För några veckor sedan, närmare bestämt 14 juli, var en av årets varmaste dagar. Klockan var kring 17. Jag hade jobbat, just kommit hem och funderade på en tupplur då jag ofta blir trött av tryckande värme. Då ringde telefonen. Det var Emma. Hon och Kristian var på Spillepeng - soptippen/friluftsområdet alldeles norr om Malmö. De har en inventeringsruta i trollsländeprojektet som täcker det området. Vid djurkyrkogården hade de plötsligt sett en katt komma mot dem - ivrigt jamande. Den hade gått fram till dem, smekt deras ben och klättrat upp i famnen.
Djurkyrkogården är omgiven av motorvägar, Sege å och massor med industritomter. Teoretiskt sett kan en katt nog ta sig dit "på rymmen" men farorna och hindren gör det ganska långsökt. Då stället dessutom är ökänt just för dumpade husdjur (det har hittats sopsäckar med döda katter här...) gjorde Emma och Kristian den sannolikt korrekta analysen att detta var en oönskad katt som någon medvetet släppt ut här - för att antingen dö eller bli vildkatt. Men katten var helt tam och kelen och borde alltså befinna sig på en mycket bättre och behagligare plats.
De ringde ett katthem, som inte svarade. Sen ringde de mig och frågade om jag kunde ha den över natten, för att sedan ringa katthemmet igen dagen efter. De har själv två katter och var oroliga för revirstrider och att den nya katten, som var en unge på ca 5 månader, inte skulle accepteras av de andra katterna. Jag kunde inte annat än acceptera och en stund senare var de hos mig med katten och en del tillbehör. En låda där jag hade saker fick snabbt rensas ut och bli till provisorisk kattlåda.
Katten, som jag inte döpte då det sägs göra en än mer fäst vid den (fast det hade också att göra med att jag inte kom på något bra), anpassade sig på nolltid till att leva i mitt hem. Den var omedelbart tillgiven, använde lådan och var helt rumsren och bara efter någon timme var vi kompisar som kelade och hade roligt tillsammans. Tanken på att lämna den till ett katthem, vilket i bästa fall leder till att någon tar hand om den men lika gärna kan leda till avlivning, blev för mig otänkbar. Katten fick stanna tills jag hittade någon som verkligen ville ha den.
Jag skulle åka bort 23 juli och vara borta 9 dagar. Det var naturligtvis ett problem. Men min vän Madeleine, med god kattvana sedan tidigare, ställde upp som kattvakt. Och strax innan jag åkte hörde en annan god vän - Sanna - av sig och sa att hennes föräldrar, med trädgård och två andra katter som kompisar, var villiga att ge katten ett permanent hem från 1 augusti.
Efter att ha haft katten hos mig i nio dagar och blivit närmast förälskad i dess närvaro lämnade jag den till Madeleine. Katten var lite rädd just när jag lämnade över henne, men det gick fort över. Madeleine hade också den i nio dagar tills den igår hämtades till sitt nya, permanenta hem. Alla som träffat katten har fallit för dess tillgivenhet och hur kelen den är. Där den är nu är sannolikt det allra bästa för katten, som f.ö. fått namnet Rut av de nya ägarna, och jag är bara så glad att ha haft en liten del i att en så fin katt har räddats till ett värdigt liv. Trots att den är en droppe i havet av alla katter som dumpas av oansvariga ägare så är den samtidigt en individ värd det bästa.
Rut - världens finaste katt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar