tisdag 15 juli 2008

De kommande dagarna

Här kommer ännu ett ganska innehållslöst inlägg, mest för att inget särskilt intressant hänt och min kreativitet ännu står på noll. Men, jag har i alla fall flyttat undan några logistiska hinder och sett till att jag nu kan få en riktigt fin långhelg:


MARY J BLIGE - STOCKHOLM JAZZ 16/7! Inte nog med att det blir femte året i rad jag ser delar av jazzfesten - det är också äntligen dags att se Mary J igen. Jag har flera gånger utnämnt Mary J Blige's spelning på Globen 2002 till den allra bästa konsert jag sett (My Bloody Valentine på Roskilde var för annorlunda för att direkt jämföras). Under avslutningen med No More Drama & Everything & extranumret Family Affair pissade mina tårar ut - för att det var snudd på för bra för vad en normal människa klarar av. I morgon hoppas jag och min amiga Karin, som följer med, på en repris!

TORSDAG! Ska träffa Sofia och nyfödda Love! Kanske Carolina också. Och umgås med Karin & Kato! Det blir fint!

FREDAG! Botanisk exkursion i Uppland på dagen. På kvällen:


PATTI SMITH - STOCKHOLM JAZZ 18/7! Tänk om hon spelar Free Money. Då dör jag! På ett bra sätt så ingen behöver var ledsen. Men även om hon inte spelar den är det en dröm. Patti Smith - a legend if there ever was one! (Ovanstående klipp visar rockmusik i sin yttersta fulländning - missa det inte under några omständigheter).

På lördag åker jag hem, via en liten detour söder om Linköping för att i bästa fall se en ytterst sällsynt slända - dvärgflickslända. Förhoppningsvis i sällskap av minnen från två konserter som kan bli hur bra som helst!

måndag 14 juli 2008

I väntan på bättre tider

Lite kreativ svacka den senaste veckan, borde ha varit lite mer om Roskilde och annat. Men det kommer kanske. Här är i alla fall min favoritlåt just nu. Smygfilmade en liveversion på Roskilde, men den har jag inte laddat upp än.

Fantastisk låt, härlig video - Kids med MGMT!

onsdag 9 juli 2008

Sydsvenskan och Roskilderecensioner

Det finns ett par historiska exempel på recensioner som skrivits om t.ex. böcker och annat där det senare avslöjats att recensenten inte ens har läst boken, sett filmen eller vad det nu handlar om. The Ice Rage avslöjar nu en liknande historia.

Sydsvenskan var precis som The Ice Rage på plats på gångna veckans festival i Roskilde. Som jag redan skrivit om var konserten med My Bloody Valentine festivalens enskilda höjdpunkt för mig. Eftersom jag inte kunde släppa denna upplevelse ville jag gärna läsa vad andra tycker. Danska musiksajterna Gaffa och Soundvenue samt festivalens egna tidning gav alla högsta betyg (6/6) och övrig dansk media samt svenska Aftonbladet tyckte också det var riktigt bra. Ett undantag har jag hittat - Sydsvenskan! Här är deras recension:

http://sydsvenskan.se/nojen/article343855.ece

Recensionen är påtagligt innehållslös. Recensenten, f.ö. en som jag brukar läsa och uppskatta, hade alltså sett MBV på Mejeriet 1992 (jag avundsjuk???) och tyckte att bandet idag "känns förlegat och andefattigt". I övrigt får vi inte veta egentligen något om konserten på Roskilde. Men det är ok med olika åsikter tänkte jag först och läste vidare om andra konserter, bl.a. den om Neil Young:

http://sydsvenskan.se/nojen/article343847.ece

Samma recensent, men nu var det inte förlegat. Och nej, det tycker inte jag heller. Det jag såg av Neil (sista 1,5 timmarna av en 2,5 timmar lång konsert) var mycket bra.

