When the Thunder Road will come, I'll be up for the challenge

Om man kollar senaste spelade låtar på min last.fm-sida idag kan man tro att det hakat upp sig eftersom det nästan bara är en låt som spelats om och om igen. Men det händer ibland att en låt bränner fast i mig så jag bara måste spela den på repeat. Det kan vara fem gånger, ibland så många som tio. Men igår blev det säkert 20, och att det slutade berodde endast på att jag till slut var tvungen att ta natt.

Föremålet för min kärlek är låten Via Emilia av en ny svensk bekantskap som kallar sig Parker Lewis. Jag fick tips om honom i oktober och laddade då ner hans album (både lagligt och gratis - länk!). Skivan är väldigt bra och i många stycken storslagen och har klara släktdrag med t.ex. Jens Lekman, men det är ändå Via Emilia som är mästerverket. Den bygger på en sampling av Thunder Road, dock inte Springsteens version utan det är stråkslingan i Kevin Rowlands cover som bygger upp låten.

Den börjar finstämt men växer efterhand fram till ett pampigt crescendo. Känslan i låten är verkligen Thunder Road - ni vet, It's a town full of losers and I'm pulling out of here to win. Besvikelse, drömmar, längtan bort, jag ska visa er. Och så knyter han ihop hela handlingen med att nämna just Thunder Road i sista meningen. Det är över på mindre än tre minuter. Så oerhört snyggt!

Kanske låter det pretentiöst, kanske låter det nästan omöjligt. Men Parker Lewis har lyckats med ett mästerverk som borde älskas av både indieluggen, gubbrockaren och faktiskt alla andra också. En av årets riktigt stora låtar.

Lyssna

I övrigt är det tänkt att jag skulle ha min första konsertfria vecka sedan jag var i Bulgarien i september. Men jag blev lite sugen på att se fransk-israeliska Yael Naim (New Soul har du säkert hört vare sig du är medveten om det eller inte) på Babel i morgon, framför allt eftersom jag läste en recension från en konsert för två veckor sedan som pratade om sheer perfection. Och eftersom jag gillar henne i utgångsläget så är det ju ganska lovande. Men det återstår att se hur det blir. I helgen blir det nog fritt i alla fall, det är ju Barcelona mot Real på lördag.

Lördag - folkmusik och indie

Malin Foxdal. Malmö folk 6/12/08

Det var längesen, alldeles för längesen jag var på Malmö folk. För trots att jag lyssnar mest på pop och soul och annan "ny" musik så har jag en stor svaghet för folkmusik. Denna kväll hade jag fått en inbjudan från ordförande Kari och eftersom spelningen började klockan 20 och den jag skulle se på Debaser kl 22 passade det utmärkt.

Malin uppträdde tillsammans med tre kompmusiker (gitarr, kontrabas, violin). Materialet är både klassisk svensk folkmusik (typ "denna är efter spelmannen x från Leksand") men även egna - verkligen egna - tolkningar av Bellman och Taube. Hennes kommande album kommer dock vara en skiva med egna översättningar av Gillian Welchs låtar och hon spelade flera av dessa under kvällen, bl.a. One More Dollar (En krona till) och den vackra och sorgliga Annabelle (samma titel på svenska). Hon följer melodierna från originalen men arrangemangen är betydligt mindre country än Gillians versioner och passar bra in i folkmusikrepertoaren.

Jag tycker det var väldigt bra. Malin är inte bara en duktig sångerska, hon tolkar också många av de gamla sångerna på ett nytt och personligt sätt som även innefattar tydliga drag av blues. Mellansnacken var väldigt familjära och speciellt gillade jag historien om hur gitarristen Göran Wennerbrandt fått tag på sin Weissenborngitarr, som han spelade på under några låtar. Jag hade tänkt återge den här, men hittade att den redan fanns på nätet. Läs den fantastiska historien här - den är helt underbar. Jag upprepar, läs den!

