Decenniets bästa låtar - #57

#57 My Brightest Diamond - Inside a Boy (från A Thousand Shark's Teeth, 2008)

My Brightest Diamond är som namnet kanske annars antyder inte ett band utan ett alter ego för singer/songwritern och multiinstrumentalisten Shara Worden, en av de absolut starkaste och vackraste röster som kommit från USA under decenniet. Hennes musik är lite svår att kategorisera - hennes omfångsrika röst gör att tankarna går mot både folk och rock och t.o.m. lite klassiskt eller opera-ish, men mest av allt är det något alldeles eget - märkligt men fantastiskt. My Brightest Diamond låter inte som något annat. Efter att bl.a. sjungit bakom Sufjan Stevens har hon under senare år levt ut sin fulla potential och gett ut två album fyllda av underbar om än lite svårtillgänglig musik. Det här är enligt mig den allra största pärlan.


Gillar du detta gillar du även:
Marissa Nadler - River of Dirt
Bat For Lashes - Glass
The Decemberists feat. Shara Worden - The Wanting Comes in Waves/Repaid

Decenniets bästa låtar - #58

#58 Ladytron - Destroy Everything You Touch (från Witching Hour, 2005)

Jag såg en fantastisk spelning med Ladytron på Inkonst i april 2007. Med primitiva 80-talssynthar och våldsam energi i en mörk lokal gav hela spelningen en härligt påträngande, malande känsla av ostoppbarhet, något som kan vara svårt att hitta på deras ibland ojämna album. Närmast den kraften som de har live kommer de på skiva i den här låten. Samma låt som någon tv-reklam la beslag på för något år sedan, men det är en annan historia.


Gillar du detta gillar du även:
Robots in Disguise - Turn it up
La Roux - In for the Kill
Ladytron - Playgirl

Musik & teknik

Sjuk konsertvecka i Malmö/Lund om man är lagd åt det hållet:

30 sep Josh Tillman (trummisen från Fleet Foxes) på Debaser
1 okt En afton med Neil Young på Debaser
2 okt [ingenting] på Babel och Ray Davies (Kinks frontman) på KB
3 okt Malcolm Middleton (från Arab Strap) på Debaser
4 okt Kings of Convenience på Mejeriet
5 okt Camera Obscura på Debaser

Vill jag gå på konserter sex dagar i följd: ja, gärna. Kommer jag att göra det: sannolikt inte. Mitt tips: 4 st.

Jag har alltid varit lite teknikfientlig och lär mig sällan konstiga funktioner på telefoner och iPod-ar och datorer och annat. En telefon har man för att ringa och skicka meddelanden med är min något gammalmodiga syn. Min nuvarande telefon har jag haft ca 2 år. Idag sa en kollega till mig apropå att jag tränar en del löpning - ja, du har ju en sån där telefon med sportprogram. - Eh, va? svarade jag. Det visade sig att det finns stegräknare, medelhastighetsräknare, kaloriförbränningsräknare och distansräknare, träningsdagbok (!). Och GPS. Med mera. Varför har ingen sagt detta till mig tidigare? Jag har ju t.o.m. varit nära att gå och handla en separat stegräknare. Haha, jag känner mig som värsta stenåldersmänniskan.

Snart dags att presentera vilket som var decenniets 58:e bästa låt - stay tuned!

Decenniets bästa låtar - #59

#59 The Streets - Let's Push Things Forward (från Original Pirate Material, 2002)

Några år in på milleniet dök det plötsligt upp en brittisk snubbe som på något märkligt sätt pratrappade på London-dialekt. Det lät som något helt nytt. Det var för avslappnat för att egentligen vara hiphop och det var för pratigt för att egentligen vara något annat. Och mest av allt var det brittiskt - som om Mike Skinner aldrig ens hört talas om USA och ghetton och allt annat som influerar 99% av världens rappare. Som om han uppfunnit genren på nytt men från Londons förorter i stället. The Streets (Mike Skinners artistnamn) skapade något helt eget och det är det inte många som gjorde under de gångna tio åren. Och han gjorde det stundtals riktigt bra.