Men.....var det inte så att MBV och Neil Young spelade ungefär samtidigt? Jovisst, MBV började kl 21 och Neil Young kl 21.30. Efter att ha kollat upp setlisten från Neil Young-konserten vet jag att han började på mer eller mindre utsatt tid och att första låten var Love and Only Love. Att Sydsvenskans recensent redan då var på plats visas av texten Den tio minuter långa ”Love and Only Love” är tillsammans med de nästföljande sex låtarna som ett förspel till en hjärtattack.

Det tar ca 5 minuter att gå från Arena, där MBV spelade till Orange där Neil Young spelade. Således lämnade Sydsvenskans recensent Arena senast 21.25 och såg därför maximalt 25 av konsertens 90 minuter. Eftersom konsertens avslutning var det som skapade den riktiga magin är det som att säga att en fotbollsmatch som slutar 3-3 är skittråkig trots att man bara såg de första 25 minutrarna när det fortfarande stod 0-0. Och dessutom vägrar att gå med på att matchen till slut kan ha varit bra.

Nu kan man ju då fråga sig varför Sydsvenskan valde att recensera en liten del av en konsert. Alternativen:

1) Recensenten ville såga comebacker som företeelse
x) Recensenten ville skryta om att han sett MBV när de var unga och betydde något
2) Båda av ovanstående

Svaret spelar ingen roll, jag tycker själv det är kul att droppa konsertminnen och att såga företeelser. Vad fulare är, att för att det skulle se snyggare ut hade Sydsvenskan i sin recension bytt ut starttiden för Neil Youngs konsert till kl 22, rimligen för att det skulle se ut som det skulle kunna ha hunnits med att se båda. Men det gjorde det inte. MBV hade precis kommit igång när Neil Young gick på scen, vilket både enligt programmet och i verkligheten var 21.3o.

Att Sydsvenskans recension av MBV inte innehöll något om själva spelningen (utan bara några otydliga, svepande omdömen som "förlegat och andefattigt") har alltså sin förklaring. Fint försök, trots allt.

måndag 7 juli 2008

My Bloody Valentine, Roskilde 5/7

My Bloody Valentine. Roskildefestivalen 5/7-08
Ibland funderar jag över vilket som är den bästa konsert jag sett. Det brukar finnas många kandidater. Gemensamt är att de flesta är relativt lättillgängliga, består av massa fantastiska låtar och hela publiken är lycklig under konsertens gång. Efteråt står man kvar och skriker efter fler extranummer.

Det är som att genomleva en fantastisk semester och så tar den helt enkelt slut. Ibland kommer minnena fram genom foton eller anekdoter, alltid skiner solen och blommorna blommar.

Men så finns det en annan form av känslor. I juni 2004 sprang jag, egentligen något för otränad, Stockholm marathon, den hittills enda gången jag utan fordon avverkat en sådan ansenlig distans (42 195 meter). Mina ben värkte redan med 15 km kvar och det blev inte bättre. Flera gånger bestämde jag mig för att gå men något i mig tvingade mig att först nå nästa kilometermärke. Och sen nästa, o.s.v. Mina ben höll på att sprängas när jag till slut nådde Stockholms stadion. Med några minuters marginal klarade jag mitt mål på 4 timmar. I samma stund som jag passerade mållinjen brast det och jag började storgråta. Det var en enorm lättnad efter månaders hård träning och efter att ha plågat två nästan döda ben ända in i kaklet. Att springa ett marathon var en hård, jobbig och skrämmande uppgift men att ta sig i mål var värt varenda svettdroppe. Och att det tog 4 dagar innan jag kunde gå normalt igen.

Detta för oss till Roskildefestivalen och My Bloody Valentine. Det legendariska gitarrmangelbandet, för många sinnebilden av genren shoegaze (döpt efter att utövarna vanligen har långa luggar som skymmer ansiktet och står och manglar sina gitarrer med blicken fäst på de egna skorna) har efter ca 15 års frånvaro gjort comeback med ett antal livekonserter.

Mina förväntningar var höga. Deras sista skiva Loveless är jag väldigt förtjust i och även föregångaren är riktigt bra. My Bloody Valentine har gjort till en grej att spela på mycket hög volym och hade sökt tillstånd att överskrida Roskildefestivalens vanliga decibelgräns. Öronproppar var en vanlig syn i publiken.

