Decenniets bästa låtar - halvtidsvila och bästa covers

Halva listan över decenniets bästa låtar är klar och det kan vara på sin plats med en sammanfattning av hur listan ser ut hittills.

#31 Rodrigo y Gabriela - Tamacun
#32 Cursive - From the Hips
#33 Jens Lekman - Maple Leaves/Jag tyckte hon sa lönnlöv
#34 The Avalanches - Frontier Psychiatrist
#35 Weezer - Island in the Sun
#36 Camera Obscura - Razzle Dazzle Rose
#37 Eric Malmberg - Milda döden hämtar oss alla till slut
#38 Fosca - Secret Crush on Third Trombone
#39 The Waterboys - Let it Happen
#40 The New Pornographers - The Bleeding Heart Show

#41 Lupe Fiasco feat. Jill Scott - Daydreamin'
#42 A Place To Bury Strangers - I've Lived My Life to Stand in the Shadow of Your Heart
#43 The Jayhawks - Broken Harpoon
#44 The Czars - Little Pink House
#45 Interpol - Stella was a Diver and She was Always Down
#46 Sufjan Stevens - They are Night Zombies...
#47 Frida Hyvönen - I Drive My Friend
#48 The Go! Team - Junior Kickstart
#49 Black Box Recorder - Andrew Ridgley
#50 The Shortwave Set - Is it Any Wonder

#51 Sunset Rubdown - Us Ones in Between
#52 Dilated Peoples feat. Kanye West - This Way
#53 Raphael Saadiq - Still Ray
#54 Jack Penate - Tonight's Today
#55 [ingenting] - Punkdrömmar
#56 Björn Olsson - Tjörn
#57 My Brightest Diamond - Inside a Boy
#58 Ladytron - Destroy Everything You Touch
#59 The Streets - Let's Push Things Forward
#60 The Polyphonic Spree - Soldier Girl

Det vore kul med kommentarer på listan, såväl på låtarnas kvalitet och/eller listans upplägg. Eller bara ett uppmuntrande tillrop i all enkelhet.

Nu blir det en kortare (någon eller några dagar) paus innan listan fortsätter för jag har några andra grejer jag tänkte skriva om också. Men sen kör vi hårt med 00-talets 30 bästa låtar.

Som jag skrev i förutsättningarna så är covers automatiskt diskvalificerade från listan. Det utesluter några låtar som annars sannolikt kommit med. Det här är inte genomtänkt, utan jag skjuter från höften med vad jag kom på under en liten tankestund alldeles nyss. Men här är tre av decenniets allra bästa covers att njuta av i halvtidsvilan. Så, utanför listan, men med starka hedersomnämnande:

Bästa cover på skiva:
Feist - Inside and Out (från Let it Die, 2004 - original av Bee Gees - då kallad Love You Inside and Out, 1979)

Den främsta anledningen till att detta är decenniets bästa cover är att originalet är en ganska vedervärdig discolåt. Men i Feists version är det en fantastisk, snygg och sexig poplåt, som rakt igenom känns som hennes och ger texten en mycket mer övertygande innebörd. Otroligt snyggt av den begåvade kanadensiskan att plocka fram en så pass gräslig sak och ändå se de gömda kvaliteter den har i form av melodi och refräng, och förädla den till musikaliskt guld. Genialiskt.


Bästa svenska cover:
Stefan Sundström & Nina Ramsby - En näve näring (från Fabler från Bällingebro, 2006 - original av Västerbrokören, 1999)

Jag skrev först Håkan Hellström och Trubbel här, men Olle Adolphssons mästerverk är så ofattbart stark som låt i grunden att det inte går att misslyckas med den, även om Håkan ändå gör den mer än rättvisa. Det kanske inte går att misslyckas med En näve näring heller, men den dynamik som Sundström och Ramsby har här lyfter fram Charlie Engstrands (f.d. Västerbrokören, Sundströms favoritband) låt som något av det finaste jag hört på svenska under dessa tio åren.


Bästa livecover (som jag sett själv):
Club Killers - Bankrobber (live på Debaser Malmö, 2008 - original av The Clash, 1980)

Jag har sett så fantastiskt många otroligt bra livecovers under detta decennium så det är egentligen omöjligt att plocka ut en. Men eftersom jag valt att göra just det kan inte valet falla på något annat än Bankrobber. Publiken var redan i fullkomlig extas, och bandet hade egentligen tänkt avsluta spelningen. Men så tittade de på varandra och sa "vi kör Bankrobber" och Magnus Carlson från Weeping Willows, som varit med tidigare under spelningen kom in och tog micken. Framförandet hade legendklass - förvisso var det en ganska rak cover men Club Killers orubbliga rytmsektion och stenhårda blåsartilleri gav den en oerhörd tyngd. Så avslutar man en spelning.

Decenniets bästa låtar - #31

#31 Rodrigo y Gabriela - Tamacun (från Rodrigo y Gabriela, 2006)

Coachellafestivalen 2007. Det var söndagseftermiddag och inga måstegrejer stod i programmet den närmaste stunden. Emma tyckte vi borde gå till minstingscenen Gobi och kolla på "två mexikaner som satt på var sin stol och spelade flamencogitarr". Jag var lite skeptisk, speciellt som jag även visste att det var helt instrumentalt. Men jag följde med. Och på scenen satt mycket riktigt Rodrigo Sanchez och den undersköna Gabriela Quintero på var sin stol och spelade flamencogitarr. De varvade hårdrockcovers med eget material och de gjorde en episk version av Pink Floyds Wish You Were Here, där hela publiken sjöng allsång utan minsta uppmaning från scenen. Det var ren extas och duon blåste nästan taket av tältet med sitt intensiva gitarrspel. Tamacún är deras allra bästa låt.


Gillar du detta gillar du även:
Calexico - Crystal Frontier
Julieta Venegas - Te voy a mostrar
Six Organs of Admittance - Shelter From the Ash

Decenniets bästa låtar - #32

#32 Cursive - From the Hips (från Mama I'm Swollen, 2009)

Första gången jag hörde om Nebraskabandet Cursive var med det ypperliga albumet The Ugly Organ (med bl.a. Art is Hard, se nedan) från 2003. Sen föll de lite i glömska fram till i våras då jag presenterades för det klipp från Letterman som är med här. Letterman hade garanterat inte någon större koll på Cursive. När han innan låten presenterar bandet har han ett verkligt "jaha, vad är det här för okända tomtar"- tonläge. Efter låten är han såld och bara "wow, det här var för helsike makalöst". Jag förstår honom, för det var makalöst. From the Hips är en av få låtar från i år som redan satt sig hos mig som en riktigt stor låt att bära med in i framtiden. Jag älskar låtar som stegras efterhand. Här får man det i kubik. Från att i början släpa sig fram med ett drag över gitarrsträngarna var tredje sekund till avslutningen med primalskrik, gitarrmangel och ovanpå det några dundrande trumpeter. Och en melodi att dö för.


Gillar du detta gillar du även:
Cursive - Art is Hard
Modest Mouse - Talking Shit About a Pretty Sunset
Okkervil River - Westfall

The Love Language

Bara ett hederligt musiktips mitt i all listomani - The Love Language från North Carolina. Lite sent ute med dessa (det pratades en del om dem i våras) men det är nog en del som inte hört dem ännu. Det här är mungipor uppåt.

Decenniets bästa låtar - #33

#33 Jens Lekman - Maple Leaves (från Maple Leaves EP - släppt under artistnamnet Rocky Dennis, 2003)/Jag tyckte hon sa lönnlöv

Det tog ett tag för mig att falla för Jens Lekman. Jag var lite hårdare där ett tag i början på decenniet när han kom fram och lyssnade hellre på White Stripes och Black Rebel Motorcycle Club. Men han vann över mig efterhand och när han en kväll på The Tivoli i Helsingborg sjöng att allt var lönlöst, fast han tyckte hon sa lönnlöv - trots ordvitsen med ett krossat hjärta och helt utan ironi - då var det så otroligt vackert att det inte går att förklara i ord och jag grät nästan och faktiskt är det en av de enskilda konsertstunder under decenniet som jag oftast tänker på och mest vill tillbaka till. Och då förstod jag till slut att Jens Lekman är något av det bästa som hänt svenskt musikliv de senaste tio åren. Och det känns bra att resten av världen har börjat upptäcka det också.