Gillar du detta gillar du även:
The Streets - Weak Become Heroes
M.I.A. - Paper Planes
Santogold - Les Artistes

Decenniets bästa låtar - #60

Listan börjar såklart bakifrån, med decenniets 60:e bästa låt...

#60 The Polyphonic Spree - Soldier Girl (från The Beginning Stages Of..., 2002)

The Polyphonic Spree är kanske nutidens mest sekteristiska band – åtminstone utåt. De är många, de uppträder alltid i vita kaftaner och de ger en sorts religiös hippie- alla-ska-vara-snälla-mot-varandra-känsla som är rätt skön och ganska otypisk i 2000-talet. När alla är med så lär de vara 27 personer, men det gör inget att en del har annat för sig så ibland uppträder de som 20, ibland 24 och det går nog bra med bara 17 av medlemmarna också. Och bäst av allt - de gör riktigt bra musik! Och när de har plats till både en rejäl kör och blåssektion i bandet så finns alla möjligheter att skapa oslagbar allsång. Det här är ren lycka!


Gillar du detta gillar du även:
Still Flyin' - Mystery Tent
Vit Päls - Roger Moore
The Polyphonic Spree - Hold Me Now

Decenniets 60 bästa låtar

Det återstår drygt 90 dagar av det 3653 dagar långa nollnolltalet. Det har gått ganska fort. Milleniefesten i Lund känns inte jätteavlägsen och stäpphök och fjälluggla på årtusendets första dag är ju inte heller evigheter sen.

Listor och sammanfattningar har jag alltid gillat. Och nu kommer jag att göra en nedräkning av vad jag anser vara de bästa låtarna som gjorts under det årtionde som alldeles strax slutar. Listan kommer bestå av 60 låtar. Regler och annat för listan:

- Max en låt per artist.
- Inga covers, däremot ok med samplingar och liknande former av återanvändning.
- Bra liveversioner som jag sett ger låten en extra fördel – jag är inte fixerad vid studioversioner.
- Det är riktigt bra låtar som gäller - man kommer inte med på listan för att man har gjort ”en hel del bra”. Hellre då ett "one hit wonder" som verkligen fått till det.
- Låtar som förstörts av tidens tand har naturligtvis en nackdel. En del låtar jag tyckte var fantastiska t.ex. 2001 kommer därför inte med. De ska hålla även idag! För att få en hyfsat jämn fördelning har jag ändå varit lite hårdare mot låtar från 2007 och 2008, som annars nog blivit överrepresenterade.
- Det är låtar jag verkligen gillar personligen och inte en kavalkad över decenniets största hits. Det förekommer förvisso en del hits på listan, men även obskyra albumspår.
- 2009 har en nackdel märkte jag då det tar ett tag för låtar att verkligen etablera sig i medvetandet som riktigt stora låtar. Från början hade jag inte med någon låt från i år, men för att det ska bli en decennielista och inte bara 9 år kvoterade jag in två av årets allra bästa låtar till slut.

Snart börjar genomgången.

Girls

I fredags kväll spelade hypade Girls på Debaser Malmö. Jag förstår hypen på sätt och vis men vissa röster om att Girls är popmusikens räddning och the next big thing känns aningen överdrivna, även om deras album är klart värt att kolla upp. De var som väntat väldigt bra och hade det inte varit för att även deras liveframträdanden skrivits upp alldeles förskräckligt på sina håll hade jag varit mer än nöjd. För sensationellt bra var det absolut inte, styrkan satt mer i själva låtarna än i framförandet (även om de verkade väldigt sympatiska), men däremot tre kvart med bra och som det känns tidlös musik med tydliga inslag av både melodisk solskenspop, shoegaze och svart allvar. Och ljudet kunde ha varit bättre. Närmare trevligt än fantastiskt med andra ord. Men en väl använd kväll och en prisvärd (gratis) spelning var det utan tvekan.

Här är några klipp från kvällen - jag har inte lärt mig låttitlarna. Den sista (#3), som är den larmigaste och den som drar mest mot shoegaze, är helt ny.

