torsdag 24 juli 2008

Halmstad

Jag har knappt någon sommarsemester utan har i stället blivit skickad på jobb i Halmstad. Fem veckor är jag här, dock inte på helgerna. Först var det veckan för två veckor sedan och pågående är den första av fyra i rad. Det är ju numera väldigt inne att gilla Malmö på sommaren, men jag ser inte alls vistelsen i Halmstad som ett straff. Tvärtom, det är riktigt schysst att vara West Coast ett tag. Jag utnyttjade inte ens min avtalade milersatta hemresa mitt i veckan för att jag har det så bra här.

Bra saker med Halmstad:

- Sommaren. Verkligen en sommarstad med mycket folk i farten, uteserveringar etc.
- Restaurangutbudet är verkligen bra i förhållande till stadens storlek.
- Löparslingorna på Galgberget (10 gånger trevligare än Pildammsparken) som börjar 200 meter från där jag bor . Har gjort tre fina rundor på fyra dagar!
- Da Beach
- Bengt Johansson

Dåliga saker med Halmstad:

- Musikscenen - inte en vettig konsert i sikte. Vinterdäck är den enda som det skyltas om och då är jag inte ens här (första kvällen på Way Out West).
- Lite brat-varning, om än inte alls av Båstadkaliber. Det är nog värre i Tylösand, men jag har inte varit där än. Tveksamt om jag åker dit.
- Per Gessle

I helgen är jag i alla fall i Malmö. Där är det den urtrevliga Möllevångsfestivalen, med massa gratismusik, bl.a. genomcoola Disco Error. Sånt saknar jag som sagt i Halmstad.

måndag 21 juli 2008

Ola - The Stockholm Sessions

Det är synd att jag aldrig hade ambitionen eller förmågan att själv bli musiker. Då hade jag nämligen kanske kunnat ge ut en skiva med ovanstående titel. Jag har alltid gillat skivtitlar av det slaget, skulle även kunna tänka mig Ola - The Lost Years med material som jag skrev under t.ex. en längre depression. Men eftersom jag aldrig skrivit en enda låt så är det bara drömmar. Hur som helst var jag den gångna veckan några dagar i Stockholm med omnejd och därför den något pretentiösa rubriken.

Onsdag - lyckades slingra mig så jag kunde lämna Malmö strax efter kl 13. Eftersom Mary J Blige spelade på Jazzfestivalen 22.20 var det inte jättebråttom, men jag ville gärna hänga på festivalområdet ett tag först så jag körde i ett sträck, med endast ett kort bensinstopp vid Nyköping. Drygt fem och en halv timme efter avfärd var jag parkerad på Östermalm och mötte strax därefter Comrade Karin på trappan till Kungliga Dramatiska Teatern, i folkmun vanligen bara Dramaten.

Bobo Stenson Trio spelade sina sista toner när vi kom in på festivalområdet på Skeppsholmen. Hann inte få någon uppfattning om det var bra. I stället till Langosvagnen för kvällsmat. Langos är verkligen festivalmatens festivalmat - finns det överhuvudtaget permanent någonstans? Jag vet inget ställe i alla fall, så därför får jag ta chansen på festivaler i stället. Langosvagnen på jazzfestivalen är f.ö. där Carolina 2006 försökte tigga en gratis langos för att hon kände en som kände en som jobbade där. Det gick inte, men det var inte så långt från att det lyckades.

Langos är mastigt men gott. Mastigt och bra var också Tower of Power, ett funkband som hållit på i 40 år. De spelade före Mary. Riktigt bra med fem blåsare och en bra sångare i frontlinjen. Musik som jag brukar kalla "Mighty Groove". Eftersom jag var dåligt inlyssnad tyckte jag det blev lite enahanda mot slutet, men skickligheten kan man inte snacka bort. Och de riktiga fansen verkade mycket nöjda. Riktig partymusik.


