Laura Marling gör det på trottoaren

Att jag är såld på denna unga (född 1990) folkpopsångerska från England är inget nytt. Jag placerade hennes debutalbum Alas I Cannot Swim som #7 på listan över årets plattor 2008. Hade jag uppdaterat den listan idag hade hon nog fått medalj.

Nåväl, det här handlar inte om hennes underbara platta utan om en händelse i oktober 2007, när hon var 17 år, okänd och ännu inte släppt någon skiva. Laura var bokad till en spelning på Soho Revue Bar i London. När hon kom dit började problemen. Hon fick inte komma in för hon var bara 17. Det spelade ingen roll att hon var kvällens artist.

Min fördom om en 17-årig tjej i denna situation är att hon antingen försöker skälla ut, slå och sparka på vakten alternativt att bryta ihop. Men Laura Marling är inte som andra. I stället tog hon sitt band och sa "vi kör akustiskt ute på trottoaren i stället". Och publiken följde med. Delar av resultatet finns på film och är hur bra som helst. Flanörer på trottoaren förstod självklart inte att där stod en framtida stjärna och fortsatte besvärat förbi. Önskar jag hade varit där. Och önskar jag får se henne live inom en snar framtid. Att Laura, nu 19 år, ska öppna för Neil Young i sommar säger en del om hennes talang. Men för de som hade lyckan att se henne på den där trottoaren är det säkert ingen överraskning.

EU-valet

Eller val till EU-parlamentet rättare sagt. På söndag. Det får mig att tänka på detta med allmän rösträtt. Är det verkligen det bästa? The Ice Rage är skeptisk. Är det verkligen rätt att den som är helt ointresserad och ej det minsta insatt i politik har samma inflytande som den som verkligen engagerar sig? Är det ett bra betyg på svensken som röstare att Bengt Westerberg tredubblar Fp:s stöd inför valet för att en massa damer tycker att han är "så stilig" (för er som är lite yngre - han gjorde faktiskt det på 80-talet)? Det är nog bara övertygade folkpartister som tror på att en halv miljon kvinnor plötsligt, som en blixt från en klar himmel, insåg Folkpartiets ideologiska storhet.

Inför varje val borde man i stället kräva att medborgaren gör ett enkelt, partipolitiskt helt obundet test (som representanter för alla de etablerade partierna godkänt), för att visa att de behärskar grunderna i det politiska systemet och vad de olika ideologierna står för. Och om man missar testet så får man plugga lite och göra om varianter på testet tills man klarar det. Sen kan man få gå till vallokalen.

Allt är politik. Att påstå att man är ointresserad av politik innebär att man är ointresserad av allt. Och att påstå att man är ointresserad av allt och sen klaga på att skatterna och priserna är för höga...jag säger inte mer än så.

En annan positiv effekt av ett politiskt bildat folk är att vi skulle slippa all reklamtrams med ytliga budskap som ”ett nytt Sverige” och ”jobben först” inför varenda val. Men så länge en alldeles för stor del av svenskarna är lättpåverkade vindflöjlar så kommer detta att fortsätta.

Och valrörelsen hade blivit lugnare, det hade inte så mycket handlat om att sälja sig som att se till att man verkligen har en bra vara.

Själv är jag ointresserad av partipolitik, men det är en helt annan sak. I EU-valet vet jag inte riktigt hur jag gör - förmodligen röstar jag på den kandidat som lovar att spela Stil Flyin' på segerfesten.

Marissa Nadler på Loppen

Marissa Nadler. Loppen, Köpenhamn 26/5/09

Marissa Nadler kommer från Boston. Hon är fortfarande, trots fyra lysande album, ganska okänd för massorna och det är verkligen massornas förlust. Detta är nämligen en unik sångerska med en sällsynt kombination av att skriva vacker musik och en alldeles underbar närmast änglalik röst. Hon är inte heller oäven på gitarr. De tre första skivorna var akustiska men på årets släpp, Little Hells, har hon för första gången ett mindre band.

Hennes musik brukar kallas för dreamfolk. Och det låter drömskt, atmosfäriskt, inte minst p.g.a. texterna som utspelar sig i drömlika sammanhang, ofta med återkommande karaktärer.

Och så stod hon där och såg själv ut som en av karaktärerna ur sina drömska texter. Med det långa mörka håret och i vit klänning såg hon ut som en ängel med gitarr.