Första timmen var väldigt bra, helt igenom alldeles lysande, men ungefär som jag förväntat mig. Gitarristerna Kevin Shields och Bilinda Butcher sjöng som väntat och som avsett på en låg och knappt hörbar volym. My Bloody Valentine handlar framför allt om gitarr och oväsen, men på ett ytterst sofistikerat och melodiöst sätt.

I sista låten, You Made Me Realise, hamnar bandet efter några minuter i ett monotont oväsen. Men det är ändå helt överväldigande och med de båda gitarristerna helt orörliga sånär som på gitarrarmarna och med helt fixerade blickar skapas en fantastisk, hypnotisk atmosfär som är omöjlig att beskriva. Volymen är oerhört hög och jag tittar över axeln och ser t.ex. fyra tjejer i 20-årsåldern som trots öronproppar håller händerna hårt tryckta över öronen. Men trots att de nästan ser ut att lida verkar inget kunna få dem att lämna arenan. Den våldsamma kraften håller publiken helt hypnotiserad. Klockan går och står stilla på samma gång. Efter 20 minuters gitarrmangel är bandets tid ute, de gör en enkel och effektiv avslutning, sätter ifrån sig gitarrerna och lämnar scenen utan ett ord, utan en blick och självklart blir det inga extranummer. Det är bilden av total integritet. Människor i publiken kramar om varandra, gör ”high fives” och även tjejerna med händerna för öronen ser lättade och överlyckliga ut.

Som sagt, det går inte jämföra olika känslor. En feelgood-konsert kan aldrig ställas mot den hårda och totalt kompromisslösa handling som My Bloody Valentine utsatte sin publik för i Roskilde, på liknande sätt som en härlig solsemester inte kan sättas mot att efter 42 plågsamma kilometer till slut nå sitt mål.

På samma gång var detta den mest skrämmande som den mest fantastiska konsert jag upplevt. My Bloody Valentine på Roskildefestivalen 5/7-08 är för all framtid en klassiker! 10/10 - utan minsta tvekan!

lördag 5 juli 2008

Roskildeblogg

Under dagarna pa Roskildefestivalen bloggar jag pa Festivalphoto.net i stallet, eftersom jag fatt en media/foto/backstage-ackreditering. Sitter darfor och chillar pa det mysiga backstageomradet just nu, i vantan pa lordagens spelningar. Mer om bade Roskilde och annat pa The Ice Rage i borjan pa kommande vecka!

onsdag 2 juli 2008

Den stora musikhelgen

Den kommande helgen skulle jag gärna vilja vara på flera ställen samtidigt.

- Springsteen gör två konserter på Ullevi.
- Leonard Cohen spelar på Sofiero.
- Arvikafestivalen med fint program.
- Köpenhamns jazzfestival med bl.a. den fantastiska Jimmy Scott, han som fick en sjukdom på stämbanden när han var ung och aldrig kom i målbrottet. Och därför har en helt unik röst.

Men jag åker till Roskildefestivalen i stället. Fyra dagars musik, sannolikt ett antal öl och som det verkar också fint väder. Om jag får möjlighet kanske det blir någon uppdatering därifrån.

tisdag 1 juli 2008

Bruce Springsteen - Köpenhamn 29/6

Bruce Springsteen - Parken, Köpenhamn 29/6

På söndagskvällen var jag i Parken (d.v.s. fotbollsstadion) i Köpenhamn och tittade på Bruce Springsteen och hans E Street Band. I min förra blogg recenserade jag en liknande konsert i december 2007.

