Nothing But Pain And Art

Jag har inte bloggat på mer än två år, vilket dels beror på att jag var trött på det men också för att jag fick förtroendet att skriva för Rockfoto. Det gör jag fortfarande, men ibland känner jag ändå suget att få vara impulsiv och personlig. Det kan jag inte vara där så nu tänkte jag börja blogga igen, trots att det är ganska omodernt. Men inte här utan jag startar om på Nothing But Pain and Art. Vet fortfarande inte vilken ambitionsnivå jag kommer hålla så vill inte ens uppmana er till att besöka sidan, men ni kan ju veta att den finns.

Helplessness Blues

Fleet Foxes nya, andra och efterlängtade album med den deprimerande titeln som rubriken skvallrar om släpptes igår. Bra grejer. Inte lika omedelbart charmerande som debutskivan men den vinner efterhand. Rekommenderas till de som inte hört den än.

Jag hade glädjen att få göra en intervju med en av medlemmarna i bandet, keyboardspelaren och bakgrundssjungande Casey Wescott. Den intervjun finns numera att läsa på Rockfoto.

Min Fleet Foxes-intervju

Sixteen Ways

Vivian Girls har släppt ett nytt album. Det är aningen ojämnt, men har fantastiska toppar. För första gången har de försökt sig på att göra låtar på 6-7 minuter och just de två låtar som drar ut lite längre är bland de verkliga höjdpunkterna. Men min absoluta favorit är deras cover på Green On Reds Sixteen Ways från mästerverket Gas Food Lodging (som avslutas med en ytterst skön version av We Shall Overcome).

Fantastisk cover (Vivian Girls, 2011)


Fantastiskt original (Green On Red, 1985)


Och en alternativversion, mer upptempo!

Is That All There Is?

Frågan kan handla om den här bloggen som jag inte uppdaterat sen nyårsafton. Och svaret på den frågan är nej. Jag ska börja blogga lite igen hade jag tänkt. Kanske inte lika mycket som förr, men i alla fall när jag har något vettigt att säga, antingen det handlar om musik, något av mina andra intressen eller om jag bara är arg eller irriterad på något.

Hur som helst så var rubriken inte vald efter att jag skulle säga att jag är back to blog utan att jag ville skriva lite om en mina absoluta favoritcovers.

Is That All There Is? skrevs av kända låtskrivarparet Jerry Lieber & Mike Stoller (bl.a. Hound Dog och Jailhouse Rock). Originalet gjordes av amerikanen Dan Daniels 1968, men en hit blev det inte förrän året efter, då Peggy Lee gjorde den. Låten är en långsam sak i gränslandet pop, jazz och Bacharach. Texten är en harmlös livsbetraktelse av ett reflekterande "jag". Låten har sedan tolkats av hur många som helst, t.ex. PJ Harvey, men sällan har någon påtagligt tagit ut svängarna.

Peggy Lees version
PJ Harveys version

Fint men ofarligt. De flesta andra versioner låter väldigt snarlikt detta. Det finns dock ett ordentligt undantag. 1980 släppte Cristina Monet-Palaci, mer känd endast som Cristina, sitt briljanta, självbetitlade debutalbum. På skivan finns bl.a. en fin cover på Beatles' Drive My Car och ett antal egna låtar av högsta klass. Men den stora triumfen är hennes cover på Is That All There Is? Inte bara för att tempot höjts, låten gjorts om till en slags cabaretversion med släpande saxofon i bakgrunden och för att den använder udda samplingar som t.ex. gökur. Nej, en lika stor skillnad är den omgjorda texten. I stället för att sitta och gullegullkramas med sin kille som i originalet så blir hon i stället slagen gul och blå. I stället för att som i originalet gå på cirkus som 12-åring går hon på nattklubb. I stället för att familjens hus brinner ner i en olycka (i originalet) så är det en avsiktlig mordbrand av hennes mamma. I originalets avslutande sammanfattning sjungs If that's the way she feels about it why doesn't she just end it all? men här är det skarpare artilleri med If that's the way she feels about it why doesn't she just slit her throat and shut up. Och Cristinas pratsjungande, franskbrytande framförande matchar den nya texten perfekt.

Det fanns bara ett problem med den nya texten. Upphovsmännen hade inte gett sitt ok och blev rasande och krävde att låten skulle stoppas. Det lyckades man också med till en början, men efter diverse processer fick låten åter spelas och ges ut. Det är jag oerhört glad för, för en bättre version Is That All There Is finns inte.

