Nightmare Before Christmas 2009, del 1

För några veckor sedan hade jag ingen aning om att jag skulle åka till England och gå på festival den första decemberhelgen. Men som jag skrev tidigare så fick jag en förfrågan från några som jag träffade i Kalifornien i våras att följa med på den sen länge slutsålda festivalen Nightmare Before Christmas i Minehead, Somerset. De hade en biljett över. I Malmö var det grått och kallt och vinterplaner hade jag inte så många - jag följde med.

Festivalen arrangeras av All Tomorrow's Parties (ATP) och är uppbyggd utifrån ATP:s väl inarbetade koncept med att en artist valts ut till en slags värd (curator) för festivalen. På årets Nightmare var det My Bloody Valentine som var curators. De spelade naturligtvis själva också. I övrigt var det alltså band och artister som MBV valt ut. Däremot var blandningen stor, både avseende genrer och när banden haft sina storhetstider. Men det var inte helt oväntat en viss övervikt på gitarrmanglande band.

Jag flög på torsdagskvällen till Gatwick, där jag tog in på ett relativt billigt men fräscht hotell. Klockan 8 på fredagsmorgonen gick tåget från flygplatsen till Reading, där jag bytte och hoppade på ett västgående tåg från London City. Avhopp i Taunton, där jag träffade de övriga svenskarna (5 st) och sedan buss en dryg timme till vi kom ner vid Minehead, en mindre stad vid havet. Om man tror sig ha hört talas om Minehead tidigare, men inte riktigt kan komma ihåg var så kan det ev. vara från den här fantastiska sketchen (rekommenderas - tack till Tobbe för tips). Historically Taunton is a part of Minehead.


Festivalen hålls på ett ställe som heter Butlins. Det är en stor turistresort, med plats för 6000 boende gäster - boende med självhushåll ingår i festivalbiljetten. Sen finns där allehanda nöjen såsom simhall med vattenrutschbana, spelhall, bowling, biljard. Och restauranger, affärer, pubar och två fantastiska lokaler för musik som ser ut som rena drömdesignen för rockklubbar. Och dessutom en stor scen som ligger ute i huvudbyggnadens stora entréhall. Det var på dessa tre scener festivalen försiggick - dessutom fanns biograf och dansgolv också men dessa ställen var jag aldrig på.

Hela anläggningen är en sommargrej och när hösten kommer stänger Butlins. Men ATP hyr hela stället och de helger de anordnar festival öppnar allt igen och är tillgängligt för festivalbesökarna. Förutom en massa bra musik blev det således även bowling, biljard, bad och massor med mat under helgen. Man kan ha det sämre.

Här nedan följer några bilder från hur det ser ut så ni får en bild. I nästa avsnitt blir det en musikalisk resumé från helgen med både bilder och några riktigt häftiga liveklipp.

Glöm The Very Best - lyssna på Kwaito i stället!

Ett av efterårets mest hyllade album har släppts av The Very Best och är en skiva med urban afromusik som framförs av en svensk, en fransman och en sångare från Malawi och som band är baserat i London. "Alla" verkar gilla detta och nu börjar den ploppa upp på alla tänkbara årslistor också - på ett sätt som ingen afroplatta gjort tidigare vad jag vet. Och jodå, det är inte dåligt. Inte dåligt i bemärkelsen jobbigt att lyssna på eller svårt att dansa till. Men om man jämför...

...det verkar som en del tror att The Very Best har uppfunnit afromusiken. Bara för att en svensk och en fransman är med så är det inte per automatik bättre eller ens mer lättillgängligt än strikt afrikansk musik. Om vi håller oss till den Västafrikanska musiken har The Very Best inget att hämta på t.ex. Salif Keita, Oumou Sangaré eller Ali Farka Toure för att nämna några av de bästa och mest kända, även om det inte är exakt samma musikstil. Men det svänger inte mer och det är inte bättre låtar. Och kanske bör man i stället söka sig till Södra Afrikas storstäder för att hitta något som ger en mer rättvis jämförelse. Där har länge frodats en dansant musikkultur i en stil som kallas Kwaito. I grunden ligger det house, men det är uppblandat med lokal kultur och texterna framförs vanligen på zulu. Det är ibland aningen hårdare än den musik som The Very Best gör, men genren är generellt vokalt bättre och minst lika dansant. Ikväll lyssnade jag igenom en del av mina favoritlåtar inom Kwaito och efter det undrar är jag än mer frågande vad som berättigar The Very Best att vara en av höstens stora snackisar. Visst, kan det vara en ingång för andra att bli mer intresserade av afrikansk musik i allmänhet så kommer det definitivt något gott ur det, men oj så mycket det gjorts därnere som spöar skiten ur The Very Best varenda dag i veckan. Här är fyra av de största namnen inom Kwaito - mina personliga favoriter Bongo Maffin, den för några år sedan tragiskt förolyckade (bilolycka) men innan dess fantastiska Lebo Mathosa, den likaledes bortgångna (astmaattack) Brenda Fassie och slutligen ett av genrens största namn - M'Du. Här finns musikaliskt guld att gräva - ta chansen att upptäcka the music of urban South Africa!

