt som gör att det inte bara känns som slentriancovers. Melodierna från originalen följs däremot mer eller mindre exakt. Här uppträdde hon med gitarristen Mattias Fjellström. De gjorde vad de kunde, men någon borde sponsra så hon kan ta med antingen en cellist eller en trumpetare på konserterna och skapa mer stämning.

När det blåser på månen
Utan dina andetag

First Aid Kit. Debaser, Malmö 6/11/09

Det här är lite lustigt. De här unga (någonstans i övre tonåren) systrarna såg jag på Youtube göra en fin cover av Fleet Foxes' Tiger Mountain Peasant Song för några månader sedan. Då visste jag inte ens att de var ett riktigt band. Men nu stod de alltså, under namnet First Aid Kit, på Debasers scen, och trots att de bara just släppt sin första skiva var det jättemycket folk.

De var riktigt bra. De sjunger bra, även om gitarristen skär lite när hon tar i för mycket. Men det är lätt att ha överseende med eftersom det bara händer ett fåtal gånger. Fina sånger, fin stämsång och väldigt amerikanskt, trots att de är svenska. Att de gillar Fleet Foxes hade varit lätt att gissa även utan den fina avslutningen, då de gjorde Tiger Mountain Peasant Song utan mikrofoner stående mitt i publiken. Att de även lyssnat mycket på äldre amerikansk folkpop känns också självklart. Men musik behöver inte alltid vara nyskapande - ibland räcker det mer än väl med att den är vacker och stämningsskapande och det lyckas First Aid Kit väldigt väl med.

Hard Believer
Tiger Mountain Peasant Song

Decenniets bästa låtar - #22

#22 The Libertines - What a Waster (singel, 2002)

Oh I really wanna know
So tell me, where does all the money go
where does all the money go
Straight, straight up her nose

Att någon skriver sin självbiografi innan den inträffat hör kanske inte till det vanligaste fenomenet. Men Pete Doherty (tillsammans med bandets andra gitarrist Carl Barat) fick ur sig ovanstående rader om kokainmissbruk redan innan karriären kommit igång på allvar. Med denna fantastiska singel och det efterföljande, lika fantastiska albumet Up the Bracket, kändes Libertines som något av det bästa och mest uppiggande som överhuvudtaget gick att stoppa i en CD-spelare. Men drogerna kom emellan. Pete Doherty var hög på scen, avbröt konserter, kom inte till konserter och var allmänt hopplös att ha att göra med. Efter ännu ett album, som var klart sämre, fann resten av bandet inget annat val än att be honom hitta en annan sysselsättning. Naturligtvis blev aldrig Libertines sig likt igen. Doherty själv startade Babyshambles, som gjorde en del bra grejer men endast i undantagsfall av Libertines-kaliber, men mest känd blev han själv - och inte var det för musik. Nej, det var samma visa igen - knark, inställda spelningar, fängelse och andra skandaler. Men för de som tror att Pete Doherty bara är en knarkare - fel, i början av 2000-talet skrev han ett stort antal fantastiska rocklåtar - och den bästa av dem handlade om honom själv - innan han fallit dit.


Gillar du detta gillar du även:
The Libertines - Up the Bracket (eller nästan vad som helst från albumet med samma namn)
Babyshambles - Fuck Forever
The Fratellis - For the Girl (eller nästan vad som helst från deras album Costello Music)

Decenniets bästa låtar - #23

#23 Angie Stone - Wish I Didn't Miss You (från Mahogany Soul, 2001)

Covers är ju förbjudna på den här listan, men att snyggt låna basgången från O'Jays 70-talsklassiker Back Stabbers är mer än ok. Jag har sett Angie Stone två gånger och båda gångerna har den här fantastiska låten varit absolut klimax på underbara spelningar. Senast, 2008, levererade hon en utdragen, rent magisk version som Sydsvenskans recensent tyckte så här om:

Som sista nummer i det ordinarie setet gör Angie Stone ”Wish I Didn't Miss You” och den har verkligen alla rätt. ”Pick it up, pick it up” vrålar hon till sina musiker inför den chockerande starka refrängen. Herregud, vilken låt. Herregud, vilket framförande. Det är frestande att köpa en biljett till Angie Stones spelning i Köpenhamn om ett par dagar enkom för att få höra den i repris.

Det säger det mesta. Jag var där och lyckades få det på film. Det här är riktigt fina grejer.


Gillar du detta gillar du även:
Amerie - 1 Thing
Jazzyfatnastees - All Up In My Face (en av de mest underskattade och förbisedda rnb-pärlorna från 2000-talet! - lyssningsorder!)
Amy Winehouse - Tears Dry On Their Own

Fantastiska bonuslåtar idag!