Konserten var som helhet väldigt bra. Det finns två möjliga invändningar. Den ena är subjektiv, nämligen huruvida publiken var bra eller inte. För att vara en Springsteenkonsert var den ovanligt försynt, och på läktarna förblev folk sittande nästan hela konserten (jag stod däremot ca 5 meter från scenen). Men det kan jag klara, jag har sett massor med obskyra indieband spela inför 30 personer och försöker fokusera på hur det låter från scenen. Den andra invändningen är däremot mer konkret, nämligen att ljudet inte alls var bra i början av konserten. Under de första 5-6 låtarna lät sång och piano alldeles för lite och det var svårt att höra vad Bruce sa mellan låtarna och i vissa fall även svårt att följa texterna i låtarna. Bas och trummor konkurrerade ut nyanserna. Detta rättades dock till efter en dryg halvtimme.

Låtlistan var varierad och i huvudsak bra. Här följer den med några subjektiva kommentarer:

Two Hearts – funkar bra som öppningslåt med Steve och Bruce vid samma mikrofon och breda leenden. Intensiteten lyckades bara till viss del väga upp det dåliga ljudet (3/5).

Radio Nowhere – fortfarande dåligt ljud, klaviaturerna hördes knappt alls och sången drunknade nästan bland bas och trummor (2/5).

Out in the Street – havererade av samma anledning som föregående, dock något bättre som låt betraktad (3/5).

The Promised Land – Ljudet aningen bättre, lät annars som den brukar (3/5).

Spirit in the Night – Fenomenal version med Bruce ute vid publiken där han låg med benen i gränsle över någon och snodde öl från någon annan. Musikaliskt lät det 70-tal och kvällens första riktiga höjdpunkt. Så bra att jag glömde bort ljudet för en stund (5/5).

På denna turné har Bruce börjat samla in låtönskningar från publiken genom att plocka åt sig skyltar som publiken håller upp och därefter visa dem för bandet. Åtminstone de första tre av nedanstående var publikönskemål, liksom några låtar senare under konserten. Skyltar med önskningar som skulle kunna ha kommit från mig själv dissades dock med motiveringar som att "den måste vi repetera" (Roulette) och "den är för svår" (Frankie).

Blinded by the Light – kul att han spelade den, för det är en ovanlig live-låt, men riktigt bra var det likväl inte. Även här låg klaviaturerna för lågt – Roy såg ut att banka på pianot men det hördes knappt (3/5).

Something in the Night – ljudteknikern verkade ha hittat rätt knapp och härifrån var ljudet helt ok. Makalös låt i en magnifik version, stor höjdpunkt (5/5).

Trapped – väldigt dramatisk, lät fantastiskt. Magiska trummor när bandet går in i refrängen (5/5).

Gypsy Biker – underskattad låt från Magic. Gillar live-versionen, speciellt det akustiska gitarrintrot och att Steve får gnida två solon (4/5).

Working on the Highway – vidrig låt som dessutom låg helt fel i en passage av mörka låtar. Har aldrig gillat denna, kan dessutom inte tänka mig att det är så uppåt att vara vägarbetare att det motsvarar hur denna låter. Borde (tillsammans med Darlington County) pensioneras för alltid (1/5).

Hungry Heart – kvällens första riktiga publikflirt. Skitsnygg akustisk förstavers och sen lyfte det fint. Tyvärr sjöng publiken allsång med fel text, vilket förstörde lite av känslan. Bra ändå! (4/5).

Because The Night – Helt otrolig. Låten i sig är ju fantastisk från början, men jäklar vilken version. Nils Lofgrens gitarrsolo var konsertens enskilda höjdpunkt och ett av de svettigaste jag hört någonsin. Häftigt också att storbildskameran zoomade in hans gitarr när han spelade det. Och så övergången från solot till sista refräng när trummor och piano kommer mer och mer – rockmusik blir inte större än så (5/5 – skulle nästan vilja sätta en omöjlig 6:a).

She’s The One – Bra låt som saknade lite av sin vanliga energi. Skulle gärna ha en lite längre version med fler soloprestationer (3/5).

Livin’ in the Future – Har växt lite sen spelningen i december, men är som låt inte i klass med det övriga materialet. Skrevs säkert med tanke på att bli en publikfriare, men det funkar inte riktigt så (3/5).