Decenniets bästa

Eftersom det är sista året på ett decennium så är det inte bara årslistor som görs i år utan även listor över decenniets allra bästa låtar, album, innovationer, utvik, fågelobservationer, bloggar, presidentval, idrottsprestationer, offentliga urineringar, tv-program, fester, diktatorer, sjukdomar, bortförklaringar och svek som ska göras. En som det verkar genomarbetad lista på låtar som anses ha varit de bästa har påbörjats här och kommer fortsätta med en låt per dag. De första låtvalen imponerar väl inte särskilt på mig (däremot texterna som skrivs om dem) men det ska hur som helst bli kul att följa. Just en lista över låtar funderar jag f.ö. själv på att göra. Eller den är faktiskt redan under framtagande.

Såg just på Expressens hemsida att kroppen tillhörde Linda Chen angående det mystiska mordet i Dalarna. Säger man så - tillhör en kropp en person? Är min kropp min? Är det inte så att kroppen är jag? Om kroppen bara tillhör mig, vad är det då som är jag? Och kan jag då verkligen säga att jag är 185 cm lång? Är det inte bara så att en av mina tillhörigheter är 185 cm lång? Eller är det bara så att Expressen är värdelösa på att formulera rubriker?

Cykel

Min cykel har bytt ägare. Eller i alla fall innehavare. Den blev nämligen stulen igår. Trist, även om det verkar vara vardagsmat i Malmö.

Jag funderar lite på hur man kan få en sån mentalitet att man tycker att en låst cykel som står parkerad ska tillfalla en själv. Visst, desperation efter pengar kan vara en grej, men min cykel var/är en ganska gammal sak utan växlar och inga flashiga finesser överhuvudtaget - en typisk praktisk innerstadscykel men som knappast lär ge några större lyxmiddagar eller särskilt många gram pulver vid en ev. försäljning. Oavsett vet jag inte hur och var i livet hjärnan slår över till att tycka att stölder, rån etc. är en acceptabel sysselsättning och något man kan leva med utan samvetskval. Både skrämmande och fascinerande. Tydligen sker det ca 100 000 (!!!) cykelstölder i Sverige per år. Helt sjukt.

En sådärvecka för livemusik på gång - definitivt Girls på fredag, kanske Hello Saferide på onsdag.

En låt på cykeltemat. Den troligen bästa. Fantastisk:

Strindbergs

Strindbergs. Bodoni, Malmö 18/9/09

Strindbergs är tveklöst ett av de bästa svenska punkbanden genom tiderna. De hade en kort levnadstid under några år under första halvan av 80-talet. Jag upptäckte dem inte förrän ganska långt senare. Efter att de la av har de inte spelat någonting och jag hade helt missat att de gjort några få (Borlänge och Stockholm) spelningar i sommar. Comebacken är enligt frontmännen Johan Johansson och Janne Borgh inte allvarligt menad och Malmöspelningen hade fått stämpeln troligen Strindbergs sista spelning någonsin. Janne, som kommer från Malmö, ville avsluta med en spelning på hemmaplan. Att spelningen hamnade på Bodoni, Malmös arena för hårdrock och punk, kändes logiskt men var också nära att få mig att missa spelningen då jag upptäckte att den skulle vara bara en dryg vecka innan. Bodonis marknadsföring är verkligen inget vidare. Men sen var det inget snack om hur denna fredagskväll skulle se ut - Strindbergs fick jag under inga omständigheter missa.

Strindbergs har en attityd som är ganska mycket punk, men låtarna är ofta lite mer avancerade och man kan gilla dem även om man avskräcks av mer aggressiv, kompromisslös punk. Johans och Jannes olika musikaliska bakgrund gjorde att resultatet blev väldigt eget - enkla, melodiska poplåtar uppblandat med punkens attityd. Att en stockholmare och en skåning delade på sången skapade ytterligare dynamik. Resultatet blev som sagt otroligt bra, och plattan Bombpartyt håller jag lätt som en av de 5-10 bästa svenska skivorna som gjorts.

