The Ice Rage

Helplessness Blues

2011-05-03T01:16:00.000-07:00

Fleet Foxes nya, andra och efterlängtade album med den deprimerande titeln som rubriken skvallrar om släpptes igår. Bra grejer. Inte lika omedelbart charmerande som debutskivan men den vinner efterhand. Rekommenderas till de som inte hört den än.

Jag hade glädjen att få göra en intervju med en av medlemmarna i bandet, keyboardspelaren och bakgrundssjungande Casey Wescott. Den intervjun finns numera att läsa på Rockfoto.

Min Fleet Foxes-intervju

Sixteen Ways

2011-05-01T16:27:00.001-07:00

Vivian Girls har släppt ett nytt album. Det är aningen ojämnt, men har fantastiska toppar. För första gången har de försökt sig på att göra låtar på 6-7 minuter och just de två låtar som drar ut lite längre är bland de verkliga höjdpunkterna. Men min absoluta favorit är deras cover på Green On Reds Sixteen Ways från mästerverket Gas Food Lodging (som avslutas med en ytterst skön version av We Shall Overcome).

Fantastisk cover (Vivian Girls, 2011)

Fantastiskt original (Green On Red, 1985)

Och en alternativversion, mer upptempo!

Is That All There Is?

2011-04-22T12:44:00.000-07:00

Frågan kan handla om den här bloggen som jag inte uppdaterat sen nyårsafton. Och svaret på den frågan är nej. Jag ska börja blogga lite igen hade jag tänkt. Kanske inte lika mycket som förr, men i alla fall när jag har något vettigt att säga, antingen det handlar om musik, något av mina andra intressen eller om jag bara är arg eller irriterad på något.

Hur som helst så var rubriken inte vald efter att jag skulle säga att jag är back to blog utan att jag ville skriva lite om en mina absoluta favoritcovers.

Is That All There Is? skrevs av kända låtskrivarparet Jerry Lieber & Mike Stoller (bl.a. Hound Dog och Jailhouse Rock). Originalet gjordes av amerikanen Dan Daniels 1968, men en hit blev det inte förrän året efter, då Peggy Lee gjorde den. Låten är en långsam sak i gränslandet pop, jazz och Bacharach. Texten är en harmlös livsbetraktelse av ett reflekterande "jag". Låten har sedan tolkats av hur många som helst, t.ex. PJ Harvey, men sällan har någon påtagligt tagit ut svängarna.

Peggy Lees version
PJ Harveys version

Fint men ofarligt. De flesta andra versioner låter väldigt snarlikt detta. Det finns dock ett ordentligt undantag. 1980 släppte Cristina Monet-Palaci, mer känd endast som Cristina, sitt briljanta, självbetitlade debutalbum. På skivan finns bl.a. en fin cover på Beatles' Drive My Car och ett antal egna låtar av högsta klass. Men den stora triumfen är hennes cover på Is That All There Is? Inte bara för att tempot höjts, låten gjorts om till en slags cabaretversion med släpande saxofon i bakgrunden och för att den använder udda samplingar som t.ex. gökur. Nej, en lika stor skillnad är den omgjorda texten. I stället för att sitta och gullegullkramas med sin kille som i originalet så blir hon i stället slagen gul och blå. I stället för att som i originalet gå på cirkus som 12-åring går hon på nattklubb. I stället för att familjens hus brinner ner i en olycka (i originalet) så är det en avsiktlig mordbrand av hennes mamma. I originalets avslutande sammanfattning sjungs If that's the way she feels about it why doesn't she just end it all? men här är det skarpare artilleri med If that's the way she feels about it why doesn't she just slit her throat and shut up. Och Cristinas pratsjungande, franskbrytande framförande matchar den nya texten perfekt.

Det fanns bara ett problem med den nya texten. Upphovsmännen hade inte gett sitt ok och blev rasande och krävde att låten skulle stoppas. Det lyckades man också med till en början, men efter diverse processer fick låten åter spelas och ges ut. Det är jag oerhört glad för, för en bättre version Is That All There Is finns inte.

Is that all there is?
If that's all there is my friends
Then let's keep dancing
Let's break out the boooze
And have a ball
If that's all there is

Gott nytt 2011

2010-12-31T07:28:00.000-08:00

Min spellista med årets bästa låtar har reviderats och utökats lite. Här är Final Version, 01.00. Det är ingen rangordning men låtarna har ordnats för att övergångarna ska vara "mjuka".

Årets 75 bästa låtar (som finns på Spotify och max en låt per artist). En låt på listan är fel rubricerad i Spotify - korrekt artist på It's Been a Pleasure ska vara "Bun B feat. Drake".

Bra låtar som inte finns på Spotify som ni bör höra om ni inte gjort det redan inkluderar t.ex. GroupLove - Colours o/e GoldCoast (jämnt mellan de två), Arcade Fire - The Suburbs o/e Sprawl 2 (jämnt där också), Joanna Newsom - Good Intentions Paving Company, Wolf Parade - What Did My Lover Say, Childish Gambino - Do Ya Like, Big Blood - The Archivist & The Archeologist, Naja Rosa - Mountain Of Love, Braids - Lemonade, Wildbirds & Peacedrums - Bleed Until There Is No Other Flood, Faun Fables - Hollow in the Home, Sufjan Stevens - Impossible Dream o/e Djorahiah (beror på om man föredrar en 25-minuters- eller en 17-minuterslåt), Bäddat för Trubbel - Sånt är livet, Jay Electronica feat. Diddy - The Ghost of Christopher Wallace, High Places - Constant Winter, J Cole feat Drake - In the Morning, Male Bonding - Franklin och ja, de var de som ramlade ur huvudet medan jag skrev. Finns naturligtvis massor. 2010 var ett toppår för ny musik.

2011 ska jag försöka bli en mer aktiv bloggare igen. Ska verkligen ge det ett försök.

Och så önskar jag Gott Nytt År med den bästa nyårslåt jag vet.

Årets bästa album och årets bästa spelningar

2010-12-19T10:28:00.001-08:00

Inga kommentarer eller motiveringar ännu - kanske kommer de om jag orkar - annars inte. Men så här tycker jag i alla fall:

Årets bästa spelningar:

Pavement x2 och Leonard Cohen var de sista som föll bort, men ojojojoj vad mycket bra jag sett i år. Skulle kunna lista hur många höjdpunkter som helst.

Årets bästa album:

2010 har varit ett fantastiskt musikår. Eller så är det min aktivitet som gör att det känns så. Jag har i alla fall 8 album ytterligare som jag kände att "de måste vara med" och ytterligare 30-40 som är så bra att de på något sätt borde nämnas. Men nej - det får vara.

Ett femtiotal av årets bästa låtar!

I fredags var vi några (7) som hade listkväll då vi noga gick igenom de individuella årslistorna. Så här lät det t.ex. när alla redogjorde för sina fjärdeplatser på resp. albumlista:

Och så här fint var det när Anton och Magnus var rörande ense om vilket som var den tredje bästa spelningen:

Sammanfattning av Bowlie 2

2010-12-14T00:20:00.000-08:00

Helgens festival i Minehead var en rakt igenom angenäm upplevelse. Jag kommer eventuellt skriva lite mer om det. Om inte så får denna spontana lilla "video-talkshow" som jag och min medresenär Kristoffer spelade in på Gatwick igår, förmedla en del av våra intryck och åsikter (psyket nästa?).

Av tekniska skäl fick vår lilla talkshow delas upp i två delar.

Del 1:

Del 2

Bowlie 2

2010-12-09T00:39:00.001-08:00

För ganska exakt ett år sedan var jag i Minehead, Somerset, England och hade tre fantastiska dagar på en festival arrangerad av ATP (All Tomorrow's Parties). Festivalen följde deras vanliga koncept med att välja en artist (curator) so får välja ut vilka band som ska spela och under helgen står som värdar för evenemanget. Då var det lite hårdare tongångar med My Bloody Valentine som curators. Nu åker jag dit igen, för det var en fantastisk festival, men denna gången blir det generellt lite snällare pop då det är Belle & Sebastian som är curators. Det var f.ö. en festival 1999, Bowlie, som B&S arrangerade som blev förebild för ATP-festivalerna. Eftersom ATP i år fyller 10 år har man valt ut Belle & Sebastian att få arrangera Bowlie 2.

Banden som spelar i helgen:

Belle & Sebastian
Julian Cope
The Vaselines
Frightened Rabbit
Field Music
Howlin' Rain
Those Dancing Days
Teenage Fanclub
Isobel Campbell & Mark Lanegan
The New Pornographers
Vashti Bunyan
Silver Columns
Dean Wareham (performing the music of Galaxie 500)
Mulatu Astatke
Edwyn Collins
Steve Mason
Dirty Projectors
The Zombies
Jenny and Johnny
Sons and Daughters
Trembling Bells
Abagail Grey
Zoey Van Goey
The 1900:s
1990:s
Best Coast
The Phenomenal Handclap Band
Amphetameanies
Peter Parker
Them Beatles
Wild Beasts
Camera Obscura
Saint Etienne
The Go! Team
Laetitia Sadier
Stevie Jackson
Jane Weaver
Daniel Kitson & Gavin Osborn

...plus ett "secret band" som inte avslöjas i förväg.

Återkommer förhoppningsvis med rapport. Det är i alla fall arbetslinjen.

Årets bästa låtar 2010

2010-12-05T05:29:00.000-08:00

Aktiviteten på The Ice Rage är lika med noll. Har helt enkelt glömt hur man skriver texter. Jag kommer eventuellt återuppta skrivandet men troligast kanske på en ny blogg för att känna att det är en nystart snarare än att hålla något gammalt flytande.

I vilket fall som helst har jag lyssnat på en massa musik på sistone, både på skivor och live. Det börjar bli dags att sammanfatta året. De bästa albumen ska jag tillkännage på en liten listfest jag och några vänner ska ha den 17 december. Men en del av de bästa låtarna kan jag bjuda på redan nu i form av en Spotifylista. Spotify har ju begränsningen att inte allt finns där, men det gör inte så mycket. Blir en ganska bra bild ändå. Kommer fylla på listan efterhand.

Spotifylista: Årets bästa 2010

"The Complete History of Punk on New York's Lower East Side from 1950-1975"

2010-10-11T06:43:00.001-07:00

Punken föddes naturligtvis inte i England 1977 även om det finns en del som fortfarande tror det. För en dryg månad sedan såg jag en av den amerikanska "antifolk"-rörelsens främsta namn, den lika genialiska som humoristiska Jeffrey Lewis tillsammans med sitt kompband The Junkyard göra en fantastisk spelning på Debaser i Malmö. En del någorlunda konventionella låtar blandades med några tonsatta cartoons (bl.a. en om kommunismens fall i Sovjetunionen och en om franska revolutionen) och en briljant cover på Beat Happenings Teenage Caveman. Men att jag skriver om denna spelning mer än en månad efter att den hände beror på att jag vill sprida vidare den fantastiska berättelsen om punkens utveckling som Mr Lewis berättade. Punken är förvisso knappast en ren New York-företeelse från början heller, men det är där man hittar flest och viktigast aktörer. Så njut av Jeffrey Lewis när han under 10 minuter, på ett fantastiskt entusiasiskt och stundtals även poetiskt sätt berättar "The Complete History of Punk on New York's Lower East Side from 1950-1975". Den berättade historien, som inledningsvis handlar om skivsamlaren Harry Smith som gjorde ett episkt arbete med att ställa samman äldre amerikansk folkmusik som i sin uppkäftighet kan tolkas som den allra första punken (vi pratar 1920/30-talen), blandas upp med inslag från följande låtar:

W & V Smith - When That Great Ship Goes Down (från The Smithsonian Anthology of American Folk)
Holy Modal Rounders - Euphoria
Lou Reed & John Cale - Waiting For The Man
The Fugs - New Amphetamine Shriek
The Fugs - Nothing
The Godz - White Cat Heat
Velvet Underground - Waiting For The Man
David Peel & The Lower East Side Band - Mother, Where Is My Father
The Stooges - 1969
David Peel & The Lower East Side Band - Lower East Side
Patti Smith - Birdland
New York Dolls - Personality Crisis
Richard Hell & The Voidoids - Blank Generation

Och så avslutas allt med "and then it all moved to England who stole all the credit and that's how it goes". Detta klipp är:

1) intressant och bildande
2) roligt
3) sjukt bra
4) ett bra uppslag till att gräva vidare i punkhistorien

Och med alla dessa egenskaper går det inte heller att tröttna på det. Kort och gott - se det!

Wildbirds and Peacedrums with voices

2010-10-06T15:06:00.000-07:00

Wildbirds and Peacedrums och deras kör var allt och lite till på Babel ikväll. Mariam Wallentin är utan tvekan en av de bästa svenska sångerskor jag hört forever and ever. Här är sista extranumret - My Heart - där kören kommer in efter några minuter. Fantastiskt helt enkelt. Videon är lite mörk men ljudet är bra.

Sirap i hjärnan

2010-10-04T15:33:00.000-07:00

Jag har verkligen inget att säga. Jag är inte den typen som bloggar om att jag handlade mat eller var ute och drack en öl. Jag vill skriva om all grym musik som släpps och de konserter jag ser live (har snittat ca 3 konsertbesök/vecka på sistone) men jag har inte orden. Jag finner inte heller någon anledning att säga att bloggen läggs ner utan jag hoppas att kreativiteten återvänder. Men nu är den verkligen noll. Supernoll. Inget.

Jag har dessutom fått sparken från Radar, där jag gjort ett tiotal intervjuer med olika band. Inte för att jag var dålig - det är jag mycket säker på - utan för att de la ner musikdelen. Inte heller min vän och redaktör Madeleine, som jag har mina uppdrag där att tacka för, finns kvar där. Men jag gläds åt av att det är en fantastiskt fin konserthöst framför mig och jag kommer åka till Minehead igen i december och gå på ATP: Bowlie 2 curated by Belle & Sebastian.

Vi hörs när sirapen i min hjärna avdunstat.

Kanske det bästa liveframträdandet i världshistorien. Fick jag önska en konsert att ha sett live vore det Waterboys på Glastonbury 1986!

Valanalys

2010-09-22T04:39:00.000-07:00

Ett sista politiskt inlägg, sen övergår jag till musiken igen....men det har ju faktiskt varit val och det var för en gångs skull ganska intressant. Inte kul, inte bra, men intressant. Och otäckt.

Ja, alla vet ju vad som hände. Alliansen fick fler röster än de rödgröna, men som det ser ut inte egen majoritet. En ful fisk i form av Sverigedemokraterna tog nämligen plats i parlamentet, till råga på allt som vågmästare. De vandrar nu in i riksdagen med 20 mandat. Av dessa går 17 till män och 3 till kvinnor. För jämförelse kan nämnas att vi innan söndagens val hade 53% män i riksdagen. Det är alltså inte bara Sverigedemokraternas åsikter som andas 1930-tal.

I måndags kväll gjorde jag något för mig ovanligt. Jag demonstrerade. Tillsammans med något tusental andra stod jag först och lyssnade på diverse tal på Möllevångstorget och sedan gick vi Bergsgatan - Amiralsgatan - Stora Nygatan - Davidhallsgatan - Södra Förstadsgatan tillbaks till Möllan och skanderade "Inga rasister på våra gator" och en del andra ramsor på samma tema. Inte för att jag för en sekund tror att en demonstration gör att några som röstat på SD ändrar sig, men det är bra för att känna att det faktiskt finns en massa människor som bryr sig och verkligen vill bli av med de rasistiska, främlingsfientliga strömningar som drabbar vårt samhälle mer och mer. Jag gick dit i besvikelse och frustration men jag kom hem med hopp och övertygelse. Det var det viktiga och det bär jag med mig mot 2014.

Annars finns det lite olika saker att fundera över. Varför gjorde vänstern ett så dåligt val? Och naturligtvis varför gick det så bra för SD? Och varför är borgarna fyra olika partier när alla tycker i princip likadant om allt? Och bör miljöpartiet stödja en borgerlig regering för att minska eller eliminera SD:s påverkan på politiken de närmaste fyra åren? Det här är mina funderingar kring dessa frågor.

Vänsterns dåliga val beror framför allt på avsaknaden av vänsterpolitik. Sossarna gjorde ett stort misstag när man slängde sig in och började slåss med de borgerliga partierna om samma mittenväljare. Inte förrän sista veckan, när man insåg opinionen, började man pressa regeringen med socialförsäkringarna - en fråga där borgarna gjort bort sig fullständigt. Det var naturligtvis försent. Hela debatten har präglats av att om borgarna sagt 12 miljarder har sossarna sagt 10 eller omvänt. Det är minimala skillnader på nästan alla områden. Socialdemokraterna och deras stödpartier har inte vågat föra fram en alternativ politik utan sysslat med att föreslå relativt marginella justeringar av den borgerliga politiken i rädslan av att framstå som radikala. Och när regeringen faktiskt har skött statsfinanserna ganska hyggligt så är det en omöjlig väg till makten, speciellt som ordet "solidaritet" plötsligt blivit så omodernt. Sossetopparna sluter trots fiaskot upp bakom Sahlin, men jag tycker hon bör avgå. Att tappa en ledning på 15% i opinionen för två år sedan till en förlust med 5% tyder på att hon inte är rätt kvinna att leda de rödgröna mot regeringsmakten 2014. Mitt i misären kan de rödgröna i alla fall glädja sig åt att de fick 53% av rösterna bland förstagångsväljare, mot 38% för alliansen. Det finns hopp!