She said it was all make belief
but I thought she said maple leaves

Gillar du detta gillar du även:
Songs:Ohia - Lioness
The Radio Dept. - Pulling Our Weight
Parker Lewis - Via Emilia

Decenniets bästa låtar - #34

#34 The Avalanches - Frontier Psychiatrist (från Since I Left You, 2000)

Mycket av det som gör att musik upplevs som bra är att den berör. Eller att den har bra melodi eller går bra att dansa till. Ibland, men tyvärr alldeles för sällan, dyker det upp musik som har ytterligare en dimension - den är rolig. Nästan humoristisk. När några australiensiska DJ:s bestämmer sig för att göra en skiva som i princip helt bygger på ett osannolikt antal vinylsamplingar så känns resultatet på förhand ovisst. Men när The Avalanches gjorde just detta på decenniets första år blev resultatet en fullträff. Det var melodiskt, det var dansant och det var också en av de roligaste skivorna man kan tänka sig.

The Avalanches kunde lätt byggt vidare på succén. Men i stället har man mest DJ-at och remixat andras låtar, medan det egna materialet låtit vänta på sig trots att den icke-existerande uppföljaren givits utgivningsdatum vid ett flertal tillfällen. Men vi väntar fortfarande. Tills dess njuter vi vidare av titelspåret från Since I Left You och framför allt den hysteriskt knäppa men alldeles fantastiska Frontier Psychiatrist. Videon är f.ö. minst lika rolig som låten.


Gillar du detta gillar du även:
The Avalanches - Since I Left You
Handsomeboy Technique - A Walk Across the Rooftops
Girl Talk - Hold Up

Inte här, men där

Jag la av misstag ut en text om lördagens stora händelse utanför Simrishamn här i stället för på min andra blogg där den egentligen skulle vara. Trots att jag upptäckte det omgående och rättade till det verkar Google-sökningar på svartstrupig järnsparv och Viarps mosse leda hit. Här hittar ni dock inte mycket om det. Däremot här.

Decenniets bästa låtar - #35

#35 Weezer - Island in the Sun (från Weezer - a.k.a. The Green Album, 2001)

Ingen kan med fog påstå att Weezer bibehållit klassen från sina båda fantastiska 90-talsskivor, dels den självbetitlade (även kallad The Blue album efter färgen på omslaget) och uppföljaren Pinkerton. Dessa båda skivor är så fullspäckade av makalösa poplåtar att de är självklara på min tiobästalista över 90-talets album.

Efter Pinkerton, som kom 1996, tog det fem år till nästa skiva. Lite av kreativiteten och genialiteten försvann längs vägen och ingen av plattorna som kommit sen har varit ens i närheten av de båda mästerverken. Stundtals, i enstaka låtar, har det dock hettat till och man har fått en känsla av att Weezer varit på väg tillbaka till den där perioden när man formligen sket ur sig fantastisk musik. Man var uppe där och nosade 2008 med The Greatest Man That Ever Lived och den ljuvliga Heart Songs. Och man var där ännu mer 2001, då en relativt ointressant platta kröntes med Island in the Sun. Låten skulle först inte varit med på den gröna skivan, men producenten Ric Ocasek (känd som sångare i 80-talsbandet The Cars - Drive var t.ex. en stor hit) gillade den så mycket att han lyckades övertala bandet. Det är jag glad för.


Gillar du detta gillar du även:
Weezer - Heart Songs
Razorlight - Golden Touch
Flaming Lips - Do You Realize?

Decenniets bästa låtar - #36

#36 Camera Obscura - Razzle Dazzle Rose (från Let's Get Out of This Country, 2006)

Det var bara några veckor sedan denna låten fanns med på bloggen - i samband med att Camera Obscura spelade i Malmö la jag ut en liveversion. Det här är en riktig pärla och - trots att Lloyd I'm Ready To be Heartbroken (topnotch den också) är den låt som oftast hamnar på sådana här listor - Glasgowbandets bästa låt enligt mig. Som vanligt sjunger Tracyanne Campbell fantastiskt - hon behöver inte ta till några stora gester för att uttrycka känslor och stämningar, men ändå låter hon helt rätt. Ljudbilden är fyllig och omslutande, melodin är supersweet med snygga tempoväxlingar och när allt redan känns rätt plockar man fram det riktiga trumfkortet - en magisk trumpet som tar låten ända upp till himlen.

Rose, I’m feeling older
I was lucky like a four-leaved clover
tried to be happy but it wasn’t easy
When I choose my colour be Razzle Dazzle Rose

Oh, I’m feeling older
Courage my love will make me bolder
Expecting softness can lead to foolishness
When I choose my colour be Razzle Dazzle Rose

Riktigt fina bonuslåtar idag - de två första bör ni absolut kolla upp om ni inte gjort det innan.

Gillar du detta gillar du även:
The Indelicates - Julia, We Don't Live in the 60's
The Wave Pictures - Strange Fruit For David
Belle & Sebastian - Another Sunny Day

Klubbsenhösten

En av de spelningar under hösten jag var mest sugen på när den började var Raphael Saadiq, som flyttades från november till 16 okt, då jag var bortrest. Det lär ha varit ungefär samma spelning som på Stockholm jazz och därmed måste det ha varit grymt. Se klipp nedan från konsertavslutningen (Let the Sunshine in) där han även ger sig ut och crowdsurfar.

Men klubbhösten fortsätter och jag går på en del men skippar också en del enligt den lista jag gjorde tidigare. Det är mycket bra i höst, men ganska få måsten. Nu har det tillkommit en del och här är en mer uppdaterad lista. Finns verkligen att göra om man gillar att gå på konserter i Lund och Malmö. Här har jag inte tagit med Köpenhamn, men där finns en del godis också - jag är t.ex. ganska sugen på Sad Day For Puppets & The Twilight Sad på Loppen 5 nov och New Model Army på The Rock 22 nov. Pet Shop Boys på KB-hallen 8 dec är tyvärr slutsålt.

Av det som återstår i höst är såklart Alberta Cross, som jag såg i våras i Kalifornien, en högprioriterad kväll. De var riktigt bra trots att de spelade på eftermiddagen i ökenvärme - på en mörk klubb kommer det att bli ännu mycket bättre. En afton med Monika blir roligt och fint, "Afrikas Aretha Franklin" - Oumou Sangaré blir nog magiskt och sen är det en del annat också som inte får missas.

En del grejer krockar, men en del av det som är samma dagar går faktiskt att kombinera - kolla tidpunkter på resp. ställes hemsidor.