Årets bästa album 2009

Alla som skriver om musik verkar göra sådana listor. Jag har också gjort det de senaste tre åren. Men i år har jag lyssnat för lite på hela album och kan inte göra någon sådan som fyller någon funktion. En handfull skivor som jag håller högt men utan rangordning och utan att säga att det är de fem bästa - se det som höftskott:

• A Place To Bury Strangers - Exploding Head
• Marissa Nadler - Little Hells
• Sunset Rubdown - Dragonslayer
• [ingenting] - Tomhet, idel tomhet
• The Xx - The Xx

För den som vill se en lista med initierade men annorlunda val, varav många svenska, rekommenderas Drakes lista som ni hittar här. En snyggt genomförd, mer indiepräglad lista genomförs för närvarande på Iblandband. Hade jag lyssnat lite mer hade resultatet kanske hamnat någonstans mitt emellan dessa båda listor. Men allting som rör mig och årets album är som sagt inget att bry sig särskilt mycket om.

Årets bästa låtar lyckades jag bättre med. De presenteras på här!

ojojoj...

...vilken fantastisk helg jag hade i Minehead. Platsen var för ändamålet nästan för bra för att vara sann och såväl ljudet som ljuset (se bilden, från spelningen med finaste School of Seven Bells) var genomgående det bästa jag upplevt på någon festival. Best weekend after getting married var en kommentar jag hörde under sista kvällen.

Återkommer inom kort med bilder och text.

Decenniets bästa låtar - #1 (och sammanfattning)

#1 Mary J Blige - No More Drama (från No More Drama, 2001)

Globen i Stockholm, 3 april 2002 - platsen och datumet är för alltid en del av min musikhistoria. Det var då mina referensramar för emotionella upplevelser av musik skrevs om - det var då det sattes en helt ny standard för hur fantastisk livemusik kan vara när den verkligen berör.

Jag hade lyssnat på Mary J Blige i flera år och hade verkligen sett fram emot konserten. Men det som hände var jag inte alls beredd på. Hon kom in i jeans och t-shirt och var bara stencoolast i världen. Första halvtimmen var det fest och det följdes av en halvtimme med ballader då det mestadels var hjärtskärande vackert. Ändå var det bara en liten försmak. Det fanns nämligen en avslutande halvtimme också.

Mary J Blige hade, efter flera år med depressioner, svek och drogproblem hittat tillbaka till sig själv. Hon var nästan kusligt ärlig på scenen och berättade öppet om både självmordstankar och andra destruktiva beteenden. När konserten närmade sig slutet gjorde hon en fenomenal version av den urstarka Not Gon' Cry och naturligtvis kunde inte jag och många andra hålla tillbaka tårarna. När jag sen trodde jag var i något känslomässigt klimax - det var då hon krossade mig. Det var då hon sjöng No More Drama. Eller skrek. Det var både och. Med total inlevelse skrek Mary ut sitt hat mot sitt gamla liv och att hon aldrig ska ta skit igen - med en närmast osannolikt fenomenal röst som verkade hålla för vilken behandling som helst, och med ett ansiktsuttryck som bara en som upplevt helvetet själv och vet vad hon sjunger om, kan åstadkomma. Mary J Blige gav den totala trovärdigheten ett ansikte.

Nere i publiken hade mina tårar övergått till syndaflod. Det här var både bättre och mer emotionellt påfrestande än jag trodde var möjligt. Avslutningen med Everything och Family Affair var lika magnifik men med ett mer positivt anslag som gav konserten ett lyckligt slut. Det tog efter konserten minst en kvart innan jag och min dåvarande flickvän överhuvudtaget kunde prata med varandra p.g.a. någon slags känslomässig överdos.