Och så Mary då. Ja, hon var egentligen fantastisk. Som sångerska och scenartist var hon nästan lika bra som på spelningen i Globen 2002, en spelning som jag ofta nämner som den bästa jag varit på. Hennes utstrålning och röst är i en klass för sig inom modern soul. Men denna spelning gav mig inte samma enorma känsla som då. Främst var det att spelningen slutade lite abrupt när jag kände att det var dags att sätta in en slutspurt. Likaså tyckte jag att hon kunde kört några lugnare låtar från de tidiga skivorna i stället för några trots allt ganska anonyma r`n´b-låtar från de senare skivorna. Med risk för att bli tjatig finns det inget jag sett någonsin som knäcker Marys final från 2002 med Not Gon' Cry, No More Drama, Everything och extranumret Family Affair. Och någonstans drömde jag naivt om en repris. Men i år saknades två av de låtarna helt och höjdpunkterna låg spridda i setet. Inget fel i det egentligen, men det kändes lite tomt när det var slut. En fantastisk sångerska och scenartist är hon likväl och versionen av No More Drama var nästan värd entrén i sig. Hade jag inte haft mitt Globenminne i bagaget hade jag nog varit översvallad, nu gjorde mina enorma förväntningar att jag gick där ifrån med lite blandade känslor. Karin, som ej sett Mary live tidigare, var däremot lyrisk och det är kanske så det ska ses.

Torsdagen var en ren slappedag. Träffade Sofia och nyfödda Love, fem veckor ung men redan med en stark vilja. Åkte sen till Karin och åt god middag, drack vin och gosade med Kato, hennes hund. Bra dag - semester, återhämtning!


Fredag var allt annat än återhämtning. Jag gjorde en heldagsutflykt med botaniska förtecken i Norrtälje kommun. Lyckades inte hitta lokalen för myskmåra som jag hade i åtanke, men gjorde några trevliga besök i bl.a. Kapellskär och runt sjön Erken, där jag bodde två veckor under en floristikkurs i slutet av 90-talet. Härlig nostalgi. Men bäst av allt var att jag på eftermiddagen, helt utan tidigare vetskap om platsen, plötsligt körde in i en by som heter......OLA!!! Den ligger f.ö. ca 2 mil norr om Knutby, så man kanske kan säga att Ola är granne med Kristi Brud. Nästan kändispoäng till mig.

Kväll blev det också och mer jazzfestival. Men knappast mer jazz. Jazzfestivalen innehåller ganska mycket musik som inte är jazz, men man brukar skylla på att det är artister och musikstilar som tagit intryck av jazzen. Nåväl, första artist jag såg var Nils Petter Molvaer från Norge. Trummor, trumpet, en DJ och en på elektronik. Vackert, ödsligt, experimentiellt, kanske på gränsen till jazz med god vilja. Men själv tänkte jag på någon slags rymdmusik. Få, väldigt långa låtar och till slut blev variationen lidande och det kändes ganska lagom när de lämnade scenen.


Och sen stod hon där på scenen - Patti Smith. Kanske den av alla artister jag aldrig sett live tidigare som jag allra helst ville se. Hon är 62 år gammal. Åldern syns i hennes ansikte, men i övrigt finns inga skavanker. Attityden var obeveklig, hon rörde sig som en 30-åring och rösten var lika övertygande som på de gamla skivorna - rå, vacker och stark på samma gång.

Fin inledning med Kimberly och Dancing Barefoot, därefter en lite för lång fri tolkning av Hendrix' Are You Experienced?, där Patti även spelade klarinett. Men det mesta av den en och en halv timme långa spelningen var fantastisk. En överlag mycket bra låtlista (dock utan Free Money, tyvärr) med höga toppar i bl.a. Pissin' in A River, Because The Night, My Blakean Year och ordinarie sets avslutande Rock`n´Roll Nigger. Och med fantastiska inslag av agitatorisk Spoken Word i flera av låtarna blev det en mäktig föreställning.

När det gäller Because The Night så är det, för de som inte bekantat sig med Patti Smiths katalog, samma låt som Springsteen brukar spela. De skrev den tillsammans 1978, då de spelade in i studior intill varandra, men deras texter skiljer sig åt lite. Låten gavs ut och blev en stor hit med Patti 1978, och även Bruce spelade den live redan då och har spelat den regelbundet sen dess. Alla som hört den live förstår varför. Den är oerhörd, oavsett vem av dem som spelar den. Nu fick jag höra bådas versioner på mindre än en månad.

Jag lämnade Skeppsholmen alldeles lycklig, sen om det delvis kanske var för att jag äntligen sett en av mina största musikaliska hjältinnor live och konstaterat att hon fortfarande känns väsentlig, och inte bara för den faktiska kvalitén, spelar mindre roll.