ONS 28 okt MFMB & This is Head, Debaser
ONS 28 okt Steve Earle, Palladium
TOR 29 okt Cranes, Babel
TOR 29 okt En afton med Monika Zetterlund, Debaser
FRE 30 okt Emil Jensen, Inkonst
FRE 30 okt Brendan Benson, Debaser
TIS 3 nov Jay Reatard, Babel
ONS 4 nov Mattias Alkberg, Debaser
TOR 5 nov Taxi Taxi, Debaser (även Mejeriet 11/11)
FRE 6 nov First Aid Kit & Carolina Wallin Perez, Debaser
LÖR 7 nov Oumou Sangaré, KB
LÖR 7 nov Casiokids, Babel
SÖN 8 nov William Fitzsimmons, KB
ONS 18 nov Damien Jurado, Debaser
ONS 18 nov Yo La Tengo, Mejeriet
FRE 20 nov A Mountain of One, Debaser
FRE 20 nov The Teenagers, Babel
LÖR 21 nov Tegan & Sara, Mejeriet
ONS 25 nov En afton med PJ Harvey, Debaser
TOR 26 nov Miike Snow, Babel
ONS 2 dec Wavves, Debaser
ONS 2 dec Stefan Sundström, Babel
TOR 4 dec Alberta Cross, Debaser
FRE 5 dec Tortoise, Debaser
FRE 5 dec Pete Doherty, KB
MÅN 8 dec Taken By Trees, Babel
TIS 9 dec The Very Best, Babel
TIS 9 dec Detektivbyrån, Mejeriet
mellandagar En afton med Michael Jackson, Debaser

Decenniets bästa låtar - #37

#37 Eric Malmberg - Milda döden hämtar oss alla till slut (från Verklighet & Beat, 2007)

Driver jag med er nu? En orgelspelande svensk som gör instrumental musik på listan över decenniets bästa låtar? Jag är naturligtvis helt seriös. Eric Malmberg utgör vanligen 50 % av duon Sagor & Swing som gjort ett antal underbara skivor. Och hans soloalbum Verklighet & Beat är ett av de bästa (tveklöst topp 10) och mest förbisedda av alla svenska album som släppts under dessa tio år. Och bland många fina melodier i vackraste moll och storslagna produktioner står också den finaste låttiteln ut som den självklara låten för den här listan. Det är ekon från både klassiska symfonier, filmsoundtrack och inte minst från Bo Hanssons klassiska Sagan om Ringen-album. Och det är sagolikt vackert. Låten finns inte på Youtube så det får bli en annan länk i stället.

Eric Malmberg - Milda döden hämtar oss alla till slut (zshare)

Gillar du detta gillar du även:
Yann Tiersen - Amelie soundtrack (medley)
Mogwai - My Father My King
Doves - Rise

Ohälsa vs. hälsa

Pictureplane

Health

Jag sov bra natten efter tandutdragningen trots att jag hade sjukt ont när bedövningen hade släppt. Alvedon gjorde sitt jobb. Och jag kände mig helt ok på morgonen. Men sen kom det huvudvärk och ömhet i såret som blev värre efterhand. Fick ta två alvedon efter lunch för att klara arbetsdagen. Kom hem strax efter fyra och slocknade direkt. Vaknade halv sju! Skulle sedan göra genrepet inför Yddingeloppet på söndag. Hade tänkt mig 8-10 km i alla fall. I lördags sprang jag nästan en mil i rak motvind och tyckte att jag var starkast i världen. Ikväll blev det annorlunda.

Efter två kilometer fick jag avbryta. Jag var inte trött i benen, hade inte ont någonstans, hade ingen hög puls, men....det fanns inget att köra med. Jag var slut, energinivå noll. Jag har aldrig känt mig så tom. Jag mådde inte dåligt - jag var helt enkelt ur funktion. Jag gick en stund och försökte sedan springa igen, men nej, det var omöjligt. En bil går inte utan bränsle. Det är exakt samma med människor. Nu hade jag förvisso ätit en bra lunch, men det hjälpte inte. De post-dentala effekterna blev långt värre än jag hade trott. Nu är det milt uttryckt lite kris inför söndag, inte minst eftersom jag inte känner någon påtaglig förbättring idag torsdag.

Det var ohälsan. Nu kommer hälsan.

Jag gick senare på kvällen till Debaser. Noiserockbandet Health (från Los Angeles) spelade. Men först var det en support i form av Pictureplane från Colorado. Hans (det är bara en) dansanta och röjiga elektro med hårda beats hade passat bättre klockan 02 en fredagsnatt inför en hög (vare sig det är på kemisk eller annan väg) och helst dansande publik - här kändes det aningen malplacerat. Men ganska bra egentligen.

Health var helt ok fast de kunde gärna dragit ut låtarna några minuter till så det blivit lite mer oväsen. Det fanns tendenser till att låta riktigt bra ibland, men tyvärr tog man inte steget fullt ut och lät låtarna växa färdigt. Synd, för kapaciteten finns att uträtta stordåd på scen.

Vi noterar även att Alkberg/Haapalainen fått konkurrens i lugg-VM:

Decenniets bästa låtar - #38

#38 Fosca - Secret Crush on Third Trombone (från Diary of an Antibody, 2002)

Brittiska Fosca är inget band jag generellt lagt särskilt mycket krut på. De har förvisso en bra känsla för melodier och deras synthpräglade indiepop är allt som oftast behaglig. Jag är däremot en sucker för riktigt catchy refränger och just den här låten har varit frekvent på blandskivor jag gjort under decenniet. Och jag har inte tröttnat på den det minsta. En fantastisk poplåt - simple as that! Precis som de tre bonuslåtarna nedan! Härlig, livsbejakande video dessutom.


Gillar du detta gillar du även:
Comet Gain - You Can Hide Your Love Forever
The Essex Green - The Late Great Cassiopeia
Free Loan Investments - Bomb the Bourgeoisie

Ont och blandat

Mest onda grejer idag nämligen. Jag drog ut en tand idag - en hörntand som satt som berg. Roten var ca 13 mm lång och böjd, vilket gjorde den extra svår att ta bort. Det tog mer än 45 minuter att få ut den. Nu har bedövningen släppt och det gör otroligt ont. Det kan det göra i upp till en vecka enligt tandläkaren. Tack för det. Fick dessutom träningsförbud ikväll från tandläkaren, vilket jag först blev lite sur för eftersom det är Yddingeloppet på söndag och jag vill träna, men det hade ändå inte gått. Gör för ont.

Två konserter jag sett fram emot var The Cranes på Babel 29/10 och Basia Bulat (som förband) på Debaser 18/11. Dessa ser ut att frysa inne. En afton med Monika Zetterlund lade sig samtidigt som Cranes och En afton med Monkan tror jag kan bli magiskt så jag väljer det. Jag hade redan köpt biljett till Cranes så vill någon ha en gratis kan ni få det.

Skogsnymfen från Ontario verkar dubbelbokad den 18 november. Redan för några veckor sedan såg jag att det stod på hennes myspace att hon skulle spela i Madrid den kvällen. Det verkar som det stämmer. Hon kommer inte till Debaser (och är inte särskilt nära Malmö/Köpenhamn-regionen alls på sin Europaturné. Som tröst kan man se Yo La Tengo på Mejeriet samma dag.

Decenniets bästa låtar - #39

#39 The Waterboys - Let it Happen (från A Rock in the Weary Land, 2000)

The Waterboys har ända sedan debuten i början av 80-talet varit centrerat kring geniet Mike Scott och hans idéer. Idéer som bl.a. innebar att bandets samtliga fyra 80-talsalbum är bland det decenniets toppar. Speciellt håller jag den något förbisedda A Pagan Place (från 1984) som ett av historiens allra bästa album - från första till sista låt är det ett mästerverk. Det här tycker jag t.ex. är en av de vackraste låtar som tagit sig in i mina hörselgångar. Helt osannolikt fantastisk. Hade den gjorts under 2000-talet hade den blivit #1.

Medlemmar har kommit och gått i takt med att Mike fått nya planer och förändrat sin musik. Detta ledde till att han slängde namnet Waterboys på soptippen i början av 90-talet och började ge ut skivor under eget namn. Men det togs tillbaka, med nya musiker, vid sekelskiftet. Waterboys var tillbaka och Mike Scott var mer pretentiös än någonsin. Men ack vad bra det lät. Att Waterboys inte riktigt nått fram och fortfarande betraktas som ett rent "80-talsband" är massornas förlust. Förvisso har de två senaste albumen varit ojämna, även om de också innehållit guldkorn, men A Rock in the Weary Land är ruggigt bra nästan rakt igenom (4-5 låtar som lätt kunde ersatt den här valda). Det som gör att Let it Happen kommer med här är förutom Mikes som alltid innerliga och brinnande röst, även den lysande texten.