No More Drama är en fantastisk låt med vår tids bästa soulsångerska. Utan att beakta textens självbiografiska innebörd så är låten och speciellt det avslutande lyftet med det makalösa körarrangemanget - där Mary fyller på med improvisationer som i ren trans - oerhörd även utan den starka personliga betydelse den har för mig.

Jag har själv haft min beskärda del av motgångar och svåra tider - en del rejält tuffa - och det finns ingen låt som då lyft mig och gett mig viljan att resa mig såsom No More Drama. Den emotionella laddningen, den starka texten och det fantastiska arrangemanget gjorde att det redan när jag började fundera på att göra denna lista inte fanns något annat alternativ som #1. No More Drama är 2000-talets bästa låt!

Broken heart again

Another lesson learned

Better know your friends

Or else you will get burned

Här får ni två olika versioner - en från 2002 (mest känsloladdad) och en lite mer utdragen från 2008 (mer perfektion och ännu vassare arrangemang). De är båda fantastiska, om än något olika.

Och så finns det en galet bra dansremix också:

Gillar du detta gillar du även:

Mary J Blige - Family Affair

Faith Evans - Again

John Legend - I Can Change

--------

Därmed är min lista över decenniets 60 bästa låtar färdig, efter två månaders nedräkning. Naturligtvis är det ingen som håller med om listan om man går in på detaljer - människor har olika smak och det är såklart en del av charmen. Men jag hoppas i alla fall att dessa 60 låtar, tillsammans med de 180 låtar jag nämnt som bonuslåtar (där flera lätt hade kunnat bytas med den låt som den var bonuslåt till) har varit en trevlig resumé av populärmusiken under 2000-talet. Kanske har någon till och med lyckats snappa upp några nya tips som gillas och i så fall är jag mer än nöjd.

Listan i sin helhet:

#1 Mary J Blige - No More Drama

#2 The Guillemots - Sao Paulo

#3 Paddy McAloon - I Trawl the Megahertz

#4 Arcade Fire - In the Backseat

#5 The Von Bondies - C'mon C'mon

#6 Immaculate Machine - No Way Out

#7 Håkan Hellström - Klubbland

#8 Röyksopp feat. Karin Dreijer - What Else is There?

#9 The Dears - 22: The Death of All the Romance

#10 Yo La Tengo - The Story of Yo La Tengo

#11 The Decemberists - The Mariner's Revenge Song

#12 Bran Van 3000 - Astounded

#13 Black Kids - I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How to Dance With You

#14 Baxendale - Music For Girls

#15 The Moldy Peaches - Steak For Chicken

#16 Band of Horses - Cigarettes, Wedding Bands

#17 Johnny Boy - You Are the Generation Who Bought More Shoes and You Get What You Deserve

#18 Laura Marling - My Manic and I

#19 Basement Jaxx - Good Luck

#20 The Plan - Walk For Gold

#21 Moloko - The Time is Now

#22 The Libertines - What a Waster

#23 Angie Stone - Wish I Didn't Miss You

#24 Termanology - Watch How It Go Down

#25 MGMT - Kids

#26 ...And You Will Know Us By the Trail of Dead - Another Morning Stoner

#27 Beirut - Elephant Gun

#28 Svenska Akademien - Framåt

#29 The Sleepy Jackson - Rain Falls For Wind

#30 LCD Soundsystem - Losing My Edge

#31 Rodrigo y Gabriela - Tamacun

#32 Cursive - From the Hips

#33 Jens Lekman - Maple Leaves/Jag tyckte hon sa lönnlöv

#34 The Avalanches - Frontier Psychiatrist

#35 Weezer - Island in the Sun

#36 Camera Obscura - Razzle Dazzle Rose

#37 Eric Malmberg - Milda döden hämtar oss alla till slut

#38 Fosca - Secret Crush on Third Trombone

#39 The Waterboys - Let it Happen

#40 The New Pornographers - The Bleeding Heart Show

#41 Lupe Fiasco feat. Jill Scott - Daydreamin'

#42 A Place To Bury Strangers - I've Lived My Life to Stand in the Shadow of Your Heart

#43 The Jayhawks - Broken Harpoon

#44 The Czars - Little Pink House

#45 Interpol - Stella was a Diver and She was Always Down

#46 Sufjan Stevens - They are Night Zombies...