Is that all there is?
If that's all there is my friends
Then let's keep dancing
Let's break out the boooze
And have a ball
If that's all there is

Gott nytt 2011

Min spellista med årets bästa låtar har reviderats och utökats lite. Här är Final Version, 01.00. Det är ingen rangordning men låtarna har ordnats för att övergångarna ska vara "mjuka".

Årets 75 bästa låtar (som finns på Spotify och max en låt per artist). En låt på listan är fel rubricerad i Spotify - korrekt artist på It's Been a Pleasure ska vara "Bun B feat. Drake".

Bra låtar som inte finns på Spotify som ni bör höra om ni inte gjort det redan inkluderar t.ex. GroupLove - Colours o/e GoldCoast (jämnt mellan de två), Arcade Fire - The Suburbs o/e Sprawl 2 (jämnt där också), Joanna Newsom - Good Intentions Paving Company, Wolf Parade - What Did My Lover Say, Childish Gambino - Do Ya Like, Big Blood - The Archivist & The Archeologist, Naja Rosa - Mountain Of Love, Braids - Lemonade, Wildbirds & Peacedrums - Bleed Until There Is No Other Flood, Faun Fables - Hollow in the Home, Sufjan Stevens - Impossible Dream o/e Djorahiah (beror på om man föredrar en 25-minuters- eller en 17-minuterslåt), Bäddat för Trubbel - Sånt är livet, Jay Electronica feat. Diddy - The Ghost of Christopher Wallace, High Places - Constant Winter, J Cole feat Drake - In the Morning, Male Bonding - Franklin och ja, de var de som ramlade ur huvudet medan jag skrev. Finns naturligtvis massor. 2010 var ett toppår för ny musik.

2011 ska jag försöka bli en mer aktiv bloggare igen. Ska verkligen ge det ett försök.

Och så önskar jag Gott Nytt År med den bästa nyårslåt jag vet.

Årets bästa album och årets bästa spelningar

Inga kommentarer eller motiveringar ännu - kanske kommer de om jag orkar - annars inte. Men så här tycker jag i alla fall:

Årets bästa spelningar:


Pavement x2 och Leonard Cohen var de sista som föll bort, men ojojojoj vad mycket bra jag sett i år. Skulle kunna lista hur många höjdpunkter som helst.

Årets bästa album:


2010 har varit ett fantastiskt musikår. Eller så är det min aktivitet som gör att det känns så. Jag har i alla fall 8 album ytterligare som jag kände att "de måste vara med" och ytterligare 30-40 som är så bra att de på något sätt borde nämnas. Men nej - det får vara.

Ett femtiotal av årets bästa låtar!

I fredags var vi några (7) som hade listkväll då vi noga gick igenom de individuella årslistorna. Så här lät det t.ex. när alla redogjorde för sina fjärdeplatser på resp. albumlista:


Och så här fint var det när Anton och Magnus var rörande ense om vilket som var den tredje bästa spelningen:

Sammanfattning av Bowlie 2

Helgens festival i Minehead var en rakt igenom angenäm upplevelse. Jag kommer eventuellt skriva lite mer om det. Om inte så får denna spontana lilla "video-talkshow" som jag och min medresenär Kristoffer spelade in på Gatwick igår, förmedla en del av våra intryck och åsikter (psyket nästa?).

Av tekniska skäl fick vår lilla talkshow delas upp i två delar.

Del 1:


Del 2

Bowlie 2

För ganska exakt ett år sedan var jag i Minehead, Somerset, England och hade tre fantastiska dagar på en festival arrangerad av ATP (All Tomorrow's Parties). Festivalen följde deras vanliga koncept med att välja en artist (curator) so får välja ut vilka band som ska spela och under helgen står som värdar för evenemanget. Då var det lite hårdare tongångar med My Bloody Valentine som curators. Nu åker jag dit igen, för det var en fantastisk festival, men denna gången blir det generellt lite snällare pop då det är Belle & Sebastian som är curators. Det var f.ö. en festival 1999, Bowlie, som B&S arrangerade som blev förebild för ATP-festivalerna. Eftersom ATP i år fyller 10 år har man valt ut Belle & Sebastian att få arrangera Bowlie 2.

