Har inte skrivit här på ett tag vilket mest har att göra med att det händer så mycket så jag hinner inte. Men efter Way Out West har det i alla fall varit en Malmöfestival, som faktiskt håller på två dagar till men som för egen del är avslutad. Bäst på denna tycker jag att Health, Pascal, Alberta Cross och Miike Snow har varit. Alla de gjorde riktigt fina spelningar.
Den kommande helgen avslutas festivalsommaren med att jag och Madeleine åker till Popaganda i Stockholm. Det ska bli kul, dels för att jag inte varit i Stockholm på mer än ett år (brukar bli 2-3 gånger per år annars) och dels för att jag inte varit på Popaganda förr. Efter det blir det betydligt lugnare och då ska jag försöka ta mig tid att sammanfatta de senaste veckorna - kanske också lägga upp lite trevliga liveklipp. Men lita inte för mycket på mig, min bloggdisciplin senaste tiden imponerar knappast.
En annan sak - Sufjan Stevens nya skiva, som är helt fantastisk, hoppas jag ni inte missat. Lyssna annars på den här. Speciellt avslutande 17-minutersmonstret Djohariah, med ett osannolikt intro på över 11 minuter, är helt otrolig.
Jag håller på med en krönika från denna fantastiska festival. Men den är inte klar ännu. I väntan på det några videos från helgens, bland många mycket bra, i särklass bästa spelning. En spelning vars skönhet mitt ordförråd inte räcker till för att beskriva. En spelning vars emotionella effekt på mig endast går att jämföra med min första Waterboyskonsert, med Mary J Blige på Globen 2002 och möjligen med My Bloody Valentine på Roskilde 2008 och enstaka stunder med Savage Rose. Konstant gåshud den timme konserten varade. Det som hände i Annedalskyrkan natten mot söndag kommer hänga kvar i mig läääääänge. Jag hade extremt höga förväntningar, men hon krossade dem fullständigt ändå. Och det verkar dessutom som de flesta (alla?) som var där håller med.
Min kompis Kristoffer: "det här var bland det vackraste jag upplevt. Och då menar jag inte musik utan allt - fåglar, natur, allt" - "skulle man ge det här ett betyg måste man dra till med 11/10". En av mina väninnor sa ingenting, men tårarna sa det mesta. Och hela kyrkan gav stående ovationer i flera minuter. Det som ni hör på dessa tre videolänkar är bland den absolut vackraste musik jag hört på mycket länge. Kanske någonsin. Det har förvisso inte bara med Laura Marlings prestation att göra - kyrkans akustik, fantastiska ljus och publikens disciplin (inte en mobilsignal eller knappt en hostning hördes under låtarna) hade absolut med totalupplevelsen att göra.
Tiden får visa om jag överdriver, men just nu tycker jag att Laura Marling i Annedalskyrkan härom natten är en av de bästa konserter jag sett.
Är oerhört peppad inför det stundande veckoslutet i Göteborg. En alldeles lysande line-up har Way Out West fått ihop i år och jag ska dessutom jobba för Radar och göra två intervjuer (Bear in Heaven och Laura Marling som det verkar).
Det finns några krockar i spelschemat och speciellt på fredagsnatten skulle jag ju vilja vara på tre klubbar samtidigt. Men just nu känns det som att jag kommer ta mig genom dagarna och kvällarna såhär:
Tors: Parken: Field Music & Bear in Heaven
Fre: 13.45 Jens Lekman 15.00 Panda Bear 15.30 Paul Weller (antagligen inte början - beror på hur bra PB är) 16.30 Wu-Tang Clan 18.00 Local Natives 18.50 The National 20.10 Iggy & The Stooges 21.20 LCD Soundsystem 22.30 M.I.A. Pustervik: Surfer Blood & Wild Nothing
Lör: 13.30 The Drums 14.50/15.00 Mumford & Sons/Girls (gillar båda - har sett båda tidigare - svårt) 15.45 Anna Ternheim 16.45 Reflection Eternal feat. Talib Kweli & Hi-Tek 17.45/18.00 Pavement/Jay Electronica (Pavement såg jag i Barcelona så skulle kunna offras. Men har inte bestämt mig än) 18.45 Konono #1 19.30 Marina & The Diamonds 21.15 Broken Bells Annedalskyrkan: Laura Marling
Jag går ju ganska mycket på konserter, men mest på klubbar och festivaler. När den här dagen anlände var det faktiskt mer än ett år sedan jag såg något som kan klassificeras som "arenarock" eller "arenapop". Senast var nog Springsteen i Herning i juli förra året. Jag har egentligen inte något emot det - känner mest att jag tycker nya band är roligare att se än de jag sett förr. Och så är det så dyrt med arenamusik numera.