Hon började solo. Och redan när hon började sjunga första låten, Diamond Heart, förstod jag att jag inte kunde vara någon annanstans denna kväll än på Loppen. Vilken röst. På skiva är den vacker, men live visar den sig på samma gång också kraftfull, variationsrik och hon sjunger med sådan inlevelse. Hennes gitarrspel var dessutom briljant.

De första sju låtarna gjorde hon solo, i huvudsak med en 12-strängad akustisk gitarr som enda sällskap. Man hade kunnat höra en knappnål falla till marken. Publiken var totalt fokuserad på Marissa. Några slöt ögonen för att ännu förstärka intrycken. Sen kom bandet in och spelningen förändrade karaktär en del, men utan att ta bort andäktigheten. Med band spelades främst låtar från nya plattan. Till slut stod hon där dock själv igen och gjorde en integrerad version av Fifty Five Falls och Annabelle Lee från sin debutplatta.

Extranummer blev det också, bl.a. River of Dirt med bandet ("The fastest song I've ever written") och så avslutade hon solo med en otroligt vacker cover på Leonard Cohens Chelsea Hotel #2.

Jag hade höga, mycket höga förväntningar, på denna konsert, men vissa spelningar är så bra, så vackra att man inte kan föreställa sig det på förhand. Marissa Nadlers konsert på Loppen var en sådan. Och det var inte bara så bra, det var också härligt att lämna Loppen med känslan av att ha sett en konsert som inte alls påminner om någon jag sett tidigare. Och det jag kommer att komma ihåg mest är rösten!

Jag lyckades även få en kortare pratstund med henne efteråt inkl. signering av skivor. Hon var ytterst trevlig och såg fram emot att spela på Siestafestivalen i Hässleholm. Får hoppas att hon funkar även på festivaler, där publiken kanske inte hört henne innan och är mer inställda på fest än på maximal dos av melankoli, om än av vackraste slag.

Setlist: Diamond Heart / Thinking of You / Under an Old Umbrella / Summer of Love Is Over / Rosary / Mexican Summer / The Whole Is Wide / Heart Paper Lover / Little Hells / Dying Breed / Oh, Lonesome Me / Ghosts & Lovers / Fifty Five Falls + Annabelle Lee - extranummer: River of Dirt / Mistress on a Sunny Day / Chelsea Hotel #2

Dying Breed (Marissa + den andra gitarristen)
Fifty Five Falls & Annabelle Lee (solo)
Heart Paper Lover (med band)

Danska Cody var förband och gjorde en vacker spelning de också. Två gitarrer uppbackade av en stråktrio och lågmäld folkpop med stämsång - klart annorlunda än arrangemangen på myspacelänken som jag kollat upp innan. De passade bra ihop med kvällens huvudakt. Kolla gärna upp dem på myspace eller kolla in länken nedan (från Loppen).

Cody - Comfort and Rage

Marissa....får vänta

Jag skulle egentligen skrivit en recension av Marissa Nadlers fantastiska spelning på Loppen i Köpenhamn från igår men är alldeles för skakig efter att laget i mitt hjärta fullbordat en trippel (spanska ligan, spanska cupen, Champions League) ikväll. Lovar att försöka samla mig till mer substans i morgon. Tills dess, njut av en alldeles fantastisk sångerska som alldeles för få känner till. Jag ger er....Marissa Nadler - live i Köpenhamn 26 maj 2009. Ord som magiskt, fantastiskt, bäst, gåshud etc. är slitna, men vad ska man säga om detta:

Unga moderna

Rubriken är namnet på en samlingsskiva med svensk 80-talspop med dåtidens nya namn såsom Ratata, Lustans Lakejer, Reeperbahn, Mockba Music och Zzzang Tumb (där bl.a. systrarna Schultz fanns med på sång). Jag har haft den länge, den gavs ut 1993 och det bör ha varit då ungefär jag köpte den.

Idag hade jag besök hemma av That Handsome Devil som plockade fram skivan och började läsa i texthäftet. Där fanns en hel del kul grejer som gav en bild av musikens förutsättningar i Sverige när punken började dö ut.

- Att vara ung och arg innebär inte automatiskt att man har något vettigt att säga.
- Förpackningen är livsviktig.
- Skönhet är bättre än fulhet.
- Bildning och elegans är bättre än dumhet och ilska.