"Behold the lights of London"
the skipper said as his hands shook,
his aura eaten by his jealousy
and all the drugs he took

He said "This is the real world, Buddy
Toughen up your ass or it'll break"
I said "I'm not your buddy, Buddy
and your real world is a fake"
--
I'm still here, I'm still breathing
I'm who I thought I was or just about
I'll be walking down this boulevard
until my legs give out

Thoughts like storms and seas are raging
I know it is a matter of degree
but it's not the world outside that's changing
it's me

Det här är som sagt pretentiöst så det räcker och blir över, men det är också poesi. Och lysande rockmusik.

2001 släpptes f.ö. det fantastiska albumet Too Close To Heaven. Då denna består av outgivet 80-talsmaterial har den inte beaktats vid framtagandet av listan.


Gillar du detta gillar du även:
Nick Cave - O Children
Savage Rose - Savage Rose (Take Me Higher)
Circulus - My Body is Made of Sunlight

Decenniets bästa låtar - #40

#40 The New Pornographers - The Bleeding Heart Show (från Twin Cinema, 2005)

Tillbaka till Kanada, denna gång till Vancouver. Just härifrån kommer många fina band och artister som dykt upp under decenniet, t.ex. Neko Case (som även var med i fina 90-talsbandet Cub), Destroyer, Immaculate Machine och A.C Newman. Vad alla dessa, förutom kopplingen till Vancouver, har gemensamt är att de också är med i eller har medlemmar som är med i New Pornographers, Vancouverscenens supergrupp. Till skillnad från många andra supergrupper håller konceptet fullt ut - flera goda komponenter plockar här verkligen fram det bästa av varandra. New Pornographers har under hela decenniet levererat perfekt powerpop med kliniskt rena melodier och snygga harmonier. Det är jämnt, men i hård konkurrens håller jag The Bleeding Heart Show som deras bästa låt.


Gillar du detta gillar du även:
Novillero - Habit Over Heart
Destroyer - Your Blood
Modest Mouse - Float On

Decenniets bästa låtar - #41

#41 Lupe Fiasco feat. Jill Scott - Daydreamin' (från Lupe Fiasco's Food & Liquor, 2006)

I Daydreamin’ har Lupe Fiasco lyckats få ihop soulsamplingar, stråkensemble, fullt band med gitarrer och trummor och en härligt ironisk text till en av decenniets soligaste, souligaste hiphopstunder. All respekt för det, men den hade inte nått sådana höjder om det inte vore för Jill Scott, en av nutidens verkligt stora soulsångerskor som spelar ut hela sitt register i avslutningen av den första videon. Och för att visa hur väl den funkar live (även utan Jilly from Philly) så ger jag er också en egeninspelad film från Roskildefestivalen 2008 – man ser knappt Lupe, men ljudet är bra och den ger en bra känsla av vilket tokröj det var.

Lettermanversionen (feat. Jill Scott):


Roskilde 2008-versionen (feat. en helvild publik från ca 2:00)


Gillar du detta gillar du även:
Masta Ace - H.O.O.D
Jill Scott - Slowly Surely
Estelle - 1980

Därmed var 1/3 av listan avklarad. Jag kommer nu att vara borta några dagar och på söndag kväll beräknar jag sätta igång med de 40 allra bästa låtarna från 2000-talet.

Lugg-VM: Matti vs. Jari

Matti Alkberg

Jari Haapalainen

Bear Quartet & Lugg-VM. Babel, Malmö 14/10/09

Det fanns två anledningar till att besöka Babel denna onsdagskväll
- Bear Quartet, ett av de bästa indiebanden i Sverige de senaste 20 åren, var på besök för första gången på länge - de har ju haft ett uppehåll på några år.
- Finalen i lugg-VM avgjordes. Vem har egentligen världens längsta och bästa lugg?

Det framgick redan innan spelningen började vad som var på gång. När jag klippte mig senast, typ 1 september, bad jag min frisör att behålla lite mer lugg än vanligt. Jag ville ju smälta in när jag skulle se Bear Quartet. Detta misslyckades kapitalt. Min lugg, som utsträckt når nedkanten på ögonbrynen, var i särklass kortast av alla på Babel denna kväll. Överhuvudtaget var publiken väldigt homogen. Lillsvahnen Erika, tillbaka i livemusikens värld efter barnafödande, var t.ex. den enda tjejen i hela publiken (ok, jag överdriver, det var faktiskt en handfull - att jämföra med 300 av det motsatta könet - av vilka alltså ingen hade kortare lugg än jag). Bear Quartet är utan tvekan den nya tidens gubbrock.

Tillbaka till luggarna - ingen, och då menar jag ingen, hade något att sätta emot Matti Alkberg, sångare och Jari Haapalainen, gitarrist. Dessa har odlat sina luggar utan kompromisser sen 1989. Och nu var det examen. Jari är ju f.ö. känd också som producent och har producerat samtliga svenska popplattor som släppts sen 2004. Jag har räknat ut att om han verkligen producerat alla skivor som det påstås så tar det 4 timmar att producera en skiva. Och då är inte restid inräknad. Och om han jobbar 16 timmar per dag, vilket man kanske gör om det är jättekul och alla intervjuer om hur hårt livet som musiker är stämmer, så kan det ev. ta 8 timmar. Nåväl, det var inte det vi skulle reda ut här.

Jaris fördel är att hans lugg är bred och täcker hela ansiktet. Den känns helt enkelt autentisk och som en naturlig del av hans frisyr - den passar honom. Matti har en smalare, som han dessutom småskäms för eftersom han gärna viker den åt sidan stup i kvarten. För det är väl knappast så att den är i vägen - då skulle man väl inte ha den alls?

Spontant säger jag Jari, men titta på bilderna ovan (klicka för att förstora om det inte är tydligt). Alkbergs är längre! Är vi på väg mot en överraskning här? En sträckt lugg på Jari når till hakan, men Mattis är faktiskt minst tre cm längre än så. Alltså borde vi ha en segrare. Men det finns en faktor kvar...

...Jari har ett typiskt finskt utseende. Han har det klassiska knivmördar-perkele-avlånga ansiktet. Långt, smalt och lite farligt. Eller mycket farligt skulle jag säga. Matti har mer det korta, fyrkantiga skogshuggarfejset. Kanske är hans ansikte tre cm kortare än Jaris. Det här blir inte lätt.

[30 min senare]:

Juryn har talat: vinnare av lugg-VM 2009 är Jari Haapalainen. Ett stort grattis! Protester och/eller gratulationer kan med fördel lämnas i kommentarsfältet.

Konserten då? Jo, den var ok. Inte mer. Bear Quartet är inte världens roligaste liveband och bjuder sällan på publikfrierier eller önskelåtar. Inte heller denna kväll - det var mycket från nya skivan och jag är aningen dåligt inlyssnad på den. Jag har den däremot i min ägo och ska åtgärda den bristen. Men känslan var att det aldrig riktigt kom igång, även om det tog sig ibland, framför allt i de mer larmiga partierna. Alkberg sa f.ö. vid ett tillfälle "längesen vi var i Malmö, men när var ni i Lule?" (för de som ej vet så är Bear Quartet alltså från Luleå) för att retas lite med publiken. Då hade han inte kalkylerat med att jag och min lugg faktiskt var där 23 juli i år. Jag höll tyst om det, vilket jag lite ångrar, så därför skriver jag det nu i stället. Nedan en bild på hela bandet.

Decenniets bästa låtar - #42

#42 A Place To Bury Strangers - I've Lived My Life To Stand in the Shadow of Your Heart (från Exploding Head, 2009)

Ibland behöver jag rensa skallen. Jag vill inte tänka, inte höra djupa texter, helst bara bli överkörd av ett tåg. Eftersom jag inte klarar dödsmetall heter min medicin shoegaze. Och eftersom inte My Bloody Valentine, som med Loveless gjorde ett av 90-talets allra bästa album och med sina comebackspelningar kört över allt motstånd, släppt något nytt under decenniet får vi titta vidare. Och hittar New York-trion A Place To Bury Strangers, som jag tycker är det starkaste namnet inom den nya shoegazescenen. Det är skitigt och opolerat, men det finns fantastiska melodier att upptäcka om man bara känner under ytan. Det här är situationsberoende musik - ibland är det världens bästa låt, ibland kan den rentav vara jobbig att ta sig igenom. Men är man ute efter krossande gitarrmangel finns det inget bättre. Den här låten släpptes på album i år, men har figurerat live även tidigare. Och var det absoluta klimaxet när jag såg bandet under en makalös spelning på Coachellafestivalen i våras.


