Igår kom jag hem från min resa till Uganda och Rwanda. Som ni märkt har jag inte bloggat något under tiden. De internetcaféer jag hittade hade alla långsamma uppkopplingar och då jag hade viktigare saker för mig så får det bli lite i efterhand i stället. I korthet (lite mer långhet kommer nog senare):
- Rwanda var en positiv överraskning med fin infrastruktur och ett till synes större välstånd än Uganda. Men folkmordet och sviterna efter det är det mest skrämmande som hänt i världen i modern tid. Jag läser en bok nu som nog kan ge upphov till mer bloggande längre fram. - Vi såg gorillor två gånger - 11 ex på ordinarie trecking och 15 bonusgorillor då vi egentligen bara var ute efter fåglar. - Vi såg även schimpanser två gånger - 25 ex ena gången och två ex andra gången. - Vi såg alla rimliga Albertine Rift endemics utom den notoriskt svåra Shelley's Crimsonwing. Även de två (Red-collared Mountain-Babbler och Kungwe Apalis) som bara finns i Rwanda av de länder vi besökte. - Jag var frisk hela resan förutom huvudvärk en dag. Maten var ok för det mesta, utan att vara kulinarisk förutom på några av de lite finare ställena. - I Queen Elizabeth National Park, som för övrigt ligger på ekvatorn, noterade vi 214fågelarter på en dag, det i särklass mesta jag haft någonstans någon gång. Detta trots att vi förlorade två timmar på en söndrig bil. - Musiken som är populär i Uganda är ganska lättviktig, om än svängig. I Rwanda verkar gospel och annan körmusik vara grejen. Länderna är generellt väldigt olika. I Rwanda är det ordning och reda som gäller med t.ex. fasta tider, medan det i Uganda är möjligt att handla eller äta när som helst.
Och redan på resans andra dag fick jag ett sms från Emma som sa "Line-upen till Coachella är släppt. Ser trevligt ut":
Trevligt är ju bara förnamnet. Det är nästan lika bra som 2007. Och ett kort telefonsamtal senare var det bestämt att vi åker dit i år igen, denna gång följer även Kristian med. Biljetter och flyg är redan fixat. Vi åker på långfredagen och kommer hem 21 april. Ska bli hur kul som helst.
Döm om min förvåning när ovanstående lapp satt på en av kassaapparaterna på Debaser i lördags. Först trodde jag såklart att någon drev med mig, men det visade sig att Lupus i baren ska åka till Uganda i mars och hade lappen där som pepp.
I morgon ska jag resa till Afrika. Först till Uganda 28/1 - 15/2, sedan i Rwanda 15-20/2 och så Uganda igen 20-22/2 innan jag kommer tillbaka till Sverige på förmiddagen 23 februari. Resan utgår från Entebbe (vid Victoriasjön) och går sedan moturs i västra och södra Uganda vidare in i Rwanda och tillbaka till Entebbe. Norra och östra delarna besöker vi inte.
Huvudsyftet med resan är att se så många däggdjurs- och fågelarter som möjligt och allra helst de som är svåra att se på andra håll. Bland däggdjuren är ju gorilla självklart prioritet #1, men även schimpans har vi goda chanser att se. Det blir även mer klassisk safari med lejon, elefanter, giraffer m.m. Bland fåglarna är Shoebill den mest spektakulära, men även alla Albertine Rift-endemer (se förklaring längre ner) vill vi se och så är det en vävare som bara finns i Uganda - Fox's Weaver - som vi lagt in en extra omväg för. Afrikansk kultur, atmosfär och folkliv har naturligtvis också sin självklara plats på resan.
Jag har ingen aning om hur internettillgången kommer vara längs resrutten, men om och när jag hittar det så kommer jag skriva korta rapporter om hur resan fortlöper.
Namn: Uganda Folkmängd: 31,4 miljoner invånare Areal: 236 040 kvadratkilometer Huvudstad: Kampala Självständigt: ja (sedan 1962, btw. Innan dess engelsk koloni)
Vanliga namn: Milton, John, Catherine, Jane – ja, ganska engelskt helt enkelt. Uganda är ju en tidigare engelsk koloni. Idi tror jag, eller hoppas jag, inte är så vanligt.