Stockholm lämnades på lördagen. Vid Linköping gjorde jag en omväg till södra Östergötland och ägnade några timmar åt att leta sländor på en myr, där den sällsynta dvärgflicksländan finns. Arten har t.o.m. ansetts utgången ur landet, men återfanns för några år sedan. Nu har även jag sett den. Bilderna blev dock inte mycket att ha, varför ni får nöja er med en handhållen myrflickslända i stället. Klicka upp bilden så blir den roligare att titta på.

Det var inte särskilt långt att gå från parkeringen till myren. För att komma dit var jag dock tvungen att tvära över ett ganska igenväxt hygge. Jag nonchalerade problematiken att navigera i denna terräng och på vägen tillbaka hamnade jag för långt västerut och efter en stund insåg jag att jag inte längre riktigt visste var jag befann mig. Eftersom jag är lite småknas/helknas (välj själv) så tycker jag det är en rätt skön känsla att gå vilse. Jag menar, vad skulle kunna hända? Bli attackerad av en rabiessmittad älg? Nej, åtminstone i en så oförarglig del av världen som Östergötland ger det bara ännu en insikt om hur mycket fin natur vi har i Sverige. Efter en stund, kanske en halvtimme, fick jag dessutom syn på en gård mellan träden och kunde åter orientera mig.

torsdag 17 juli 2008

Mary J - en snabbrapport

Mary J Blige - Skeppsholmen, Stockholm 16/7-08

Konserten var genomgående väldigt bra, framför allt för att Mary sjunger som få eller ingen annan inom den moderna soulen. Och så är det kusligt självutlämnande, hon går in i sina låtar att det ibland verkar som hon ska börja gråta. Allra störst blir det i No More Drama - den var helt enorm.

När jag trodde att konserten skulle gå in i en hitspäckad slutspurt var det plötsligt slut. Jag kommer aldrig glömma den enorma finishen i Globen 2002 (Not Gon Cry, No More Drama, Everything & Family Affair) och stod och hoppades på något liknande nu. Men det kom inte, i stället "Thank you, Stockholm" alldeles för tidigt (75 minuter varade det) och även om Mary sjöng som en gudinna och sålde sig dyrt så kändes det lite tomt efteråt. Även om det vi väl fick i många stycken var snudd på fantastiskt.

Innan Mary spelade Tower of Power - ett genomskickligt funkband som hållit på sen slutet av 60-talet. Med en tajt blåssektion på fem personer och en bra sångare var det bra tryck, även om jag tyckte det blev lite ensidigt efter ett tag.

I morgon: Patti Smith.

tisdag 15 juli 2008

De kommande dagarna

Här kommer ännu ett ganska innehållslöst inlägg, mest för att inget särskilt intressant hänt och min kreativitet ännu står på noll. Men, jag har i alla fall flyttat undan några logistiska hinder och sett till att jag nu kan få en riktigt fin långhelg:


MARY J BLIGE - STOCKHOLM JAZZ 16/7! Inte nog med att det blir femte året i rad jag ser delar av jazzfesten - det är också äntligen dags att se Mary J igen. Jag har flera gånger utnämnt Mary J Blige's spelning på Globen 2002 till den allra bästa konsert jag sett (My Bloody Valentine på Roskilde var för annorlunda för att direkt jämföras). Under avslutningen med No More Drama & Everything & extranumret Family Affair pissade mina tårar ut - för att det var snudd på för bra för vad en normal människa klarar av. I morgon hoppas jag och min amiga Karin, som följer med, på en repris!

TORSDAG! Ska träffa Sofia och nyfödda Love! Kanske Carolina också. Och umgås med Karin & Kato! Det blir fint!

FREDAG! Botanisk exkursion i Uppland på dagen. På kvällen:


PATTI SMITH - STOCKHOLM JAZZ 18/7! Tänk om hon spelar Free Money. Då dör jag! På ett bra sätt så ingen behöver var ledsen. Men även om hon inte spelar den är det en dröm. Patti Smith - a legend if there ever was one! (Ovanstående klipp visar rockmusik i sin yttersta fulländning - missa det inte under några omständigheter).

På lördag åker jag hem, via en liten detour söder om Linköping för att i bästa fall se en ytterst sällsynt slända - dvärgflickslända. Förhoppningsvis i sällskap av minnen från två konserter som kan bli hur bra som helst!

måndag 14 juli 2008

I väntan på bättre tider

Lite kreativ svacka den senaste veckan, borde ha varit lite mer om Roskilde och annat. Men det kommer kanske. Här är i alla fall min favoritlåt just nu. Smygfilmade en liveversion på Roskilde, men den har jag inte laddat upp än.