Gillar du detta gillar du även:
Crystal Antlers - A Thousand Eyes
The Twilight Sad - I'm Taking The Train Home
Vivian Girls - No

Decenniets bästa låtar - #43

#43 The Jayhawks - Broken Harpoon (från Smile, 2000)

I mitten av 90-talet var The Jayhawks ett av mina absoluta favoritband. Jag såg en fantastisk spelning med dem på KB 1995 och deras båda skivor Hollywood Town Hall och Tomorrow The Green Grass gick mer än varma i CD-spelaren. Med två begåvade låtskrivare och frontmän i Mark Olson och Gary Louris och en väl fungerande dynamik mellan deras röster skapade de stordåd. Men så lämnade Olson bandet plötsligt och Jayhawks övergick mer till att vara Gary Louris eget band. Fortfarande lät det bra, men det som gjorde dem till mer än ännu ett bra band i gränslandet mellan country och rock var borta. Jag tänkte inte så mycket mer på det och glömde nästan bort att Jayhawks fortfarande existerade. Därför blev jag närmast överrumplad när de på det nya decenniets första år, på albumet Smile, plötsligt släppte denna låt som kanske är deras allra vackraste någonsin - fem år efter att Mark Olson lämnade bandet.

Dagens bonuslåtar är f.ö. riktigt fina - alla tre var med i resonemanget kring listan in i det sista.



Gillar du detta gillar du även:
Mark Olson - Clifton Bridge (den lugnare albumversionen är bättre men den finns ej på Youtube, tyvärr)
Ryan Adams - Oh My Sweet Carolina
Damien Jurado - Ohio

Decenniets bästa låtar - #44

#44 The Czars - Little Pink House (från Goodbye, 2004)

Melankolin fortsätter på listan, om än i betydligt lugnare skepnad. Piano, trumpet, nedsläckt och tjock, bolmande cigarr-rök. Väldigt behagliga Tindersticks-vibbar. Och man ser ju på bilden nedan att sångaren förmodligen inte ogillar Tom Waits. Jag vet inte så mycket mer om The Czars än att Goodbye är ett väldigt bra album. Och att Little Pink House där sticker ut som det allra vackraste.



Gillar du detta gillar du även:

Lambchop - I Can Hardly Spell My Name
Black Heart Procession - It's a Crime I Never Told You About the Diamonds in Your Eyes
Montgolfier Brothers - Journey's End

Whiskyprovning #19

Jag och ett antal vänner testar sen flera år tillbaka whisky på återkommande basis. Vi brukar ses 2-3 gånger/år och ha en trevlig kväll tillsammans med ett antal tidigare otestade whiskysorter, tilltugg och oftast också någon lek - ibland är det musikquiz men denna gång var det charader, vilket var jättekul. I lördags var det provning #19 sedan starten 2001 (dessutom har vi haft romprovning som omväxling).

Vi har fram till nu testat 141 sorter (plus ett tiotal omtestningar) och alla resultat och omdömen finns sparade. Vi testar inte bara skotska sorter utan allt som är etiketterat som whisky kan och ska testas. Till exempel är det stående uppdrag till deltagare som reser utomlands att försöka hitta någon inhemsk sort från det land den åker till.

För varje sort görs noggranna anteckningar om doft, smak och eftersmak samt harmoni mellan dessa. Och avslutningsvis ett betyg och vanligen också en eller två meningar för att sammanfatta. Självklart är det blindtester, d.v.s. vi får inte reda på vilken sort det är förrän efter den är testad och har diskuterats.

Denna gång hade vi ett nytt land i form av Brasilien. Men kvällens stora vinnare var den en Ardbeg-produkt - Ardbeg Supernova, som med 8,37/10 i betygssnitt är en av de bästa vi haft någonsin. Alla kvällens resultat och några av kvällens roligare omdömen syns på collaget ovan (klicka för att göra bilden större).

Annars var kvällens lilla fadäs att vi hade en flaska med en dryck som från början antogs vara whisky. All text på flaskan var dock i kyrilliska bokstäver. Innehållet, som antogs ha sitt ursprung i Makedonien, var tämligen odrickbart enligt de flesta och frågor uppstod om det överhuvudtaget var whisky, något som var svårt att avgöra då det nästan bara smakade sprit. Betygssnittet blev också det allra lägsta genom tiderna - 0,36/10! Efterforskningar visade dock att det inte var whisky utan slivovitz - plommonbrännvin, och flaskan diskvalificerades från provningen. Som tur var hade That Handsome Devil en extra sort hemma så det blev ändå sju whiskysorter som brukligt.

Tack till arrangören för ett som alltid fantastiskt fint och trevligt arrangemang.

De fem bästa genom tiderna:
1 Ardbeg Uigeadail 8,8
2 Lagavulin 16 yrs 8,5
3 Peat Reek 8,37
3 Ardbeg Supernova 8,37
5 Caol Ila Destillers Edition 8,33

De fem sämsta genom tiderna:
137 Black Cat (Thailand) 1,5
138 Jack Daniel's 1,3
139 "Thailändsk" 1,0 (namnet på denna produkt var skrivet med "konstiga tecken" så den saknar "riktigt namn")
140 Bagpiper Deluxe (Indien) 0.8
141 Director's Special (Indien) 0.5

Decenniets bästa låtar - #45

#45 Interpol - Stella Was a Diver and She Was Always Down (från Turn on the Bright Lights, 2002)

Svartklätt och gravallvarligt och postpunk i rakt nedstigande led från Joy Division har haft en tydlig revival under decenniet. Men de bästa banden är ändå inte bleka kopior av det sena 70-talets förebilder, utan har på ett värdigt sätt tagit genren in i 2000-talet och fått den att låta helt up-to-date. Interpol från New York är en av den nya scenens främsta företrädare och det här är i tät konkurrens från flera andra låtar deras allra bästa stund.



Gillar du detta gillar du även:
The National - Mistaken For Strangers
Editors - Smokers Outside the Hospital Doors
Yeah Yeah Yeahs - Turn Into

The Handsome Family

The Handsome Family. KB, Malmö 9/10/09

Det hände något ytterst ovanligt denna fredag. Jag gick på en countryspelning. Förutom en ca handfull festivalspelningar och några spelningar med genreöverskridare som Steve Earle och Chip Taylor kan jag inte minnas att det ens hänt tidigare. Det innebär dock inte att jag ogillar country. Det är en väldigt bred genre och det är ju oceaner emellan å ena sidan "tjo-haderittan"-country (amerikanska motsvarigheten till dansband) som många förknippar genren med och jag avskyr och å andra sidan den gravallvarliga och stundtals rentav kolsvarta country som företräds av t.ex. Johnny Cash. Och av det äkta paret Brett och Rennie Sparks i The Handsome Family. Sen finns ju allt däremellan.

The Handsome Family tillhör alltså den mörkare och dystraste inriktningen och ofta handlar de berättande texterna om folk som det gått riktigt illa för - mord och annan död är återkommande teman. Musiken för ofta tankarna till ett vilda västern-landskap med slut på vatten, skallerormar och andra faror. Jämfört med The Handsome Family framstår Johnny Cash ibland som rena muntergöken.