Lockar den vanliga turisten: kultur, gorillor, safari, afromusik.
Lockar den ovanliga turisten: Albertine Rift endemics, Shoebill, förtvivlad jakt på inhemsk whisky.
Kända ugander: John Akii-Bua (olympisk mästare på 400m häck 1972), Yoweri Meseveni (president), Jimmy Katumba och Bernard Kabanda (musiker), Milton Obote (ex-diktator), Idi Amin (en annan ex-diktator), John Mogabi (OS-silver i boxning 1980), Okot p’Bitek (författare).
Om ugander: väldigt vänliga enligt de flesta rapporter. Men Idi verkade ju inte så j-a trevlig om man ska vara ärlig.
Mat & dryck: precis som i resten av Centralafrika använder man händerna när man äter. Det är inte nödvändigt att göra det som turist. Ofta sitter man på golvet. Ris är synnerligen populärt, annars är köket influerat av engelsk matkultur.
Musik: många anser att Ugandisk musik är bland den bästa i Afrika och nära nog i klass med musiken från t.ex. afromusikens högborgar Mali och Senegal. Traditionell musik låter lite olika beroende på var i landet man befinner sig. Gospel är också populärt. Naturligtvis finns det även modernare grejer, se t.ex. Obsession Girls nedan. Sköna tjejer! Och nationalsången heter inte Uganda du fria även om det hade varit rätt så kul.
Övrigt: Uganda vann nyligen Centralafrikanska mästerskapen i fotboll. Även Cricket är populärt. Fyra av landets sex olympiska medaljer har kommit i boxning.
Namn: Rwanda Folkmängd: 10,2 miljoner invånare Areal: 26 338 kvadratkilometer (= skitlitet, landet är Afrikas mest tätbefolkade) Huvudstad: Kigali Självständigt: javisst (från Belgisk kolonialmakt 1962)
Vanliga namn: ingen aning, men de som styr landet heter Paul och Bernard, vilket skvallrar om att den tyska och belgiska bakgrunden fortfarande sätter sin prägel. De bekanta namnen tutsi och hutu är inte namn i den bemärkelsen, utan i stället de två stora folkgrupperna i landet.
Lockar den vanliga turisten: gorillor, Genocide Memorial i Kigali (minnesplats för folkmordet 1994), kultur, safari.
Lockar den ovanliga turisten: Albertine Rift endemics (inte minst Red-collared Mountain-Babbler, som inte finns i Uganda), förtvivlad jakt på inhemsk whisky.
Kända Rwandier: Paul Kagame (president), Benjamin Sehene (författare), Bernard Makuza (premiärminister), Juvenal Habyarimana (ex-diktator med coolt namn), Cecile Kayirebwa, Jean-Paul Samputu, Aimé Murefu samt Cyprien Kagorora (musiker), Jean de Dieu Nkundabera (bronsmedaljör i Paralympics i rullstol, 800 meter 2004. Han är den enda medaljör Rwanda haft i ett OS), Mathias Ntawalikura (löpare som i alla fall varit i final på 5000 och 10000 meter), Olivier Karekezi (fotbollsspelare i Helsingborgs IF 2005-08. Nu spelar han i Norge). Dian Fossey, eller Siguorney Weaver som en del tror att hon heter, är inte från Rwanda. Hon var amerikan men gjorde sin livsgärning med gorillor i Rwanda. Protais Zigiranyirazo (f.d. guvernör som anses ha planerat mordet på Fossey) är däremot Rwandier och verkar ha varit en fullständigt vidrig människa, då han även anses ha haft mer än ett finger med i folkmordet också.
Mat & dryck: påminner nog ganska mycket om Uganda, även om köket rimligen bör ha mer tyskt/belgiskt inflytande. Det finns en inhemsk öl på 14% (Impeke Sorghum).