Spelningen hade förvisso viss nostalgikaraktär och vann såklart på att jag kan alla låtarna och hade längtat efter att höra dem live hur länge som helst. På trummor hade de nu Hellacopters trummis Robert Eriksson. Trots att medlemmarna är kring 50-strecket har de ingen som helst trött eller grå framtoning och det känns som det fortfarande glöder. Och låtarna håller genomgående oerhört hög klass trots att det gått 25 år. Hur många svenska band överhuvudtaget kan egentligen matcha låtar som t.ex. Halloween eller Friheten och jag? Det här var hur kul som helst. Jag är glad som ett litet barn för att äntligen ha fått se Strindbergs. Och speciellt för att de verkligen levererade.

Här är några låtar från kvällen med bra ljudkvalitet:

Halloween:

Friheten och jag:

Din gyllene regel:

Kräftor, fotboll och musik

Bortsett från hårdträning inför Yddingeloppet har det verkligen inte hänt något intressant den här veckan. Därför några bilder från den trevliga lördagskvällen som bestod av den trevliga mixen kräftor med tillbehör, spansk fotboll och musik. På bilderna ses förutom mat även Dani Jarque, Espanyols f.d. lagkapten som dog strax innan säsongen och hyllades före matchstart (Siempre con nosotros - alltid med oss!) och sedan en katt som smugit sig upp på stereon.

Missa inte Girls (som inte oväntat endast består av boys) från San Fransisco när de gästar Debaser Malmö nästa fredag (25 sep):



PS! En del av mina skojsigheter skriver jag numera på The Sixth Kingdom.

Phil Ochs - I'll Be There

Idag har jag varit förbannad. Och orsaken till det är Marit Paulsen, Sveriges kanske mest överskattade politiker genom tiderna. Bara för att man är liten och rund och inte ser ut som de andra i maktens korridorer betyder det inte att man har något vettigt att säga. Och att hon bara har skit i huvudet kan ni läsa i min andra blogg.

När jag är arg brukar jag lyssna extra mycket på politiskt medveten musik. Så också ikväll. Tack Phil Ochs för att du fanns (precis som Harry Chapin i föregående inlägg dog han alldeles för tidigt - Phil Ochs blev 35) och skrev så fantastisk musik. Det är inte konstigt att t.ex. Billy Bragg nämner Ochs före t.o.m. Dylan och Guthrie när han pratar om sina förebilder. Det här är musik och politik i sin allra bästa förening. Det här är musik som ger hopp. Det här är musik som kan flytta berg.

When the river of rebellion overflows, I'll be there
When the seed of discontent plants and grows, I'll be there
Watching for the sun through the dark and rainy storm
Searching for the keys to the dungeons old and worn
Let me tell you, I'll be there

When the shadow of the tyrant falls and sweeps across the land
When men would steal from others with paper in their hand
When people search for answers and the answers never come
When their troubles would be over if they thought and fought as one
Let me tell you, I'll be there

Whispering of yesterday has grown into a roar
Winds of freedom blowing out of every distant shore
When the time is ready and the call is loud and clear
Let me tell you, I'll be there

When the thunder of opression roars and crackles, I'll be there
When those who would be free are wearing shackles, I'll be there
For the day is gonna come when they'll throw away their chains
Lift their heads and raise their arms for the struggle that remains
And let me tell you, I'll be there

Whispering of yesterday has turned into a roar
Winds of freedom blowing out of every distant shore
When the time is ready and the call is loud and clear
Let me tell you, I'll be there

When the thunder of opression roars and crackles, I'll be there
When those who would be free are wearing shackles, I'll be there
For the day is gonna come when they'll throw away their chains
Lift their heads and raise their arms for the struggle that remains
And let me tell you
Let me tell you
Let me tell you
Let me tell you, I'll be there

Harry Chapin - A Better Place To Be

Under min uppväxt i Staffanstorp hände det såklart ibland att jag lyssnade en del på mina föräldrars skivor. Ibland var det för att jag ville, ibland för att det var svårt att undvika. Mina föräldrar hade en skiva med Lill Lindfors som de lyssnade en hel del på. I stort var det kanske inte riktigt min grej, lite för jazzigt och inget som passar en liten pojk - snarast typisk "mamma & pappa"-musik.