Att vi fick ett rasistiskt parti i riksdagen beror inte på att 5,7% av Sveriges befolkning är övertygade rasister/idioter (fast jag inser mer och mer att det finns fler än jag tidigare velat tro). Det beror dels på rädsla och okunnighet men också, tyvärr, på att övriga partier inte vågar prata integration och segregation överhuvudtaget. Man kan göra det utan att använda populistiska utspel a la Folkpartiet (föreslå språktest och burkaförbud strax innan val) och man kan göra det utan att framställa invandring som ett problem. Att så fort någon andas att det finns brister i svensk integrationspolitik möta detta med beskyllningar om rasism etc gör SD till martyrer och ger dem fler röster - det gäller att ta debatten i stället för att kväva den. Kort sagt - de etablerade partierna måste kunna lära sig att sköta debatten på ett sätt som inte gynnar rasisterna. Det är med kunskap och öppenhet vi bäst bekämpar rasismen och främlingsfientligheten. Förklara för dem att det handlar om människor.

Ska borgarna fortsätta vara fyra partier och i så fall varför? Nej, de borde bara vara ett. De har i princip samma uppfattning i alla frågor och det faktum att de har varsin profilfråga (ekonomi hos M, utbildning hos FP, socialpolitik hos KD och miljö hos C) förändrar inte det faktumet. Eftersom Centern dessutom inte längre är ett miljöparti - miljöminister Carlgren är utan tvekan svensk naturs fiende #1 och bara måste få sparken i den nya regeringsbildningen (fast Reinfeldt har ju miljöfrågorna som prioritet #497 så han bryr sig säkert inte) - så faller det partiets existensberättigande ytterligare. Det finns alltså ingen anledning att ha fyra borgerliga partier längre - det är i så fall bara för att det alltid varit så. Det är idag betydligt större skillnader i åsikter inom det socialdemokratiska partiet än inom det borgerliga blocket.

Slutligen - bör MP stödja regeringen för att få till en majoritetsregering? Det kan man tycka så att SD inte får något inflytande. Hur som helst så har MP gått till val på att samarbete med V och S, och därför är det moraliskt något tveksamt att svika sina väljare med att plötsligt stödja alliansen. Enligt undersökningar så har dessutom ca 75% av de som röstat på MP "hjärtat till vänster". Det gör nog att många väljare skulle bli upprörda även av strikt ideologiska skäl. Och kanske rösta på något annat parti nästa gång. Om MP stödjer alliansen gynnar det såklart Reinfeldt och vi slipper SD-inflytande, men i längden kan det också innebära att MP gör politiskt självmord då dess medlemmar inte vill tvingas in i borgerligheten.

Nu är valet bakom oss, men konserthösten i stort framför oss. Nu fokuserar vi på det i stället!

/Sören Holmberg

Proggsöndag

2010-09-19T04:54:00.000-07:00

För ett tag sedan lovade jag min kompis Sandy en proggsamling och jag lyckades få klart den lagom till valdagen. Och så ett ex till mig själv också. Perfekt soundtrack en sådan här viktig dag - idag är det "progg only" som gäller. Kom ihåg att blodet är rött! Har du blått blod är du antingen kräfta, mussla eller dolksvans. I så fall är det ok med en blå röst. En brun röst är däremot aldrig ok.

Tänk förresten om man någon gång skulle få köra en proggklubb på t.ex. Debaser - om än bara för en kväll. Blir helt varm av tanken.

CD1:
FRIA PROTEATERN - Det nya livet
NORRBOTTENS JÄRN - Samma vindar samma dofter
PIRI-PIRI - Oh Mamae
NYNNINGEN - Nattpromenad
FLÄSKET BRINNER - Gånglåten
REKYL - Grå grönska
RÖDA KAPELLET - Till veteranerna
RÖDA ROPET - Spring Lasse spring
SKÄGGMANSLAGET - Gråtlåten, polska efter Hjort-Anders
ÄLGARNAS TRÄDGÅRD - Mina löjen
SÖDRA BERGENS BALALAJKOR - Den lilla björken
FÖRSTA FÖRBAND - Venceremos, vi ska segra
RÖDA RAPPET - Löftet
FRIA PROTEATERN - Sagoland
CONTACT - Fyrvaktarns dotter
MARIE SELANDER - Linnesång
AVGRUNDEN - Svenska gårdar
BJÖRN AFZELIUS - För kung och fosterland

CD2:
NARREN - Sången om LKAB
DAN BERGLUND - De mördades fria republik
LARS ALDMAN - Generationslåten
ÖSTAN SOL VÄSTAN MÅNE - Galdriels spegel
ÄLGARNAS TRÄDGÅRD - Möjligheternas barn
TROTSÅLDERNS BARN - Ingen av oss
NORRLÅTAR - Ko över Sarek
SÖDRA BERGENS BALALAJKOR - Den vackra flickan med de runda kinderna
ARBETE & FRITID - Thulcandra
RISKEN FINNS - Arbetskraft
AVGRUNDEN - Skånehöst
FRIA PROTEATERN - Skomakaren från Rovaniemi
NORRBOTTENS JÄRN - Jag & du (live)
BJÖRN AFZELIUS - Historien har visat
TÄLTPROJEKTET - Vi äro tusenden

Vi äro tusenden är så pass välkänd att den egentligen inte borde fått vara med, men eftersom den är en av de finaste låtar som skrivits i det här landet går det inte att avsluta en proggsamling med något annat. Och på valdagen är den perfekt för att påminna oss om vem som verkligen byggt det här landet.

Hall of Shame - välkomna Cristina & Fredrik

2010-09-17T06:02:00.000-07:00

På min andra blogg, som jag inte uppdaterat på länge, har jag en Hall of Shame för politiker som är inkompetenta eller på annat sätt förtjänar att hamna där. Tills idag har den bara bestått av två personer - Marit Paulsen och Andreas Carlgren (läs om varför de blev invalda här och här).

Cristina Husmark Pehrson är socialförsäkringsminister i alliansregeringen. Oavsett vem som vinner valet hoppas jag hon inte kommer fortsätta vara det efter söndag. Jag tycker nämligen att empati är en egenskap som ibland kan vara bra att ha då man har huvudansvar för frågor som inkluderar sjuka, skadade och arbetslösa. Cristina saknar detta och ljuger för att rädda sitt eget skinn i stället för att stå för sina åtgärder.

De regler som regeringen införde 2008 är mycket hårda och slår stenhårt mot de som inte anser sig kunna jobba, men där en nitisk, stenhård "arbetslinje" tvingar dem att ändå försöka göra detta. Jo, Moderaternas devis "det enda arbetarpartiet" är en helt relevant slogan för de bryr sig ENDAST om de som arbetar - gör man inte det kan man lika gärna dö. Och dör är det en del som gjort - flera svenskar som utförsäkrats har gjort självmord då de inte haft några pengar att leva på och ingen möjlighet att få det heller. Och när man ser bifogad video, där Husmark Pehrson blåljuger för alla de som hamnat i kläm, borde hon såsom högst ansvarig kunna åtalas för vållande till annans död. Hade hon inte gjort det misstag som videon visar hade dessa människor förmodligen inte drivits så långt.

Eftersom statsminister Fredrik Reinfeldt är Husmark Pehrsons chef och dessutom aldrig vågar eller vill diskutera dessa frågor anser jag honom lika befriad från empati och solidaritet som sin minister. Fredrik och Cristina - ni är båda numera medlemmar av Swedish Politicians Hall of Shame. Välkomna!

Visst är det småtrevligt med skattesänkningar och några hundralappar extra i plånboken varje månad, men aldrig till det pris som dessa människor får betala. Skulle vara intressant att se Reinfeldt och/eller Husmark Pehrson förklara, öga mot öga, för en utförsäkrad lidande människa vad som är så jäkla bra med detta system.

PS! Efter valet ska jag återgå till musikbloggande!

Tankar inför valet

2010-09-15T09:16:00.000-07:00

På söndag är det riksdagsval igen. Det är då vi ska välja om vi ska ha ytterligare fyra år med alliansen, den borgerliga regimen eller om de rödgröna ska få chansen att ställa saker till rätta. Spelar det egentligen så stor roll hur det går? Några hundralappar hit eller dit i plånboken för olika människor skiljer säkert i resultatet från de båda blockens ekonomiska politik, Sveriges natur och miljö mår självklart bättre (det fattar även borgarna men det kan de såklart inte erkänna) av en rödgrön seger och individens frihet att ta guldet i den klassiska "flest prylar när han dör vinner"-tävlingen är större med ett borgerligt styre.

Annars har ju svensk politik under de senaste 20 åren, och än mer accentuerat de senaste fem, präglats av att vi har sju etablerade partier som alla drivit mot mitten. De snor varandras slogans och symboler till höger och vänster och tror sig vara till för alla svenskar. Själv tyckte jag det var mycket bättre och enklare när vänstern använde uttryck som "de rika" och lovade/hotade med vad som skulle hända "efter revolutionen". På samma sätt att moderaterna var ett högblått högerparti som tyckte arbetare endast var till för att knäcka ryggar för ägarnas profit. Miljöpartiet var flummare utan någon som helst förankring i verkligheten, Centern var (tro det eller ej, men det har faktiskt varit så en gång) ett parti med miljöpatos, Folkpartiets existens byggdes upp av moderatbarn som egentligen var smygsossar och resten - de som jobbade och faktiskt var rätt så nöjda med det - de röstade på Socialdemokraterna. Det var lätt helt enkelt. Tyckte man på ett sätt var det bara att rösta därefter.

Den politiska skalan i Sverige idag byggs i stället upp av sju mittenpartier som alla vill tillfredsställa alla. Så här kan man sammanfatta partiernas valmanifest:

M - satsa på jobben, sänk bidragen, slopa förmögenhetsskatten
Fp - satsa på jobben, sänk bidragen, inför skoluniform och språktest
Kd - satsa på jobben, sänk bidragen, gå i kyrkan, tyck om varandra
C - satsa på jobben, sänk bidragen, skjut vargar
S - satsa på jobben, behåll bidragen, justera alla borgerliga förslag med 1% hit eller dit
V - satsa på jobben, behåll bidragen och förmögenhetsskatten, minska utsläppen
Mp - satsa på jobben, behåll bidragen, minska utsläppen, skjut inte vargar

Som ni ser - det är inte så lätt att välja längre och valet görs mer på ideologisk och historisk grund och på "vem man bäst tror kan sköta landets ekonomi" än på vad partierna egentligen säger ska åstadkommas. Avsaknaden av tydliga egna ställningstaganden och för stora likheter med andra gör att det dyker upp nya aktörer. De som tycker det här med att leka mittenparti inte funkar. Sverigedemokraterna fick 7,5% i en av de senaste opinionsundersökningarna. Naturligtvis skrämmande att ett parti som bygger på att sätta människor mot varandra når sådana framgångar. Men de etablerade partierna har gemensamt skapat förutsättningarna med sina blocksamarbeten och sin drift mot mitten.

Sverigedemokraterna är, precis som åtminstone 90% av svenskarna redan begriper, ett otäckt parti. Man menar, inlindat i finare ord, att "de där människorna som ser ut på det där viset" - de är potentiella våldtäktsmän, de snor våra jobb och är roten till allt som är fel i det här samhället.

Självklart finns det bara en sorts människa och den människan är alltid en individ som är lika mycket värd oavsett ursprung. Lika självklart beror inte överrepresentationen av invandrande människor i brottsstatistiken på att de är från andra kulturer och därigenom onda utan på misslyckad integration i svenska samhället och frustration. Precis som att infödda svenskar som begår brott också i stor utsträckning kommer från frustrerade människor i utsatt situation, inte från ondska. Ingen föds ond eller till brottsling även om Jimmie Åkesson tror att så är fallet.

Sverigedemokraterna försöker framställa sig som rumsrena, som att de saknar inslag av rasism och nazism och att de helt enkelt bara inser att det är fakta att många av de problem vi har i Sverige beror på för stor invandring. Därför är det naturligtvis inte bra att deras press-sekreterare blir avslöjad av att sjunga nazistvisor på fester. Men han gör det i alla fall. Och skämtar bort det efteråt som en fyllegrej.

Jag känner (eller kände är ett bättre ord - har inte träffat honom sen 90-talet) en aktiv sverigedemokrat. Han blev för något år sedan dömd till hets mot folkgrupp efter att under en antirasistisk demonstration hålla ett plakat med texten Medans svenska flickor gruppvåldtas av invandrargäng bekämpar SSU rasismen (jo, det stod medans). Huruvida domen var korrekt lämnar jag åt var och en att bedöma, men personligen får jag kräksmak i munnen när jag läser det så det var i alla fall förargelseväckande beteende (även om jag förvisso inte var där). Fortsättningen på detta var i alla fall att den åtalades ekonomi inte gjorde det lätt för honom att betala böterna. I stället inträdde Civilkurageinsamlingen in och samlade ihop bötessumman. Denna insamling drevs inte av Sverigedemokrater utan genom dåvarande NSF - Nationalsocialistisk front (numera finputsat på den mest påtagliga nazinostalgin och kallat "svenskarnas parti" men det är samma människor som leder partiet). Enligt tidningar på nätet var det en "stolt" man som tog emot bötessumman. Nu var förvisso inte Sverigedemokraterna som parti inblandat i detta, men jag kan omöjligen tänka mig att en representant för vilket etablerat parti som helst ens skulle röra vid några pengar med den avsändaren.

Och efter att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen kommer det sannolikt bli följetång i media angående deras representanters tvivelaktiga förflutna. Och invandrare kommer fortsätta få skulden för problem som de inte har haft den minsta avsikt att orsaka.

På söndag får vi med stor sannolikhet brunt i riksdagen för första gången. Jag räknar inte Ny demokratis vistelse där i början på 90-talet, då dessa mest var ett gäng okunniga gycklare som lekte politiker och råkade få många röster. Sverigedemokraterna är organiserade på ett helt annat sätt, har ett mycket mer genuint invandrarförakt och är därmed mycket farligare. Sverigedemokraterna i riksdagen är utan tvekan det värsta som hänt Sverige i modern tid. På söndag får vi av allt att döma ett parti som bygger sin ideologi utifrån förakt för en väsentlig del av befolkningen i riksdagen. Välkommen till det nya, hårda Sverige!

Lite från Popaganda

2010-09-02T04:25:00.000-07:00

Hot Chip och Neon Indian, de två band som spelade sist på festivalen, var Popagandas höjdpunkter. Delad bronsmedalj till Robyn och Belle & Sebastian. En hel del annat bra också. Kul festival - lagom soft avslutning på festivalsommaren.

Hot Chip kan få några rader. Enda gången jag sett dem tidigare var 2006. Då satt hela bandet ner - det jag minns är att alla hade varsin dator men det kan ha varit att någon gjorde något annat. Men mitt intryck var att de bara var supertråkiga och ultranördiga. Så när de spelat på samma festivaler jag varit på (minst 2) sen dess har jag inte ens övervägt att se dem. Nu spelade de sist på stora scenen och det var inga krockar så jag gav dem chansen. Det fanns inga datorer på scenen - bara ett fullfjädrat liveband som gav en fantastisk spelning och fick hela publiken att dansa. Som ett helt annat band än det jag såg 2006.

Återkommer med mer när jag har tid (bör ha mer tid fr.o.m. nästa vecka).

Festivalsommarens sista suck

2010-08-26T03:12:00.000-07:00

Har inte skrivit här på ett tag vilket mest har att göra med att det händer så mycket så jag hinner inte. Men efter Way Out West har det i alla fall varit en Malmöfestival, som faktiskt håller på två dagar till men som för egen del är avslutad. Bäst på denna tycker jag att Health, Pascal, Alberta Cross och Miike Snow har varit. Alla de gjorde riktigt fina spelningar.

Den kommande helgen avslutas festivalsommaren med att jag och Madeleine åker till Popaganda i Stockholm. Det ska bli kul, dels för att jag inte varit i Stockholm på mer än ett år (brukar bli 2-3 gånger per år annars) och dels för att jag inte varit på Popaganda förr. Efter det blir det betydligt lugnare och då ska jag försöka ta mig tid att sammanfatta de senaste veckorna - kanske också lägga upp lite trevliga liveklipp. Men lita inte för mycket på mig, min bloggdisciplin senaste tiden imponerar knappast.