Musik: Mycket av musiken är traditionell och verkar även höra ihop med dans. Ikinimba är en tradition som med sång och dans berättar landets historia. Koraspelaren Jean-Paul Samputu har plockat hem två afrikanska grammisar, bl.a en i den fina kategorin Most Inspiring Artist. Han har även turnerat i bl.a. USA och Kanada. Lyssna på honom nedan! Och Aimé Murefu sägs vara en överskicklig gitarrist med drag av Jimi Hendrix, BB King och Carlos Santana.
Övrigt: Rwandas parlament är världens mest jämställda. 51% av parlamentsledamöterna är kvinnor. Plastkassar är förbjudna.
Folkmordet 1994: Det går inte att nämna Rwanda utan att ytterligare nämna den fruktansvärda massaker som pågick under tre månader, från april till juli 1994. Den officiella siffran är att 937 000 människor mördades. NIOHUNDRATRETTIOSJUTUSEN!!! 10% av befolkningen. På tre månader! Det är helt omöjligt att ta in. En väsentlig del av detta hade kunnat förhindras om västvärlden hade tagit situationen på allvar i tid. En skamfläck som aldrig går att tvätta bort ur historien. Läs mer här och må något liknande aldrig, aldrig hända igen.
FAQ Vad är Albertine Rift Endemics?: Albertine Rift är en bergskedja som går från sydvästligaste Uganda in i Rwanda och även in i Kongo. I bergsregnskogarna här finns förutom gorillor även 37 fågelarter som endast finns här i världen (d.v.s. endemiska). Någon enstaka finns bara i Kongo och är out of reach, men de allra flesta hoppas vi få se. Några fina exempel är Green Broadbill, Rwenzori Turaco och Regal Sunbird.
Vad är en Shoebill: ja, det är en grå fågel som lever i papyrusträsk i Centralafrika. Den är i storlek och kroppsbyggnad lik en stork, men näbben är som en stor skovel i stället. På svenska heter den träskonäbb. Shoebill har i många år varit en av de fåglar jag allra helst vill se (i hela världen, alltså). Här är en bild. Och en till.
En av höjdpunkterna har jag redan skrivit om i föregående inlägg. Men jag var på Debaser i fredags också. Precis som förra veckan var The Branded förband. Denna gång hade de t.o.m. hunnit repa så det lät lite tajtare och ännu lite bättre. Mattias Hellberg & White Moose var huvudakt. Hellberg har jag sett i lite olika sammanhang tidigare, dels som sångare i Hederos & Hellberg och dels som gitarrist i Stefan Sundströms band. Jag har en positiv grundsyn på honom och tycker han både är en skicklig gitarrist och bra sångare. White Moose spelar dock 70-talspsykadelia som inte riktigt är min kopp te. Mattias briljerade en del med snygga gitarrtricks men avsaknaden av bra melodier och ett ganska enahanda sound gjorde att det inte var så kul i längden.
Lördagens artrally i Staffanstorps kommun var lyckat. Vi såg 66 arter från gryning till skymning, vilket är den högsta dagssumman vi haft i kommunen under de fyra åren vi gjort denna ”tävling” som samtidigt pågår i en massa andra skånska kommuner också. Vi såg faktiskt fler arter än de gjorde i Kävlinge kommun (63), trots att de har kust vilket ger en enorm fördel. På nyårsafton hade jag och THD dock 67 arter (och det på bara 6 timmar, förvisso i kanonväder), vilket är kommunrekord för januari. Legendstatus på det!