Banden som spelar i helgen:

• Belle & Sebastian
• Julian Cope
• The Vaselines
• Frightened Rabbit
• Field Music
• Howlin' Rain
• Those Dancing Days
• Teenage Fanclub
• Isobel Campbell & Mark Lanegan
• The New Pornographers
• Vashti Bunyan
• Silver Columns
• Dean Wareham (performing the music of Galaxie 500)
• Mulatu Astatke
• Edwyn Collins
• Steve Mason
• Dirty Projectors
• The Zombies
• Jenny and Johnny
• Sons and Daughters
• Trembling Bells
• Abagail Grey
• Zoey Van Goey
• The 1900:s
• 1990:s
• Best Coast
• The Phenomenal Handclap Band
• Amphetameanies
• Peter Parker
• Them Beatles
• Wild Beasts
• Camera Obscura
• Saint Etienne
• The Go! Team
• Laetitia Sadier
• Stevie Jackson
• Jane Weaver
• Daniel Kitson & Gavin Osborn

...plus ett "secret band" som inte avslöjas i förväg.

Återkommer förhoppningsvis med rapport. Det är i alla fall arbetslinjen.

Årets bästa låtar 2010

Aktiviteten på The Ice Rage är lika med noll. Har helt enkelt glömt hur man skriver texter. Jag kommer eventuellt återuppta skrivandet men troligast kanske på en ny blogg för att känna att det är en nystart snarare än att hålla något gammalt flytande.

I vilket fall som helst har jag lyssnat på en massa musik på sistone, både på skivor och live. Det börjar bli dags att sammanfatta året. De bästa albumen ska jag tillkännage på en liten listfest jag och några vänner ska ha den 17 december. Men en del av de bästa låtarna kan jag bjuda på redan nu i form av en Spotifylista. Spotify har ju begränsningen att inte allt finns där, men det gör inte så mycket. Blir en ganska bra bild ändå. Kommer fylla på listan efterhand.

Spotifylista: Årets bästa 2010

"The Complete History of Punk on New York's Lower East Side from 1950-1975"

Punken föddes naturligtvis inte i England 1977 även om det finns en del som fortfarande tror det. För en dryg månad sedan såg jag en av den amerikanska "antifolk"-rörelsens främsta namn, den lika genialiska som humoristiska Jeffrey Lewis tillsammans med sitt kompband The Junkyard göra en fantastisk spelning på Debaser i Malmö. En del någorlunda konventionella låtar blandades med några tonsatta cartoons (bl.a. en om kommunismens fall i Sovjetunionen och en om franska revolutionen) och en briljant cover på Beat Happenings Teenage Caveman. Men att jag skriver om denna spelning mer än en månad efter att den hände beror på att jag vill sprida vidare den fantastiska berättelsen om punkens utveckling som Mr Lewis berättade. Punken är förvisso knappast en ren New York-företeelse från början heller, men det är där man hittar flest och viktigast aktörer. Så njut av Jeffrey Lewis när han under 10 minuter, på ett fantastiskt entusiasiskt och stundtals även poetiskt sätt berättar "The Complete History of Punk on New York's Lower East Side from 1950-1975". Den berättade historien, som inledningsvis handlar om skivsamlaren Harry Smith som gjorde ett episkt arbete med att ställa samman äldre amerikansk folkmusik som i sin uppkäftighet kan tolkas som den allra första punken (vi pratar 1920/30-talen), blandas upp med inslag från följande låtar:

• W & V Smith - When That Great Ship Goes Down (från The Smithsonian Anthology of American Folk)
• Holy Modal Rounders - Euphoria
• Lou Reed & John Cale - Waiting For The Man
• The Fugs - New Amphetamine Shriek
• The Fugs - Nothing
• The Godz - White Cat Heat
• Velvet Underground - Waiting For The Man
• David Peel & The Lower East Side Band - Mother, Where Is My Father
• The Stooges - 1969
• David Peel & The Lower East Side Band - Lower East Side
• Patti Smith - Birdland
• New York Dolls - Personality Crisis
• Richard Hell & The Voidoids - Blank Generation

Och så avslutas allt med "and then it all moved to England who stole all the credit and that's how it goes". Detta klipp är:

1) intressant och bildande
2) roligt
3) sjukt bra
4) ett bra uppslag till att gräva vidare i punkhistorien

Och med alla dessa egenskaper går det inte heller att tröttna på det. Kort och gott - se det!