Fantastisk låt, härlig video - Kids med MGMT!

onsdag 9 juli 2008

Sydsvenskan och Roskilderecensioner

Det finns ett par historiska exempel på recensioner som skrivits om t.ex. böcker och annat där det senare avslöjats att recensenten inte ens har läst boken, sett filmen eller vad det nu handlar om. The Ice Rage avslöjar nu en liknande historia.

Sydsvenskan var precis som The Ice Rage på plats på gångna veckans festival i Roskilde. Som jag redan skrivit om var konserten med My Bloody Valentine festivalens enskilda höjdpunkt för mig. Eftersom jag inte kunde släppa denna upplevelse ville jag gärna läsa vad andra tycker. Danska musiksajterna Gaffa och Soundvenue samt festivalens egna tidning gav alla högsta betyg (6/6) och övrig dansk media samt svenska Aftonbladet tyckte också det var riktigt bra. Ett undantag har jag hittat - Sydsvenskan! Här är deras recension:

http://sydsvenskan.se/nojen/article343855.ece

Recensionen är påtagligt innehållslös. Recensenten, f.ö. en som jag brukar läsa och uppskatta, hade alltså sett MBV på Mejeriet 1992 (jag avundsjuk???) och tyckte att bandet idag "känns förlegat och andefattigt". I övrigt får vi inte veta egentligen något om konserten på Roskilde. Men det är ok med olika åsikter tänkte jag först och läste vidare om andra konserter, bl.a. den om Neil Young:

http://sydsvenskan.se/nojen/article343847.ece

Samma recensent, men nu var det inte förlegat. Och nej, det tycker inte jag heller. Det jag såg av Neil (sista 1,5 timmarna av en 2,5 timmar lång konsert) var mycket bra.

Men.....var det inte så att MBV och Neil Young spelade ungefär samtidigt? Jovisst, MBV började kl 21 och Neil Young kl 21.30. Efter att ha kollat upp setlisten från Neil Young-konserten vet jag att han började på mer eller mindre utsatt tid och att första låten var Love and Only Love. Att Sydsvenskans recensent redan då var på plats visas av texten Den tio minuter långa ”Love and Only Love” är tillsammans med de nästföljande sex låtarna som ett förspel till en hjärtattack.

Det tar ca 5 minuter att gå från Arena, där MBV spelade till Orange där Neil Young spelade. Således lämnade Sydsvenskans recensent Arena senast 21.25 och såg därför maximalt 25 av konsertens 90 minuter. Eftersom konsertens avslutning var det som skapade den riktiga magin är det som att säga att en fotbollsmatch som slutar 3-3 är skittråkig trots att man bara såg de första 25 minutrarna när det fortfarande stod 0-0. Och dessutom vägrar att gå med på att matchen till slut kan ha varit bra.

Nu kan man ju då fråga sig varför Sydsvenskan valde att recensera en liten del av en konsert. Alternativen:

1) Recensenten ville såga comebacker som företeelse
x) Recensenten ville skryta om att han sett MBV när de var unga och betydde något
2) Båda av ovanstående

Svaret spelar ingen roll, jag tycker själv det är kul att droppa konsertminnen och att såga företeelser. Vad fulare är, att för att det skulle se snyggare ut hade Sydsvenskan i sin recension bytt ut starttiden för Neil Youngs konsert till kl 22, rimligen för att det skulle se ut som det skulle kunna ha hunnits med att se båda. Men det gjorde det inte. MBV hade precis kommit igång när Neil Young gick på scen, vilket både enligt programmet och i verkligheten var 21.3o.

Att Sydsvenskans recension av MBV inte innehöll något om själva spelningen (utan bara några otydliga, svepande omdömen som "förlegat och andefattigt") har alltså sin förklaring. Fint försök, trots allt.

måndag 7 juli 2008

My Bloody Valentine, Roskilde 5/7

My Bloody Valentine. Roskildefestivalen 5/7-08
Ibland funderar jag över vilket som är den bästa konsert jag sett. Det brukar finnas många kandidater. Gemensamt är att de flesta är relativt lättillgängliga, består av massa fantastiska låtar och hela publiken är lycklig under konsertens gång. Efteråt står man kvar och skriker efter fler extranummer.