Lördagskvällens spelning var som jag redan skrivit en fantastisk historia. Vit Päls och Still Flyin’ skulle jag gärna se live varenda dag hela året. Vit Päls måste nämnas speciellt eftersom de är ett relativt okänt lokalt band. Suveräna låtar med igenkännande texter om Malmö, härligt groove och en sångare med massa oväntade infall gjorde det till en närmast fantastisk spelning. Att hans sångstil påminner lite om min gamla idol Gunnar Danielsson från Risken Finns ger extra plus. Jag har redan bokmärkat deras myspace för att inte missa några spelningar med dem i Lund/Malmö-regionen i fortsättningen. Och att de följdes upp av lika underbara Still Flyin’ gjorde ju lördagskvällen på Debaser till något långt utöver det vanliga. Still Flyin’ är ett sånt där härligt band som tar med några lokala kompisar här och där som mest dansar och hoppar och körar lite för att öka på partystämningen ännu mer. Och när de i extranumret bjöd upp Vit Päls plus några i publiken var det nästan 25 pers på scen, varav de flesta bara dansade och hade kul. Sista låten var allsång - Still Flyin' never gonna touch the ground och det var ungefär så det kändes. Det var längesen jag gick från en spelning lika svettig som denna kväll. Och det var verkligen inte bara kul, det var även riktigt bra. Så bra att jag köpte två skivor med mig hem.
Söndagen tog jag mest igen mig, förberedde en del inför resan och kollade på världens bästa tv-sport, d.v.s. skidskytte. I damloppet sköt tyskan Neuner bort en överlägsen seger genom att bomma alla skott i sista skyttet. I stället visade ryskan Iourieva, av allt att döma den snyggaste av skidskyttarna, vad det går ut på. Hon tappade säkert 15 sekunder per varv i skidåkningen, men tog igen det genom att dels inte missa ett enda skott på hela tävlingen och dels genom att dundra av sina skjutomgångar i en hastighet som i en gunfight från en gammal västernfilm. Hennes tider från hon släpper stavarna vid skjutvallen tills hon tar dem igen efter skyttet ligger genomgående på under 25 sekunder. De flesta andra ligger kring 35. Och i herrloppet var nio man tillsammans på sista kilometern för en grym spurtduell, trots att de legat hur utspritt som helst tidigare i loppet. Älskar verkligen att ligga i soffan och kolla skidskytte. Trots att jag knappt bryr mig hur det går så länge inte Norge vinner.
Still Flyin' med Vit Päls som förband. Debaser Malmö 24/1/09
Oooooh, så bra det var. Aldrig har väl Debasers vanligen beskedliga konsertpublik hoppat och dansat som de gjorde igår. Inte ens bord och stolar kan ha stått stilla till det party som först förbandet Vit Päls och sedan huvudbandet Still Flyin' bjöd upp till. När det gäller rena feelgood-spelningar jag varit på finns det få som matchar detta. T.o.m. förbandet fick göra extranummer. Och på Still Flyin's extranummer var förbandet med på scenen och dansade och festade. Då ska man veta att det var 9 resp. 13 personer i banden så ger det kanske en bild av hur det var. Två fantastiska spelningar samma kväll. Är fortfarande i lyckorus så här morgonen efter. Skriver nog lite mer sen. Mer partymusik till folket!
Vit Päls - Roger Moore (världens bästa låt):
Still Flyin' - Good Thing It's a Ghost Town Around Here:
Usch, vad jag är dålig på att blogga. Jag har "skrivit" åtminstone fyra texter i huvudet (varav några riktigt bra) senaste veckan men har drabbats av påtaglig skrivkramp. Kanske har det sin förklaring att jag inte gjort mycket som är värt att skriva om och de som är mer fakta- än upplevelsebaserade tar mer energi att få klara. Jag hade dessutom tänkt se Josh Rouse på Babel igår men struntade i det till slut. Men Debaser är planerat både fredag och lördag och i morgon är det dessutom artrally så det blir nog bättre.
Jag väntar f.ö. som ett litet barn på julafton efter line-upen till Coachella. Den brukar komma kring 20 januari, men nu pratas det om 26:e. Intresset från mina potentiella medresenärer verkar i alla fall fortsatt stort.
Några stora drakar i musikvärlden har börjat röra på sig. Bruce Springsteen kommer till Sverige igen - spelar två gånger på Stockholms stadion i juni. Dessutom i Herning i Danmark. Nya skivan kommer snart också - den släpps på tisdag. Jag har hört några låtar - speciellt Kingdom of Days lät väldigt bra.
U2 har också släppt en ny singel - Get on Your Boots. Den är genomusel. Jag är förvisso ingen påtaglig fan annars heller, men det här var riktig skit faktiskt. Jag tänker inte ens länka till den för att den är så kass. Hade det varit ett demoband som spelat in detta hade de nog kunnat glömma skivkontrakt för lång tid framöver.