Men det fanns en låt på skivan som var alldeles osannolikt fantastisk och som jag brukade lyssna på om och om igen. Det var en lång sak som avslutade skivan - Tillsammans är ett sätt att finnas till. En otroligt vacker melodi och en omväxlande tragisk och vacker historia. Om mannen som sitter på krogen och super bort sin depression efter att hans drömtjej lämnat honom och om servitrisen som tycker synd om och tröstar honom och så blir det väldigt fint till slut. Jag brukade få tårar i ögonen av att lyssna på den. Jag har inte hört den på mycket länge, men det är en låt jag kan nästan utantill och jag tänker på den väldigt ofta.

Lill och hennes låtskrivare är säkert duktiga, men en sån här låt är det inte många som skriver. Harry Chapin var en amerikansk singer/songwriter och en fantastisk storyteller, både genom sina sånger och sina mellansnack på scen. Han dog tyvärr redan innan han fyllt 40 år - 1981. Hans katalog innehåller många ofantligt vackra sånger men den allra vackraste är låten som Lill tolkade - A Better Place To Be. Jag kollade om den fanns på YouTube och det gjorde den - i en storartad liveversion dessutom. Och jo, den ger mig fortfarande tårar i ögonen.

(I korthet: om ni på något sätt gillar singer/songwriters och storytellers så lär ni få leta länge innan ni hittar något bättre än detta)

Klubbhösten i Malmö och Lund

Oj, vad många spelningar man skulle kunna tänka sig att gå på. Naturligtvis kommer jag inte gå på alla dessa. Men kanske hälften. En afton med Neil, Bear Quartet och Cranes har jag i alla fall redan köpt biljett till. Och Strindbergs måste jag se, men där är inte förköp möjligt. Att jag kommer vara närvarande när Oumou Sangare och Basia Bulat besöker Malmö är inte heller direkt någon högoddsare.

Här är en lista över intressanta spelningar fram till slutet av november:

FRE 18 sep Strindbergs, Bodoni
LÖR 19 sep Efterklang, Babel
ONS 23 sep Hello Saferide, Debaser
FRE 25 sep Girls, Debaser
ONS 30 sep Josh Tillman, Debaser
TOR 1 okt En afton med Neil Young, Debaser
FRE 2 okt The Drones, Debaser
FRE 2 okt Ray Davies, KB (troligt val denna konkurrensutsatta dag)
FRE 2 okt [ingenting], Babel
LÖR 3 okt Malcolm Middleton, Debaser
SÖN 4 okt Kings of Convenience, Mejeriet
MÅN 5 okt Camera Obscura, Debaser
FRE 9 okt Handsome Family, KB
ONS 14 okt Bear Quartet, Babel
FRE 16 okt Raphael Saadiq, Mejeriet
ONS 21 okt Health, Debaser
ONS 28 okt Steve Earle, Palladium
TOR 29 okt Cranes, Babel
FRE 30 okt Brendan Benson, Debaser
TIS 3 nov Jay Reatard, Babel
FRE 6 nov First Aid Kit, Debaser
LÖR 7 nov Oumou Sangare, KB
SÖN 8 nov William Fitzsimmons, KB
ONS 18 nov Damien Jurado + Basia Bulat, Debaser
ONS 18 nov Yo La Tengo, Mejeriet (krockar tyvärr med Basia)
LÖR 21 nov Tegan & Sara, Mejeriet
TOR 26 nov Miike Snow, Babel

Det här blir i alla fall mega:

Freddie Wadling

Freddie Wadling. Victoriateatern, Malmö 10/9/09

Picknickkonserter på Victoria har varit ett återkommande inslag i Malmös kulturliv de senaste åren. Själv har jag inte tidigare nyttjat dessa, som helt enkelt innebär att man tar med egen mat och dryck och njuter av en artist. Det gemensamma för picknickkonserterna har varit att det är artister som hållit på i mååååånga år och förväntas kunna dra folk i alla åldrar. Turen hade nu kommit till en av Sveriges allra bästa sångare, den gamla Göteborgspunkaren - men numera folkliga, Freddie Wadling.