Spelningen på KB hade tveklöst sina brister. Dels så tycker jag det lättsamma mellansnacket och även en del arrangemang gjorde att det bistra och kolmörka intrycket luckrades upp för mycket. Det blev mer trivsamt än otäckt och jag hade gärna sett motsatsen. Dessutom var inte showen särskilt väl sammansatt - det var mer en massa låtar efter varandra utan egentlig röd tråd och man var tvungen att bygga upp stämningen på nytt under i princip varje låt. Däremot var en del låtar hur bra som helst, de både kompmusikerna var duktiga och Brett Sparks har en riktigt bra röst för denna typ av musik. Några av de låtar jag verkligen ville höra, t.ex. Weightless Again och den starka The Bottomless Hole, spelades till min förtjusning. Och trots att Brett glömt delar av texten och fick suffleras av sin fru så tyckte jag även att The Woman Downstairs i extranumret var en höjdpunkt - låten är så pass stark i sig själv.

The Bottomless Hole:

Decenniets bästa låtar - #46

#46 Sufjan Stevens - They Are Night Zombies!! They Are Neighbors!! They Have Come Back From The Dead!! Ahhhh! (från Illinois, 2005)

Sufjan Stevens, en av decenniets mest intressanta singer/songewriters, lär ha sagt att han avser göra en temaskiva om varje amerikansk delstat. Det lär nog inte hända eftersom han hittills bara betat av Michigan och Illinois (med start 2003). Men med tanke på hur bra Illinois var får han gärna släppa hur mycket han vill. Illinois skulle troligtvis hamna på en topp-10-lista över decenniets album om jag skulle göra en sån (vilket ej är planerat). Sufjan är dock en veritabel idéspruta - han har t.ex. redan gjort hela fem julskivor (!) och Illinois är fylld av kreativa infall och arrangemang - så man ska nog inte helt avskriva att han till slut kan föra sitt projekt i hamn.

FAQ:
1) Heter låten verkligen allt det där? Ja
2) Har du tagit med den bara för att den har en sån sjuk titel? Nej, den är fantastisk. Rentav den 46:e bästa låten under decenniet.
3) Är denna typ av låttitlar normala för Sufjan Stevens? Ja, det finns t.ex. en låt på skivan som heter The Black Hawk War, or, How to Demolish an Entire Civilization and Still Feel Good About Yourself in the Morning, or, We Apologize for the Inconvenience but You're Going to Have to Leave Now, or, 'I Have Fought the Big Knives and Will Continue to Fight Them Until They Are Off Our Lands! (allt det var alltså EN låttitel). Och en som heter A Conjunction of Drones Simulating the Way in Which Sufjan Stevens Has an Existential Crisis in the Great Godfrey Maze. Och ytterligare ett antal i samma stil. Musiken är dock allt annat än pajasartad.


Gillar du detta gillar du även:
Sufjan Stevens - Sister Winter (kanske finaste julsången - ever!)
Sufjan Stevens - Majesty Snowbird (annorlunda, stor bombastisk sak - mästerverk)
Denison Witmer - Little Flowers

Decenniets bästa låtar - #47

#47 Frida Hyvönen - I Drive My Friend (från Until Death Comes, 2005)

En av de stora skillnaderna i svensk musik mellan 80/90-tal och 2000-tal har varit dominansen av kvinnor. Tidigare var det mest män, men när grammis delats ut de senaste åren har det varit i "årets kvinnliga" det verkligen varit stenhård konkurrens p.g.a. idel fantastiska damer. Annika Norlin, Anna Järvinen, Jenny Wilson, Victoria Bergsman (Concretes & Taken By Trees), Lykke Li, Anna Ternheim m.fl. är bara några av dem som levererat fantastisk musik under decenniet. Men den som ändå träffat mig hårdast är Frida Hyvönen från Robertsfors. Jag höll t.o.m. hennes senaste album som 2008 års allra bästa när jag gjorde en sådan lista i december. När jag ska välja låt till den här listan är det svårt - det finns en handfull av hennes pianokompositioner som utan tvekan platsar, men det får bli det fantastiska inledningsspåret på debuten - den i konstruktionen enkla, men oerhört intensivt och känsligt framförda I Drive My Friend.


Gillar du detta gillar du även:
Frida Hyvönen - London
Jenny Wilson - Only Here For The Fight
Säkert! - Och jag grät mig till sömns efter alla dar (annorlunda, söt fan-video)

Cristina Ronaldo och några andra filmare

Jag har som jag nämnt tidigare en annan blogg - The Sixth Kingdom - där jag skriver om mitt naturintresse och de upplevelser det ger. Senast är om ett besök på Hovs hallar i västlig storm och några fina grejer från Norrlandsresan i somras. Och nu - fotboll:

Jag håller på FC Barcelona. Det är inget nytt påfund p.g.a. Zlatan utan tvärtom är jag en hängiven culé sen jag var liten. Jag led lika mycket under t.ex. fem titellösa säsonger 00-04 som jag jublade åt trippeln i våras.

Att vara fan av FCB innebär att man avskyr Real Madrid. Det går inte att gilla båda. Det är liksom helt omöjligt. Det är ungefär som att hålla på både Israel och Palestina. Efter Barcas historiska trippel (seger i ligan, inhemska cupen samt Champions League) i våras rustade Real till tänderna och trots att de redan har skulder och vi har finanskris slängde de ut motsvarande 2,6 miljarder kr på nya spelare. Dyrast var Cristiano Ronaldo, eller som Barcafans kallar honom p.g.a. hans utseendefixering - Cristina Ronaldo. Jag var inte särskilt förtjust i honom innan heller, framför allt p.g.a. att han filmar mer än någon annan - nu gillar jag honom såklart ännu mindre. Och därför tycker jag också att detta - How to dive and cheat - är ett av de roligaste klipp jag sett på Youtube på länge. Min favorit bl.a. är Cristina-imitationen kring 0:40 - 0:45, men hela klippet är fantastiskt kul.

Decenniets bästa låtar - #48

#48 The Go! Team - Junior Kickstart (från Thunder, Lightning, Strike, 2004)

Min första riktiga kontakt med The Go! Team var en sen natt på KB sommaren 2004. Upp på scenen steg ett gäng engelsmän och satsade allt på ett kort med en av de mäktigaste öppningar jag upplevt på en spelning. Den karismatiska sångerskan Ninja, som annars det mesta kretsar kring, satt fortfarande i logen. Hon måste ha känt sig lite konstig just där och då. Det var ju hon som var stjärnan och här gick resten av bandet in och fullständigt mosade publiken. Spelningen fortsatte helt ok men den nådde aldrig riktigt samma nivå igen. Jag har sett The Go! Team en gång till sen dess, på Way Out West 2007. En helt fantastisk spelning där Ninja hoppade runt på scenen i vad som var lika mycket ett workoutpass deluxe som en konsert. Men när hon tog en välbehövlig paus och lät bandet briljera själv en stund blev det även denna gång konsertens knockout - Junior Kickstart! Klippet här är från Way Out West-spelningen.


Gillar du detta gillar du även:
Los Campesinos! - You! Me! Dancing!
Art Brut - Nag Nag Nag Nag
Junior Senior - Move Your Feet

Decenniets bästa låtar - #49

#49 Black Box Recorder - Andrew Ridgley (från Passionoia, 2003)

I never liked George Michael much
although they say he was the talented one
Andrew Ridgley drew the map
that rescued me, took me to paradise

För den som inte var med då eller har glömt så var alltså Andrew Ridgeley "den andra" i Wham (namnet stavas Ridgeley, men låten heter Ridgley). Och när George Michael gick solo och blev storstjärna på egen hand gjorde Ridgeley ett album som i något sammanhang utsågs till det sämsta som någonsin spelats in överhuvudtaget. Därefter lämnade han musikbranschen. Lite 80-talsnostalgi med en inte obetydlig touch av humor bjuds det alltså på listans 49:e plats. Men det är inte därför låten hamnar på listan. I alla fall inte bara. Refrängen är helt enkelt ruggigt catchy. Black Box Recorder, som är det band Luke Haines (från Auteurs, ett av 90-talets bättre band) bildade efter att Auteurs splittrats, låter här närmast som Saint Etienne. Låten finns inte på Youtube men jag ger er den på annat sätt. Bara klicka på länken nedan:

Black Box Recorder - Andrew Ridgley (zshare)

Gillar ni detta gillar ni även:
Saint Etienne - How We Used To Live
Spiller - Groovejet (If This Ain't Love)
You Say Party We Say Die - Downtown Mayors Goodnight, Alley Kids Rule!