Något som är ungefär motsatsen till usel är försmaken på amerikanska folksångerskan Marissa Nadlers kommande album. River of Dirt (lyssna här) är i lite poppigare anda än hennes tidigare grejer och alldeles ljuvlig. Albumet som släpps 3 mars blir ett givet köp. Jag är f.ö. lite hemligt kär i Marissa. Nedan är en äldre låt med henne - Silvia från fantastiska skivan Songs III: Bird on the Water. Varning för gåshud.
Och när vi ändå är inne på Silvia så är inte steget långt till att undra vad som rörde sig i skallen på han som testamenterade sin förmögenhet på 18 miljoner till prins Carl Philip. Han var nog verkligen den som behövde de pengarna mest i hela världen. Sån idioti borde vara förbjuden.
I lördags var det än en gång whiskyprovning i Lund. Bakgrunden till provningarna och hur de går till har jag skrivit om här.
Från denna provning (#17) kan nämnas följande:
- Vi testade för första gången en whisky på tetra – den indiska Bagpiper som dels finns i en 18 cl-version och dels i en större. Den lilla är ju perfekt att smyga med i lunchboxen eller smuggla med på sommarens festivaler utan att vakterna märker det. Det är bara ett problem – den smakar vidrigt. För andra gången i hela provningsserien så förärade jag en whisky med betyget 0/10. Snittet hos de tolv deltagarna (eller tio, vi räknar bort högsta och lägsta för att få bort extremerna) blev 0,8, vilket är näst sämst någonsin (av 131 sorter). Den enda som är sämre är f.ö. en annan indisk – Director’s Special från Goa.
- I stark konstrast till detta fick vi faktiskt en ny totaletta. Ardbeg Uigeadail (Cask Strength) charmade alla och tryckte till med hela 8,9 i snitt. Den fick faktiskt 10/10 av flera deltagare. Något överdrivet tycker jag - den hade gärna kunnat vara ännu lite rökigare och ha aningen fler nyanser. Men visst var den jättegod ändå, men jag nöjde mig med 8/10.
- Vi hade med ett nytt land i och med att den finländska (med skotsk ursprung) Kolme Leijonaa, som jag köpte hem från Helsingfors i november, testades. Ingen höjdare, tror den fick någonstans mellan 3 och 4 i snitt.
- Den superdyra (791 kr) Benriach Single Malt 20 yrs, något så ovanligt som en rökig (inte mycket) Speyside, var en liten besvikelse. Tror den hamnade kring 6 i snitt trots allt.
Och så var det fyra till av blandad kvalitet, bl.a. en bulgarisk och en amerikansk. Totalt sett var detta en fantastisk provning, med väldigt rolig blandning av sorter och flera som kommer att bli ihågkomna länge (av olika anledningar). Arrangemanget var som vanligt perfekt signerat That Handsome Devil.
Hur är det då med min vita månad? Jotack, bara bra. Den här provningen bestämdes innan jag bestämde om vit månad så det här undantaget (det enda) var beviljat långt i förväg. Jag drack bara ordinarie provmängd (3 cl/sort), annars brukar det bli lite annat också. Att tacka nej till en whiskyprovning är aldrig ett alternativ.
Bilder: Den indiska tetran (ovan) - Den finska, övriga sex sorter som testades samt en mysbild (nedan). Bilder av That Handsome Devil (åtminstone av hans kamera) - många tack för lån.
Lovvers & The Branded. Debaser Malmö (Freaks`n´Geeks) 14/1/09
Efter att ha varit tvungen att nobba 3-4 spelningar med The Branded tidigare så såg jag dem för första gången i onsdags. Min till och från-lagkompis i quizzen på Pickwick, Johnny Boy a.k.a. Bobby Garland, spelar bas där och har tjatat länge men jag har alltid lyckats vara dubbelbokad. Deras skitiga garagerock är direkt plockad från sena 60-talet. Mycket energi och attityd. Och väldigt bra. En låt vid namn Black Gold tycker jag stack ut lite extra. De spelar för övrigt på Debaser igen nästa fredag, som förband till Mattias Hellberg. Rekommenderas.