När jag såg Freddie Wadling senast, tillsammans med Fläskkvartetten på Malmöfestivalen 2007, var han mycket illa däran och fick köras in i rullstol och var ohälsosamt fetlagd. Men hans sång var helt fenomenal och den konsertens avslutning med Over The Rainbow och Walk kommer jag nog aldrig att glömma.

Nu mår han bättre, och kan gå själv (med viss hjälp av en käpp) och ser ut att ha gått ner en del. Han sjunger såklart fortfarande bra. Och bandet, med bl.a Sebastian Öberg från Fläskkvartetten är lika bra. Så förutsättningarna till en minnesvärd kväll finns där.

Ändå berörs jag inte. Wadling och bandet levererar en del egna nummer och ganska många covers. Men även om varje låt känns yes, det här låter fint så dör känslan när låtarna slutar och allt måste byggas upp på nytt. Det är som radio på något sätt - det blir aldrig någon riktig glöd. Likaså försöker man sig på ganska svåra covers. Annabelle Lee gör Marissa Nadler den definitiva versionen av, Creep (av Radiohead) verkar vara 2000-talets Yesterday (d.v.s. alla ska göra den - 3:e livecovern jag hör av Creep i år) och en roligare avslutning än My Funny Valentine hade man väl kunnat åstadkomma (varför inte Walk?), även om han gör den väldigt bra. För tio år sedan släppte Freddie en skiva som heter En skiva till kaffet. Den titeln är ganska talande för spelningen på Victoria. Bra låtar, men ingen helhet. Välljudande, men också väldigt bekvämt. Freddie Wadling är fortfarande en av Sveriges bästa sångare. Men det här var mest småtrevligt för stunden. Tyvärr.

Freddie WaLDing spelade samma kväll :-)

Skilsmässa

The Ice Rage har skilt sig. Efter att ha skrivit om allt jag är intresserad av och blandat musik och natur på ett högst märkligt sätt har jag bestämt att dela upp bloggen i två. The Ice Rage fortsätter vara min blogg om "musik och samhälle", d.v.s. tips om bra musik, konsertrecensioner och åsikter om samhället i stort. Allt som rör mitt intresse för naturen kommer fortsättningsvis att återfinnas på The Sixth Kingdom. Sånt som ligger lite mitt emellan, d.v.s. mina vardagliga bekymmer kan dyka upp var som helst, men kanske troligast här.

Uppdelningen innebär inte att jag kommer att skriva mindre här, snarare tvärtom, eftersom jag inte längre behöver fundera på om och vilka som är intresserade av att läsa om de olika grejerna. Jag känner större frihet. I och med detta känns det lättare att bara kasta ur sig vad som faller mig in, något som varit svårt med två helt olika innehåll i samma blogg.

Sophie Hunger

Jag har såvitt jag vet aldrig aktivt och medvetet lyssnat på någon musik från Schweiz (möjligen nån euroskit som jag lyckats förtränga). På den musikaliska kartan är det en vit fläck. Jag vet att de varit med i Eurovisionen, men denna har jag inte sett på många år och även då var det inget som gav signaler om att Schweiz är något att bry sig om.

Därför är det en glädje att jag äntligen hittat något som är värt att ägna lite energi. Sophie Hunger heter hon, är född 1983 och är en singer/songwriter med lite folktouch och fin röst och förmåga att skriva bra låtar med rätt stor variation. En del finsmakare skulle kanske avfärda henne som banal eller åtminstone radiovänlig, men jag gillar det skarpt. Ett album har hon släppt - Monday's Ghost. Inbillar mig att detta kan bli rätt stort i framtiden - inte bara i Schweiz med omgivningar. Länk till myspace.