Och det ligger väl ganska mycket i att detta kom att prägla svensk popmusik under 80-talet. Nu var det stil som gällde. Punken sjöng som sagt på sista versen och proggen ska vi inte tala om. I texthäftet kan man också läsa några citat från olika tidningar om några av de band som kom fram under denna tid. Ett av dessa handlar om Easy Action (inte pudelrockbandet - det fanns ett popband med samma namn något tidigare, frontat av Pelle Almgren, som 1991 hade en hit tillsammans med sitt kompband Wow! - omåomigen) och är så roligt att jag inte kan hålla det borta från bloggen.

"- Visst vi är bäst, vi är bäst och ser bäst ut i hela Sverige". Jag flinar åt Pelles svar på min fråga om bandets image. Jag väntar mig att de andra också ska flina. Ingen rör en min. - Herregud, tänker jag. Tror dom på det här?"

Naturligtvis var inte Easy Action Sveriges bästa band, inte ens 1982. Förmodligen inte heller det snyggaste. Det fanns nog knappast någon utanför bandets närmaste krets som tyckte det. Men imagen och distanslösheten är talande. Hur som helst finns det en del bra musik på skivan. Jag plockade fram den ikväll och hade en riktigt trevlig stund. En del har inte klarat tidens tand, men en del av materialet håller fortfarande förvånansvärt väl. Fem låtar som håller än:

• Zzzang Tumb - Dans
• Mockba Music - In från kylan
• Lustans lakejer - Massans sorl
• Reeperbahn - Marrakesh
• DiLeva - Om jag vill (jag gillar sällan DiLeva, men detta är bland det bästa han gjort)

Frusna drömmar uti monarkin

En av de finaste Sverigebeskrivningarna, här i en ny version med Uje från Doktor Kosmos tillsammans med underbaraste popkören Sweptaways. Finare än så här har väl Vintersaga aldrig låtit? Och knappast något annat heller. Ikväll spelar (sjunger) Sweptaways på Debaser Malmö - det bör man inte missa om man befinner sig inom rimligt avstånd.

Popquizfinal

Måste skryta lite. Igår var det säsongsfinal för popquizzet på På Besök, ett av de absolut roligaste torsdagsnöjena man kan tänka sig. Tyvärr hade Emma och Kristian som jag brukar tävla med fått förhinder men That Handsome Devil och Lina var med i stället. Och när dimmorna skingrats och röken lagt sig så visade det sig att vi vunnit och alltså kan titulera oss popquizmästare våren 2009. Vinylskivor och gratismiddag nästa vecka fick vi för besväret. Tjoho!

Två reflektioner från kvällen:
- Lekledare Öslöf vann three tons of respect när han inledde kvällen med en tyst minut för Lennart Persson!
- Man undrar vad Malmös popnördar egentligen lyssnar på när kvällens ljudligaste allsång förekom till tonerna av Trubaduren med Magnus Uggla.

From Little Things Big Things Grow

Håller på med slutet av Coachellareportaget, men blir inte färdig ikväll. Njut i stället av en av de bästa låtarna som gjorts, inte minst p.g.a. den urstarka texten som helt bygger på verkliga händelser och visar att allt är möjligt. Paul Kelly, mannen t.h. i videon spelade in originalet - här har han med två polare också, bl.a. Kev Carmody, som han skrev låten tillsammans med. Falsksång etc., men en bra melodi och ett starkt budskap står över sånt. Har älskat denna låt sedan 1992.

That was the story of Vincent Lingairri
But this is the story of something much more
How power and privilege can not move a people
Who know where they stand and stand in the law

Läs om historien bakom låten här!

Lennart "oraklet" Persson 1951-2009

Svensk musikjournalistiks #1 nu och för all framtid. Tack för all inspiration du gett genom dina fantastiska texter. R.I.P!

Länk till fin hyllningsartikel från Sonic! Och en från Sydsvenskan.

Bilden: Oraklet (t.h.) DJ-ar på Mejeriets 20-årsfest 28 september 2007. Foto av The Ice Rage

Goldheart Assembly

Av en tillfällighet snubblade jag nyligen över detta sexmannaband från London. De är väl värda att tipsa vidare om. Någon skiva finns det inte ännu, de är osignade, men däremot en myspace med sex låtar, som alla är riktigt bra. Framför allt är det melodikänslan som är frapperande.

So Long St Christopher låter som en given radiohit, The Jesus Wheel som en perfekt, fantastisk albumavslutare, The Last Decade som om Fleet Foxes kom från London och Going Down Well som ett Crowded House som gör en briljant comeback. Goldheart Assembly kommer vi höra betydligt mer av i framtiden!

Lyssna på låtarna här!