Decenniets bästa låtar - #50

#50 - The Shortwave Set - Is It Any Wonder (från The Debt Collection, 2005)

Jag minns när jag hörde Is It Any Wonder första gången. Det var innan en konsert med Hidden Cameras på Mejeriet för tre år sedan som den spelades i högtalaren. Jag fastnade direkt. Men trots att jag försökte memorera lite text lyckades jag inte "hitta låten" efteråt. Men så plötsligt, kanske ett halvår eller ett år senare hörde jag den i ett helt annat sammanhang och kände igen den direkt. Jag vet inte särskilt mycket om The Shortwave Set mer än att det är en engelsk trio (fast en av medlemmarna är ursprungligen från Sverige). Det jag hört av bandet i övrigt är mer än ok, men ingenting kommer riktigt i närheten av den här mästerliga låten.


Gillar du detta gillar du även:
Dub Sweden - Walk Me Home
Phoenix - If I Ever Feel Better
Windmill - Tokyo Moon

Camera Obscura

Camera Obscura. Debaser Malmö 5/10/09

Skotska Camera Obscura besökte Debaser på måndagskvällen. Det började med att sångerskan Tracyanne Campbell sa att bandet aldrig fått ett ljummare välkomnande än när de gick på scenen i Malmö, men då fick publiken uppenbarligen dåligt samvete så den saken rättades till ganska snabbt. Spelningen bestod huvudsakligen av material från de två senaste albumen - genombrottet Let's Get Out of This Country från 2006 och My Maudlin Career som släpptes i våras. Albumen har egentligen ganska olika karaktär, men live framträdde skillnaderna inte lika tydligt. Men det gjorde inget för jag gillade hela spelningen - det var verkligen jättebra rakt igenom. Så rent och fint. Ett band med lågmäld framtoning som låter starka melodier stå i centrum. Här är två av de finaste stunder från kvällen:

Razzle Dazzle Rose (fantastisk låt!):

Lloyd, I'm Ready To Be Heartbroken:

Decenniets bästa låtar - #51

#51 Sunset Rubdown - Us Ones in Between (från Shut Up I Am Dreaming, 2006)

Kanada har under decenniet vuxit fram som en stormakt inom popmusik, speciellt inom den något svårdefinierade subgenre som kallas indie. Och trots att det gränsar till det stora landet i väst (eller syd, om man ser det från kanadensisk horisont) så finns det något som gör att det kanadensiska skiljer ut sig. Många av de bästa banden från Kanada har en påfallande känsla för melodier och för att verkligen göra något extra av vad de har att spela med. Typ att "vi har en bra låt och vi är bra musiker" - låt oss göra allt och lite till av det - låt oss visa att vi är bättre än alla andra! Jag ska inte avslöja för mycket, men det kan möjligen bli lite mer Kanada längre ner på listan och i så fall göra tydligare vad jag menar. Tills dess nöjer vi oss med fantastiska Sunset Rubdown från Montreal, vars album Dragonslayer nog kommer hamna högt på många årslistor 2009. Sunset Rubdown gör ofta långa, dynamiska låtar med berättande texter och byten av musikaliska teman. De har gjort mycket bra, men bäst av allt är kanske ändå den lite enklare Us Ones In Between, som är något av deras powerballad. F.ö. är rulltexten i denna videon synnerligen fin så läs den medan ni njuter av musiken!


Gillar du detta gillar du även:
Frog Eyes - Bushels
Sunset Rubdown - Idiot Heart
Wolf Parade - Language City

Decenniets bästa låtar - #52

#52 Dilated Peoples feat. Kanye West - This Way (from Neighborhood Watch, 2004)

Kanye West. Älskad av många, hatad av kanske lika många. Säga vad man vill, men hans påverkan på musiken, åtminstone den musik som riktar sig till MTV-tittare och reklamradiolyssnare, under decenniet är stor. Mycket stor. Många som inte gillar hiphop kan ändå ta sig till Kanye p.g.a. hans förmåga att snappa upp fantastiska gamla soul- och funklåtar och sampla dem i sina produktioner - det är hiphop utan att soulen går förlorad. Åtminstone gällde detta kring hans genombrott vid pass 2004, då allt han rörde vid kändes både fräscht och bra, både som producent åt andra men även med sitt fina debutalbum The College Dropout. Sen dess har han gjort ganska mycket som känns förhastat, på rutin och inte särskilt kul (t.ex. den förfärliga hitsingeln Golddigger), men när han var som bäst var han både innovativ och synnerligen kreativ. Hans insats som producent och medrappare på den här singeln med Dilated Peoples är ett av hans absoluta toppskott, inte bara för den snygga hyllningen till Run DMC.


Gillar du detta gillar du även:
Kanye West - Never Let Me Down
Talib Kweli feat. Mary J Blige - I Try
Alicia Keys - You Don't Know My Name

Decenniets bästa låtar - #53

#53 Raphael Saadiq - Still Ray (from Instant Vintage, 2002)

Få typer av musik är sån balansgång mellan gåshud och kräkmedel som soulballader. Faller det under gränsen är det olyssningsbart - klarar det cutten så blir det lätt fantastiskt. Raphael Saadiq har glatt mig mycket under 2000-talet, bland annat genom två suveräna livespelningar, men också genom sina skivor, där det mest har rört sig om modern funk men på senaste släppet om retrosound som flörtat med 60-tal a la Motown. Men det som berört mig allra mest är hans fantastiska ballad från 2002 - Still Ray får fortfarande, trots att jag hört den minst 100 gånger, mig att bli alldeles vek.


Gillar du detta gillar du även:
Lucy Pearl - Don't Mess With My Man
R Kelly - I Wish
India Arie - Ready For Love

Tre trevliga kvällar - J Tillman, En afton med Neil Young & [ingenting]

J Tillman (support: Pearly Gate Music). Debaser Malmö 30/9/09

Fleet Foxes gillar jag skarpt och har skrivit om några gånger tidigare på The Ice Rage. Bakom trummorna i detta band sitter Josh Tillman, en synnerligen skäggig och långhårig ung man vars utseende närmast får en att tro att det är en religiös sektledare på besök. När han inte är ute med Fleet Foxes har han ett soloprojekt, där han bytt trumsetet mot gitarr. Det låter inte alls som Fleet Foxes utan det är mindre harmonier och mer singer/songwriter-stil. Det lilla jag hört på förhand är i segaste laget med långsamma, viskande ballader och även om det momentant kan vara ganska vackert så är de adjektiv jag närmast hittar tråkigt och segt. Ändå valde jag att se honom live, eftersom jag någonstans anade att han kunde lyfta live. Jag hade rätt. Det började förvisso lite långsamt och aningen tråkigt men efter en halvtimme så fick han och bandet för sig att börja skapa oljud och öka tempot. Då blev det riktigt bra och det övergick till att bli mer rock`n´roll än jag trodde han hade i sig.

Förband (eller försoloartist) var Josh's bror Zach, som även ingick i broderns band, under sitt artistnamn Pearly Gate Music. Hans röst är fin och några låtar lät riktigt bra. (Det är han som syns på den nedre bilden)

J Tillman live på Debaser Malmö #1
J Tillman live på Debaser Malmö #2



En afton med Neil Young feat. Peder Stenberg (från Deportees), Andreas Söderlund (från Niccokick), Martin Inghardt (från Animal Five), Lars Lindqvist (från Billie the Vision), Cookies`n´Beans, Calaisa samt Aftonorkestern. Debaser Malmö 1/10/09

En afton-konceptet är tillbaka efter sommaruppehåll för sin sista säsong. Efter drygt två års glädjespridande är det slut vid nyår. Det återstår sannolikt två eller tre kvällar, beroende på om de kör en i slutet av december (som de gjorde 2007, men inte 2008). Nästa afton är den första om en svensk artist - En afton med Monika Zetterlund blir det 29 oktober (samma kväll som The Cranes på Babel - såna frontalkrockar gillas inte. Inte alls. Mjäk).

