Fleet Foxes nya, andra och efterlängtade album med den deprimerande titeln som rubriken skvallrar om släpptes igår. Bra grejer. Inte lika omedelbart charmerande som debutskivan men den vinner efterhand. Rekommenderas till de som inte hört den än.
Jag hade glädjen att få göra en intervju med en av medlemmarna i bandet, keyboardspelaren och bakgrundssjungande Casey Wescott. Den intervjun finns numera att läsa på Rockfoto.
Vivian Girls har släppt ett nytt album. Det är aningen ojämnt, men har fantastiska toppar. För första gången har de försökt sig på att göra låtar på 6-7 minuter och just de två låtar som drar ut lite längre är bland de verkliga höjdpunkterna. Men min absoluta favorit är deras cover på Green On Reds Sixteen Ways från mästerverket Gas Food Lodging (som avslutas med en ytterst skön version av We Shall Overcome).
Frågan kan handla om den här bloggen som jag inte uppdaterat sen nyårsafton. Och svaret på den frågan är nej. Jag ska börja blogga lite igen hade jag tänkt. Kanske inte lika mycket som förr, men i alla fall när jag har något vettigt att säga, antingen det handlar om musik, något av mina andra intressen eller om jag bara är arg eller irriterad på något.
Hur som helst så var rubriken inte vald efter att jag skulle säga att jag är back to blog utan att jag ville skriva lite om en mina absoluta favoritcovers.
Is That All There Is? skrevs av kända låtskrivarparet Jerry Lieber & Mike Stoller (bl.a. Hound Dog och Jailhouse Rock). Originalet gjordes av amerikanen Dan Daniels 1968, men en hit blev det inte förrän året efter, då Peggy Lee gjorde den. Låten är en långsam sak i gränslandet pop, jazz och Bacharach. Texten är en harmlös livsbetraktelse av ett reflekterande "jag". Låten har sedan tolkats av hur många som helst, t.ex. PJ Harvey, men sällan har någon påtagligt tagit ut svängarna.
Fint men ofarligt. De flesta andra versioner låter väldigt snarlikt detta. Det finns dock ett ordentligt undantag. 1980 släppte Cristina Monet-Palaci, mer känd endast som Cristina, sitt briljanta, självbetitlade debutalbum. På skivan finns bl.a. en fin cover på Beatles' Drive My Car och ett antal egna låtar av högsta klass. Men den stora triumfen är hennes cover på Is That All There Is? Inte bara för att tempot höjts, låten gjorts om till en slags cabaretversion med släpande saxofon i bakgrunden och för att den använder udda samplingar som t.ex. gökur. Nej, en lika stor skillnad är den omgjorda texten. I stället för att sitta och gullegullkramas med sin kille som i originalet så blir hon i stället slagen gul och blå. I stället för att som i originalet gå på cirkus som 12-åring går hon på nattklubb. I stället för att familjens hus brinner ner i en olycka (i originalet) så är det en avsiktlig mordbrand av hennes mamma. I originalets avslutande sammanfattning sjungs If that's the way she feels about it why doesn't she just end it all? men här är det skarpare artilleri med If that's the way she feels about it why doesn't she just slit her throat and shut up. Och Cristinas pratsjungande, franskbrytande framförande matchar den nya texten perfekt.
Det fanns bara ett problem med den nya texten. Upphovsmännen hade inte gett sitt ok och blev rasande och krävde att låten skulle stoppas. Det lyckades man också med till en början, men efter diverse processer fick låten åter spelas och ges ut. Det är jag oerhört glad för, för en bättre version Is That All There Is finns inte.
Is that all there is? If that's all there is my friends Then let's keep dancing Let's break out the boooze And have a ball If that's all there is
Skriver även på www.rockfoto.nu. Gillar musik i massa olika genrer, kan inte få nog av konserter, skådar fåglar, trollsländor och växter samt är politiskt intresserad. Kallar mig själv arg rödgrön, men är inte bunden till några åsiktsmallar. Har aldrig ätit på McDonalds men har många andra lik i lasten. Kan erkänna att jag har fel.