En annan sak - Sufjan Stevens nya skiva, som är helt fantastisk, hoppas jag ni inte missat. Lyssna annars på den här. Speciellt avslutande 17-minutersmonstret Djohariah, med ett osannolikt intro på över 11 minuter, är helt otrolig.

Way Out West 2010 - rapport kommer snart!

2010-08-16T12:20:00.000-07:00

Jag håller på med en krönika från denna fantastiska festival. Men den är inte klar ännu. I väntan på det några videos från helgens, bland många mycket bra, i särklass bästa spelning. En spelning vars skönhet mitt ordförråd inte räcker till för att beskriva. En spelning vars emotionella effekt på mig endast går att jämföra med min första Waterboyskonsert, med Mary J Blige på Globen 2002 och möjligen med My Bloody Valentine på Roskilde 2008 och enstaka stunder med Savage Rose. Konstant gåshud den timme konserten varade. Det som hände i Annedalskyrkan natten mot söndag kommer hänga kvar i mig läääääänge. Jag hade extremt höga förväntningar, men hon krossade dem fullständigt ändå. Och det verkar dessutom som de flesta (alla?) som var där håller med.

Min kompis Kristoffer: "det här var bland det vackraste jag upplevt. Och då menar jag inte musik utan allt - fåglar, natur, allt" - "skulle man ge det här ett betyg måste man dra till med 11/10". En av mina väninnor sa ingenting, men tårarna sa det mesta. Och hela kyrkan gav stående ovationer i flera minuter. Det som ni hör på dessa tre videolänkar är bland den absolut vackraste musik jag hört på mycket länge. Kanske någonsin. Det har förvisso inte bara med Laura Marlings prestation att göra - kyrkans akustik, fantastiska ljus och publikens disciplin (inte en mobilsignal eller knappt en hostning hördes under låtarna) hade absolut med totalupplevelsen att göra.

Tiden får visa om jag överdriver, men just nu tycker jag att Laura Marling i Annedalskyrkan härom natten är en av de bästa konserter jag sett.

Way Out West coming up

2010-08-09T14:23:00.000-07:00

Är oerhört peppad inför det stundande veckoslutet i Göteborg. En alldeles lysande line-up har Way Out West fått ihop i år och jag ska dessutom jobba för Radar och göra två intervjuer (Bear in Heaven och Laura Marling som det verkar).

Det finns några krockar i spelschemat och speciellt på fredagsnatten skulle jag ju vilja vara på tre klubbar samtidigt. Men just nu känns det som att jag kommer ta mig genom dagarna och kvällarna såhär:

Tors:
Parken: Field Music & Bear in Heaven

Fre:
13.45 Jens Lekman
15.00 Panda Bear
15.30 Paul Weller (antagligen inte början - beror på hur bra PB är)
16.30 Wu-Tang Clan
18.00 Local Natives
18.50 The National
20.10 Iggy & The Stooges
21.20 LCD Soundsystem
22.30 M.I.A.
Pustervik: Surfer Blood & Wild Nothing

Lör:
13.30 The Drums
14.50/15.00 Mumford & Sons/Girls (gillar båda - har sett båda tidigare - svårt)
15.45 Anna Ternheim
16.45 Reflection Eternal feat. Talib Kweli & Hi-Tek
17.45/18.00 Pavement/Jay Electronica (Pavement såg jag i Barcelona så skulle kunna offras. Men har inte bestämt mig än)
18.45 Konono #1
19.30 Marina & The Diamonds
21.15 Broken Bells
Annedalskyrkan: Laura Marling

Leonard Cohen på Malmö arena

2010-08-06T13:29:00.000-07:00

Leonard Cohen. Malmö arena 4/8/10

Jag går ju ganska mycket på konserter, men mest på klubbar och festivaler. När den här dagen anlände var det faktiskt mer än ett år sedan jag såg något som kan klassificeras som "arenarock" eller "arenapop". Senast var nog Springsteen i Herning i juli förra året. Jag har egentligen inte något emot det - känner mest att jag tycker nya band är roligare att se än de jag sett förr. Och så är det så dyrt med arenamusik numera.

Det finns dock de som kan få mig att köpa arenabiljetter. Springsteen är som sagt en, Neil Young är en annan och det finns säkert fler. Leonard Cohen ingår också i skaran. Jag har sett honom två gånger tidigare - dels på Olympen i Lund för många år sen (1900-talet, om någon minns) och så en drygt timmeslång festivalspelning på Coachella förra året. Och det har varit så bra att när han nu kom till Malmö arena fanns det inga alternativ än att bjuda med sin kära mamma - som även hon gillar Cohen - och gå dit. Eftersom min syster gillade initiativet och följde med och även bjöd med pappa blev det därför en liten trevlig familjehappening dessutom.

Precis som på Coachella förra året öppnade han med Dance Me To The End of Love och gåshud redan i första låten. Sen fortsatte det lite upp och ner - en del riktigt bra och en del lite mer anonymt. Efter en timme och 20 minuter gick han av scenen, men inte för att sluta utan det är bara slut på akt ett. So far, so good - stundtals riktigt fint, men bortsett från öppningen och några solon från Flamencogitarristen Javier Mas inget som krossade mig.

Efter pausen blev det tätare och mer intensivt och nu började det låta allt mer som jag vill ha Cohen. Mycket svärta och mycket moll och vackra vokalarrangemang med den tre kvinnor starka kören. Bandet är hyperskickligt och välrepeterat. The Partisan låter ohyggligt bra, även om publiken jublar mest till Hallelujah. Har lite svårt för publik som jublar och reser sig p.g.a. att just deras favoritlåt spelas snarare än för prestationen som utförs från scenen, men på arenakonserter är det något man får ta. Avslutningen av ordinarie set med Hallelujah, I'm Your Man och Take This Waltz, som Cohen dedikerar till Göran Tunström lyfter stämningen.

Självklart blir det extranummer. Han spelar standards som So Long Marianne och First We Take Manhattan och jag tror att det ska sluta där. Jag har fel. Så kommer minutrarna som tar konserten från "mycket bra - över förväntan" till "något oförglömligt". Han och bandet gör Famous Blue Raincoat - i mina öron en av de vackraste sånger som överhuvudtaget gjorts. Versionen är enorm och mina ytligt liggande tårkanaler ger efter - snyggt också att byta ut avslutningen "sincerely, a friend" mot "sincerely, L Cohen". Låten är värd biljetten i sig själv - en riktig undantagsstund i mitt konsertliv. Konserten närmar sig tre timmar men Cohen är inte färdig. Han spelar Democracy, som han avslutade med på Coachella och lämnar sedan över till systrarna Webb, två av de tre körtjejerna, att briljera i If It Be Your Will. De gör den full rättvisa och jag hoppas nästan att den ska avsluta konserten. Det är nästan hypnotiskt vackert och bryter av på ett fint sätt. Men det blir två uppsluppna låtar till vars budskap får publiken att jubla ytterligare - Closing Time och I Tried To Leave You, innan Leonard Cohen, snart 76 år gammal går av efter 3 timmar och 20 minuter. Biljetten var dyr, men det var full valuta för pengarna.

Leonard Cohen är som sagt 76 år. Rösten är sliten, men ändå värdig. Och Cohen ser man inte för att höra skönsång. Han har aldrig varit en bra sångare - han är poet, låtskrivare och stencool gentleman i första, andra och tredje hand. Och det kan ingen ålder påverka - han försöker inte heller spela ung och känns därför helt rätt i sitt agerande på scen. Bandet är skickligt och ges alla tillfällen att briljera, även om det är ytterst välrepeterad och improvisation och spontanitet inte ges något större utrymme. Och setlisten var fylld av klassiker och jag känner inte att jag egentligen saknar en enda låt. Det här var stort - mycket stort!

Setlist: Dance Me To The End of Love/The Future/Ain't No Cure For Love/Bird On The Wire/Everybody Knows/In My Secret Life/Who By Fire/The Darkness/Born In Chains/Chelsea Hotel #2/Anthem -- paus -- Tower of Song/Suzanne/Sisters of Mercy/Hey That's No Way To Say Goodbye/Feels So Good/The Gypsy's Wife/The Partisan/Boogie Street/Hallelujah/I'm Your Man/Take This Waltz -- extranummer -- So Long Marianne/First We Take Manhattan/Famous Blue Raincoat/Democracy/If It Be Your Will/Closing Time/I Tried To Leave You

Några låtar från tidigare på turnén i versioner som känns identiska med Malmö följer här:

Taken By Trees DJ-set

2010-08-03T05:13:00.000-07:00

Direkt efter hemkomst från Lappland gick jag i söndags kväll till Pildammsteatern (Sommarscen Malmö) och kollade på Taken By Trees. Spelningen var väl ungefär som i vintras, men utomhus en ljus kväll kändes inte riktigt som rätt forum. Musiken är dock snygg och bandet tekniskt väldigt skickligt.

Kvällens höjdpunkt var dock när jag och några vänner gick vidare till Debaser, där Victoria Bergsman (som alltså är Taken By Trees) körde ett DJ-set på uteserveringen. Herregud - hon har ju nästan ännu bättre musiksmak än jag själv. Helt fantastisk musik nästan hela tiden. Speciellt fäste jag mig vid den otroliga låten på videon ovan - en gammal funkgroovig sak från Ghana. Var tvungen att fråga om vad den hette och fick låt och artist med mig på en liten lapp. Ghanaboxen är numera beställd och på väg till undertecknad.

Rut - historien om en katt

2010-08-02T15:04:00.001-07:00

För några veckor sedan, närmare bestämt 14 juli, var en av årets varmaste dagar. Klockan var kring 17. Jag hade jobbat, just kommit hem och funderade på en tupplur då jag ofta blir trött av tryckande värme. Då ringde telefonen. Det var Emma. Hon och Kristian var på Spillepeng - soptippen/friluftsområdet alldeles norr om Malmö. De har en inventeringsruta i trollsländeprojektet som täcker det området. Vid djurkyrkogården hade de plötsligt sett en katt komma mot dem - ivrigt jamande. Den hade gått fram till dem, smekt deras ben och klättrat upp i famnen.

Djurkyrkogården är omgiven av motorvägar, Sege å och massor med industritomter. Teoretiskt sett kan en katt nog ta sig dit "på rymmen" men farorna och hindren gör det ganska långsökt. Då stället dessutom är ökänt just för dumpade husdjur (det har hittats sopsäckar med döda katter här...) gjorde Emma och Kristian den sannolikt korrekta analysen att detta var en oönskad katt som någon medvetet släppt ut här - för att antingen dö eller bli vildkatt. Men katten var helt tam och kelen och borde alltså befinna sig på en mycket bättre och behagligare plats.

De ringde ett katthem, som inte svarade. Sen ringde de mig och frågade om jag kunde ha den över natten, för att sedan ringa katthemmet igen dagen efter. De har själv två katter och var oroliga för revirstrider och att den nya katten, som var en unge på ca 5 månader, inte skulle accepteras av de andra katterna. Jag kunde inte annat än acceptera och en stund senare var de hos mig med katten och en del tillbehör. En låda där jag hade saker fick snabbt rensas ut och bli till provisorisk kattlåda.

Katten, som jag inte döpte då det sägs göra en än mer fäst vid den (fast det hade också att göra med att jag inte kom på något bra), anpassade sig på nolltid till att leva i mitt hem. Den var omedelbart tillgiven, använde lådan och var helt rumsren och bara efter någon timme var vi kompisar som kelade och hade roligt tillsammans. Tanken på att lämna den till ett katthem, vilket i bästa fall leder till att någon tar hand om den men lika gärna kan leda till avlivning, blev för mig otänkbar. Katten fick stanna tills jag hittade någon som verkligen ville ha den.

Jag skulle åka bort 23 juli och vara borta 9 dagar. Det var naturligtvis ett problem. Men min vän Madeleine, med god kattvana sedan tidigare, ställde upp som kattvakt. Och strax innan jag åkte hörde en annan god vän - Sanna - av sig och sa att hennes föräldrar, med trädgård och två andra katter som kompisar, var villiga att ge katten ett permanent hem från 1 augusti.

Efter att ha haft katten hos mig i nio dagar och blivit närmast förälskad i dess närvaro lämnade jag den till Madeleine. Katten var lite rädd just när jag lämnade över henne, men det gick fort över. Madeleine hade också den i nio dagar tills den igår hämtades till sitt nya, permanenta hem. Alla som träffat katten har fallit för dess tillgivenhet och hur kelen den är. Där den är nu är sannolikt det allra bästa för katten, som f.ö. fått namnet Rut av de nya ägarna, och jag är bara så glad att ha haft en liten del i att en så fin katt har räddats till ett värdigt liv. Trots att den är en droppe i havet av alla katter som dumpas av oansvariga ägare så är den samtidigt en individ värd det bästa.

Rut - världens finaste katt!

Tundratrollslända...

2010-07-22T13:31:00.000-07:00

...nu kommer jag och tar dig. Har alltså inte lyckats komma igång med bloggandet särskilt påtagligt och inte blir det bättre den närmaste veckan eftersom jag ska på en expedition i nordligaste Norrland för att försöka se djuret på bilden (som jag lånat från www). Det är det inte många som gjort innan (i Sverige) så det är långt ifrån givet att det lyckas.

Under de två gångna veckorna har jag sett en del band i Malmö. MewithoutYou, Moon Duo, Phenomenal Handclap Band, Choc Quib Town (från Colombia) och senast igår The Sonnets. Av dem tycker jag framför allt att MewithoutYou stack ut som riktigt bra och PHB var väldigt underhållande men sin märkliga flumsoulsvariant. Baby är t.ex. en riktigt skön låt:

M.I.A:s keyboardspelare

2010-07-16T01:25:00.000-07:00

Om en knapp månad är det Way Out West. Om M.I.A. har samma keyboardspelare som när hon spelade Born Free på Letterman härom dagen så är det festivalens mest givna spelning för mig (ok, näst Laura Marling). Och det inte primärt för hans keyboardspel.

Min inställning till den här låten har för övrigt förändrats under de månader som gått sen den fantastiska videon släpptes i april. Först var jag kallsinnig, sen tyckte jag den var helt ok, sen väldigt bra och nu tycker jag det är en av årets absolut bästa låtar. Händer t.o.m. att jag kör den på repeat.

Hänt sen sist

2010-07-13T12:58:00.000-07:00

Ola - 5045 meter över havet

Jag skrev mitt senaste inlägg (förutom det jag skrev för någon timme sedan) den 9 juni. Vad har jag gjort sen dess. Jo, det här. En mening per dag.

10 jun: vann Popquiz Malmös säsongsfinal, såg Smith Westerns på Debban.
11 jun: jobbade sista dagen innan semester, ölade med Magnus & Maria.
12 jun: såg Staff Benda Bilili från Kinshasa på Pildammsteatern - riktigt bra.
13 jun: sov bort ännu en dag av mitt liv.
14 jun: slände-exkursion med Magnus, såg kilfläckslända och månflickslända.
15 jun: flög till Kina.
16 jun: anlände till Beijing, bytte flyg till Xining.
17 jun: besökte fin barrskog på ca 3000 meters höjd, såg Przewalskis nötväcka.
18 jun: var vid Koko Nor och såg massa vattenfåglar, varg m.m.
19 jun: såg Przewalskis rödstjärt i ösregn efter låååång vandring.
20 jun: gick mer än 30 000 steg i trakten kring Caka.
21 jun: såg en död människa efter en motorcykelolycka.
22 jun: gick upp på 4800 meter - såg mytomspunna Roborovskis rosenfink.
23 jun: vandrade omkring i snöfall, återigen på 4800 meter.
24 jun: körde långt, såg massa djur, bodde på provisoriskt tälthotell i jordbävningsdrabbad stad (Yushu).
25 jun: firade midsommar med vidrig kinesisk kornsnaps.
26 jun: besteg en bergstopp på 5045 meter, såg grandala och koslovsparv (fantastisk dag!).
27 jun: såg fina orkidéer, bodde i skitig och jobbig stad (Nangxiang).
28 jun: utforskade okänd granskog, gjorde fina fynd.
29 jun: bodde på hotell på 4200 meters höjd - fint!
30 jun: såg tibetanska flyghöns och antiloper, åt fantastisk middag i Golmud.
1 jul: ökenliv igen, kanske i dubbel bemärkelse.
2 jul: såg pilgrimer bete sig märkligt vid Koko Nor, var kanske inte så normal själv.
3 jul: åt pekinganka deluxe edition, väntade på försenat flyg till Peking.
4 jul: kom hem till Sverige igen.
5 jul: åt pizza som jag längtat efter.
6 jul: visade upp min nya solbränna på jobbet för första gången.
7 jul: såg Kung Puyol störta det tyska riket!
8 jul: AW och konsert på Debban - Mewithout You - de var riktigt bra.
9 jul: middag hos Emma och Kristian, såg Moon Duo på Debban och de var lite enformiga i längden.
10 jul: trollsländor på Bulltofta och blev beroende av fläderblomsaft.
11 jul: trollsländor vid Rönne å (full hand på rinnande vatten-specialare) och 8 Barcaspelare tog VM-guld.
12 jul: planeringsmöte inför Falsterbo Bird Show och en massa småplock.
13 jul: hade för tråkigt så jag började blogga igen. Och så såg jag Choc Quib Town från Colombia på Pildammsteatern.