Kvällens huvudband var dyslektikerna i Lovvers (eller hur förklarar man annars stavningen?). Även dessa höll sig kvar i garagevärlden men i en mindre bluesig och mer punkig variant. Volymen var hög, sången var låg och svår att urskilja och ljudbilden karakteriserades av ett slags organiserat oväsen. Och det gillar ju jag. Stooges känns som en självskriven referens, även om det finns mer sentida element inblandat också. Den okonventionella sångaren var underhållande. Han ägnade mer tid åt att ligga på scengolvet, stå dubbelvikt i oerhört krumma ställningar och med ryggen mot publiken än den mer vedertagna stilen att stå längst fram - det var inte utan att jag misstänkte damp. Lovvers spelade inte mer än en halvtimme, men med den höga volymen och den begränsade variationen kändes det trots allt lagom. Men visst var det bra. Nedan demonstrerar sångaren några av sina sångställningar (bilderna är lite mörka - klicka på dem så blir de större och roligare att titta på):
På det personliga planet har månaden hittills varit väldigt lugn. Inga konserter så långt (men kanske ikväll) och jag har dessutom vit månad. Och precis som förra gången (mars-08) så nöjer jag mig inte med nej till alkohol utan det är även kaffe, mörkt te, godis, glass, snabbmat, läsk (bara ok i alkoholfria drinkar om jag går ut) m.m. som står på svarta listan. Det går bra, dessutom springer jag varannan eller åtminstone var tredje dag. Kilona försvinner fort, kommer säkert klara att gå ner fem under januari, vilket nog är ungefär lika med överflödet.
Annars är det mest att blicka framåt. Om två veckor åker jag till Uganda och det blir också en femdagarssväng inom Rwanda. Resan varar totalt i 25 dagar. Jag har fixat vaccinationer och malariaprofylax så nu tror jag allt är förberett. Om jag ska se något negativt i det, vilket jag egentligen inte ska, så är det att det har hopats påtagligt många bra konserter i Malmö under den tid jag är borta. Hade jag varit hemma hade jag åtminstone sett Mark E Smith, Islands, Club Killers, Gaslight Anthem, Ossler och Amazing Baby. Och En afton med Springsteen såklart. Och det är ytterligare några intressanta spelningar. Men jag ska försöka hitta lite bra centralafrikansk musik i stället. Inget svänger som afro.
Innan dess är det några fina grejer. Allra roligast verkar Still Flyin’ vara. De spelar på Debaser nästa lördag och av de videor som ligger på deras myspace att döma så verkar det vara världens partyband. Inte världens bästa band kanske men ett av de roligaste. Känns som något man absolut inte bör missa. Smakprov:
Jag hade just skapat en andra blogg, men så ångrade jag mig och bestämde mig för att radera den nya bloggen igen. Då råkade jag klicka fel och jag raderade bloggen med 145 inlägg och har kvar den nya med 0 inlägg. Visst fick jag varning, men eftersom jag var övertygad om att jag raderade en tom blogg så struntade jag i varningen.
Ja, det är inte jag som raderat en hel blogg utan min bloggkompis Drake, som jag lärt känna via ett musikforum och bytt till mig en massa bra skivor av. Det var en lysande blogg som skrev om sånt som inte finns samlat någon annanstans (vad jag vet) - roliga, udda gamla historier om diverse artister ("sanningar och skrönor") och härliga tips om bortglömda hjältar skrivna på ett väldigt personligt sätt - jag har f.ö. aldrig träffat någon med sån koll på svensk 70- & 80-talsmusik som Drake.
Se citatet ovan som något att tänka på om ni själv har planer på att skapa ny blogg!
Idag är det exakt ett år sedan jag såg Immaculate Machine live på Apolo i Barcelona. Och glädjande nog har jag också fått reda på att de släpper ett nytt album under våren – High on Jackson Hill släpps 21 april. Den är f.ö. inte inspelad i en konventionell studio utan i ett helt vanligt bostadshus, vilket ser ganska roligt ut.