Det är som att genomleva en fantastisk semester och så tar den helt enkelt slut. Ibland kommer minnena fram genom foton eller anekdoter, alltid skiner solen och blommorna blommar.

Men så finns det en annan form av känslor. I juni 2004 sprang jag, egentligen något för otränad, Stockholm marathon, den hittills enda gången jag utan fordon avverkat en sådan ansenlig distans (42 195 meter). Mina ben värkte redan med 15 km kvar och det blev inte bättre. Flera gånger bestämde jag mig för att gå men något i mig tvingade mig att först nå nästa kilometermärke. Och sen nästa, o.s.v. Mina ben höll på att sprängas när jag till slut nådde Stockholms stadion. Med några minuters marginal klarade jag mitt mål på 4 timmar. I samma stund som jag passerade mållinjen brast det och jag började storgråta. Det var en enorm lättnad efter månaders hård träning och efter att ha plågat två nästan döda ben ända in i kaklet. Att springa ett marathon var en hård, jobbig och skrämmande uppgift men att ta sig i mål var värt varenda svettdroppe. Och att det tog 4 dagar innan jag kunde gå normalt igen.

Detta för oss till Roskildefestivalen och My Bloody Valentine. Det legendariska gitarrmangelbandet, för många sinnebilden av genren shoegaze (döpt efter att utövarna vanligen har långa luggar som skymmer ansiktet och står och manglar sina gitarrer med blicken fäst på de egna skorna) har efter ca 15 års frånvaro gjort comeback med ett antal livekonserter.

Mina förväntningar var höga. Deras sista skiva Loveless är jag väldigt förtjust i och även föregångaren är riktigt bra. My Bloody Valentine har gjort till en grej att spela på mycket hög volym och hade sökt tillstånd att överskrida Roskildefestivalens vanliga decibelgräns. Öronproppar var en vanlig syn i publiken.

Första timmen var väldigt bra, helt igenom alldeles lysande, men ungefär som jag förväntat mig. Gitarristerna Kevin Shields och Bilinda Butcher sjöng som väntat och som avsett på en låg och knappt hörbar volym. My Bloody Valentine handlar framför allt om gitarr och oväsen, men på ett ytterst sofistikerat och melodiöst sätt.

I sista låten, You Made Me Realise, hamnar bandet efter några minuter i ett monotont oväsen. Men det är ändå helt överväldigande och med de båda gitarristerna helt orörliga sånär som på gitarrarmarna och med helt fixerade blickar skapas en fantastisk, hypnotisk atmosfär som är omöjlig att beskriva. Volymen är oerhört hög och jag tittar över axeln och ser t.ex. fyra tjejer i 20-årsåldern som trots öronproppar håller händerna hårt tryckta över öronen. Men trots att de nästan ser ut att lida verkar inget kunna få dem att lämna arenan. Den våldsamma kraften håller publiken helt hypnotiserad. Klockan går och står stilla på samma gång. Efter 20 minuters gitarrmangel är bandets tid ute, de gör en enkel och effektiv avslutning, sätter ifrån sig gitarrerna och lämnar scenen utan ett ord, utan en blick och självklart blir det inga extranummer. Det är bilden av total integritet. Människor i publiken kramar om varandra, gör ”high fives” och även tjejerna med händerna för öronen ser lättade och överlyckliga ut.

Som sagt, det går inte jämföra olika känslor. En feelgood-konsert kan aldrig ställas mot den hårda och totalt kompromisslösa handling som My Bloody Valentine utsatte sin publik för i Roskilde, på liknande sätt som en härlig solsemester inte kan sättas mot att efter 42 plågsamma kilometer till slut nå sitt mål.

På samma gång var detta den mest skrämmande som den mest fantastiska konsert jag upplevt. My Bloody Valentine på Roskildefestivalen 5/7-08 är för all framtid en klassiker! 10/10 - utan minsta tvekan!

lördag 5 juli 2008

Roskildeblogg

Under dagarna pa Roskildefestivalen bloggar jag pa Festivalphoto.net i stallet, eftersom jag fatt en media/foto/backstage-ackreditering. Sitter darfor och chillar pa det mysiga backstageomradet just nu, i vantan pa lordagens spelningar. Mer om bade Roskilde och annat pa The Ice Rage i borjan pa kommande vecka!

onsdag 2 juli 2008

Den stora musikhelgen

Den kommande helgen skulle jag gärna vilja vara på flera ställen samtidigt.