Ja, roligare än så är inte mitt liv för närvarande.

Mina sommarplågor

2010-07-13T09:28:00.001-07:00

Eftersom det svenska folket i genomsnitt har urusel musiksmak och de låtar som normalt hålles fram som "sommarplågor" stinker mer än lovligt krävs det alternativ. Det här är mina två sommarplågor i år. Bara att de inte är några plågor överhuvudtaget - tvärtom två ypperliga poplåtar.

Först har vi amerikanska GroupLove och deras briljanta Colours.

Och så Stockholmstjejerna i Tiger Tape med Skanstull.

Time-out och spotifylista

2010-06-09T12:58:00.000-07:00

Nu har jag hållit på med The Ice Rage i drygt två år och innan dess hade jag en annan blogg, Ola in Space, i ca 1,5 år. Med ett kortare uppehåll på ca 1,5 månad har jag därför hållit på i 3,5 år. Det kanske räcker. Jag har i alla fall haft väldigt dåligt med energi och känt av brist på kreativitet i flera månader nu. Det känns som jag knappt har skrivit ett enda riktigt bra inlägg under våren. Redan när jag började blogga, och speciellt när jag började om sa jag att jag aldrig ville känna att jag "måste" skriva. Men nu har jag kommit dit och känner att jag behöver ett rejält break.

Det är sommar och jag ska resa - till Tibet och Norrland. Jag ska på festivaler - Way Out West och troligen även till Popaganda i Stockholm. Jag skriver kanske någonting här ibland, men då blir det enbart på ren inspiration, inte för att jag ska eller borde. När jag la ner min förra blogg brann jag dock av skrivlusta efter bara en dryg månad. Kanske händer det något liknande nu. Så jag säger inte adjö - jag säger på återseende vid obestämd tidpunkt.

Vill någon av de som läser fortsätta hålla kontakt med mig så finns jag på mail (olae2005@hotmail.com), Facebook och Twitter och Last.fm.

...eller så kollar ni här lite då och då om jag plötsligt har fått inspirationen tillbaka. Ha en underbar sommar!

Och så får ni en liten playlist här med lite blandad fin musik! Lite nytt, lite gammalt, lite lugnt, lite hårt. Ett litet Ice Rage-soundtrack helt enkelt!

Les Savy Fav

2010-06-09T02:56:00.000-07:00

Pixies, Pavement och Broken Social Scene i all ära. Den bästa spelningen på Primavera gjorde Les Savy Fav. Så här låter deras kanske bästa låt The Equestrian i studioversion

The Equestrian

Och så här såg inledningen på deras spelning ut:

The World/Inferno Friendship Society

2010-06-06T02:31:00.000-07:00

Lite märkligt att jag inte skrivit om dessa innan. De är nämligen sedan länge ett av de band jag allra helst vill se live. Massor med folk på scen inkl. en galen vampyr till sångare (Jack Terricloth), blåsare och några f.d. medlemmar från Dexy's Midnight Runners. Tyvärr turnerar de inte så ofta och extremt sällan i Europa.

Precis som många av de senaste årens heta akter kommer de från Brooklyn. De har dock varit igång betydligt längre än Yeasayer, Dirty Projectors, The Antlers, Gang Gang Dance m.fl. Första skivsläppet gjordes redan 1994, första fullängdaren 1995, men den bästa skivan, sexspårs-EP:n Me vs. The Angry Mob kom 2005.

Texterna handlar ofta om historiska personer och händelser. En låt handlar om Gun Clubs frontman Jeffrey Lee (Pierce), en annan om Leni Riefenstahl och den här publicerade videon är en hyllning till aktivisten, sångaren och skådespelaren Paul Robeson.

Speak Up, Black Out, Black Listed, Full Blooded, Red

Men framför allt tror jag, med stor sannolikhet till och med, att det här ett helt fantastiskt liveband.

Ah, det där var ju så bra att det får bli ett extranummer (ett helt galet sådant)!

Basia Bulat-intervju m.m.

2010-06-04T03:14:00.001-07:00

Min intervju med den fantastiskt charmiga och trevliga Basia Bulat finns nu att läsa här! Gör det - och lyssna sedan på hennes fina musik!

Igår var jag på Debaser. Jeremy Jay hade ställt in p.g.a. sjukdom så förbandet, Miranda, från Malmö, var plötsligt huvudband. Fint med underbar stämsång och en sjuårig lillebror på percussion. Gillade det mycket.

Annars har jag tänkt lägga ut lite bilder och videor och små texter från Primavera, men är lite allmänt stirrig och stressad för närvarande. Men det kommer när det kommer.

Primaverarapport

2010-06-01T01:46:00.000-07:00

Är hemma från Barcelona och fantastiska kvällar och nätter på Primavera Sound. Har sett väldigt många riktigt bra spelningar. De stora namnen, t.ex. Pavement och Pixies gjorde riktigt bra ifrån sig. Men något otippat för egen del så gick guldmedaljen för bästa spelning till New York-punkarna i Les Savy Fav. Det var inte bara den bästa spelningen på festivalen, utan en av de bästa jag sett i hela mitt liv. Lika galet som Monotonix, men på ett annat och mindre utstuderat sätt. Och otroligt mycket bättre musikaliskt.

Jag ska dock inte upprepa mig för mycket utan hävdar till de dagliga krönikor jag skrivit för Radar.

Om onsdagskvällens öppningsevent med bl.a. Los Campesinos - här!
Om festivaldag #1 - bl.a. Pavement och Broken Social Scene - här!
Om festivaldag #2 - bl.a. Pixies och Les Savy Fav - här!
Om festivaldag #3 - bl.a. Pet Shop Boys och The Antlers - här!
Om söndagens parkkonserter och sammanfattning av festivalen - här!

Här är en av festivalens höjdpunkter. Det kommer fler!

Primavera Sound 2010

2010-05-25T06:42:00.000-07:00

I morgon (onsdag) så flyger jag och tre goda vänner till Barcelona för att dels hänga i denna härliga stad, men den primära orsaken är att besöka en av Europas bästa festivaler - Primavera Sound (line-up här). Festivaldagarna börjar dock som regel inte förrän vid 17/18-tiden så det blir gott om tid att njuta av livet också. Vi kommer hem igen på måndag.

Jag kommer kanske trycka in några kortrapporter här, men om det går som det är tänkt så ska jag framför allt skriva några krönikor för Radar. Vi ses där!

Scout Niblett

2010-05-25T06:17:00.001-07:00

Scout Niblett. Debaser, Malmö 21/5/10

Jag har inte lyssnat jättemycket på Scout Niblett tidigare. Hon är bra, men jag har tyckt att arrangemangen på skiva varit lite ihåliga - att de minimalistiska arrangemangen borde ha fyllt ut lite för att jag ska vilja återvända med regelbundenhet. Live har jag aldrig sett henne tidigare, trots att hon besökte Debaser för några år sedan också. Men nu var det dags.

Hon hade med sig en trummis som enda komp och det borde ju bädda för samma reservation som ovan. Men inte alls. Hon var fantastisk. Hon var alldeles oerhörd. Live sjunger hon som en gudinna - både sårbart och uttrycksfullt, som gitarrist har hon samma ytterligheter som låt säga Neil Young, med samma skönhet vare sig hon håller igen eller ältar sig i larm och dist. Det är det perfekta mötet mellan andäktighet och gitarrskrammel.

Redan i inledningslåten var jag såld och inte för en sekund därefter tappade spelningen i klass. Hon spelade nog en dryg timme - jag var för fast för att ens titta på klockan - och trots att det var många låtar jag inte hört innan spelade det absolut ingen roll. Hon hade kunnat fortsätta i ett dygn eller en vecka och jag hade inte blivit trött. Efter varje låt sträckte Scout och trummisen händerna i luften som i ett slags segergest. Perfekt i sammanhanget, för det här var en av de bästa spelningar jag sett på mycket länge. Helt fantastiskt.

Väldigt begåvade Erika Rosén, från Malmö, var förband (lite om tidigare spelning + video här) tillsammans med två kompmusiker. Även det var väldigt bra. Tveklöst ett förband värdigt huvudakten och det kommande albumet (i höst) hoppas jag mycket på.

Här är två låtar med Scout Niblett från kvällen:

Monotonix på Debaser 20 maj

2010-05-25T05:59:00.000-07:00

Monotonix. Debaser, Malmö 20/5/10

Att förhandsreklamen om den galnaste liveshowen världen skådat stämde fick jag bevisat på Sticky Fingers i Göteborg i höstas. Bandet utnyttjade hela lokalen och verkade helt galna. Inför Malmöspelningen fick jag tillfälle att göra en intervju med bandet. Av den framgick att ganska mycket var planerat och framför allt de fysiska inslagen genomförs med stor koncentration och, mitt i galenskapen, försiktighet. Denna insikt gjorde att jag såg Malmöspelningen med andra ögon. Galenskapen var inte längre galen - tvärtom var det bara show. När bandet i slutet av spelningen sprang ut med instrumenten och hoppade upp på uteserveringens bardisk var det något de bestämt redan innan. Missförstå mig inte - det var stor underhållning - men det där kaoset, som jag inbillat mig att jag upplevt på Sticky Fingers, fanns där inte.

Egentligen är det inget att gnälla över för publiken, inklusive jag, hade en väldigt trevlig stund och gick därifrån glada och nöjda. Men någonstans under kvällen övergick Monotonix från att vara de totalt blindgalna israelerna som gör upp med konventioner till att vara ett professionellt och medvetet showband. Inte det sämsta i och för sig, men inte riktigt vad jag kände när jag totalt euforisk lämnade spelningen i Göteborg.

Musikaliskt spelar Monotonix en ganska primitiv, förvisso någorlunda melodiös men inte särskilt bra garagerock. Däremot är gitarristen Yonatan Gut en fantastisk flyhänt musiker som spelar improvisationer samtidigt som han crowdsurfar. Det var något som jag missade lite bland alla intrycken i höstas. Denna kväll är det i stället det jag kommer ihåg bäst.

Att det trots allt är kul och sevärt framgår nog av dessa två videoklipp där det andra är när de flyttar ut förställningen till uteserveringen.

Cinnamonweaver finns nu på Twitter

2010-05-23T11:13:00.000-07:00

Jag har skaffat Twitter - där heter jag Cinnamonweaver, precis som jag gör på en del andra sidor. Namnet kommer om någon undrar från en fågelart som jag såg när jag jobbade i Sudan. Inget mer personligt än så. Hur som helst så kan man följa mig där om man vill veta lite om vad jag tycker om allt och alla och få lite snabba kortrapporter från konserter och annat. Det är trots allt lite mindre tidskrävande att skriva en eller två kärnfulla meningar om något än att göra ett helt blogginlägg.

Busy Busy Busy

2010-05-23T11:01:00.000-07:00

Scout Niblett - veckans överlägsna vinnare

Jag har sett fem konserter på fyra dagar och eftersom jag även jobbat och haft andra åtaganden har jag inte hunnit skriva om dessa. Några, åtminstone två, ska jag redogöra för separat under kommande dagar, men i korthet tycker jag så här

Best Coast (Debaser 19/5) - såg bara tre låtar (krockade med Uppgörelsen) och blev inte särskilt imponerad.
Monotonix (Debaser 20/5) - galet, men på ett mer kontrollerat sätt än när jag såg dem i Göteborg i augusti.
Scout Niblett (Debaser 21/5) - helt fantastiskt. Helt j-a fantastiskt. En av årets två bästa konserter hittills (den andra är såklart Savage Rose).
Efterklang (Babel 22/5) - bra för stunden, men bortglömt idag.
Bachelorette (Debaser 22/5) - Hon gjorde vad hon kunde, men pinsamt lite folk. Tyckte synd om henne. Musikaliskt lite för enformigt, men helt ok.

Uppgörelsen - the playlist

2010-05-20T04:19:00.000-07:00

Uppgörelsen gjorde sin debut som DJ:s på Debasers uteservering igår. Lugnt med folk de första två timmarna så då spelade vi mest lite snällare musik, men sen var det i princip helt fullt resten av kvällen. Både Emma och jag är sjukt nöjda med vår minst sagt varierade playlist och den allmänna stämningen. Vi spelade ett maratonset med start 18:45 och sedan ända till stängning 03:00. Helt underbar kväll - här är låtarna vi spelade (ska försöka få till en spotifylista senare)

John Barry - Theme From The Persuaders
Admirations - I Want To Be Free
MC Solaar - Hasta La Vista
Emma Pollock - If Silence Means That Much To You
Groove Armada - At The River
Chairlift - Bruises
Tony Hazzard - Loudwater House
Grace Jones - Williams' Blood
Infadels - Murder That Sound
808 State - Pacific 707
Sidney Barnes - Standing On Solid Ground
Inspiral Carpets - This Is How It Feels
Morning Benders - Excuses
Lemonheads - It's About Time
Detektivbyrån - Honky Tonk Of Wermland
The dB's - Living a Lie
Mary J Blige - Everything
Ben Watt & Estelle - Pop a Cap In Yo Ass
Dub Sweden - Walk Me Home
The Dears - Lost in the Plot
Mos Def - Habitat
Blur - Fool's Day
Arcade Fire - Intervention
Elvis Costello - (I Don't Want To Go To) Chelsea
Club Killers - Exodus
The Only Ones - Flaming Torch
Polyphonic Spree - Soldier Girl
Nada Surf - Popular
Waterboys - Late Train To Heaven
New Order - Bizarre Love Triangle
Comet Gain - You Can Hide Your Love Forever
Prefab Sprout - Cars and Girls
World Party - Ship of Fools
Band of Horses - Compliments
The World/Inferno Friendship Society - Brother of the Mayor...
Pulp - Babies
Big Star - Way Out West
Korallreven - The Truest Faith
Husker Du - She Floated Away
B 52's - Give Me Back My Man
Bis - Dead Wrestlers
A Certain Ratio - Shack Up
Bill Fay - Scream in the Ears
Liam Frost & Martha Wainwright - Your Hand in Mine
Chocolate Barry - I Cry Because Of You Argentina
Moloko - The Time Is Now
Minnie Riperton - Reasons
Camper Van Beethoven - Take The Skinheads Bowling
Zola Jesus - Sink The Dynasty
Futureheads - Hounds of Love
Gentleman - Superior
Racecar Red - låt med okänt namn som vi fick på en skiva av en i publiken (medlem i bandet) - mycket bra!
Savage Rose - You'll Know in the Morning
Housemartins - Me and the Farmer
Butthole Surfers - Human Cannonball
Jenny Wilson - Let My Shoes Lead Me Forward
Rainer Maria - Ears Ring
Divine Comedy - At The Indie Disco
Radio Birdman - Anglo Girl Desire
Air - Kelly Watch The Stars
Compulsive Gamblers - Stop and Think It Over
Crystal Castles - Celestica
Wave Pictures - Strange Fruit For David
Half Man Half Biscuit - Joy Division Oven Gloves
KLF - Last Train To Trancentral
Arcade Fire - The Power Out
High Places - Constant Winter
Buzzcocks - Ever Fallen In Love
Vivian Girls - The End
The Fall - Cowboy George
Black Box Recorder - Andrew Ridgely
Style Council - Walls Come Tumbling Down
The Love Language - Lalita
Sultans of Ping Fc - Where's My Jumper?
Freeway - When They Remember
New Young Pony Club - Chaos
Teenage Fanclub - The Concept
Space - Neighborhood
Four Larks - Another Chance
Talking Heads - Girlfriend is Better
MGMT - Brian Eno
Roxy Music - Street Life
You Say Party! We Say Die! - Downtown Mayors Goodnight...
Delgados - The Drowning Years
Baxendale - Music For Girls
Pixies - Velouria
Beat Happening - Teenage Caveman
Tilly and the Wall - Bad Education
Richard Hell - Blank Generation
Bran Van 3000 - Stepchild
Hell on Wheels - The Soda
New Pornographers - Crash Years
Immaculate Machine - Skyscrapers
Arcade Fire - Tunnels
Warpaint - Elephant
Carter USM - The Only Living Boy in New Cross
Wah!Heat - Seven Minutes To Midnight
Plastic Bertrand - Ca Plane Pour Moi
Bluetones - Slight Return
Patti Smith - Free Money
Stereolab - Ping Pong
Snoop Doggy Dogg - Gin and Juice
Termanology - Watch How It Go Down
Beck - Sexx Laws
Gil Scott-Heron - The Revolution Will Not Be Televised
Happy Mondays - Step On
My Bloody Valentine - You Made Me Realise
Gang of Four - Damaged Goods
Raveonettes - Beat City
Divine Comedy - Something For The Weekend
Neutral Milk Hotel - In An Aeroplane Over The Sea
X-ray Spex - Oh Bondage Up Yours
Sonic's Rendezvous - City Slang
Dusty Springfield - In the Middle Of Nowhere
The Trammps - Trusting Heart
Heaven 17 - Temptation
Metric - Dead Disco
La Roux - Quicksand
Ra Ra Riot - Ghost Under Rocks
The Dears - 22: The Death Of All The Romance
Dresden Dolls - Dirty Business
Doves - Black and White Town
Throwing Muses - Bright Yellow Gun
Delorean - Stay Close
Yeasayer - 2080
Sonic Youth - Kool Thing
Saints - Erotic Neurotic
Caribou - Odessa
A Place To Bury Strangers - I've Lived My Life...
Electric Six - Gaybar
Dirty Three - Red
Serge Gainsbourg & Brigitte Bardot - Bonnie & Clyde
Tram - Three Years
One For The Team - I Got Tamed
World Party - Ain't Gonna Come 'Til I'm Ready
John Barry - Theme from The Persuaders

Cibelle

2010-05-19T08:24:00.000-07:00

I april intervjude jag den brasilianska sångerskan, musikern och performanceartisten Cibelle i samband med att hon spelade i Malmö. Intervjun finns nu att läsa här. Hon är ganska okonventionell och svarar inte med några klyschor så fördjupa er gärna genom att läsa och lyssna.