Och för den som inte har tid med en myspacesession - en ganska finstämd grej

Och lite mer uptempo:

Sunset Rubdown på Loppen

Jo, det blev en tur till Köpenhamn för att se Sunset Rubdown en gång till - bara tre dagar efter att jag sett dem i Malmö. Kunde bara inte hålla mig. I Köpenhamn var det aningen längre (inget förband så we will play a long set if that's ok) och ännu lite bättre. Min invändning mot bristande variation under Malmöspelningen kan jag inte riktigt stå för längre. Men i huvudsak var det ganska likt. Fantastiskt med andra ord. Jag gillar Loppens låga scen och den extrema närhet det ger till bandet. Att svenska brandmyndigheter nog inte hade gillat stället lika mycket är en annan sak. Men det är annars en väldigt trevlig lokal.

The Empty Threats of Little Lord (konsertöppningen)
The Mending of the Gown

Sunset Rubdown kommer från Montreal precis som Arcade Fire, ett av de tveklöst bästa band som dykt upp under 2000-talet. Det finns fler likheter, inte minst live. Inget av banden nöjer sig med att gå upp och underhålla och sälja in sina plattor - de gör det med inställningen att vara lite mer och lite bättre än alla andra - att göra allt och lite till av vad man har att tillgå. Och med så starkt låtmaterial i botten blir det sammantaget en liveupplevelse utöver det vanliga.

Om någon vid tillfälle funderar på att gå på spelning på Loppen men dissar det p.g.a. att det verkar knöligt att ta sig dit/hem. Tänk om. Det är mycket lätt. Det tog igår 47 minuter från jag gick på tåget vid Malmö central tills jag gick ut ur EU och in i Christiania (där Loppen är beläget - Christiania är som bekant en EU-fri zon mitt i Köpenhamn). Byte till Metro, som går nästan hela tiden, vid Örestad och sedan är det bara några minuters promenad från Christianshavns station.

White Denim, Sunset Rubdown och lite till

Det blev tre kvällar i rad på Debaser i stället för bara torsdagen som planerat. Onsdagskvällens band White Denim har jag inte riktigt fastnat för på förhand men i brist på annat denna kväll gick jag dit i alla fall. Bra gjort. De var väldigt mycket bättre live. Det enda som saknades var riktigt bra låtar, för deras intensiva jamsession som förde tankarna till både Led Zeppelin och Black Crowes var svettig och skitig och skickligt framförd med en väldig energi. De vävde ihop låtarna till två stycken 20-minuters medleyn som spelades helt utan paus och tvättade bort gränserna mellan låtarna. Mycket bättre än väntat.

White Denim live på Debaser

Förband var The Jet Link, ännu ett bevis på att Malmös musikscen verkar må väldigt bra.


Torsdagskvällen var däremot inbokad sen länge. Förbandet Monde Yeux från Stockholm värmde upp på bästa sätt - ett månghövdat band med tydliga influenser från både Balkan och Frankrike m.m. Trumpet, violin och mycket bakgrundssång - ett riktigt partyband.

Monde Yeux live på Debaser

Sunset Rubdown hade jag stora förväntningar på. Och de öppnade fenomenalt med The Empty Threats of Little Lord. Ren gåshud redan från första ton när Spencer Krug deklarerar att If I Ever Hurt You It Will be in Self Defence - en konsert kan inte börja bättre. Och sedan direkt in i makalösa Idiot Heart och Black Swan från senaste skivan. Första kvarten var rent magisk. Det blev inte mycket sämre senare, bara aningen för lite variation - några lugnare låtar som kontrast hade gjort susen. Men Sunset Rubdown levererade ändå allt jag kunde önskat. Varenda låt framfördes med ruggig kraft och känsla och kändes som smärre mästerverk. Sunset Rubdown borde egentligen kunna bli lika stora som Arcade Fire som de påminner en del om! En fantastisk spelning och jag känner väldigt sug att se dem igen i Köpenhamn på söndag. De lär byta ganska friskt i sina låtlistor dessutom.

Idiot Heart (slutet - sista minuten på detta klipp är sinnessjukt bra)
The Men are Called Horsemen There

Även på fredagen halkade jag in på Debaser, i samband med en trevlig After Work. Kvällens band var finska Cats on Fire. Ägnade mig inte helhjärtat åt spelningen p.g.a. trevligt sällskap som jag inte träffat på ett tag, men de spelar snäll och trevlig indiepop med en melodikänsla utöver det vanliga.