Jag insåg under kvällen att jag behöver folkmusik. Det är en sorts rening efter att ha överdoserat pop och rock under en längre tid och därför planerar jag att besöka Malmö folk lite oftare under 2009, även om jag är komplett urusel på att dansa. Men det går ju att bara lyssna på konserterna.

Malin Foxdal - Annabelle

Som en i sammanhanget någon bisarr handling gick jag efter spelningen till en helt annan värld några hundra meter bort - Debaser och indieklubben Freaks´n´Geeks...


Blue Utopia. Debaser Malmö 6/12/08

Väl vid ingången till Debaser fick jag reda på att danska Under Byen, som skulle vara kvällens huvudakt, hade ställt in. Eftersom jag gillar dem väldigt mycket var det ju lite trist. Men det fanns ett förband också som helt plötsligt blev huvudband och det var bara att acceptera läget. Till kvällens ära serverades även glögg i baren och det var ganska gott om folk trots avhoppet.

Blue Utopia är baserat i Lund men sångerskan, Malin Johansson, kommer ursprungligen från Köping. På skiva är hon i princip liktydigt med bandet, men på scen är det fullt band. Jag hade lyssnat lite på deras myspace innan och förväntade mig något väldigt mjukt men vackert typ Joanna Newsom, inte minst eftersom även Malin spelar harpa. Men det var mycket mer uptempo live och de spelade verkligen som ett band, med snygga arrangemang och ofta lugna öppningar av låtarna men fullt ös på slutet. Udda inslag var det lite poesiartade mellansnacket som ofta gjordes till komp - mycket snyggt. Och att hon såg så fantastiskt lycklig ut när hon sjöng - det är förvånansvärt sällan man ser det (Jonathan Donahue i Mercury Rev gjorde förvisso det också härom veckan).

Självklart blir det också ett stort plus för att de delade ut gratisskivor till publiken med det klockrena argumentet att de ville ge något tillbaka till publiken som varit så snälla och lyssnat. Ett begränsat antal slängdes upp på ett bord under näst sista låten och gam som jag är fick jag tag på ett ex. Men - jag hade gärna betalt för den för Blue Utopia var riktigt bra. Deras ursprungliga roll som förband gjorde att det blev ett ganska kort set tyvärr, jag hade gärna hört mer. Här är ett klipp (extranumret, som tydligen var orepat):

Blue Utopia (live Debaser Malmö)

Mitt sällskap #1 för kvällen gick hem efter en stund. Jag hade egentligen tänkt det också (p.g.a. förkylning) men så fick jag meddelande om att andra kamrater skulle dyka upp. Det gjorde de inte så jag gick också efter någon timme. Jag var något besviken på låtvalet efter konserten. Freaks`n´Geeks egna DJ:s spelar alltid fantastisk musik, men kvällens gäster i båset spelade mest äldre standards som jag klarar mig utan. Spelar man t.ex. Girls Just Want To Have Fun - lätt en av historiens 25 mest enerverande låtar - så finns det inte mycket försvar. Tyvärr.

Och så det jag skrev om för ett litet tag sedan - indiepubliks märkliga säkerhetsavstånd - här är bildbeviset, taget mitt under Blue Utopias spelning (scenkanten syns till höger i bilden). Vad är poängen? Vem är de rädda för? Jag förstår verkligen ingenting (och jag själv då - jo, jag stod faktiskt där bilden togs från under hela spelningen).

Fredag med ismås, Ladytron och förkylning

Ismås. Simrishamn 5/12 2008. Foton: Richard Ek

Vid lunchtid på fredagen fick jag ett meddelande om att en ismås upptäckts i Simrishamns hamn. Det är allra första gången ismås observeras i Skåne, i övriga Sverige finns sedan tidigare 23 fynd, men många av dessa är mycket gamla. Själv har jag sett arten en gång tidigare, en fågel som höll till vid Lerkil i norra Halland en hel månad i dec 2004/jan 2005. Det lustiga är att även denna upptäcktes just 5 december.