Annars har veckan hittills mest gått åt att förbereda sig för Uppgörelsen, d.v.s. mitt och Emmas DJ-ande på Debaser. Ska alldeles snart gå dit och spela bra musik för bra människor. Hoppas och tror det blir en toppkväll.

Såg f.ö. High Places live på Debaser i lördags - för andra gången på ett drygt år. Det var fantastiskt bra - ännu bättre än förra året. Trots att de bara är två så är det både fylligt och dansant.

En vecka utan blogg

2010-05-15T06:06:00.000-07:00

Basia Bulat och hennes älskade autoharp

Det händer mycket och det slår mig att jag inte uppdaterat bloggen på över en vecka. Ska inte gå på djupet men en kort resumé blir det i alla fall. Ett styrelsemöte i Åhus både lördag och söndag förra veckan samt några deadlines och jobb har sett till att fylla dagarna. Och på kvällarna har det varit både kultur och annat.

Fredag 7/5
Kollade Anna von Hausswolff på Inkonst. Hennes nyss släppta debutalbum Singing From The Grave är fantastiskt och redan när jag såg henne som förband åt Tindersticks i mars hade jag en önskan att se henne som huvudakt. Med den röst och känsla hon har kan det inte bli dåligt. Och det var fint. Men riktigt så påträngande och magiskt som jag trodde blev det ändå inte. Skulle gärna se lite fler musiker på scen (en gitarrist och stundtals en trummis kompade Anna denna kväll) - en stråkensemble hoppas jag på för framtida spelningar.

Lördag 8/5
Kom hem från Åhus på sen eftermiddag och gick till Debaser och intervjuade Basia Bulat. Hon var fantastiskt trevlig och öppen och intervjun utvecklades mer till ett trevligt samtal mellan två musikintresserade människor än en klassisk intervju. Vi pratade om både naturen i norra Sverige, Jakob Hellman och Way Out West förutom allt jag ville veta om Basia och hennes musik.

På kvällen såg jag henne live tillsammans med några goda vänner. Askmolnet hade gjort att tre av de tänkta sex medlemmarna i bandet hade tvingats stanna hemma i Kanada så de var bara en trio nu. Det blev därför huvudsakligen lugna, avskalade arrangemang. Hon var väldigt charmig och bra ändå men jag skulle verkligen vilja se fullbandsversionen. Fick en stor varm kram och komplimang för trevlig intervju av henne efter konserten.

Basia Bulat - Heart Of My Own (live på Debaser 8 maj)

Söndag 9/5
Dödstrött efter sena kvällar och tidiga morgnar för att köra till Åhus sov jag bort eftermiddagen, men åkte sedan till Torreberga utanför Staffanstorp för att lyssna på dubbelbeckasin - en ovanlig fågel som brukar spela där under sin flyttning. Vi har hört den där varje år sedan 2004 och lyckades i år också. Läs mer om detta på min andra blogg.

Måndag 10/5
Blev bjuden på middag av Emma och Kristian och ägnade sedan kvällen åt att diskutera och lyssna på låtar inför mitt och Emmas (Uppgörelsen) DJ-ande på Debaser kommande onsdag (19/5). Alla måste komma!

Tisdag 11/5
After Work med bowling och middag med mina arbetskamrater. Jag slog personligt rekord med en 164-serie trots varken spärr eller strike i de sista två rutorna. Det blev också kvällens högsta score överhuvudtaget.

Onsdag 12/5
En kväll i kulturpoängens tecken. Först vernissage på Konsthögskolan i Malmö där alla eleverna ställde ut vad de gjort under året. En hel del fint - speciellt en del häftiga videoinstallationer och fotoditon, men också en del obegripligt - i alla fall för mig. Gick sedan vidare till Babel och tittade på en populärkulturell talkshow som arrangerades av folket bakom Popponny, som är en av mina favoritbloggar. Konceptet funkade bra live också och det blev intressanta diskussioner om bl.a. hipsters, moral inom populärkulturen (t.ex. kan man gilla vit makt-musik om låtarna är bra eller kan man gilla Roman Polanskis filmer trots att han misstänks för våldtäkt etc), fankultur kring tonårsidoler. På förhand var jag lite rädd för att det skulle bli lite tramsigt och utflippat, men det höll god nivå. Och så bjöd de på gratis pizza.

Torsdag 13/5
Popquiz på Retro på kvällen. Trots sent avhopp från en lagmedlem lyckade vi fyra som deltog att vinna i den hårda konkurrensen (35 lag). På söndag får vi vår vinst - gratisbrunch på Retro. Enligt tidigare vinnare är den så stor och omfattande att man inte behöver äta mer den dagen.

Fredag 14/5
På kvällen såg jag först Radio Dept på KB tillsammans med Madeleine, Sanna och Håkan. Dåligt ljud tyvärr för de blandade annars ihop en fin cocktail av fina låtar från deras karriär. Och så tycker jag de kunde byggt ut arrangemangen av några låtar lite mer - det känns inte som de riktigt trivs på scen. Men visst var det i grunden bra. Gick sedan vidare till Debaser och kollade postrockarna Caspian från Boston. Jämfört med typisk postrock var det snabbare och tyngre - stundtals nästan lite metalstuk med tre gitarrister, tung bas och en vilt bankande trummis. Tyckte det var bra en stund men tröttnade ungefär halvvägs. Men det är ju det som är så bra med Debaser och deras gratiskonserter - gillar man inte bandet fullt ut är det bara och ta en extra öl i stället.

Och nu är det lördag och bloggen kanske kan återgå till lite tätare uppdateringar. Kanske.

Bear in Heaven

2010-05-07T02:58:00.000-07:00

Bear in Heaven. Debaser Malmö 5/5/10

Onsdagskväll på Debaser. Gick dit med trevliga vänner och inledde med några öl på uteserveringen - drömmen om sköna maj och hur mysigt det är med öl på uteservering gjorde att det blev så. Men min förhoppning att vinterjackan var inhängd för säsongen kom på skam - det var max fem grader och ölglasen blev kalla som isbitar.

Kvällens band var Bear in Heaven, ännu ett av påfallande många bra band som kommit fram i den uppenbarligen mycket kreativa och inspirerande miljön i Brooklyn de senaste åren. Det är rocklåtar med traditionell struktur, men musikaliskt har det tillsatser av både elektro och shoegaze och blir ganska eget. Och därtill mycket bra. Jag gillar verkligen deras senaste skiva Beast Rest Forth Mouth, men tyckte ändå de lyfte live med stark intensitet och ett mer dansant sound, vilket får tillskrivas de skickliga musikerna och framför allt den vassa, rytmiska trummisen. Här är kvällens version av Ultimate Satisfaction:

A Place To Bury Strangers

2010-05-05T06:23:00.000-07:00

A Place To Bury Strangers. Loppen, Köpenhamn 29/4/10

Efter att ha sett Brooklyns bästa oljudsmakare och gitarrmarodörer på stor festival och lite mindre festival så var det i torsdags äntligen dags att se dem på klubb. Och inte vilken klubb som helst, utan fina, intima Loppen med sin låga scen och täta publikkontakt. Jag valde en plats så nära bandets fokala punkt - gitarristen och effektpedalsmästaren Oliver Ackermann som möjligt. Det gav dels en stundtals stor musikalisk upplevelse men också ett drygt halvt dygn med TTS - Temporary Threshold Shift, på svenska kallat temporär hörselskada. Inte förrän fredag eftermiddag fungerade mitt vänstra öra normalt. Anledningen var att en av högtalarna var placerad en knapp meter till vänster om mitt vänstra öra och öronproppar har aldrig varit min grej. Spelningen var mycket lik den jag såg i Minehead i december (setlist här), med en bra men något ryckig inledning där låtarna kändes lite för isolerade och man aldrig fick känslan av att befinna sig mitt i något magiskt, även om låtarna i sig är väldigt bra och Ackermanns strävan efter att få mesta möjliga ljud ur sin gitarr alltid är attraktiv. Alla tveksamheter försvann dock helt under den makalösa finalen med ett 20 minuter långt parti bestående av I've Lived My Life To Stand In The Shadow Of Your Heart och Ocean, uppblandad med reverb i riklig omfattning. Den finalen ligger inte långt efter My Bloody Valentines Holocaust Section i en märklig blandning av kraft, skönhet och ljudterror och är således rakt igenom fantastisk - dessutom uppbackad av snygga visuella effekter.

I've Lived My Life... från Minehead, Dec-09 (med Serena-Maneesh på extra gitarrer)

Förband var såväl fina, svenska Sad Day For Puppets - ett band jag verkligen gillar och rekommenderar till de som ej lyssnat tidigare - som ljudmässigt var betydligt aggressivare, men med bibehållen charm jämfört med på skiva och danska shoegazebandet The Foreign Resort. Här ganska många bilder, eftersom jag stod nära och tycker flera blev ganska bra.

A Place To Bury Strangers
A Place To Bury Strangers
A Place To Bury Strangers
A Place To Bury Strangers
The Foreign Resort
The Foreign Resort
Sad Day For Puppets
Mörk Weissbier

Uppgörelsen är nära!

2010-05-03T04:39:00.000-07:00

Jag skrev lite kort om Best Coast härom veckan. De spelar alltså på Freaks`n´Geeks-kvällen på Debaser Malmö 19 maj. Missa inte - ruggigt bra band!

Det som gör kvällen speciell för egen del är att jag och min goda vän Emma tillfrågats att spela skivor på uteserveringen. Så det kommer vi göra - under det gemensamma artistnamnet Uppgörelsen. Preliminärt från klockan 19 och åtminstone fram till 01 på natten står vi för underhållningen. Det blir både nördigt och fantastiskt. Alla måste komma!

Saker jag inte begriper, del 3

2010-05-03T03:36:00.000-07:00

Läste nyss att tv4 ska spela in en serie där man får följa Niclas Wahlgren och Laila Bagges kommande husbygge. I all enkelhet - hur kan ens en enda människa vara intresserad av att se något sådant på tv?

Sen sist har jag sett A Place To Bury Strangers och De lyckliga kompisarna live - kommer nog lite text och bilder snart.

Arcade Fire i ett j-a stenbrott

2010-04-29T03:00:00.000-07:00

Förra veckan kom det ut att Arcade Fires manager twittrat om att bandet skulle göra en Sverigespelning under sommaren och att det inte var i Stockholm. Själv tyckte jag att Way Out West låg bra till. De hade inga spelningar inbokade vid den tidpunkten och festivalens indieprägel hade gjort Arcade Fire till ett perfekt affischnamn.

Igår kom beskedet - de kommer att spela i Dalhalla utanför Rättvik 30 juni. Inte nog med att jag är i Tibet då - deras efterlängtade spelning kommer alltså bli i en satans gruva i övre Norrland (lyssna på Narren - Sången om LKAB för att komma i rätt mood). Ok, jag vet att Rättvik ligger i Dalarna som inte ens tillhör Norrland överhuvudtaget, men det är ungefär så hopplöst det känns. Det här är ju årets spelning i Sverige redan innan den varit. Möjligen, intalar jag mig för att enklare kunna smälta det, är det en störande faktor att det verkar vara 15-20 meter mellan scen och publik, men det är väl som sagt bara för att jag inte ska dö av avundsjuka på de som ska dit.

Dalhalla:

Dirty Three - Red

2010-04-28T05:42:00.000-07:00

Satt på jobbet och lyssnade på Dirty Three, trion som frontas av Warren Ellis från Nick Caves kompband Bad Seeds, i iPod-en. Älskar dem. Fick mig då till minnes följande underbara ordväxling från ATP-dokumentären som jag skrev lite om i helgen. I den berättade Warren, medan Nick Cave satt bredvid, om hur det gick till när han blev medlem i Bad Seeds. I fri översättning -

Warren: Jag hörde dem och tyckte de var ganska bra, så jag gick med i bandet.
Nick: Samma här

Fantastiskt roligt i all sin enkelhet.

Savage Rose på Amager Bio 24/4

2010-04-28T03:43:00.000-07:00

Savage Rose. Amager Bio, Köpenhamn 24/4/10

Jag har skrivit så mycket om Savage Rose tidigare (t.ex. här och här) och tänker därför inte ge mig in i ännu en hyllning till en av världshistoriens bästa rocksångerskor och deras underskattade och förbisedda material. Men jag var i alla fall i Köpenhamn i lördags och såg dem live ännu en gång och hade höga förväntningar efter att ha läst tre recensioner i danska tidningar som gett 5/6, 6/6 resp 6/6 (danskarna använder sexgradiga betygskalor). Och mycket riktigt var det helt fantastiskt.

Att Annisette är utomjordisk som sångerska - inte bara p.g.a. hennes röst, utan nästan ännu mer för hennes uttryck och trovärdighet - har jag skrivit tidigare. Hon har inte tappat någonting med åldern. Hon har lite fylligare, lite mer blodig röst nu, men den är lika stark och övertygande som någonsin. Men spelningen på Amager Bio hade aldrig blivit den fenomenala upplevelse den blev utan hennes fantastiska musiker. När Thomas Koppel dog rekryterades först Hammondfenomenet Palle Hjorth på klaviatur. Han var med redan på turnén 2006. På förra turnén, 2008, ersattes övriga (undantaget Annisettes dotter Naja på kör) med yngre, talangfulla musiker. Redan då funkade det bra. Nu har de bibehållit exakt samma band och det var verkligen total uppvisning från samtliga. Många av de mest klassiska Savage Rose-låtarna lät bättre än någonsin tack vare nya arrangemang, samspelt band och genom enorma individuella prestationer från nämnde Hjorth och lika mycket från den helt fenomenale gitarristen Rune Kjeldsen. Och rytmsektion och körtjejer gjorde också allting rätt. Det var den stora skillnaden mot tidigare Savage Rose-spelningar - bandet fick större utrymme och de tog tacksamt emot och visade vilka otroliga musiker de är.

Som vanligt med Savage Rose var spelningen uppdelad i två akter. Med höjdpunkter som You'll Know in the Morning, Wild Child, A Girl I Knew och en otroligt fin tagning av titelspåret från Universal Daughter var första akten allt man kunde önska. Men det var sen det blev fenomenalt - även i ett Savage Rose-perspektiv. Andra akten inleddes med en sensationellt hård taggtrådsversion av A Trial in Our Native Town, sen lämnade Annisette scenen en stund och lät bandet briljera i instrumentala Byen vågner från Dödens triumf. Men det var ändå inte förrän i Screams of Captured Birds mina tårar kom första gången. Det nya arrangemanget med kör och gitarr var så otroligt bra att jag bara dog. Det fortsatte i nästan samma klass och att man t.o.m. lyckades göra You'll Be Alright, som är aningen stökig och svår på skiva, till en perfekt avslutare säger allt om det här bandet. Som extranummer blev det Black Angel och en oerhörd fullbandsversion av Your Daily Gift. Då grät jag för andra gången.

Andra akten plus extranumren var genomgående helt sagolika - så otroligt bra att jag inte hittar ord. Savage Rose, med den eviga rosen Annisette och hennes unga, fantastiska band är fortfarande lika bra som någonsin. Och därmed ett av världens bästa band.