Senaste helgen...

Jag är tämligen urusel på att blogga för närvarande. Vet inte om det beror på att jag tränar mer löpning än vanligt och att jag inte har kapaciteten att hålla både den fysiska och kreativa fanan högt samtidigt. Den fysiska högkonjunkturen beror på att Jenny lockat med mig till att springa Yddingeloppet, 12 km terräng, i slutet av oktober och eftersom jag suttit stilla hela sommaren är det hårdträning som gäller ett tag framöver.

Nåväl, helgen var lite knas. Först var det den redan omtalade icke-konserten med Dinosaur Jr. Sedan var det styrelsemöte hela lördagen. Jag menar verkligen hela lördagen - vi började 08:30 och slutade kl 21:00. Jag var extremt trött efter detta, men stack ändå till Babel och kollade in Telepathe, en hypad elektropopduo från New York. En del låtar de gjort är verkligen ruggigt bra, men i liveformat var det väldigt ospännande. Det mesta var förinspelat så det var en slags halvkaraoke. Den ena tjejen slog lite förstrött på en trumma och den andra lekte lite med en keyboard men det lät helt som på skiva. Inte bättre än att höra musiken hemma med andra ord.

På söndagen var det bivråkens dag i Falsterbo. Detta är ett årligt återkommande mingelparty med fågelskyddstema som brukar dra storpublik - i år ca 1500 personer. Det som var speciellt för min del i år var att jag skulle prata. Jag är sedan ett tag ansvarig för ett projekt för att sprida kunskap om och dra in pengar för att rädda apörnen på Filippinerna och dess hemvist, regnskogarna, från att försvinna. Apörnen är akut hotad och det finns bara ca 100 par kvar i vilt tillstånd.

Här finns en Facebookgrupp som man kan och bör gå med i om man har Facebook. Ge ert moraliska stöd för skydd av regnskog på Filippinerna, ett av världens bräckligaste och mest hotade ekosystem. I love you if you do. Och här kan man läsa en artikel om projektet som jag skrivit. Och här ett blogginlägg från mars 2007 som också behandlar ämnet.

Jag kom, jag sågs, jag talade. Och är ganska nöjd med min insats. Jag behövde i alla fall inte gömma mig från massorna efteråt. Projektet har fått en fin start och jag är väldigt glad för att ha fått chansen att göra detta. När jag var på Filippinerna 2006 blev jag så beklämd att jag kände att det vore kul att få vara med att göra något bra och inte bara se på hur allt förstörs. Jag trodde dock inte att det skulle bli av någon gång, men omständigheterna ville annorlunda. Och det känns som ett privilegium, trots att arbetet är helt ideellt.

Kvällen kom och jag unnade mig att gå till Debaser och se Magnolia Electric Co. Jag såg dem på Accelerator 2005, en spelning som inte satt några stora spår men det är ett band jag gillar och Jason Molina, som den här kvällen såg ut som en perfekt hybrid av Barcelonas maestro Xavi Hernandez och Hjärups dito Emil Jensen, har en så fantastisk röst att bara det ger en extra dimension. Spelningen var också riktigt bra den här gången - lite för kort och lite för mycket fokus på senaste plattan (som förvisso är jättebra). Men mycket bra och vackert. Kul också med Warren Zevon (en av mina verkligar gudar)-cover i extranumret (Lawyers Guns and Money). Även förbandet The Bitter Tears tilltalade mig.

Sen var det ju Barcas ligapremiär på måndagen (allt för att göra innehållet i detta inlägg så spretigt som möjligt). Guardiola övertygar mig mer och mer vilket geni han är. Som han fått ordning på Keita nu också - herrejisses. Kommer att återkomma i ämnet.

Glad nyhet: min kamera är nu tillbaka hos mig efter en tur till reparatören.

I morgon (torsdag) - Sunset Rubdown spelar på Debaser i Malmö. Det kostar inte ett öre. Det kan bli precis hur bra som helst. Ingen bör missa.

Us Ones In Between (helt fenomenal låt - tänk denna live)


Black Swan (live)