- Springsteen gör två konserter på Ullevi.
- Leonard Cohen spelar på Sofiero.
- Arvikafestivalen med fint program.
- Köpenhamns jazzfestival med bl.a. den fantastiska Jimmy Scott, han som fick en sjukdom på stämbanden när han var ung och aldrig kom i målbrottet. Och därför har en helt unik röst.

Men jag åker till Roskildefestivalen i stället. Fyra dagars musik, sannolikt ett antal öl och som det verkar också fint väder. Om jag får möjlighet kanske det blir någon uppdatering därifrån.

tisdag 1 juli 2008

Bruce Springsteen - Köpenhamn 29/6

Bruce Springsteen - Parken, Köpenhamn 29/6

På söndagskvällen var jag i Parken (d.v.s. fotbollsstadion) i Köpenhamn och tittade på Bruce Springsteen och hans E Street Band. I min förra blogg recenserade jag en liknande konsert i december 2007.

Konserten var som helhet väldigt bra. Det finns två möjliga invändningar. Den ena är subjektiv, nämligen huruvida publiken var bra eller inte. För att vara en Springsteenkonsert var den ovanligt försynt, och på läktarna förblev folk sittande nästan hela konserten (jag stod däremot ca 5 meter från scenen). Men det kan jag klara, jag har sett massor med obskyra indieband spela inför 30 personer och försöker fokusera på hur det låter från scenen. Den andra invändningen är däremot mer konkret, nämligen att ljudet inte alls var bra i början av konserten. Under de första 5-6 låtarna lät sång och piano alldeles för lite och det var svårt att höra vad Bruce sa mellan låtarna och i vissa fall även svårt att följa texterna i låtarna. Bas och trummor konkurrerade ut nyanserna. Detta rättades dock till efter en dryg halvtimme.

Låtlistan var varierad och i huvudsak bra. Här följer den med några subjektiva kommentarer:

Two Hearts – funkar bra som öppningslåt med Steve och Bruce vid samma mikrofon och breda leenden. Intensiteten lyckades bara till viss del väga upp det dåliga ljudet (3/5).

Radio Nowhere – fortfarande dåligt ljud, klaviaturerna hördes knappt alls och sången drunknade nästan bland bas och trummor (2/5).

Out in the Street – havererade av samma anledning som föregående, dock något bättre som låt betraktad (3/5).

The Promised Land – Ljudet aningen bättre, lät annars som den brukar (3/5).

Spirit in the Night – Fenomenal version med Bruce ute vid publiken där han låg med benen i gränsle över någon och snodde öl från någon annan. Musikaliskt lät det 70-tal och kvällens första riktiga höjdpunkt. Så bra att jag glömde bort ljudet för en stund (5/5).

På denna turné har Bruce börjat samla in låtönskningar från publiken genom att plocka åt sig skyltar som publiken håller upp och därefter visa dem för bandet. Åtminstone de första tre av nedanstående var publikönskemål, liksom några låtar senare under konserten. Skyltar med önskningar som skulle kunna ha kommit från mig själv dissades dock med motiveringar som att "den måste vi repetera" (Roulette) och "den är för svår" (Frankie).

Blinded by the Light – kul att han spelade den, för det är en ovanlig live-låt, men riktigt bra var det likväl inte. Även här låg klaviaturerna för lågt – Roy såg ut att banka på pianot men det hördes knappt (3/5).

Something in the Night – ljudteknikern verkade ha hittat rätt knapp och härifrån var ljudet helt ok. Makalös låt i en magnifik version, stor höjdpunkt (5/5).

Trapped – väldigt dramatisk, lät fantastiskt. Magiska trummor när bandet går in i refrängen (5/5).

Gypsy Biker – underskattad låt från Magic. Gillar live-versionen, speciellt det akustiska gitarrintrot och att Steve får gnida två solon (4/5).

Working on the Highway – vidrig låt som dessutom låg helt fel i en passage av mörka låtar. Har aldrig gillat denna, kan dessutom inte tänka mig att det är så uppåt att vara vägarbetare att det motsvarar hur denna låter. Borde (tillsammans med Darlington County) pensioneras för alltid (1/5).

Hungry Heart – kvällens första riktiga publikflirt. Skitsnygg akustisk förstavers och sen lyfte det fint. Tyvärr sjöng publiken allsång med fel text, vilket förstörde lite av känslan. Bra ändå! (4/5).