Det finns dock de som kan få mig att köpa arenabiljetter. Springsteen är som sagt en, Neil Young är en annan och det finns säkert fler. Leonard Cohen ingår också i skaran. Jag har sett honom två gånger tidigare - dels på Olympen i Lund för många år sen (1900-talet, om någon minns) och så en drygt timmeslång festivalspelning på Coachella förra året. Och det har varit så bra att när han nu kom till Malmö arena fanns det inga alternativ än att bjuda med sin kära mamma - som även hon gillar Cohen - och gå dit. Eftersom min syster gillade initiativet och följde med och även bjöd med pappa blev det därför en liten trevlig familjehappening dessutom.
Precis som på Coachella förra året öppnade han med Dance Me To The End of Love och gåshud redan i första låten. Sen fortsatte det lite upp och ner - en del riktigt bra och en del lite mer anonymt. Efter en timme och 20 minuter gick han av scenen, men inte för att sluta utan det är bara slut på akt ett. So far, so good - stundtals riktigt fint, men bortsett från öppningen och några solon från Flamencogitarristen Javier Mas inget som krossade mig.
Efter pausen blev det tätare och mer intensivt och nu började det låta allt mer som jag vill ha Cohen. Mycket svärta och mycket moll och vackra vokalarrangemang med den tre kvinnor starka kören. Bandet är hyperskickligt och välrepeterat. The Partisan låter ohyggligt bra, även om publiken jublar mest till Hallelujah. Har lite svårt för publik som jublar och reser sig p.g.a. att just deras favoritlåt spelas snarare än för prestationen som utförs från scenen, men på arenakonserter är det något man får ta. Avslutningen av ordinarie set med Hallelujah, I'm Your Man och Take This Waltz, som Cohen dedikerar till Göran Tunström lyfter stämningen.
Självklart blir det extranummer. Han spelar standards som So Long Marianne och First We Take Manhattan och jag tror att det ska sluta där. Jag har fel. Så kommer minutrarna som tar konserten från "mycket bra - över förväntan" till "något oförglömligt". Han och bandet gör Famous Blue Raincoat - i mina öron en av de vackraste sånger som överhuvudtaget gjorts. Versionen är enorm och mina ytligt liggande tårkanaler ger efter - snyggt också att byta ut avslutningen "sincerely, a friend" mot "sincerely, L Cohen". Låten är värd biljetten i sig själv - en riktig undantagsstund i mitt konsertliv. Konserten närmar sig tre timmar men Cohen är inte färdig. Han spelar Democracy, som han avslutade med på Coachella och lämnar sedan över till systrarna Webb, två av de tre körtjejerna, att briljera i If It Be Your Will. De gör den full rättvisa och jag hoppas nästan att den ska avsluta konserten. Det är nästan hypnotiskt vackert och bryter av på ett fint sätt. Men det blir två uppsluppna låtar till vars budskap får publiken att jubla ytterligare - Closing Time och I Tried To Leave You, innan Leonard Cohen, snart 76 år gammal går av efter 3 timmar och 20 minuter. Biljetten var dyr, men det var full valuta för pengarna.
Leonard Cohen är som sagt 76 år. Rösten är sliten, men ändå värdig. Och Cohen ser man inte för att höra skönsång. Han har aldrig varit en bra sångare - han är poet, låtskrivare och stencool gentleman i första, andra och tredje hand. Och det kan ingen ålder påverka - han försöker inte heller spela ung och känns därför helt rätt i sitt agerande på scen. Bandet är skickligt och ges alla tillfällen att briljera, även om det är ytterst välrepeterad och improvisation och spontanitet inte ges något större utrymme. Och setlisten var fylld av klassiker och jag känner inte att jag egentligen saknar en enda låt. Det här var stort - mycket stort!
Setlist: Dance Me To The End of Love/The Future/Ain't No Cure For Love/Bird On The Wire/Everybody Knows/In My Secret Life/Who By Fire/The Darkness/Born In Chains/Chelsea Hotel #2/Anthem -- paus -- Tower of Song/Suzanne/Sisters of Mercy/Hey That's No Way To Say Goodbye/Feels So Good/The Gypsy's Wife/The Partisan/Boogie Street/Hallelujah/I'm Your Man/Take This Waltz -- extranummer -- So Long Marianne/First We Take Manhattan/Famous Blue Raincoat/Democracy/If It Be Your Will/Closing Time/I Tried To Leave You
Några låtar från tidigare på turnén i versioner som känns identiska med Malmö följer här:
Direkt efter hemkomst från Lappland gick jag i söndags kväll till Pildammsteatern (Sommarscen Malmö) och kollade på Taken By Trees. Spelningen var väl ungefär som i vintras, men utomhus en ljus kväll kändes inte riktigt som rätt forum. Musiken är dock snygg och bandet tekniskt väldigt skickligt.