Ismås är speciell då det är den enda fågel som är helt knuten till packisen i norr, där de lever av fisk och bytesrester. Närmast finns den på Svalbard. Alla fynd söderut är tillfälliga fåglar, som av någon anledning fått för sig att flytta.

Fågeln i Simrishamn är en ungfågel vilket är lätt att se på de svarta teckningarna i ansikte, på vingar och stjärt. En gammal fågel är helt vit.

Precis som fågeln i Halland, och som det även sägs om fåglar på häcklokalerna, så var fågeln i Simrishamn påtagligt oskygg och social. Framför allt satt den på taknocken till en fiskindustri eller så gick den omkring på en liten asfaltplan och letade rester, helt obekymrad av fotografer och andra beundrare bara några meter bort. En mycket läcker fågel, och extra kul tyckte jag det var att se den i Simrishamns hamn, där jag lagt en hel del tid genom åren. Det är en väldigt bra lokal för såväl rastande måsar och trutar vintertid som för att observera sträckande sjöfåglar.

Stort tack till Richard Ek för lån av foton. Besök hans fotosida här.


På kvällen gick jag trots förkylning (en sån där seg som inte riktigt vill bryta ut) och såg Ladytron på KB. Upp till bevis för min teori som jag sköt från höften härom dagen.

Det var en bra spelning, tyvärr var ljudet långt ifrån det bästa och det var svårt att höra vad som sjöngs eller sades i mellansnacken. Framför allt var basen för genomträngande. Men annars var det samma malande kraft i musiken som när jag såg dem på Inkonst förra året. Många nya låtar spelades, och flera av dessa lät bra så det nog finns skäl att kolla upp deras senaste album. Självfallet spelades också en del äldre låtar, bl.a. avslutades spelningen med en massiv version av enorma Destroy Everything You Touch.

Bortsett från låtval var konserten väldigt lik förra årets, men jag fick inte riktigt samma känsla denna gång. Om det beror på att ljudet som sagt inte var perfekt, om det berodde på att jag var nykter och/eller förkyld eller att jag hade större förväntningar denna gång vet jag inte. Troligtvis en kombination av alltihop.

Ladytron - Tomorrow (KB 2008)
Ladytron - Destroy Everything You Touch (Inkonst 2007)

Hatattack

Innan jag låter ilskan flöda så har jag noterat att Bob Dylan (han som alla kallar Dyllan, men det ska uttalas Dillen…ja, nördigt) kommer till Malmö och spelar i Percys arena 28 mars. Och innan någon slår på trumman för att en av historiens största rockpoeter kommer hit så vill jag gärna varna för att mannen inte är särskilt kul att se live. Jag har själv gjort det fem gånger och det har varit allt från uruselt via dåligt till ok. Aldrig påtagligt bra, även om jag vet att han så sent som i mitten av 90-talet kunde få till det ibland. Senast jag såg honom var 2003, och redan då hade rösten havererat så pass att han måste ta i ordentligt även i de lugna låtarna, vilket gör att nyanserna försvinner. Och bandet han spelat med på senare år levererar ett generellt bluesrockgroove som dels maskerar klassikerna intill oigenkännlighet och dels gör att det mesta låter likadant. Räkna inte med The Ice Rage på den spelningen.

Nej, det var ingen hatattack. Den kommer nu. Det är en fortsättning på detta.

Ok…jag kom hem i eftermiddags och hade tre grejer på hallmattan. Ett ”oskyldigt” tråkigt vitt kuvert, senaste numret av Vår fågelvärld och så….för femte j-a gången sen 1 november….adresserad reklam från postspamlo…sorry, postkodlotteriet.