Setlist: Universal Daughter/You'll Know in the Morning/Children of Mine/Wild Child/The Shoeshine Boy Is Dead/A Girl I Knew/The Castle/Happy Day Angel/Long Before I Was Born - paus - A Trial in Our Native Town/Byen vågner/Dear Little Mother/Screams of Captured Birds/The Messenger Speaks/What Do You Do Now/You'll Be Alright - extra - Black Angel/Your Daily Gift

M.I.A - Born Free

2010-04-26T07:03:00.000-07:00

Jag har tidigare haft en aning kluven hållning till M.I.A. Jag gillar hennes stil, hennes rakryggade politiska hållning och en del av hennes musik. Men ibland tycker jag att hon är svårlyssnad och den enda gång jag sett henne live tyckte jag hon pratade sönder delar av spelningen. Efter två album och en längre paus p.g.a. främst barnledighet är hon nu tillbaka. Och den låt som nu finns tillgänglig - Born Free - låter inte som tidigare M.I.A-grejer - den är betydligt skränigare och en del fans lär nog rygga tillbaka. Men låten i all ära - det är videon som är grejen.

M.I.A är född på Sri Lanka och har tamilskt ursprung. Hon har varit frispråkig ända sen hon slog igenom och bl.a. hävdat att Sri Lankas regering utförde folkmord på tamiler under inbördeskriget på Sri Lanka. Det ska man ha i åtanke när man ser hennes nya video. Om hon var frispråkig innan vet jag inte vad man ska kalla henne nu. Men hon har säkert väntat på den här chansen. Hon har nått ryktbarhet och fått världen att längta efter hennes comeback. Och då - då blir det ingen ny Paper Planes - då är det i stället dags att tala klarspråk.

Videon är brutal och t.o.m. lite otäck. Men väldigt effektiv. Här flyttar hon över handlingen till USA och låter rödhåriga män illustrera de förtryckta tamilerna och därmed ger hon hela scenariot ett kusligt nära perspektiv som gör att det här med stor sannolikhet kommer bli årets mest omtalade musikvideo. Den här videon känns mer politisk än Nationalteaterns hela karriär.

M.I.A - Born Free (real and explicit version)

Sushikurs

2010-04-26T06:01:00.001-07:00

Var på kurs i lördags eftermiddag. Min vän Lina driver Simply Food & Cafe och hade bjudit in till att lära sig göra egen sushi. Det var kul, mycket givande och det blev gott - väldigt gott. Och gav mersmak.

En ros som aldrig vissnar

2010-04-25T03:57:00.000-07:00

Var på Amager bio och såg Savage Rose igår. Försöker hitta ord för hur bra det var, men det går än så länge inget vidare. Jämfört med föregående turné så fick bandet större utrymme och de vågade sig på en del nya arrangemang som gjorde att flera klassiska låtar lät bättre än någonsin. Skriver lite mer sen. Men njut av det här så länge.

Savage Rose 1968 - Annisette, 20 år. Fantastiskt!

Savage Rose, 2010 - Annisette, 62 år. Lika fantastiskt!

En fredagskväll på Debban

2010-04-24T02:56:00.000-07:00

The Pharmacy

Spenderade fredagskvällen på Debaser tillsammans med Emma och Kristian. Jag hade inte hört något av kvällens band innan och gick dit mest för att de skulle visa ATP-dokumentären och för att jag inte hade några bra alternativ. Men det blev en trevlig kväll. Filmen lyfte fram ATP-känslan väldigt bra, den innehöll mycket bra musik och jag måste absolut åka på fler sådana festivaler, helst redan i december. Det genomfördes även en ganska trevlig quiz, där frågorna utgick från banden i filmen, men kopplingarna stundtals nästan var i klass med Hipp-hipps melodikryss-parodi. Vi kom tvåa.

Kvällens båda band var av väldigt olika slag. Pistol Disco körde tiominuterslåtar av malande karaktär, påminde inte så lite om Ikons, som jag såg härom veckan, i upplägget men där Ikons var sju man på scenen var PD bara tre, och även om ljudbilden var kraftig så saknades variationer och nyanser så det blev lite tröttsamt efter ett tag. Men i början gillade jag det. Efter de spelade New Orleans-baserade The Pharmacy och nu var det plötsligt solskenspop med låtar på 1,5 - 2 minuter, där de flesta var i samma anda som Weezers Buddy Holly. Den annars ganska beskedliga Debaserpubliken var med på noterna och dansade nedanför scenen. Väldigt underhållande.

Nu är det lördag och större uppgifter. Först ska jag på kurs för att lära mig göra sushi och sen är det tåget över bron och konsert med fantastiska Savage Rose på Amager Bio.

Mixed music grill från gångna veckan

2010-04-21T04:59:00.001-07:00

Eye Travel

Loney Dear

Noah and the Whale

Konserter i korthet - alla i Malmö:

16 april: Chocolate Barry + Petter Seander. Vinylbaren

Min Grand Old Friend Juan Lopez var i stan och då var det såklart öl och musik på programmet. Vi gick till Vinylbaren. Efter att ha bevittnat Chocolate Barrys världspremiär i februari och sedan tvingats lämna deras andra spelning för att jag skulle se annat, var det nu dags för deras fjärde framträdande. De är verkligen bra. Inte bara för att jag känner sångaren. I Cry Because Of You Argentina är en solklar hit, deras solskenscover på Primal Screams Velocity Girl är helt rätt och så gillade jag skarpt den sista låten som byggde på textraden Why didn't Barry leave the party like everybody else. De har en underfundiga och har en självdistans som känns befriande. Hoppas de fortsätter spela mycket.

Petter Seander spelade också samma kväll. Jag hade inte hört honom innan men hade en trevlig stund. Det är ganska lättillgänglig indiepop som inte sticker ut jättemycket men är helt omöjlig att bli irriterad på, typ såhär. Basisten såg ut som någonting från Frank Zappas storhetstid. Helskön. Lite dåligt ljud tyvärr.

17 april: Eye Travel + Loney Dear. Debaser

New Young Pony Club hade jag tänkt se på Debaser denna lördag men Eyjafjallajökull ville annorlunda. En av Sveriges bästa indiepopakter - Loney Dear - ersatte. Men först Eye Travel, artistnamn för singer/songwritern Christoffer Andersson. Det är finstämt och väldigt vackert och hans röst är ganska fantastisk och får mig att tänka på några stora sångare från tidigt 70-tal - typ Cat Stevens. Tyvärr var det bara ett 20-tal personer som verkade bry sig, övriga på Debaser skrålade väl mycket och störde mycket av upplevelsen. Men själv tyckte jag han var fantastisk. Hoppas snart få höra honom under bättre omständigheter (läs: en mer respektfull publik).

Loney Dear såg jag göra en briljant spelning med band i somras, men nu var han blixtinkallad (som ersättare för NYPC) och spelade akustiskt. Som låtskrivare och på skiva är han bland det bästa vi har i Sverige och när han var fokuserad lät det även denna kväll riktigt fint. Tyvärr var han lite för uppsluppen och spelningen hade vunnit på mer skärpa och fokus. Nu avbröt han t.o.m. några låtar för att prata och vara rolig i stället. Men när det var bra var det riktigt bra.

20 april: Allt är musik + Noah and the Whale. Babel

Allt är musik , artistnamn för soloartisten Andreas Sjögren, hade redan börjat när jag kom till Babel. Först fick jag lite gycklarkänsla a la Gunnar Danielsson av det, men efterhand kändes det allt bättre och hans låtar, framförda med ganska larmig elgitarr, känns väl värda uppmärksamhet. Han gjorde även en svensk tolkning av Love Will Tear Us Apart, som lät bra.

Noah and the Whale, som jag sett en gång tidigare, hade jag vissa förhoppningar på. Tyckte dock det var ganska intetsägande den här kvällen. De har en hög med lugna, melankoliska låtar om krossad kärlek och så har de en ungefär lika stor hög med lite mer uppsluppna låtar. Låtarna i respektive hög låter inbördes rätt lika så efter ett tag känns det inte så kul längre. Sångaren Charlie Fink har också en pratsjungande stil som jag ganska lätt får nog av. Insåg efterhand att jag nog trodde mig gilla detta band bättre än vad jag verkligen gör. Kanske är det deras kopplingar till den brittiska neofolkscenen som bär skulden till det, men bortsett från en violin andas det inte mycket folk. Kvällen avslutades dock på bästa sätt med några bonusöl på Sapla, sunkhaket som felaktigt ryktades ha lagt ner i vintras, i jättetrevligt sällskap av Susanne och några av hennes vänner.

Sly Stone gör bort sig på Coachella

2010-04-20T23:58:00.000-07:00

Min väninna Harvest, som jag lärde känna i Kalifornien förra året, var på Coachella i helgen. Hon skickade följande länk på en av de mer legendariska funkfarbröderna - Sly Stone. Så här skrev hon:

I wish you all could have witnessed the total trainwreck that was the meltdown of Sly Stone onstage Sunday night. Imagine what's going on in this video continuing for a very long 40 minutes and you get the general idea...

Det är nästan alltid kul att se legendarer, men detta är enbart tragiskt. Känns närmast som ett skämt att detta är samme man som gjort Stand och There's a Riot Goin' On.

En läsvärd recension av spelningen finns här.

Best Coast - When I'm With You

2010-04-16T09:13:00.000-07:00

Den 19 maj spelar fina Best Coast på Debaser i Malmö. "Girl group gone garage" har det kallats och visst - det här kan ses ett somrigare alternativ till t.ex. Vivian Girls. Fantastiskt bra med andra ord. Och när man ser den här trevliga videon (klicka på den lilla bilden nedan) känns det omedelbart som en kväll att längta till. Det kommer f.ö. med stor sannolikhet även hända något annat på Debaser den här kvällen - något som åtminstone för mig går utanför de vanliga rutinerna. Jag återkommer om det så skriver ni in kvällen i kalendern under tiden.

Snöleoparden & Fontän

2010-04-16T05:39:00.000-07:00

Snöleoparden

Trumset uppbyggt av skrot

Fontän

Fontän

Snöleoparden & Fontän. Inkonst, Malmö 14/4/10

Avverkade en trevlig onsdagskväll på Inkonst. Först spelade Snöleoparden, som är artistnamn för danska Jonas Kempe. Varför han kallar sig snöleoparden och dessutom stavar det med svenskt ö och en hel del annat kan ni läsa i den intervju som Popponny gjort med honom. Jag gillade det - live var det något helt annat än de märkliga inspelningar som ligger på hans myspace. Han bytte instrument och stil mellan nästan varje låt. Hans asiatiska bakgrund och inspirationskällor var tydligare i vissa låtar än i andra. Ändå kändes inte spelningen störigt spretig. Roligast var ändå hans medmusikant på trummor. Inte en enda riktig trumma användes, utan hela trumsetet var uppbyggt av skrot. Inte sedan jag såg Einsturzende Neubauten för många år sedan har jag upplevt kundvagnssolo live, men nu fick jag både det och en resväska som bastrumma. Genialiskt!

Fontän, från Göteborg, gjorde också en bra spelning. Inte annat att vänta eftersom deras album var ett av förra årets bästa svenska. Live är det mer gitarr än på skiva och arrangemangen andas tydlig rymdkänsla. Jag gillade också att de spelade i nästan kompakt mörker och att gitarristen hade ringar med laserljus på handen. Här är en liveupptagning av Early Morning från kvällen - ruggigt bra!

Johnny Flynn & Mumford and Sons (+ lite DSB-hat)

2010-04-12T15:22:00.001-07:00

Johnny Flynn

Mumford and Sons

Johnny Flynn & Mumford and Sons. Loppen, Köpenhamn 11/4/10

Sen sist har jag hunnit med att se kanadensiska The Besnard Lakes på Debaser, gjort en av mitt lags sämre popquizzar genom tiderna och jublat åt att Barcelona vann sin fjärde raka El Clasico. Tycker inte att The Besnard Lakes var dåliga - däremot lite tråkiga och så spelade de för länge utan någon större variation. Men jag lämnar dessa händelser utan vidare kommentarer och förflyttar handlingen till söndagen i stället.

Mumford and Sons är ett av de stora namnen inom den brittiska neofolkpopen. De gjorde visst intryck på mig redan med sin debut-EP 2008, men har sedan konsoliderat och förstärkt sin position genom ett bra album, varit med och skapat magi som kompband åt Laura Marling och genom energiska och hyllade livespelningar. Jag ville verkligen se dem på Loppen men lät av någon anledning bli att köpa biljett till en början. Men sen kom beskedet att Johnny Flynn skulle vara förband. I ett folkpop-perspektiv är det exceptionellt eftersom han är i det närmaste lika stor och definitivt ett av toppnamnen i genren. Även han har f.ö. tydliga kopplingar till Miss Marling genom dels den här duetten, att Laura gjort den här fina (underdrift) covern på en av Johnnys låtar och genom att Johnny döpte sitt debutalbum till det aningen obegripliga "A Larum", vilket är ett anagram på "Laura M" - hans nära vän och numera den brittiska neofolkpopens centralgestalt.

Så fort jag läste Johnny Flynns namn på Loppens hemsida inhandlades biljetten - det fanns ingen tvekan. Nästa gång jag kollade var det slutsålt. Det var mycket svenskar på plats och jag hörde nästan lika många svenska som danska röster i lokalen. Johnny hade alltså formellt sett rollen som förband, men redan när han gick på var det stora ovationer på ett sätt som redan där diskvalificerade förbandsstämpeln. Det var två huvudakter den här kvällen!

Johnny inledde, tillsammans med sitt kompband The Sussex Wit, med flera låtar från A Larum, men övergick efter ett tag till att göra några nya låtar från hans kommande (i juni) album. Dessa antyder ett rockigare sound och ett litet steg bort från den mer traditionella folkpopen. På gott och ont kan tyckas, men de nya låtarna lät verkligen galet bra. Den till såväl utseende som av framtoning att döma svärmorsdrömmen Flynn briljerade också med en extrem musikalitet och spelade förutom diverse gitarrer även violin och trumpet. Enda minuset var att han fuckade upp The Wrote and The Writ genom att glömma texten - annars var det här en fantastisk spelning med en kombination av ett påtagligt organiskt sound, teknisk briljans och charm. Två fina exempel:

Johnny Flynn #1
Johnny Flynn #2

Mumford and Sons var lika bra. Och även om Marcus Mumford är centralfigur i bandet som sångare och den som sköter det mesta mellansnacket är det ändå tydligt ett band. Extra kul är att basisten är väldigt lik Fredric, som håller i popquizzarna i Malmö. Setlisten var lysande med alla de bättre låtarna från albumet och kryddat med några nya som lät väldigt bra - inte minst extranumret Whispers in the Dark.

Även Mumford and Sons bygger sin framgång på, förutom bra låtar, en påfallande musikalitet. Arrangemangen känns genomtänkta och man jobbar mycket med vackra harmonier. Man använder ingen fast trummis utan i de flesta låtar spelar Marcus bastrumma med fötterna, samtidigt som han spelar gitarr och sjunger. Han är som väntat exceptionell - jag har tidigare sett några Youtubeklipp där han kompar Laura på tre instrument och kör samtidigt.

Till den stora upplevelsen tillfogas även att bandmedlemmarna framstår som närmast löjligt sympatiska genom trevligt mellansnack och inte minst en fantastisk publik. En stor del av publiken kan texterna och t.o.m. i de lugna, melankoliska låtarna om förlorad kärlek (bl.a. mina absoluta M&S-favoriter White Blank Page och I Gave You All) blir det allsång i refrängerna. Bandet förefaller seriöst chockade (deras första spelning i Danmark någonsin) av mottagandet. De spelar i ca 70 minuter och jag känner mig övertygad om att inte en enda av de som var på Loppen denna kväll lämnade lokalen besviken. Två fantastiska akter till ett oerhört facilt pris (140 DKR). Fina klipp från spelningen:

Mumford and Sons - White Blank Page
Mumford and Sons - I Gave You All
Mumford and Sons - The Cave

Setlist:

Hemresan gick sådär. Jag fick skynda mig för att hinna 01.16-tåget från Lufthavnen. DSB First tyckte dock inte att tåget skulle komma då och annonserade, med endast några minuter kvar ut en 20 minuters "försinkelse". Denna ökade efterhand till först 29 och sedan 37 minuter. När tåget väl kom var klockan 02.00 - 44 minuter försenat. Det är ett faktum att Öresundståget nästan alltid är försenat från Danmark och man undrar vad det är för mening överhuvudtaget att ha en tidtabell när tåget verkligen dyker upp helt slumpmässigt. Utan tidtabell hade man undvikit irritation - det funkar i en del afrikanska länder jag varit i så det borde funka i Danmark också. Om man har ärende i Danmark bör man således alltid planera med rejäla marginaler om man har aktiviteter efteråt, annars är man kokt i dynga. Ilandsproblem kan tyckas - men värdelöst är det likväl. Hur är det ens tekniskt möjligt att misslyckas varenda j-a gång? Jag skulle t.o.m. säga att jag börjar känna visst hat mot DSB First för att sabbar mina möjligheter att planera (och att bli vittne till bombdåd - se nedan). Inte lika stort som mitt hat mot Postkodlotteriet eller mot Marit Paulsen, men ett par förseningar till så kan DSB First bli en stark utmanare till dessa båda giganter in the hate business.