Mary’s Place – Publiken tycker det är roligt att Bruce verkar ha roligt, men en bra låt har den aldrig varit och kommer inte heller att bli (2/5).

I’m on Fire – Vacker och bra, men förstördes av allsång i refrängen. Den här ska man njuta av i andakt, inte av att ha tondöva danskar som skriker en i örat. Bra prestation från scenen, men upplevelsen var lite irriterande (3/5).

Downbound Train – underskattad pärla som alltid låter bra, väldigt mycket så denna kväll. Kändes helt rätt på sin plats och tog konserten tillbaka till höga höjder efter en liten svacka (5/5).

For You – Bruce på piano och de andra tog paus. Lät väldigt bra, men det är svårt att riktigt nå fram med sololåtar på en stor stadion. Låtens grundkvalitet går dock aldrig att snacka bort (4/5).

The Rising – Borde ligga tidigare i konserten. Låter ok men känns ganska mycket som en parentes (3/5).

Last to Die – Väldigt bra live-låt med mycket kraft och intensitet. Bruce brinner när han sjunger denna, älskar det. (5/5).

Long Walk Home – Bästa låten från Magic, känns som en låt som kommer att hålla i framtiden. Riktigt fin version, inte minst genom Steves sång på slutet. Lite gåshudsvarning (5/5).

Badlands – Såklart en ruggig avslutningslåt, men något saknades, vet inte om det hade med publiken att göra, för att det skulle kännas som det kan göra. Märkligt (4/5).

(extranummer)

Jungleland – Helt fenomenal. Clarence må ha problem att gå, men blåsa saxofon kan han fortfarande. Måsterverk, kort och gott (5/5).

Seven Nights to Rock – Kul låtval, en gammal 50-talslåt (av Moon Mullican) i stadionversion. Banal, men skapar partystämning (4/5).

Born To Run – Låter som den brukar och alltid måste göra. Fantastisk (5/5).

Ramrod – Mer partyhöjande rock`n´roll som funkar live. Som låt betraktad är den dock en parentes (4/5).

Bobby Jean – en av låtarna från Born in the USA som inte känns påtagligt daterad. Magisk version denna kväll, kändes nästan lite rörande (5/5).

Dancing in the Dark – rockarrangemanget funkar bra, fyller ut extranumret förtjänstfullt (4/5).

American Land – Idealisk avslutningslåt, kändes möjligen lite mer förhastad än i vintras, men likväl oemotståndlig (5/5).

Trots att snittåldern i bandet ligger kring 60 år finns det fortfarande mycket vitalitet kvar och det låter lika bra som någonsin. I de äldre låtarna är det omöjligt att spåra någon form av förgubbning, detta är ytterst vital rockmusik från ett band som brinner för det de gör.

Frågan är dock om det är sista gången vi ser dem. Clarence har ont i hela kroppen och kan knappt gå och organisten Danny Federici dog ju som bekant i våras (och är nu ersatt av Charles Giordano). När inte Clarence orkar längre är det frågan om man längre kan kalla det för E Street Band och jag tror inte Bruce är intresserad av att köra nostalgiturnéer med flera medlemmar ersatta av yngre förmågor. Då lär han satsa på andra projekt i stället.

Om det är sista gången E Street Band turnerar så slutar de med flaggan i topp. Konserten klockade in på exakt tre timmar och även om några låtar inte faller mig personligen i smaken så var bandets inställning helt oklanderlig. Och, än en gång, versionen av Because The Night med Lofgrens solo….. den lägger jag i min lilla mentala ask av oförglömliga konsertminnen.

fredag 27 juni 2008

Roskilde Preview, del 2/2

Lördag 5/7
Lördagen öppnas med för mig ganska okända namn, även om jag ev. lyssnar på Erik Levander, (elektronika från Danmark, Lounge 13.00, smakprov) och Mamar Kassey (från Niger, Astoria 14.00, smakprov). Lördagseftermiddagen känns annars ganska öppen. Klockan 16 spelar dels Tokyo Police Club (Pavilion, smakprov) som passar den som går igång på t.ex. the Strokes. Och dels danska Efterklang (Astoria, smakprov), som mer är för den som är ute efter vackra stämningar. Här väljer jag helt enkelt efter dagsform.