Immaculate Machine är fortfarande relativt okända, åtminstone för den breda massan. För två år sedan (12 januari, d.v.s. bara en dag fel) skrev jag en text om bandet som jag nu har reviderat lite och publicerar igen för att göra mer reklam för denna underbara trio.
I maj 2006 såg jag New Pornographers på KB i Malmö. Det var en lysande spelning och jag började gräva lite i vad medlemmarna sysslade med vid sidan om. Neko Case, som hade fullt upp med sitt soloprojekt då, var under konserten ersatt av Kathryn Calder, släkting till sångaren A.C. Newman. Kathryn var briljant och det var svårt att begripa att hon inte var ordinarie medlem i bandet (det är hon nu). Det visade sig att hon annars spelar i Vancouver-bandet Immaculate Machine. Två låtar fanns att ladda ner från deras hemsida. Det var två helt perfekta poplåtar och en vecka senare hade jag deras album Ones and Zeros i skivspelaren hemma. Den har ingen svensk distribution så jag fick skicka efter den från Kanada. Men det var det värt.
Jag köpte deras övriga skivor också - fram till då en EP och ett annat album och blev helt såld. Varenda låt kändes som en hit. Det var lättlyssnat men inte banalt, melodiskt men inte inställsamt och vackert men ofta ändå primitivt. Det som skiljer Immaculate Machine från andra band med bra låtar är att alla tre medlemmarna sjunger, ofta i samma låt. Det gör att när en låt börjar gå i stå efter ett tag så byter de sångare och låten får nytt liv. De båda manliga sångarna har sinsemellan ganska olika röster och i kontrast till dem står Kathryns ljuva stämma. Notabelt är också att de inte har någon basist. Bandmedlemmarna är Brooke Gallupe (gitarr, sång), Kathryn Calder (keyboards, sång) och Luke Kozlowski (trummor, sång). Kathryn spelar basslingorna på keyboarden med vänsterhanden.
Deras första skivsläpp var EP:n The View (2003) och denna följdes upp med albumen Transporter (2004) och Ones and Zeros (2005). Därefter kom en EP med några av spåren från Ones and Zeros översatta till franska - Les Uns Mais Pas Les Autres (2006) och så tredje fullängdaren Fables (2007). I början gillade jag Ones and Zeros allra bäst, men numera tycker jag att Transporter är den bästa - faktiskt en av de bästa skivor som släppts under 2000-talet. De tre avslutande spåren på den är oerhörda om man lyssnar koncentrerat och i följd. Fables är något svagare, framför allt saknade jag att sångarbytena som firade stora triumfer på det tidigare skivorna.
Några låtar som varje popälskare måste höra:
Secret Affliction från The View
Skyscrapers, Who Is We Are, Secret och Tell It To The Ones Who Care från Transporter
So Cynical, No Way Out, Army och Two Places från Ones and Zeros
Jarhand, C’mon Sea Legs och Pocket från Fables
Men skivorna är genomgående kvalitet så andra som lyssnar på dem har förmodligen helt andra favoriter.
Jag träffade bandet i Barcelona (oerhört trevliga alla tre) och de är väldigt sugna på att spela i Skandinavien. Får hoppas att någon framsynt arrangör bokar dem när de ger sig ut på turné efter att den nya skivan släpps. I så fall ska jag tvinga dem att spela Skyscrapers (som jag bad om i Barcelona men de hade inte repat den och sa i stället ”next time, we promise”). Bild: Live i Barcelona 2008 - foto: Kristian Nilsson. Nedan videon till So Cynical:
Skriver även på www.rockfoto.nu. Gillar musik i massa olika genrer, kan inte få nog av konserter, skådar fåglar, trollsländor och växter samt är politiskt intresserad. Kallar mig själv arg rödgrön, men är inte bunden till några åsiktsmallar. Har aldrig ätit på McDonalds men har många andra lik i lasten. Kan erkänna att jag har fel.