Klockan 01.53 smällde tydligen en rejäl bomb vid MAS. Den hade jag säkert hört eftersom ett tåg i tid borde gjort att jag kommit hem just innan det. Men det kanske hade gjort det svårare att sova - vad vet jag? Nedan Loppens egna öl (fast jag undrar ändå om det inte bara är en påklistrad etikett - ölen känns tämligen ordinär och ganska blaskig) apropå något helt annat.

All Along The Watchtower, version 2.0

2010-04-09T15:27:00.000-07:00

Har, förutom en ganska saftig preparation inför Broloppet (64 dagar kvar!) haft en Savage Rose-kväll och spelat igenom flera av de danskspråkiga albumen från 80-talet och en del annat också. De har f.ö. turnépremiär i Danmark just ikväll och den 24 april ser jag dem tillsammans med min kära mor på Amager Bio. Jag har skrivit om detta magnifika band tidigare, t.ex. här, men även hyllat enskilda låtar vid några tillfällen. Och en av de texterna, som jag skrev för just över tre år sedan känner jag, i brist på annat (ska inte bli en vana även om min läsekrets ser rätt annorlunda ut idag), för att upprepa ikväll. Låten finns nämligen numera på Spotify! Texten såg ut - och ser fortfarande ut - så här:

"På listor över världens bästa låtar finns den ofta med. Även låtens historia är välkänd. Dylan släppte den som en akustisk låt på John Wesley Harding. Jimi Hendrix plockade upp den och slet sönder gitarrsträngarna till den. Dylan gillade vad han hörde och började spela den som Hendrix. Och sen har i princip alla rockband värda namnet spelat den som extranummer på sina konserter. Neil Young och U2 har t.o.m. gett ut den och på Mejeriet år 2000 gjorde Waterboys den helt orepat när publiken vägrade gå hem. En mer klassisk coverlåt finns nog inte!

Man kan fråga sig hur många hundra gånger Annisette och Thomas Koppel hade lyssnat på All Along The Watchtower när de 1978 släppte ifrån sig ett av sina allra finaste smycken - You'll Know In The Morning. Introt är nästan detsamma och gitarrgnisslet i slutet har sina tydliga referenser. Men skit i det, njut i stället av världens grymmaste sångerska och en blindgalen gitarrist i All Along The Watchtower, version 2.0. För det här är, otroligt men sant, ännu bättre! Och därför borde vi snart få se Savage Rose på listor över historiens bästa låtar."

Lyssna

Nightmare Before Christmas 2010

2010-04-09T00:34:00.000-07:00

....curated by....

...GODSPEED YOU! BLACK EMPEROR

Oh. My. God!

Minehead 3-5 december. Måste dit!

Länk

Mitt reportage från 2009 års Nightmare: del 1 del 2 del 3 del 4

The Trashmen

2010-04-07T10:23:00.000-07:00

The Trashmen. Debaser, Malmö 6/4/10

The Trashmen bildades i Minneapolis redan 1962. Medlemmarna var då i tjugoårsåldern. De blev snabbt, framför allt med debutskivan Surfin' Bird och singeln med samma namn, ett av de stora namnen i den s.k. surfrockgenren. Min relation till dem har alltid varit kliniskt retro och jag hade ingen aning att de ens existerat sen 60-talet när det annonserades ut att de skulle spela på Debaser. Att gå dit kändes likväl självklart - älskar verkligen gammal surf, speciellt den instrumentala inriktningen. The Trashmen har inte funnits hela tiden sen 60-talet, men samlats då och då och gjort turnéer och enstaka inspelningar. Originaltrummisen Steve Wahrer dog i cancer 1989, men annars var det tre av de fyra originalmedlemmarna som stod på scen denna kväll - förstärkta med basisten Bob Reeds son Robin (kallad Trashkid #1) på trummor och en del sång.

Den ungefär timme långa spelningen var otroligt underhållande - och inte bara nostalgiskt utan på ett verkligt bra sätt. Några låtar - främst de med mycket sång - kändes i varierande grad åldersstigna, men när de helt hängav sig till surf var det som att tiden stått stilla. När lead-gitarristen och sångaren Tony Andreason - The king of the surf guitar - låter fingrarna gå lösa över strängarna finns det ingen som helst betydelse om det är en fjunig tonåring eller en grånad man som närmar sig 70 som spelar - det är bara himmelskt! Och när låtarna är surfklassiker som Walk Don't Run, King of the Surf eller Misirlou blir det verkligen sjukt kul att se och lyssna på. Ordinarie set avslutas som förväntat med deras verkliga klassiker - Surfin´Bird - och är förstås den som skapar mest feststämning trots att den rent musikaliskt är en bagatell (om än en extremt underhållande sådan). Och som extranummer gör de en surfversion av Jerry Lee Lewis' High School Confidential för att avsluta en spelning som vida överträffade mina förväntningar. Det var så bra att jag numera är ägare till en svart t-shirt med texten "The Trashmen - Rock`n´roll since 1962" och dessutom lät mig fotograferas med Tony (eller om det var han som lät sig fotograferas med mig). Några klipp från kvällen:

Misirlou
Walk Don't Run
Surfin' Bird

Intervju med Serena-Maneesh

2010-04-06T23:46:00.000-07:00

Norska Serena-Maneesh har nyligen släppt ett fantastiskt album, Abyss in B Minor, som jag skrev lite om härom veckan. För Radar fick jag glädjen att göra en intervju med bandet. Den finns nu publicerad här. Läs den gärna, men framför allt missa inte skivan!

Påsk Nights Out

2010-04-04T13:24:00.000-07:00

Crystal Antlers

Cibelle

Owen Pallett

Ikons

Skärtorsdagen var inte bara lurendrejardagen 1 april utan även uteserveringspremiär på Debaser. Och eftersom solen lyste och påsken stod för dörren gick jag dit med Emma och Kristian och tog några öl. Men det blev för kallt efter ett tag så gick vi hem till dem och åt middag och drack vin i stället. Sen tillbaka till Debaser för spelning med Crystal Antlers. Det var ett förband också, som nästan hade samma namn som den här bloggen, nämligen Iceage. De är från Danmark. Jag vet fortfarande inte om de är bra, eftersom vi ägnade den stunden åt öl i trevligt sällskap i stället.

Crystal Antlers såg jag senast på Way Out West. De är tunga och intensiva live men det kan bli lite för enahanda och jag tycker personligen att det är mer nyanser på skiva. Sångaren låter ständigt desperat, och det är ju bra, men man kanske borde stänga av farthållaren ibland och sakta ner alternativt trycka till ytterligare. Fast en bra spelning var det såklart ändå.

Crystal Antlers - A Thousand Eyes

Eftersom jag hade alldeles för trevligt så stannade jag kvar flera timmar till. Det blev en s.k. blöt natt. Men det var kul - riktigt kul. Lite järnkeps på fredagen fick jag på köpet.

På fredagskvällen var det dags för Owen Pallett, den ultrabegåvade violinisten från Kanada, att spela på Babel. Jag och Madeleine var där redan några timmar innan på uppdrag för Radar, då jag intervjuade försångerskan Cibelle (från Brasilien) och hon gjorde detsamma med Owen. Min intervju gick bra. Den enda malören var att jag försökte hälsa vanligt svenskt med att ta i hand. Men i hennes kultur så pussar man på båda kinderna. Så det gjorde hon i stället för att ta min utsträckta hand. Hon skrattade lite åt den korkade svensken, men sen gick det tack och lov bättre. Intervjun dyker upp framöver.

Cibelle, som alltså är från Brasilien men sedan sju år bor i London, fascineras och inspireras enligt egen utsago av allt som anses fult och omodernt - både i klädstil och i sina musikaliska influenser - och spelar en sorts exotica som jag finner svår att beskriva. Jag gillar hennes nya (kommande) album, men på scen utan komp blev det småtråkigt och hennes gitarrspel höll väl inte riktigt högsta klass. Men som huvudnummer med band kan jag tänka mig att hon kan göra stora grejer, eftersom hon även lägger stor vikt vid det visuella. Kolla gärna hennes myspace.

Owen Pallett, som äntligen lagt bort sitt helt onödiga artistnamn Final Fantasy, var däremot fantastisk. Han är så otroligt begåvad och skicklig att det nästan slår över och man blir irriterad av att han är så totalt fläckfri. Han inledde med några äldre låtar och sa sen att han bara skulle spela nytt. Men det gjorde han inte utan det blev gott och blandat - dessutom verkar han smått förälskad i Sverige även om han nog överdrev lite för att tjäna extra sympatier. De effektpedaler han använde så flitigt under den magiska spelningen i Pildammsteatern 2007 har han pensionerat - i stället använde han en medmusiker som alternerade mellan gitarr och slagverk. Några låtar från kvällen:

Owen Pallett - Many Lives 49 MP (otrolig!)
Owen Pallett - Lewis Takes Action

Spelningen slutade redan kl 22 så vi gick vidare till Debaser. Där spelade Ikons från Göteborg. Sjumannabandets låtar är långa, i de allra flesta fall instrumentala, med upprepande teman. Man kan kalla det kraut, men det har i många stycken även klara inslag av shoegaze. Medlemmarna undviker i princip publikkontakt och låter musiken göra hela jobbet. Det fungerar utmärkt för det här var verkligen riktigt bra. Missa inte Ikons!

Ikons live på Debaser

Även den här natten blev lång men ack så trevlig. Nu blir det nog några dagars paus från konsertandet innan jag blickar fram emot The Trashmen, Besnard Lakes och så en liten utflykt till Loppen på söndag nästa vecka med brittisk folkpop av bästa märke - Johnny Flynn och Mumford and Sons.

Down Through The Dark Streets

2010-04-04T12:42:00.000-07:00

En dag ska jag skriva en lång hyllningstext till min kanske allra största idol - Mike Scott, frontman och på alla sätt konstnärlig ledare i The Waterboys. Lite skrev jag här, i samband med att en av hans låtar hamnade som #39 på min lista över det nyss avslutade decenniets bästa låtar. Men idag handlar det bara om en låt - dock inte vilken låt som helst.

1984 släpptes The Waterboys andra album - A Pagan Place. Det är ett av de bästa album jag hört i mitt liv. 2002 kom en deluxeversion på CD med ytterligare sex låtar. De höll samma höga klass och förstärkte albumet som ett förbisett mästerverk. Och allra bäst, allra störst och allra vackrast var, och är, avslutningsspåret. Down Through The Dark Streets är nio minuter av total skönhet, desperation och poesi. Det är en av de vackraste låtar som överhuvudtaget spelats in. Tänk att den låg outgiven i 18 år!

Lift To Experience

2010-04-02T04:10:00.000-07:00

På ATP i Minehead gångna december såg jag en spelning med en skäggig herre vid namn Josh T Pearson. Han är från Texas och har inte så lite outlaw-stuk över sig avseende såväl utseende som förflutet. 2001 gav han ut skivan The Texas Jerusalem Crossroads med sitt dåvarande band Lift To Experience. Skivan blev deras enda. Jag förbisåg den då, men har lyssnat lite på den sen jag såg honom i England. Jag vet inte om jag ska älska den för att det är oerhört fantastisk musik (verkligen en fullpoängare i det avseendet) eller om jag ska avsky den för att texterna i många stycken låter som propaganda för den kristna högern i US of A. Skivan finns i alla fall på Spotify så ni kan ju avgöra själv.

Lift To Experience - The Texas Jerusalem Crossroads

Helgen v.12

2010-03-30T00:54:00.001-07:00

This Is Head. Babel 27 mars 2010

Det kändes nästan som jag sov bort helgen, som vanligt, men i efterhand så verkar det som jag trots allt hann med en del. Torreberga vattenrike utanför Staffanstorp visade sig från sin bästa sida med rödspovar på fredagen och brushanar på lördagen. Torreberga, som är gamla översilningsängar, brukar vara blött länge efter snösmältning och regn och då är det alltid bra för våtmarksfåglar.

På fredagskvällen var det konsert - på Debaser. Förbandet, hardcoredoftande indierockande EL-SD från Stockholm, hade ett intressant persongalleri där framför allt intendenten från Botaniska museet stack ut på bas. Min gode vän El Kebabas, som dök upp som gubben i lådan och är mer invand vid hård musik än jag, tyckte det här var toppen. Själv var jag länge rätt tveksam - tyckte musikerna spelade mer som fria företagare än som ett tajt band, men de sista 3-4 låtarna lät riktigt bra.

Huvudband var Brooklyntrion Pterodactyl (världens sämsta bandnamn?) - som spelar en rätt så melodisk indierock i gränslandet mot noise. Med mycket effekter fick man till en ljudbild som lät betydligt fylligare än en vanlig trio. Skickliga musiker, bra låtar, ganska trevligt.

Pterodactyl live på Debaser

På lördagskvällen var det Earth Hour och det blev väl tyvärr lite fiaskoartat. Jag skötte mig - hade inga lampor alls på under den (större) del av timmen jag var hemma. Ute på stan såg det sämre ut - verkar inte som så många brydde sig eller visste om det. Bardelen på Debaser var också upplyst. Tyvärr.

Lördagskvällen hade jag i princip vikt åt This is Head på Babel men den sena starttiden (gick på 00.45) gjorde det möjligt att först hinna spelningarna på Freaks`n´Geeks. Förbandet Minute Gun, en elektroduo från Malmö, gillade jag verkligen. Bra låtar, cool integritet på scen och ett bra ös som förde tankarna till MGMT. Låtarna hade funkat bra med ett vanligt band också då det fanns gott om starka melodier.

Huvudbandet bjöd på mer elektropop i form av brittiska Does This Offend You, Yeah? Förmodligen det röjigaste jag upplevt på Debaser - totalt kaos stundtals, men under ytan var det tomt. Ett galet dansparty med mycket rök och ljuseffekter, men musikaliskt sa det mig verkligen ingenting. Roligt - absolut. Bra - högst tveksamt. Här en låt från spelningen:

Does This Offend You, Yeah? live på Debaser

Babel nästa och This is Head, ett band jag sett tidigare och gillar mycket. Malmöbandet, vars musik är en komplex gryta av olika ingridienser från rockhistorien (kraut, postpunk m.m.. fast det finns även tydliga dansbeats i grunden) som sammantaget smakar som något alldeles eget, har nyligen släppt sin debutplatta och den är verkligen lysande - ett exemplar följde därför med mig hem. Rekommenderas starkt! Spelningen var som väntat hur bra som helst. This is Head har hoppat över problemet med att hitta på bra låttitlar och samtliga spår är endast benämnda med fyra siffror. Här är 0011:

This is Head - 0011 på Babel

Söndagen går däremot inte till historien som mitt livs mest aktiva dag. Nu blickar vi framåt mot påskhelgen med bl.a. Crystal Antlers och Owen Pallett!

Det är bara bra!

2010-03-26T11:42:00.000-07:00

Ibland springer man på människor man inte träffat på ett tag. Vid dessa tillfällen brukar den första frågan ganska självklart bli "hur är läget" - en ganska informell artighetsfråga - amerikanernas motsvarighet är "What's up, dude?"

Vid två dylika tillfällen de senaste dagarna har jag, ordagrant, fått samma svar - "Det är bara bra"! "Bara" bra? Det är ett svar jag aldrig skulle kunna ge. Jag avskyr det. Eftersom det är att ljuga frågeställaren rätt upp i ansiktet. Finns det verkligen tillfällen i livet då det "bara" är bra. Om man tar alla livets komponenter och fördelar mellan den bra högen och den dåliga högen och allt - precis allt - hamnar i den bra. Extremt nykär - nära kanske. Men restskatten suger fortfarande. Fått barn - det positiva överväger säkert starkt, men att Real Madrid vann La Liga är fortfarande en veritabel katastrof. Vunnit OS-guld - ja, då är man nog väldigt lycklig. Men inte "bara".

I de fallen jag just nämnde skulle jag trots allt - möjligen - kunna acceptera "bara bra" som svar. Men i de flesta fall svaret levereras så handlar det om vardag. Vanlig "gåuppgåtilljobbetjobbajobbaätalunch..."-vardag. Och då måste det alltid finnas detaljer man vill justera, annars saknar man ju helt ambitioner och intressen och är totalt hjärntvättad om att 40 timmars arbetsvecka för någon annans skull, med tillhörande trötthet och inga pengar eller ingen tid till att resa på semester med, är sånt som bara är att acceptera som en väsentlig del av det enda liv man har.