Sen är det ganska öppet några timmar (öl) men någonting säger mig att Nicole Atkins (Astoria, 18.00, smakprov) är värd att lyssna på. Joan as Policewoman skippar jag nog eftersom de kommer till Way Out West (och dessutom var trista live när jag såg dem 2006) och går till Arena för att lyssna på gamle soulfarbrorn Solomon Burke 19.00 (smakprov).

Precis som dagen innan trasslar det ihop sig på kvällen. Att lägga My Bloody Valentine nästan samtidigt som Neil Young var inte särskilt snällt av programmakarna. Kvällens bekymmer:

21.00 My Bloody Valentine (Arena, smakprov)
21.30 Neil Young (Orange, smakprov)
23.00 Girl Talk (Cosmopol, smakprov)
23.00 Lykke Li (Odeon, smakprov)
00.00 Liars (Pavilion, smakprov)

Eftersom både Neil Young, Lykke Li och Girl Talk spelar på WOW väljer jag först och främst My Bloody Valentine, inte minst efter att ha läst recensioner från deras comebackturné som varit minst sagt översvällande. De låter och ser ut precis som i början på 90-talet och det är tydligen ett veritabelt gitarroväsen. Måste ses! Sen försöker jag hitta in från sidan så jag i alla fall kommer hyfsat långt fram under andra halvan av Neil Youngs spelning. Här är f.ö. setlisten från turnépremiären i Italien förra veckan:

Love and Only Love
Dirty Old Man
Spirit Road
Powderfinger
Hey Hey, My My
Too Far Gone
Oh, Lonesome Me
Mother Earth
The Needle And The Damage Done
Old Man
Winterlong
No Hidden Path
(extranummer)
Rockin' In The Free World
All Along The Watchtower

Ser väl ganska bra ut, tycker jag. Lykke Li och Girl Talk vill jag se båda och väljer kanske hälften av varje. Och sen tror jag det blir Liars. Resten av natten är rätt mycket prylar jag inte har koll på så antingen blir det improvisation eller om orken tryter kanske lite tidigare reträtt. Chemical Brothers på Orange kl 01.00 tror jag är inte riktigt min grej i alla fall.

Söndag 6/7
En hel del för mig okända band finns att välja på fram till kl 15. Då spelar danska singer/songwritern Tina Dickow på Orange. Hon är bra (smakprov), mycket bättre än de danskor som var så populära i Sverige i början på 90-talet, så det blir första givna spelningen på söndagen.

En möjlig väg framåt, med skön genreblandning, denna söndag eftermiddag ser ut så här:

16.00 Anti-flag (Odeon, smakprov)
16.30 The Black Seeds (Cosmopol, smakprov)
18.00 Cat Power (Odeon, smakprov)

Men det finns en del alternativ under dessa timmar. Sen blir det i alla fall med sannolikhet soul med Sharon Jones & The Dap-Kings (Arena, 18.30, smakprov) och självklart bob hund (Orange, 19.30, smakprov). Troligtvis hinner jag därefter se slutet på Bonnie 'Prince' Billys spelning på Odeon (börjar 20.15, smakprov). Det betyder sannolikt också att jag missar Hot Chip, men det gör inget för de tycker jag är ganska tråkiga.

Hela festivalen avslutas sedan med Jay-Z på Orange kl 22 (smakprov) och även om det ifrågasatts huruvida han platsar på en festival så tror jag det blir riktigt bra!

Och nu är det bara upp till DMI (Dansk Meteorologisk Institut) huruvida det blir en bra eller alldeles fantastisk helg.

Roskilde Preview, del 1/2

Nästa helg (tors-sön) är det dags för Roskildefestivalen. Emma, Kristian och undertecknad åker dit och njuter av musik, öl och dåligt väder i fyra dagar. Det är som vanligt en uppsjö av musik, totalt ca 200 artister på sju scener. Spelschemat har anlänt och det finns några otäcka krockar, men totalt sett ser det spännande ut och det finns även tid att utforska en del okända band. Här är min "game plan".