Att skicka samma reklam fem gånger på en dryg månad borde vara förbjudet även om det rörde en bra sak. Att skicka det via dator är s.k. spam och det är inte tillåtet - illegalt, straffbart. Men vad i h-e är skillnaden (förutom att det är mindre resursslöseri med mail)? Och, för att göra en dålig grej värre, så rör det alltså en sak som jag tycker borde förbjudas även i sak.

Som vanligt kallades jag Lars, vilket aldrig varit mitt tilltalsnamn och jag knappt tänker på att jag heter. Tv4-profilen, smilfinken Rickard Sjöberg hade undertecknat. Så här står det bland annat: Tänk om ditt postnummer dras i nästa GrannYra och dina grannar som är med i Lotteriet vinner, men du blir utan eftersom du inte har någon lott. För att undvika det är mitt tips att du – precis som jag – också går med i Postkodlotteriet.

Det här är utpressning. Jag är förhållandevis stark och har en ok ekonomi och kan lätt stå emot dessa små hot. Jag skiter verkligen i deras s.k. "postkodsmiljoner". Men det finns de som inte funkar så. Det finns de som har det svårt att gå ihop och att då lockas att betala 150 kr/månaden per lott (naturligtvis vinner man mer om man har många lotter......skit i att äta eller köpa kläder - bättre att plocka storkovan i Postkodlotteriet) är ett j-igt dåligt sätt att spendera sina sista slantar, men det finns de som gör det för att en eventuell vinst, som med stor sannolikhet aldrig kommer, snabbt skulle lösa deras problem. Och de vill inte riskera att de hade kunnat vinna. Jag trodde seriöst att sånt var förbjudet.

Vad blir nästa grej? Att Svenska spel skickar ut ifyllda lottokuponger till folket och säger varsågod, nu är det bara att betala, för du vill väl inte se att du skulle haft 7 rätt men en obetald kupong.

Nu har jag i alla fall skickat efter en blankett från NIX som gör att jag inte får adresserad reklam mer. Men det hindrar inte från att jag kan få veta att jag hade vunnit massa pengar om jag gått med. Och både därför och för att ni är några av Sveriges största miljöbovar med ert pappersslöseri:

Rickard Sjöberg – jag hatar dig! Niklas Källström-Matseke (VD) – jag hatar dig också.

Ska jag verkligen se Ladytron igen?

Ladytron. Inkonst, april 2007

Såg just den nya videon med Lily Allen, eller The Little Alien som jag kallar henne eftersom låten heter The Fear, för första gången. Hon hade brun peruk. Låten var helt ok, jag gillade verserna bättre än refrängen, och det var lite mörkare sound än på den smittande debuten. Jag äger visst hopp om att hon ska hålla ett album till.

Ladytron spelar i Malmö i morgon. Jag såg dem göra en kanonspelning på Inkonst förra året, då deras malande 80-tals-synthar gav musiken en känsla av ostoppbarhet och allt kändes mäktigare än på de ojämna skivorna. Ändå känner jag ingen större begeistring över detta besök. Varför det? Det kan verka konstigt. Men min "konsertförväntningsteori" är som följer:

I princip så kan jag dela in spelningar i tre kategorier:

1) Artister jag verkligen gillar, jag känner till deras skivor och låtar och ser dem gärna om och om igen. De brukar alltid leverera. Så kallade säkra kort.
2) Artister jag aldrig sett innan och inte har en aning eller bara läst/hört rykten om hur de är live. Ibland blir det som förväntat, ibland blir det dåligt men det kan också bli helt fantastiskt. Men det är alltid oavsett kul att ha sett dom.

So far, so good. Men...

3) Artister som förra gången låg i kategori 2 och gjorde oväntat bra ifrån sig. Sen har de vanligen släppt ny skiva som jag inte ägnat någon tid eller energi, kommer tillbaka och jag har för höga förväntningar och undrar varför jag gick dit överhuvudtaget.

Ladytron låg förra gången i kategori 2 men är nu i kategori 3. Andra exempel på liknande är Nouvelle Vague, som charmade mig och alla andra 2007, men kom tillbaka och gjorde ett mycket platt framträdande 2008. Ron Sexsmith samma sak och t.o.m. Gogol Bordello, vars sjuka liveframträdanden egentligen alltid borde rankas högt, gav mig ingen större lycka i december 2007, för att deras tidigare konserter varit så bra. Det finns säkert många fler exempel, men poängen är att det kanske är dags att säga ajöss till band som gör väldigt bra ifrån sig, i alla fall om deras senare studiomaterial inte sätter sig också.

Således tror jag att det blir mycket sämre denna gång. För mig. Men är jag frisk (vilket verkligen är gränsfall så här en dag innan) så går jag nog dit i alla fall. Och hoppas såklart att hela min teori faller platt.

Och för de som inte sett Ladytron tidigare väntar säkert en härlig spelning.

December

Jag gillar inte december. Det är kallt, det är slutet på något, folk har inte tid, alla har bråttom. Utom jag som mest har tråkigt. Och som dessutom sitter med halsduk på mig inomhus för jag är både snuvig och frusen och har ont i ögonen. Jag har dessutom inget att skriva om. Skitmånad.

I stället drömmer jag lite om 2009, som ska bli ett fantastiskt år. Mina planer/drömmar/tankar:

Uganda från 28 januari och drygt tre veckor framåt. Gorillatrecking är såklart #1 på agendan, men det blir även fåglar (Albertine Rift-endemer och träskonäbb högprioriterade) och mer klassisk safari också. Att se gorilla är en av mitt livs stora drömmar - bara tiger (som jag såg i Indien 2002) och isbjörn (i framtiden) spelar i samma liga när det gäller djur. Chans för genomförande: 99% (endast svår sjukdom eller inbördeskrig kan hindra det).

Södra Kalifornien i april. Självklart ingår då också Coachellafestivalen (bilden), som jag var på 2007, i planen. Den går 17-19 april, d.v.s. helgen efter påsk och därför kan man få nästan en hel vecka innan för lite färre semesterdagar än annars. Som vanligt släpps hela line-upen samtidigt, kring 20 januari, och det är då det tas beslut. Har i alla fall flaggat för semester och kollat flygpriser och det känns rimligt att det kan bli igen. Vi är i alla fall några intresserade. Chans för genomförande: 50%.

Fjällen (södra Lappland & Jämtland) i slutet av juli och augusti. Fåglar, botanik, trollsländor, fjärilar m.m. Jag har inte varit där på många år, men nu är vi några som är mycket intresserade av en välplanerad resa på 10-12 dagar. Chans för genomförande: 80%.

Så, nu blev december plötsligt lite lättare. Hoppas den går fort.

PS! Gorilla- resp. fjällbilden (Hemavan) har jag stulit från www - den i mitten är min egen.

Frida Hyvönen - gåshud på Palladium

Frida Hyvönen. Palladium, Malmö 30/11/08

På fyra dagar i slutet av november samlades tre konserter som jag sett fram emot länge och verkligen trott på och där förväntningarna varit att det skulle bli hur bra som helst. Emil och Goran klarade båda att leva upp till det, och igår var det dags för Frida Hyvönen.

Jag såg Frida i somras på Way Out West. Då var det en relativt kort festivalspelning, det var utomhus på eftermiddagen och det var okända låtar (albumet kom i oktober). Det var helt ok. Nu var det en perfekt lokal en kulen novemberkväll och albumet har gått på repeat hos mig hela november. Förutsättningarna kunde inte bli bättre.

Frida uppträder med två kompmusiker - Linnea Olsson på bas och cello och Tammy Karlsson på trummor. De är lysande, men Frida är ändå totalt i centrum hela tiden vid sin flygel mitt på scenen. Hon sitter där och förefaller väldigt utlämnad. Men med sin fantastiska röst och avväpnande, lite charmigt naivt mellansnack så har hon inga problem med det, tvärtom gör det hela upplevelsen starkare. Dessutom har hon ju skrivit några av de allra bästa låtarna i Sverige de senaste åren, och ju längre konserten lider så inser jag att det bara är fler och fler som faller in i den kategorin.

