Reverend Black Ola under en paus i regnet under Way Out West 2009.
Torsdagskvällen blev det ingen musik. Vi hade 7-8 meter kvar till dörren vid Parken, där vi hade tänkt se St Vincent, när vi fick reda på att det var fullt. Gick till Linnéterrassen och drack öl i stället. Gott så.
Fredagen öppnade med Vivian Girls, som är helt ok men saknar en del live för att riktigt motsvara förväntningarna från den härliga debutplattan. Bon Iver fyllde därefter tältet till bredden och kanske var det min dåliga position som gjorde att jag tyckte det var tråkigt och satte mig på ölserveringen intill i stället. Hann också se avslutningen på Seun Kutis spelning - svängde bra från scenen men det var glest och lugnt i publiken så ingen riktig extas. Beirut gjorde en ok spelning i solskenet (det var fint väder på fredagen, men mulet och några timmars regn på lördagen), men de förlorade verkligen på den varma eftermiddagen. De behövde bygga upp stämningen på nytt i varje låt. Synd, för på kvällen eller i tältet hade de säkert krossat. Kollade sen slutet på Grizzly Bear, vilket var helt ok.
Så långt inga sensationer, men Florence and the Machine som följde härnäst kom nära och var klart bäst så långt. Fantastisk sångerska och den rockigaste harpa jag hört någon gång. Hann sen lagom se slutet på Robyns spelning där Dr Alban var gäst. Verkade som de som sett hela var mer än nöjda. Sen blev det lite extensivt med större delen av Wilcos spelning från ölservering - verkade också bra. Nästa spelning var den upphaussade kombinationen Antony and the Johnsons och Göteborgs symfoniorkester. Skulle kunna blivit hur fantastiskt som helst men jag tyckte mest det var segt. Orkestern smäktade mest med och deras verkliga potential nyttjades inte på långa vägar. Gick i stället till tältet och såg Röyksopp. Makalöst röj och helt fantastiskt när Dreijer gästade i What Else Is There. Röyksopp var så bra att jag stannade kvar där till slutet och struntade i Glasvegas - hann bara se sista låten (Daddy's Gone). Sedan var det bara Arctic Monkeys kvar i Slottsskogen. Jag såg halva deras spelning och det var stabilt, om än inte upphetsande på något vis. Kul cover på Nick Caves Red Right Hand.
Sen blev det några timmar på Sticky Fingers där först Crystal Antlers gav en kort men väldigt bra spelning. Sen var det israelerna i Monotonix och det var nog det sjukaste jag sett. De använde inte scenen utan hela spelningen utfördes bland publiken och dessutom i alla tänkbara delar av lokalen. Ganska många öl hälldes ut över publiken - det var stagediving och crowdsurfing och all galenskap man kan tänka sig. Sångaren, endast iklädd en sorts badbyxor, klättrade även upp på andra våningen och skrämde slag på folk. Musikaliskt var det väldigt primitiv garagepunk med endast gitarr och trummor och en usel sångare, men samtidigt var det väldigt underhållande, på gränsen till sinnessjukt. Definitivt mer underground än Way Out West. Jag återkommer med bilder.
Efter alldeles för lite sömn var det dags för lördagens program. Det började med Patrick Wolf som lät väldigt bra men den allmänna stämningen var sömndrucken. Jenny Wilson gjorde precis som i Stockholm i juni en fin spelning. Det var däremot inget mot Calexico, som var närmast sensationellt bra. Låtar som Crystal Frontier och Guero Canelo känns som några av de allra bästa jag hörde under festivalen. Nu hade det börjat regna och Vampire Weekend lyckades inte värma mig i regnet. Ganska enformigt och jag övergav dem för en stund med Olle Ljungström. Småtrevligt med många äldre låtar. Sen var det hiphopsession med först Dead Prez som jag kollade in från ölservering. Lät ganska jämntjockt såsom tämligen oinvigd. Sen gjorde däremot Nas en fenomenal spelning med fullt band. Stundtals chockerande bra när bandet gick på som mest.
Amadou & Mariam var strålande och Basement Jaxx öppnade med en helt otrolig version av
Good Luck. Sen tappade det och blev lite för mycket MTV stundtals. Jag intog i stället tidigt en position långt fram för att få ut så mycket som möjligt av My Bloody Valentine, som jag såg för tredje gången på drygt 13 månader. De körde som väntat över allt motstånd. Även om sången var för lågt mixad (man behöver inte höra
vad de sjunger, men gärna
att de sjunger) är det helt omöjligt att stå emot. Fullständigt fantastiskt (
här en recension av förra gången). Bara Lily Allen kvar i Slottsskogen efter det och även om jag inte tycker varken hon eller hennes band var ens i närheten av lika charmiga som när jag såg henne på Coachella 2007 så var det en helt ok avslutning.
Men för mig och Kristoffer fortsatte det någon timme till. Vi tog taxi till Trädgårn för att se Gang Gang Dance. Där höll det på att gå åt pipan. Lång kö som efterhand krympte men när vi stod allra först drog de repet och sa att det var fullt. #1 och 2 att inte komma in - kändes närmast surrealistiskt. Det tog kanske 20 minuter innan en vakt kom på att det fanns plats till några fler och så slank vi in. Medvetna om att lördagen skulle innehålla regn hade jag kängor och Kristoffer gummistövlar, vilket kändes lite udda på en klubb.
Gang Gang Dance var, precis som när jag såg dem förra gången (i april), helt fantastiska och hade det inte varit för att My Bloody Valentine fortfarande ringer i öronen hade det varit festivalens absoluta höjdpunkt. Visst är de bra på skiva, men sällan har jag hört ett band som vinner så mycket ytterligare på att höras live. Med dubbla trummor blir allt mycket tyngre och på en mörk inomhusscen kommer bandets speciella sound helt till sin rätt. Gang Gang Dance var så bra att vi inte stannade kvar för att se Deerhunter (som jag sett tidigare), då det kändes som GGD var den perfekta finalen på en fantastisk festival.