Torsdag 3/7
Festivalsportarna öppnar kl 17. Det första som känns angeläget är Duffy, det brittiska soulstjärnskottet, ibland dubbad som en ung, modern Dusty Springfield, på Arena (näst största scenen). Recensionerna från Stockholm i veckan var inte direkt översvallande, men skivan är bra så henne tänker jag inte missa. (smakprov)

Nästa måste är MGMT (tidigare Management) på Odeon kl 19.30. Riktigt bra pop i någon slags gitarrbaserad elektrovariant. (smakprov)

Lupe Fiasco såg jag på Coachella förra året, då mitt på dagen i solsken. Det var väldigt bra men lite matinékänsla. Nu är det på kvällen och mörkare och sannolikt mer partystämning. Blir säkert alldeles lysande. Cosmopol 20.45. (smakprov)

Sen är det frågan om jag går förbi Odeon igen och tittar en stund på The Gossip (smakprov), som gjort en och annan bra låt men framför allt har en galet karismatisk sångerska i Beth Ditto eller går direkt till Orange (stora scenen) och väntar på Radiohead, som börjar bara en halvtimme senare. Något säger mig att Radiohead på stora scenen kan bli rätt segt, men jag hoppas jag har fel. (smakprov)

Samtidigt som Radiohead finns ju ett säkert (höhö...) alternativ i form av svenska Säkert! (Pavilion 22.30, smakprov), som jag med tvekan nog prioriterar bort eftersom jag såg dem två gånger förra året.

Fredag 4/7
För mig börjar festivalandet nog kl 14, då dels Kate Nash står på Odeon och Los Van Van, det fenomenala salsabandet från Kuba, spelar på Arena. Nash-flickan är bra live, men jag såg henne i april (smakprov), så det blir nog kubanskt, inte minst eftersom deras legendariska grundare Juan Formell, som haft sjukdomsproblem m.m. på senare år och därför inte varit med så mycket, är med denna gång. Inbillar mig att det blir fantastiskt. (smakprov) (se detta, det är verkligen helt galet!)

Band of Horses (Arena 16.00) känns som en lagom fortsättning, halvtråkig skäggrock men vissa av deras låtar är helt ok (smakprov). Gnarls Barkley på stora scenen kl 17 känns också givna, inte minst för att konkurrensen vid den tiden inte känns särskilt påtaglig (smakprov).

Sen är det öppet för improvisation (t.ex. Vieux Farka Touré från Mali - son till mer kända Ali, på Odeon 18.00, smakprov) och förfriskningar eftersom nästa måste-akt inte är förrän 20.30 på Cosmopol. Det är dock en av mina största förväntningar på hela festivalen, nämligen Santogold, vars debutalbum spelats mer eller mindre sönder hos mig under våren. Rapporter om hennes liveframträdanden gör inte förväntningarna mindre. (smakprov)

Kanske, men troligast inte, hinner jag höra lite instrumental postrock med Mogwai innan det kör ihop sig helt på fredagskvällen.

22.00 Cocorosie, Odeon (smakprov)
22.30 Grinderman, Orange (smakprov)
23.30 Goldfrapp, Arena (smakprov)
24.00 Battles, Odeon (smakprov)

Alla dessa fyra vill jag gärna se och då alla säkert spelar minst en timme faller det på sin orimlighet att se alla spelningar i sin helhet. Kanske får Nick Cave och hans Grinderman stryka på foten eftersom de, liksom jag, även ska på Way Out West i Göteborg i augusti. Så Cocorosie, Goldfrapp och slutet på Battles känns som ett hett tips. Goldfrapp är jag väldigt svag för och vill gärna stå långt fram och se hela spelningen.