Det börjar fint med The Enemy Within. Sedan spelas nästan hela nya plattan och halva debuten under ca en och en halv timme. Ibland är det bra, ibland är det fantastiskt. Dirty Dancing inleds avskalat men avslutas fylligt och mäktigare än på skiva, Oh Shanghai blir en fantastisk hymn, Science lyfter också mot himlen och New York blir en perfekt avslutning innan extranumren. Allra störst är nog ändå I Drive My Friend med monotont, men oerhört påträngande piano- och cellospel. Stundtals är spelningen så bra att jag får gåshud från min perfekta plats på tredje raden. Allt är inte riktigt lika bra, men i stort sett är det en underbar spelning, framför allt en fantastiskt vacker spelning. Mästerligt!

Two White Horses var förband och även kör åt Frida på några låtar. De skötte sig med den äran. Spelningen var ganska lik den de gjorde på KB förra året, när de var förband åt Säkert! Jag gillade det då som nu, även om överraskningseffekten var mindre denna gång.

Två videoklipp från kvällen - mycket bra ljud. Lyssna och njut:

I Drive My Friend
Oh Shanghai

Postkodlotteriet

Idag var det inte mycket skoj på hallmattan när jag kom hem. Bara en annonstidning - Postkodnyheterna, 8 sidors reklam för Svenska postkodlotteriet. Ända sen jag flyttade hemifrån har jag haft "ingen reklam, tack" på dörren och det har funkat bra - respekteras till i princip 100%. Problemet med viss reklam, t.ex. just postkodlotteriets grejer, är att det är adresserad reklam - adressen har de plockat från något register.

Nu kan man ju tycka att det inte skulle göra så mycket att få en sån här tidning. Men nu var det faktiskt fjärde gången på en månad som jag fick något skit från dem. Och innan dess har det kommit också, kanske inte lika ofta men ändå alldeles för ofta. Ibland är det kuvert med ett brev och ibland en j-a skittidning, där de försöker haussa chanserna att bli rik. Och eftersom det inte någon enda j-a stans i tidningen står hur man ska göra för att slippa brevterrorn så adresserar jag här följande rader till någon ansvarig:

Hur j-a svårt ska det vara att fatta att jag inte vill ha med ert sura j-a lotteri att göra överhuvudtaget? Hur j-a mycket tror ni inte jag skiter i hur många miljoner några äldre damer på Gotland vann i förra dragningen? Hur j-a mycket tror ni inte jag skiter i att vinna pengar tillsammans med mina grannar som jag inte ens känner? Om ni tror jag inte fattar att det är mycket större chans att förlora 150 kronor i månaden än att vinna en massa så har ni allvarliga problem. Och dessutom är mitt tilltalsnamn Ola och inte Lars. Dra åt h-e.

Det är nästan så jag funderar på att skicka fyra brev i månaden till postkodlotteriets VD och be honom läsa min blogg. Så kan han själv få se hur kul det är.

Goran Bregovic - Balkanparty på Konserthuset

Klockan är 17.40 - årets glöggpremiär för undertecknad sker right this minute! Jag tänker tillbaka på gårdagen. Jag gav alltså mina föräldrar varsin biljett till Goran Bregovic på Konserthuset och dessutom fick de sällskap av mig också. Det var en väldigt annorlunda upplevelse och eftersom jag bara lyssnat på hans musik på skiva tidigare visste jag inte riktigt vad jag skulle vänta mig.