Because The Night – Helt otrolig. Låten i sig är ju fantastisk från början, men jäklar vilken version. Nils Lofgrens gitarrsolo var konsertens enskilda höjdpunkt och ett av de svettigaste jag hört någonsin. Häftigt också att storbildskameran zoomade in hans gitarr när han spelade det. Och så övergången från solot till sista refräng när trummor och piano kommer mer och mer – rockmusik blir inte större än så (5/5 – skulle nästan vilja sätta en omöjlig 6:a).

She’s The One – Bra låt som saknade lite av sin vanliga energi. Skulle gärna ha en lite längre version med fler soloprestationer (3/5).

Livin’ in the Future – Har växt lite sen spelningen i december, men är som låt inte i klass med det övriga materialet. Skrevs säkert med tanke på att bli en publikfriare, men det funkar inte riktigt så (3/5).

Mary’s Place – Publiken tycker det är roligt att Bruce verkar ha roligt, men en bra låt har den aldrig varit och kommer inte heller att bli (2/5).

I’m on Fire – Vacker och bra, men förstördes av allsång i refrängen. Den här ska man njuta av i andakt, inte av att ha tondöva danskar som skriker en i örat. Bra prestation från scenen, men upplevelsen var lite irriterande (3/5).

Downbound Train – underskattad pärla som alltid låter bra, väldigt mycket så denna kväll. Kändes helt rätt på sin plats och tog konserten tillbaka till höga höjder efter en liten svacka (5/5).

For You – Bruce på piano och de andra tog paus. Lät väldigt bra, men det är svårt att riktigt nå fram med sololåtar på en stor stadion. Låtens grundkvalitet går dock aldrig att snacka bort (4/5).

The Rising – Borde ligga tidigare i konserten. Låter ok men känns ganska mycket som en parentes (3/5).

Last to Die – Väldigt bra live-låt med mycket kraft och intensitet. Bruce brinner när han sjunger denna, älskar det. (5/5).

Long Walk Home – Bästa låten från Magic, känns som en låt som kommer att hålla i framtiden. Riktigt fin version, inte minst genom Steves sång på slutet. Lite gåshudsvarning (5/5).

Badlands – Såklart en ruggig avslutningslåt, men något saknades, vet inte om det hade med publiken att göra, för att det skulle kännas som det kan göra. Märkligt (4/5).

(extranummer)

Jungleland – Helt fenomenal. Clarence må ha problem att gå, men blåsa saxofon kan han fortfarande. Måsterverk, kort och gott (5/5).

Seven Nights to Rock – Kul låtval, en gammal 50-talslåt (av Moon Mullican) i stadionversion. Banal, men skapar partystämning (4/5).

Born To Run – Låter som den brukar och alltid måste göra. Fantastisk (5/5).

Ramrod – Mer partyhöjande rock`n´roll som funkar live. Som låt betraktad är den dock en parentes (4/5).

Bobby Jean – en av låtarna från Born in the USA som inte känns påtagligt daterad. Magisk version denna kväll, kändes nästan lite rörande (5/5).

Dancing in the Dark – rockarrangemanget funkar bra, fyller ut extranumret förtjänstfullt (4/5).

American Land – Idealisk avslutningslåt, kändes möjligen lite mer förhastad än i vintras, men likväl oemotståndlig (5/5).

Trots att snittåldern i bandet ligger kring 60 år finns det fortfarande mycket vitalitet kvar och det låter lika bra som någonsin. I de äldre låtarna är det omöjligt att spåra någon form av förgubbning, detta är ytterst vital rockmusik från ett band som brinner för det de gör.

Frågan är dock om det är sista gången vi ser dem. Clarence har ont i hela kroppen och kan knappt gå och organisten Danny Federici dog ju som bekant i våras (och är nu ersatt av Charles Giordano). När inte Clarence orkar längre är det frågan om man längre kan kalla det för E Street Band och jag tror inte Bruce är intresserad av att köra nostalgiturnéer med flera medlemmar ersatta av yngre förmågor. Då lär han satsa på andra projekt i stället.

Om det är sista gången E Street Band turnerar så slutar de med flaggan i topp. Konserten klockade in på exakt tre timmar och även om några låtar inte faller mig personligen i smaken så var bandets inställning helt oklanderlig. Och, än en gång, versionen av Because The Night med Lofgrens solo….. den lägger jag i min lilla mentala ask av oförglömliga konsertminnen.