Natten blir lång eftersom jag även vill se Yeasayer (Pavilion 01.00, smakprov) och Familjen (Pavilion 03.00, smakprov). Eftersom jag sett Familjen inför 30 personer på Kontoret för bara 1,5 år sedan känns det helt rätt att nu också göra det på Nordeuropas största musikfestival. Eventuellt lyckas jag också trycka in brasilianska Orquestra Imperial (Cosmopol, 02.30) som är en ny bekantskap jag tror faller mig i smaken (smakprov).

To be continued...

måndag 23 juni 2008

Efter några dagars frånvaro

Förra veckans bloggande går knappast till historien. Fotbolls-EM och midsommarfirande gjorde sitt till. Jag skulle kunna skriva en hyllningsartikel till den fantastiska Arshavin och hur gärna jag skulle vilja se "den lilla tsaren" till vänster i Barcelonas tremannaanfall. Tänk Arshavin till vänster och Messi till höger och en giftig striker, som det ser ut nu Henry alternativt Bojan, i mitten. Hade blivit hur bra som helst!

Jag skulle också kunnat köra några bilder från midsommarfesten vid Borrby Strandbad som var ytterst trevlig, men det finns bilder på Facebook och i övrigt har det nog mindre intresse. Kan dock nämna att vi under helgen även såg den mindre kustflicksländan vi letade efter, men ej såg, föregående helg.

Men mer om detta blir det inte. I stället hänger jag mig kvar vid ett av vår tids mest störda politiska beslut, nämligen införandet av den s.k. FRA-lagen. Inte nog med att det i sig är fel att granska vanliga medborgares korrespondens, det som är snudd på lika upprörande är att ett antal borgerliga riksdagsmän, främst från Fp och C, gjort personvalskampanjer med just integriteten högt upp på sina agendor.

Jag ska inte gå i detalj på detta, utan hänvisar till en väldigt bra blogg, skriven och driven av en borgerlig redaktör som varit nära vän med flera av de som svek sina ideal. Lyssna t.ex. på folkpartisten Fredrik Malm, när han 2006 höll ett brandtal mot precis det han röstade för i förra veckan. Inte exakt FRA-lagen, för den var inte påhittad då, men principen är den samma.

Hur mycket ska vi slå vad att FRA inte kommer hitta en enda terrorist eller avslöja ett enda stort hot med sin j-a lag? Det är bara för att Sverige ska visa att man "gör något" för att gå internationell hets till mötes. Men det lustiga är att från amerikanskt håll heter det att denna typ av lag aldrig skulle kunna införas där. Och från andra håll karakteriseras Sverige efter detta beslut som "extremast i världen". Och vad blir nästa steg? Tanken skrämmer åtminstone mig.

Vad som gör mig mindre är att många av de inblandade politikerna, de som svikit sina ideal, gjort politiskt självmord. Många är även de borgerliga väljare som säger att de aldrig kan rösta på sina partier igen och tänker lägga ner sina röster vid nästa val. Om riksdagen trott att Sverige ville ha en antiterrorlag som påverkade vanliga, hederliga medborgare hade de helt enkelt j-igt fel. Jag har många vänner i andra länder, jag vill kunna använda exakt vilka ord jag vill utan att FRA:s sökverktyg ska finna mina mail intressanta. Det står helt klart att jag inte är ensam att tycka så.

Inför förra valet pratades det också om hur man ska arbeta för att minska politikerföraktet...tjena! Jag har aldrig riktigt känt det innan, utan faktiskt haft viss förståelse och sympati för att det kan vara ett tungt och svårt jobb. Men nu kom det som en tryckvåg.

Slutligen min stora beundran för Camilla Lindberg, folkpartistisk riksdagskvinna från Dalarna och den enda som gick emot sitt parti och vägrade svika sina ideal. Fantastiskt kurage!

Och Reinfeldt tittade som tidigare nämnt på fotboll i stället...

The Ice Rage gjorde här ett tillfälligt gästspel som politisk blogg, men jag blev riktigt förbannad av detta och kunde inte låta bli. Nu tillbaka till verkligheten:

Dagar till Roskildefestivalen börjar: 10. Spelschemat har kommit och jag håller på med en analys. Återkommer snart i ämnet.