Goran uppträdde tillsammans med sex blåsare (vanligen tre tubor, en saxofon och två trumpeter men vissa byten i några låtar), två sångerskor som såg ut som leksaksdockor i sina folkdräkter från Balkan samt en allroundkille på trumma, dragspel och sång. Entrén var speciell, blåsarna kom in bakifrån och inledde spelningen i trapporna - klart roligt grepp. Första halvtimmen, drygt, var lite ljum med bra musik men ingen riktig stämning - lite ryckigt och jag kom på mig att sitta och tänka på annat åtminstone korta stunder. Sen hände något fantastiskt. Eftersom minst halva publiken bestod av Balkan-ättlingar och invandrare därifrån så var det många som kunde låtarna och förstod att det i själva verket är partymusik. Det började med att de nynnade med i en lugnare låt och sen blev det plötsligt världens fest när bandet tryckte igång med blås och slagverk och hela publiken reste sig upp och dansade och klappade i takt till det fantastiska bandet. Plötsligt var vi inte längre i Sverige, vi hade förflyttats till en bröllopsfest på Balkan och det var alldeles underbart. Och så fortsatte det, ibland med några lugnare men fantastiskt vackra stycken, inte minst den oerhörda Ederlezi. Det blev även ett långt extranummer med Kalashnikov som avslutning. Konserten klockade in på just över två timmar. Jag hade förvisso väntat mig en jättebra konsert, men jag hade inte väntat mig en så engagerad publik och 1+1 var verkligen 3 i Malmö konserthus igår. Speciellt glad är jag för att mina föräldrar också tyckte det var en fantastisk konsert, det var de absolut värda. På väg ut hörde jag några som tyckte att det var "jättebra, men det var ännu bättre förra gången". Det har jag såklart ingen egen uppfattning om.

Ikväll är det fest och jag är dålig på presenter, så det blir en blandskiva som vanligt. Festfixaren, med förflutet som Goth- och Synth-taliban, har på senare tid visat lite indietendenser och det måste såklart uppmuntras. Så här blev det, en riktigt fin gottepåse av både nya och lite äldre grejer:

• SPEEDMARKET AVENUE - Way Better Now
• FOSCA - Secret Crush on Third Trombone
• SONS & DAUGHTERS - Darling
• RA RA RIOT - Dying is Fine
• LADYHAWKE - Paris is Burning
• BAXENDALE - Music For Girls
• THE DEARS - 22: The Death of All The Romance
• THE SHORTWAVE SET - Is It Any Wonder
• IMMACULATE MACHINE - Skyscrapers
• THOSE DANCING DAYS - Run Run
• BRITISH SEA POWER - Open the Door
• MUMFORD & SONS - White Blank Page
• PARTS & LABOR - Brighter Days
• NOVILLERO - Habit Over Heart
• YEASAYER - 2080
• TAPES 'N TAPES - Hang Them All
  
• HOWLING BELLS - Broken Bones
• THIS IS IVY LEAGUE - The Richest Kids in Town
• MISOPHONE - Turning Hay in the Fields
• BLONDE REDHEAD - Falling Man
• THE FRATELLIS - For the Girl

Fredag eftermiddags blues

Fredag igen. Förkyld och sömnbrist - inte riktigt min favoritkombination. Har varit på konserter två kvällar i rad vilket går ut över vilan. Ikväll är det dags igen och för första gången sen förra seklet så ska jag på Malmö konserthus. Goran Bregovic och hans orkester spelar där och eftersom jag älskar hans filmmusik (smaka på Ederlezi från Zigenarnas tid) så tror jag det blir en stor kväll.

Jag skulle egentligen gått på konsert i morgon också, men blev lockad till fest med en stor andel av mina närmaste vänner i morgon och hade jag nobbat det till förmån för obskyr indiepop (om än väldigt bra så rekommenderas till andra) hade de nog skickat mig till psykklinik. På söndag blir det i alla fall Frida Hyvönen på Palladium - det har jag höga förväntningar på. Mycket höga!

Och i december ska jag gå på färre spelningar. Det är i alla fall tanken.

Detta Youtubeklipp är f.ö. bättre än bäst:

Joe & Eddie - That's The Way It's Gonna Be