#47 Frida Hyvönen - I Drive My Friend

#48 The Go! Team - Junior Kickstart

#49 Black Box Recorder - Andrew Ridgley

#50 The Shortwave Set - Is it Any Wonder

#51 Sunset Rubdown - Us Ones in Between

#52 Dilated Peoples feat. Kanye West - This Way

#53 Raphael Saadiq - Still Ray

#54 Jack Penate - Tonight's Today

#55 [ingenting] - Punkdrömmar

#56 Björn Olsson - Tjörn

#57 My Brightest Diamond - Inside a Boy

#58 Ladytron - Destroy Everything You Touch

#59 The Streets - Let's Push Things Forward

#60 The Polyphonic Spree - Soldier Girl

48 av de 60 låtarna finns f.n. på Spotify och jag har gjort en spellista med dessa - i fallande ordning från #60 till #1. Spellistan hittar ni här.

Jag avslutar hela detta projekt med en annan "låt" som också är bland det vackraste som finns och självklart måste beröras på något sätt när det handlar om decenniets bästa.

Radarintervju #2

Jag skrev ju för ett tag sedan att jag gjort en intervju för webbtidningen Radar. Nu har jag gjort en till - med Andreas Grega, som för närvarande turnerar som förband till Lars Winnerbäck. Intervjun går att läsa här.

Decenniets bästa låtar - #2

#2 The Guillemots - Sao Paulo (från Through the Windowpane, 2006)

Jag minns väldigt väl min första genomlyssning av Through the Windowpane. Fram till låt #11 var det en bra skiva - riktigt smarta poplåtar med ett sound som stack ut och en alldeles otroligt vacker röst i sångaren Fyfe Dangerfield. Just hans röst var nog det jag reagerade på allra mest. Sen var det bara ett spår kvar. Jag hade läst en del recensioner och på andra sätt hört om bandet, men ingen hade haft något speciellt att säga om spår #12 - den långa avslutningen.

Så började den. En liten elektronisk inledning som gick över i vackraste pianospel. Och så började Fyfe sjunga. Jag fick gåshud direkt - redan två minuter in i den var jag för evigt förlorad i Sao Paulo. Det var något av det vackraste jag hört någonsin. Som att ta det finaste från King Crimson och korsa med de mest episka 80-talsstunderna med The Waterboys. Tidlöst och fullständigt magnifikt. Och dessutom med en tragisk och oerhört vacker text.

Sao Paulo är en tvådelad låt. När de inledande pianoverserna är över förändras låten dramatiskt - den ändrar melodi och blir till en bländande och nästan kaotisk uptempo-final med stora stråkarrangemang. Det är de inledande pianoverserna som är osannolikt vackra, men det är ändå helheten som gör Sao Paulo till det förbisedda mästerverk den är. I morgon (30 november) är det f.ö. exakt tre år sedan jag såg den här låten avsluta en spelning med The Guillemots på Loppen i Köpenhamn - en av de stora stunderna i mitt liv som konsertbesökare.

sit down my love of open spaces
and greet my love that's all been spent
i'm going to tell you of a story
about some memories that I dreamt
see I've lost love in many places
not least the streets of Sao Paulo
one friend especially I did make there
a tenth floor window took her home

so hush the shadows in the oak tree
be still the curlew on the moor
my heart has fallen by the wayside
i cannot claim her anymore
so don your duffel coats quite slowly
and this drop jury shall adjourn
while on the streets of old Sao Paulo
i watch my baby being burned

(i videon saknas en del av introt, men det gör inte så mycket)

Gillar du detta gillar du även:
Anna Ternheim feat. Fyfe Dangerfield - Lovers Dream
British Sea Power - Waving Flags
Badly Drawn Boy - You Were Right

-------

Nu återstår det alltså bara en låt på listan - den låt som jag anser vara den allra bästa som gjorts under 2000-talet. Som jag skrev i förutsättningarna så är det max en låt per artist på listan så 59 artister är alltså ute ur resonemanget. Jag ska begränsa urvalet ytterligare - här är tio låtar som har det gemensamt att de eller artisten som framför den är sådana som jag gillat under åtminstone delar av decenniet. Och att de haft stor framgång.

Beyonce feat. Jay-Z - Crazy in Love
Outkast - Hey Ya
The Knife - Heartbeats
The Roots - The Seed 2.0
Gnarls Barkley - Crazy
Eminem - Stan
Bruce Springsteen - My City of Ruins
The Strokes - Last Nite
Norah Jones - My Dear Country
White Stripes - Seven Nation Army

Men ingen av dessa tio är nummer ett. Inte heller någon annan låt med de artisterna. Däremot är det inget obskyrt albumspår som jag fiskat upp i något konstigt sammanhang. Nej, decenniets bästa låt är en av de mest välkända låtarna på listan. I morgon kommer jag tala om vilken det är.