Denna kväll var det En afton med Neil Young, och därmed julafton för mig redan innan eftersom det är en av de artister jag lyssnat mest på genom alla tider. Jag gillar både den akustiska och elektriska sidan av hans katalog så det här kändes i hamn redan på förhand. Jag kräver inte att man matchar Neils versioner för att det ska vara godkänt - bara det inte är slakt.

Först var det som vanligt film. Denna gång var det filmen Deja vu, som handlar om Crosby, Stills, Nash & Youngs återförening för några år sedan då de turnerade och protesterade mot Irakkriget på samma sätt som man gjort mot Vietnam ca 35 år tidigare. Filmen var intressant och visade tydligt upp vilken konflikt det var mellan de som gick på CSNY:s konserter. En ung publik som jublade åt protesterna och äldre fans som var skitförbannade för att gubbarna på scenen försökte pådyvla dem sina åsikter (typ I paid 75 dollars to listen to music, not to be told what to think - med sydstatsaccent helst). En del fina liveklipp också, framför allt med material från Living With War, Neils antikrigsskiva från 2006. Kanske var filmen, precis som många dokumentärer är, lite för lång och filmens syfte vevades lite väl många gånger, men i stort var det kul att se hur gamle superknarkaren Crosby, den som det verkar strokeskadade gitarrmästaren Stills, den fortfarande välartade gentlemannen Nash och Mästaren själv gillade att reta upp gamla veteraner och republikaner med sitt antikrigsbudskap.

Konserten var klart underhållande, framför allt p.g.a. det fantastiskt starka låtmaterialet. Man får inte vara för hård när det är så bra musik i grunden. Andreas Söderlunds tolkning av My My Hey Hey (ackompanjerad av vackert flygelhorn) och Peder Stenbergs After the Goldrush var nog allra bäst. Och så var det såklart kul med den elektrifierade avslutningen med Like a Hurricane, även om versionen inte direkt tillförde låten något. Men det spelar mindre roll - det är en monsterlåt som Neil inte brukar spela själv längre så det var en lämplig avslutare. Ingen av de medverkande gjorde bort sig, även om det kändes lite märkligt när Calaisa gjorde den oerhört politiska Ohio. Låtlistan i sin helhet syns på en av bilderna ovan - klicka på den för större storlek. Totalt sett skulle jag ranka denna aftonen någonstans i mitten av de 11 (av totalt 15) som jag varit på. Dusty Springfield-kvällen är fortfarande #1.

Bilderna uppifrån: Andreas Söderlund (visst är han lik Timo Räisänen?), snyggingarna i Cookies`n´Beans och kvällens setlist.

Andreas Söderlund - My My Hey Hey
Calaisa - Helpless
Lars Lindqvist - Like a Hurricane



[ingenting]. Babel, Malmö 2/10/09

Fredagskvällen var den stora clashen - skulle jag se Kinks legendariske sångare Ray Davies (på KB?) eller [ingenting] på Babel. Nonchalant nog så gjorde jag om misstaget från Dinosaur Jr tidigare i höst - en dag stod det på KB:s hemsida "utsålt". Saken var klar - det blev Babel. Det kändes helt ok.

Jag är nämligen väldigt förtjust i [ingenting]:s nya album Tomhet, idel tomhet. Det har av en del jämförts med Kent, vilket i vissa delar av produktionen känns hyfsat relevant men Chrisopher Sander är såväl en bättre sångare och en bättre textförfattare än Joakim Bergs (vars lyrik jag ofta tycker gränsar till ordbajseri).

Jag missade bandets spelning på Way Out West för att det krockade med något annat jag ville se, men nu blev det en ny och kanske bättre chans. De öppnade fint med äldre godis som bl.a. Mycket väsen för ingenting och Punkdrömmar innan de betade av en stor del av nya skivan. Glädjande nog är den ständigt leende eller skrattande Sibille Attar (från Speedmarket Avenue), som gör en fantastisk duett på skivan, med även på turnén. Hon är fantastisk, riktig star quality både vad gäller sång och utstrålning, och lyfter verkligen spelningen ytterligare med sin närvaro. Inte minst med sina duettinsatser i Blanka blad (fantastisk låt!) och Dina händer är fulla av blommor. Mot slutet av spelningen kom en del andra gamla låtar som Julia (även kallad Syster Dyster) och en superfin version av Bergochdalbanan med bara sång, piano och lite percussion i bakgrunden. Inte någonting var dåligt och det mesta var alldeles lysande.

Det här var en otroligt bra konsert - en av de bästa jag sett med ett svenskt band på länge. Det känns som om bandet utan namn är på väg mot ett rejält genombrott - det är i så fall ytterst välförtjänt.

[ingenting] - Dina händer är fulla av blommor
[ingenting] - Julia

Decenniets bästa låtar - #54

#54 Jack Penate - Tonight's Today (från Everything is New, 2009)

Sen 2003 har jag varje år summerat resp. år med årsbästaskivor och listor. Det känns som det är först efter dessa summeringar med relativ intensivlyssning som det framträder om en låt verkligen är en stor låt för musikhistorien eller bara en kortvarig kärleksaffär. När jag började göra denna listan märkte jag därför att låtar från i år hade en klar nackdel. Några låtar var dock lätta att smuggla in. Jack Penate gick från småtrevlig men lättglömd britpop på debuten (2007) till en betydligt roligare och mer soulfylld historia och en av årets bästa skivor var ett faktum. Och första singeln från albumet är en fantastisk låt (liksom f.ö. andrasingeln - Be the One - som nästan lika gärna kunde hamnat på listan).


Gillar du detta gillar du även:
Jack Penate - Be the One
Lily Allen - Littlest Things
Jamie T - Sticks n Stones

Decenniets bästa låtar - #55

#55 [ingenting] - Punkdrömmar (från Mycket väsen för ingenting, 2006)

Även om jag är lyckligare nu längtar jag alltid tillbaka ändå sjunger bandet som inte heter något i sin nostalgitripp till vad som ibland känns som bättre dagar men nog inte var det trots allt. Så känner säkert alla om något ibland - tiden tvättar bort det dåliga och kvar blir en falsk idealbild av en obesudlad tillvaro. Texten till Punkdrömmar är träffande, på gränsen till genial och naiv på samma gång, och tillsammans med den effektivt självhäftande melodislingan gör den Punkdrömmar till en av topparna bland decenniets svenskspråkiga pop.


Gillar du detta gillar du även:
Speedmarket Avenue - Way Better Now
Liam Lynch - United States of Whatever
[ingenting] - Hallelujah

Decenniets bästa låtar - #56

#56 Björn Olsson - Tjörn (från Kräftan, 2003)

En del låtar har förmågan att sätta sig på hjärnan och inte vilja försvinna därifrån. Ibland är det skitlåtar som känns som värsta bakterien, men ibland är det sånt som gärna får stanna kvar för alltid. Tjörn är en sådan låt. Flera av den förre Soundtrack-gitarristens sololåtar funkar f.ö. på samma sätt. Titeln känns, trots att låten saknar text, helt självklar. Det här ÄR Västkusten. När man ser videon (där musiken dröjer till efter ca 24 sek) smälter titel, musik och bild ihop perfekt. Tveklöst bland det finaste som kommit från Sverige under decenniet.


Gillar du detta gillar du även:
Jens Lekman - Your Beat Kicks Back Like Death (förvisso en cover, av Scout Niblett, men utanför den ordinarie listan är det ok att frångå reglerna lite. Magisk cover f.ö.)
Detektivbyrån - Om du möter varg
Björn Olsson - Smögen