Kvällens höjdpunkt var dock när jag och några vänner gick vidare till Debaser, där Victoria Bergsman (som alltså är Taken By Trees) körde ett DJ-set på uteserveringen. Herregud - hon har ju nästan ännu bättre musiksmak än jag själv. Helt fantastisk musik nästan hela tiden. Speciellt fäste jag mig vid den otroliga låten på videon ovan - en gammal funkgroovig sak från Ghana. Var tvungen att fråga om vad den hette och fick låt och artist med mig på en liten lapp. Ghanaboxen är numera beställd och på väg till undertecknad.
För några veckor sedan, närmare bestämt 14 juli, var en av årets varmaste dagar. Klockan var kring 17. Jag hade jobbat, just kommit hem och funderade på en tupplur då jag ofta blir trött av tryckande värme. Då ringde telefonen. Det var Emma. Hon och Kristian var på Spillepeng - soptippen/friluftsområdet alldeles norr om Malmö. De har en inventeringsruta i trollsländeprojektet som täcker det området. Vid djurkyrkogården hade de plötsligt sett en katt komma mot dem - ivrigt jamande. Den hade gått fram till dem, smekt deras ben och klättrat upp i famnen.
Djurkyrkogården är omgiven av motorvägar, Sege å och massor med industritomter. Teoretiskt sett kan en katt nog ta sig dit "på rymmen" men farorna och hindren gör det ganska långsökt. Då stället dessutom är ökänt just för dumpade husdjur (det har hittats sopsäckar med döda katter här...) gjorde Emma och Kristian den sannolikt korrekta analysen att detta var en oönskad katt som någon medvetet släppt ut här - för att antingen dö eller bli vildkatt. Men katten var helt tam och kelen och borde alltså befinna sig på en mycket bättre och behagligare plats.
De ringde ett katthem, som inte svarade. Sen ringde de mig och frågade om jag kunde ha den över natten, för att sedan ringa katthemmet igen dagen efter. De har själv två katter och var oroliga för revirstrider och att den nya katten, som var en unge på ca 5 månader, inte skulle accepteras av de andra katterna. Jag kunde inte annat än acceptera och en stund senare var de hos mig med katten och en del tillbehör. En låda där jag hade saker fick snabbt rensas ut och bli till provisorisk kattlåda.
Katten, som jag inte döpte då det sägs göra en än mer fäst vid den (fast det hade också att göra med att jag inte kom på något bra), anpassade sig på nolltid till att leva i mitt hem. Den var omedelbart tillgiven, använde lådan och var helt rumsren och bara efter någon timme var vi kompisar som kelade och hade roligt tillsammans. Tanken på att lämna den till ett katthem, vilket i bästa fall leder till att någon tar hand om den men lika gärna kan leda till avlivning, blev för mig otänkbar. Katten fick stanna tills jag hittade någon som verkligen ville ha den.
Jag skulle åka bort 23 juli och vara borta 9 dagar. Det var naturligtvis ett problem. Men min vän Madeleine, med god kattvana sedan tidigare, ställde upp som kattvakt. Och strax innan jag åkte hörde en annan god vän - Sanna - av sig och sa att hennes föräldrar, med trädgård och två andra katter som kompisar, var villiga att ge katten ett permanent hem från 1 augusti.
Efter att ha haft katten hos mig i nio dagar och blivit närmast förälskad i dess närvaro lämnade jag den till Madeleine. Katten var lite rädd just när jag lämnade över henne, men det gick fort över. Madeleine hade också den i nio dagar tills den igår hämtades till sitt nya, permanenta hem. Alla som träffat katten har fallit för dess tillgivenhet och hur kelen den är. Där den är nu är sannolikt det allra bästa för katten, som f.ö. fått namnet Rut av de nya ägarna, och jag är bara så glad att ha haft en liten del i att en så fin katt har räddats till ett värdigt liv. Trots att den är en droppe i havet av alla katter som dumpas av oansvariga ägare så är den samtidigt en individ värd det bästa.
Skriver även på www.rockfoto.nu. Gillar musik i massa olika genrer, kan inte få nog av konserter, skådar fåglar, trollsländor och växter samt är politiskt intresserad. Kallar mig själv arg rödgrön, men är inte bunden till några åsiktsmallar. Har aldrig ätit på McDonalds men har många andra lik i lasten. Kan erkänna att jag har fel.