Aa

Aa (support: Extended Heads). Debaser, Malmö 27/11/09

Jag hade aldrig hört Aa (ska läsas "Big a little a") förrän jag fick tips om denna spelning för en dryg vecka sen. Av de två låtar jag lyssnade in mig lät en som en riktigt kul trumfiesta och den andra som de hade en dammsugare på i studion. Jag valde att tro att den första låten var mest representativ och gick därför till Debaser denna fredagskväll.

Aa var väldigt bra. De spelade nere på golvet i stället för på scenen, vilket gav en lite stökigare och trevligare inramning. Ofta var de tre som bankade på trummor samtidigt och det lät inte olikt ett improviserat trumparty i någon by i Västafrika, med skillnaden att man även kopplat på elektricitet och ljudeffekter. En lite mer konventionell jämförelse kan vara Brooklynkollegorna i Gang Gang Dance, fast med sämre låtar och ännu större dominans av trummor. En väldigt trevlig kväll.

Decenniets bästa låtar - #3

#3 Paddy McAloon - I Trawl the Megahertz (från I Trawl the Megahertz, 2003)

Man kan möjligen ifrågasätta huruvida I Trawl the Megahertz kvalificerar sig som "låt". Kanske är det mer korrekt att kalla den för komposition, stycke eller koncept. Vad som däremot inte går att ifrågasätta är kompositionens storhet.

Bakgrunden till att Prefab Sprouts sångare gjorde sitt mästerverk är att hans syn försämrades snabbt och ett tag led han i princip av blindhet och kunde då inte läsa. I stället lyssnade han på radio. På nattradion fångade han upp både det ena och det andra och han slogs bl.a. av hur många ensamma och trasiga människor det finns. Några av de tankar Paddy tog upp därigenom blev stommen i I Trawl the Megahertz.

Paddy McAloon har alltså ett förflutet som sångare i finaste engelska soulpopbandet Prefab Sprout. På I Trawl the Megahertz hörs hans röst inte alls. I stället har den för mig okända Yvonne Connor lånats in för att läsa upp de tankar och fraser som Paddy McAloon funderat fram eller snappat upp under alla sina nattradiotimmar. Det är alltså ingen sång - bara prat. Och låten, om vi nu väljer att ge den epitetet låt, är 22 minuter lång. Det kan låta helt vansinnigt, men det är något av det vackraste som spelats in.

Ni som inte hört den innan - lyd detta råd. Lägg er ner på sängen eller soffan, sätt igång denna låt och slut ögonen. Lyssna, koncentrerat - även på den fenomenala rörande texten - i 22 minuter. I Trawl the Megahertz förtjänar det av dig. Det är ingen låt man ska städa till, dansa till eller ha i bakgrunden i något sammanhang. I Trawl the Megahertz förtjänar alla dina sinnen, men då kommer den förmodligen framträda som något av det mest fantastiska du hört.

Självklart finns inte denna på Youtube - därtill är den alldeles för lång - men här är en annan fil:

Paddy McAloon - I Trawl the Megahertz (zshare - det kan ta en liten stund innan den startar p.g.a. filens storlek)

Gillar du detta gillar du även:
Godspeed You! Black Emperor - Sleep (23 min)
Archive - Again (16 min)
A Mountain of One - Brown Piano ("bara" 8 min)

22+23+16+8 - jag rekommenderar starkt att ni lägger 1 timme och 9 minuter på att lyssna igenom dessa fyra fantastiska stycken. Avkoppling, terapi och magi i samma förpackning!

Nightmare Before Christmas & ElectriXmas

Lyckliga omständigheter har gjort att jag kommer att åka till England nästa helg. Michaela och Affe som jag träffade i Kalifornien i våras hade en biljett över till ett riktigt häftigt evenemang - Nightmare Before Christmas, en tredagars musikfestival i Minehead (2 timmars tågresa från London) där My Bloody Valentine har fått välja vilka band som ska spela. De kommer naturligtvis att medverka själva också - alla tre kvällarna.

Här är samtliga artister som kommer att spela.

Löste logistik och ledighet (fredag + måndag) idag så allt är klart för ett häftigt litet äventyr.

På betydligt närmare håll, men kanske ännu mer oväntat för att vara jag, är att när jag ändå hade spenderbyxorna på mig även köpte en biljett till synthfestivalen ElectriXmas på Inkonst 19 december. Ser fram emot det också.