Exempel på lämpliga svar på frågan som ger lite trovärdighet - "Det är bra" (indikerar att den allmänna stämningen är övervägande god), "det är mestadels bra", "Inga större problem", "jodå", "det är riktigt bra!" (för tillfället få och små förbättringsområden), "bättre än på länge" eller "under kontroll". Och så diverse negativa svar naturligtvis om man nu har en ovanligt stor hög med dåligt för stunden. Men inte "bara bra". Ekonomin, kärlekslivet, tröttheten, för mycket jobb, för tråkigt jobb, en konflikt i vänkretsen, för dåliga konserter, dålig sömn, dåligt väder etc - någonting måste väl vara föremål för förbättringar. Som ni nog förstått så ogillar jag att någon svarar "bara bra".

Eller så har det kanske endast att göra med att jag som frågar inte har ett skit att göra med hur den andra har det och det är ett sätt att slippa gå in på detaljer. Det är t.o.m. ett ganska troligt scenario.

Hur jag har det? Jo, det är huvudsakligen bra.

LCD Soundsystem, som ju bl.a. spelar på Way Out West i höst, har släppt sin första singel från sitt kommande, tredje album. Stilen låter inte påtagligt annorlunda än tidigare och vi kan säkert se fram emot både ett bra album som kommer hamna på diverse årsbästalistor och grymt bra spelningar där de dyker upp under året. Texten är väl inte den djupaste James Murphy skrivit, men han är av det ironiska slaget och det är nog de glasögonen man bör ha när man lyssnar på Drunk Girls. The Ice Rage gör tuppen upp! Men den är inte "bara" bra.

Mono

2010-03-26T00:38:00.001-07:00

Var och kollade japanska postrockarna i Mono på Debaser i onsdags. Antz ger både en liten bakgrund och sammanfattar spelningen väldigt bra så rekommenderar att ni läser hans recension. Om jag ska lägga till något så tycker jag att volymen kunde varit lite högre. Så här storslagen postrock får gärna karva lite extra på trumhinnorna. Men annars var det väldigt bra. Här ett liveklipp från kvällen:

23 mars 1980

2010-03-23T15:56:00.000-07:00

Inrikespolitisk flashback signerad Anders F Rönnblom. Idag är det exakt 30 år sedan kärnkraftsomröstningen.

Det var en solig söndag i mars och året var 1980

Jag hade äntligen gjort mitt val och det var ingen fälla jag hade gått i

Jag hade bara tänkt mig för och om livet inte ska försvinna

Ska alla hot och risker bort och om vi hjälps åt ska vi hinna

Whiskyprovning #20

2010-03-22T10:45:00.001-07:00

Den serie av whiskyprovningar jag varit med på i många år hade jubileum i helgen. Vi hade vår 20:e provning och testade sju nya sorter. Totalt har vi därmed testat 148 sorter (+ ett flertal omtestningar).

Omgångens resultat framgår av bilden ovan (klickbar för större storlek). Kilchoman, som fick höga snittbetyget 7,8, är ett nytt destilleri på Islay (grundat 2005) och det första nystartade där på 124 år! Den whisky vi testade är endast tre år gammal, men var ändå riktigt god - och speciell!

Bakgrund och tillvägagångssätt har jag skrivit om tidigare. Om det och vilka de bästa vi överhuvudtaget testat kan man läsa om här.

Bilder och collage: Magnus Billqvist. Stort tack för lån (och perfekt arrangemang)!

Konserter framöver

2010-03-20T05:16:00.000-07:00

Hans Appelqvist. Inkonst, Malmö 17/3/10

Mars har varit en fin konsertmånad i Malmöregionen och såväl april som maj ser att bli minst lika bra. Just denna vecka har varit lite lugnare och det enda jag sett var Hans Appelqvist och folkpsykadeliska Lisa O Piu på Inkonst i onsdags. Appelqvist var som väntat hur bra som helst, men orkar inte skriva någon längre text om det. Han gjorde i alla fall en del äldre material, bl.a. Tänk att himlens alla stjärnor i en version med alla ljudeffekterna framförda live genom att medmusikerna slängde diverse random prylar på trummorna och bankade lite allmänt på inredningen. Grymt häftigt! Även Lisa o Piu var ganska fint - lite väl långsamt och försiktigt ibland kanske - ibland brukar man häpnas över att tre personer kan låta som ett fem- eller sexmannaband. Här var det lite tvärtom - sex stycken lät som tre eller fyra. Men det var stilfullt och med bra låtar.

Det blir som sagt mycket framöver också. Har inte bestämt exakt vad jag ska se, men i stora drag kan jag tänka mig att det blir ungefär såhär:

24/3 Mono, Debaser
26/3 Pterodactyl, Debaser
27/3 This is Head, Babel
1/4 Crystal Antlers, Debaser
2/4 Owen Pallett + Cibelle, Babel (ordvits om "Sibel" är redan uppfångad...)
3/4 Ducks Deluxe, Babel
6/4 The Trashmen, Debaser
8/4 Besnard Lakes, Debaser
11/4 Mumford and Sons & Johnny Flynn, Loppen
20/4 Noah and the Whale, Babel
24/4 Savage Rose, Amager bio
29/4 A Place To Bury Strangers, Loppen
30/4 You Say Party! We Say Die!, Debaser
7/5 Anna von Hausswolff, Inkonst
8/5 Basia Bulat, Debaser

Blandad kompott - precis som det ska vara! En spotifylista med alla dessa band, förutom Crystal Antlers, bjuder jag på här. Och Crystal Antlers kan man njuta av här.

Saker jag inte begriper, del 2

2010-03-19T05:28:00.000-07:00

Varför blev inte detta en världshit? (Infadels - Play Blind, 2008)

Bästa skivan på flera år

2010-03-16T14:45:00.000-07:00

På måndag släpper Laura Marling, det 20-åriga folkpopgeniet från Reading som jag skrivit en hel del om tidigare, sitt andra album. Jag har väntat och längtat, efter att ha spelat sönder debuten. När inspelningarna just startat spreds muntliga uppgifter om att det lät "helt fantastiskt". Jag har väl haft mina förhoppningar men på något sätt inte riktigt vågat hoppas att hon skulle leva upp till de stora förväntningar jag fått av den helt underbara debuten Alas I Cannot Swim från 2008.

Igår lades skivan ut i en streamad (lyssningsbar men ej nedladdningsbar) version på nätet. Jag har redan lyssnat, njutit och älskat den i ett tvåsiffrigt antal gånger sen dess. Den lever inte upp till mina förväntningar - den överträffar och krossar dem. Laura Marling är helt enkelt det mest fantastiska som finns. Det är så nervigt, känsligt, melodiskt och lyriskt tankeväckande att jag har konstant gåshud och uppskruvad puls och får nästan tårar ibland av hur bra och vackert det är. Inledningslåten Devil's Spoke och avslutningslåten I Speak Because I Can (titelspår) kan isolerat kännas lite konstiga och tveksamma, men känns helt rätt i helheten. Däremellan är det nästan bara stunder att dö för. Det är inget album för den som letar hitlåtar - Laura är inte, och vill inte vara den typen av artist. Det här ett album att lyssna på - inte att festa eller dansa till alternativt ha i bakgrunden. Försöker man det går allting förlorat.

Times skrev så här: You listen to her masterpiece of an album, played alternately with gusto and subtlety by Marling’s regular band, and think: who else is making music as ambitious, as haunting, as centuries-straddling, as thought-provoking and artistically tenacious as this? And the answer is: nobody. No, really. Not a soul.

Det citatet träffar mitt i prick. Laura Marlings andra skiva I Speak Because I Can är helt enkelt den bästa skiva som gjorts på planeten Jorden de senaste fem åren. För att hitta något som träffar lika hårt måste jag backa till Arcade Fires Funeral från slutet av 2004. Mästerverk!

Forgive me Dear,
I cannot stay.
He cut out my tongue,
there is nothing to say.

Ola - mitt i overkligheten

2010-03-15T16:28:00.000-07:00

Jag har, som jag skrivit tidigare, inte sett melodifestivalen - varken den svenska eller Eurovisionen - sedan 2001. Eftersom jag ändå anser mig lite intresserad av musik brukar jag ändå i efterhand ta reda på hur det går. Det gjorde jag i helgen också.

Igår morse fick jag således reda på att Anna Bergendahl vunnit den svenska uttagningen. Jag hade aldrig hört namnet tidigare. Och trots att jag inte ser festivalen vill jag gärna ha lite koll på vilka aktörer som dominerar svenskt musikliv. Så jag blev lite brydd. Jag känner till Stockholms anarkafeministkör, jag gillar det gamla progressiva instrumentalbandet Älgarnas trädgård och jag har ganska bra koll på The Bear Quartets samlade verk. Men Anna Bergendahl har jag lyckats missa. Förmodligen ligger hon inte på Labrador, Sub Pop eller 4AD - i så fall borde jag känt till henne. Så, jag var naturligtvis tvungen att skaffa mig koll - det är så vi självutnämnda musiknördar arbetar. Jag vände mig till Youtube. Där fanns den - vinnarlåten This Is The Life.

Anna är ung. Men det är inget försvar. Det låter nämligen inte alls bra i mina öron. Hennes röst är enerverande - ville faktiskt stänga av efter en halv minut. Inte p.g.a. låtens melodi, som såklart inte var något speciellt, utan för att hon lät så där Tracy Chapmanskt svår som jag inte alls klarar av. Men jag lät de tre minutrarna gå och fattade verkligen ingenting. Var detta alltså det bästa de lyckades skaka fram - skönt att jag slapp höra de övriga bidragen i så fall.

Det var då det slog mig. Det är jag som är den konstiga - det är jag som är alldeles knäpp. Inte "alla andra". Jag har tappat greppet om verkligheten. Jag tror, på allvar, att Yeasayer, Beach House och The Antlers är världsnamn som alla känner till. Jag tror att A Place To Bury Strangers säljer ut sin spelning på Loppen på 10 minuter och skyndar mig att skaffa biljett (nu två veckor senare finns det såklart fortfarande kvar). Men verkligheten är melodifestivalen, Lady Gaga och Tokio Hotel. Det är det folk gillar, det är det som är Musikvärlden och Musiksverige. Inte det jag läser på Pitchfork eller hör på BBC6. På dagens lunch pratades det om Anna Bergendahl som att hon var bland det självklaraste i hela världen. Jag hade som sagt aldrig hört henne, eller ens hört talas om henne, förrän igår och hade överhuvudtaget inget att tillföra debatten. Är det jag eller de som "kan" musik - min världsbild börjar rämna. Det är kanske ingen större skillnad på att kunna räkna upp samtliga idolfinalister genom tiderna eller ha koll på vilka som ska spela på årets Primavera Sound.

Jag vet inte vad som är verkligt längre. Jag har haft för fullt upp med att förstå storheten i Lotus Plaza eller dissekera varje detalj i Harmony Rockets' Paralyzed Mind of The Archangel Void. Jag har befunnit mig i overkligheten och inbillat mig att solen kretsat kring jorden.

Och det kommer jag alldeles sannolikt att fortsätta med.

The Antlers

2010-03-15T16:01:00.001-07:00

The Antlers (support: Sleep Party People). Debaser, Malmö 12/3/10

Brooklynbandet The Antlers släppte 2009 skivan Hospice, ett fantasiskt konceptalbum som handlar om en cancerpatient och dennes vistelse på ett sjukhus. Temat kan låta omöjligt att göra en skiva på, men Hospice är verkligen ett makalöst bra album. Det skriver inte heller någon på näsan utan ger ofta utrymme för lyssnaren att göra egna tolkningar. Bandet leds av den blott 23-åriga Peter Silberman. Jag ska inte yra mer om honom här utan hänvisar till den fina intervju som Madeleine gjorde för Radar i samband med spelningen i fredags. Där står det mesta man behöver veta om The Antlers och Hospice.

Spelningen var fantastisk. På skiva är musiken genomgående lite återhållsam - det bubblar lite men smäller sällan till - men live var det mycket larmigare. Låtarna antog ett stort sound vilket nästan fick mig att tänka på Arcade Fire, fast med längre och mer utdragna arrangemang, trots att det bara var tre musiker på scen. Men de jobbade stenhårt hela tiden. Och med genomträngande klaviatur, furiösa trummor och en mycket skicklig sångare och gitarrist gav The Antlers en av de bästa spelningar jag sett på Debaser sen de öppnade våren 2007. I stället för att försöka beskriva tycker jag ni ska kolla nedanstående båda klipp som säger mer än alla ord. De är två av de bästa liveklipp jag lagt upp på The Ice Rage.

För att förstärka den fina kvällen var även förbandet, danska Sleep Party People, riktigt bra. Mycket klaviatur, lite mystiskt utsvävande och med (medvetet) lågt mixad sång, ofta från flera av medlemmarna samtidigt, gav det verkligen mersmak. De uppträdde f.ö. i masker som skulle föreställa..tja, nåt djur (se nedre bilden), men efteråt såg de som väntat mest danska ut.

Tindersticks och Anna von Hausswolff

2010-03-11T06:16:00.000-08:00

Tindersticks (support: Anna von Hausswolff). KB, Malmö 8/3/10

Jag blev lite besviken på Tindersticks den här måndagen. Inte för att det var dåligt, för det var det inte. Men det berörde inte heller. Ibland var det bra och ibland var det lite mindre bra, men framför allt fick jag inte den gåshud eller den effekt som deras musik gav mig i slutet på 90-talet - då lyckades deras melankoliska toner ta sig in i mig och ge mig samma mörker som strömmar genom Stuart Staples strupe. Man ska kunna börja gråta till Tindersticks, men det var inte ens nära den här gången. Nu blev det mest ett kärt återseende.

Tindersticks är alltså ett band som låter bättre ju mer melankoliska de är. När de försöker sig på lite gladare och mer svängig musik försvinner, bortsett från Stuarts karakteristiska röst, det som gör dem speciella - de blir ett band i mängden. Spelningen på KB byggde mycket på material från senaste albumet Falling Down a Mountain, och det är inte lika starkt som deras höjdpunkter från 90-talet. Men ibland hettade det till. Bland de nya låtarna var nog She Rode Me Down den låt som mest lät såsom jag vill ha Tindersticks, men höjdpunkterna var annars de äldre Can We Start Again, A Night In och konsertavslutningen Raindrops.

Raindrops

Förband var den otroligt begåvade och säregna Anna von Hausswolff från Göteborg. Hennes röst påminner en hel del om Kate Bush och låtarna är långa, dramatiska och i många fall alldeles fantastiska. Live, som förband, hade hon inte de bästa förutsättningarna, men visade i alla fall att det här är ett stort ämne för framtiden - både p.g.a. unikhet och av ren talang. Lyssna på hennes myspace och se om ni blir lika hänförda som jag. På KB fick hon bara en knapp halvtimme, och hann bara med fyra låtar, tillsammans med en gitarrist - bl.a. en cover av den berömda "självmordslåten" Gloomy Sunday. I framtiden, med band och stråkensemble och som huvudattraktion, kommer det med säkerhet att bli enastående.

9 mars - den internationella gubbrocksdagen

2010-03-09T09:29:00.000-08:00

Igår var det den internationella kvinnodagen och den hoppas jag alla uppmärksammade även om det är en skam för mänskligheten att kvinnors situation i världen är sådan att det ska behövas en speciell dag.

En mindre känd "internationell dag" infaller idag - 9 mars. Det är den internationella gubbrocksdagen. Det betyder att man måste spela gubbrockskivor hela dagen. Och gubbrock behöver alltså inte vara män - även t.ex. The Pretenders, Bonnie Raitt, Joni Mitchell och t.o.m. Maria McKee går att föra till gubbrock. Musik för gubbar - inte nödvändigtvis av gubbar. Och, faktiskt, så behöver man inte ens vara riktig gubbe för att lyssna på gubbrock. I min bekantskapskrets är t.ex. Erika, som varken är särskilt gammal eller man, en av de mest framträdande gubbrockarna.

För att begränsa urvalet lite koncentrerade jag mig idag på perioden från 1985 till 1992. Här är några fina låtar jag avverkat i mitt gubbrocksmaraton. Avskräcks inte av benämningen - det här är bra skit.

Serena Maneesh

2010-03-08T08:40:00.000-08:00

Trots närheten till Norge har jag lyssnat påtagligt lite på norsk musik. Och jag har inte heller särskilt bra koll. Riktigt dålig om jag ska vara ärlig. Kaizers Orchestra gillade jag mycket under en period 2003/04, Röyksopp och Kings of Convenience har ju gjort en hel del trevligt och sen är det massa hårdrock och några småproggiga farbröder. Jag har således allmänt betraktat lusekoftorna som ganska dåliga på musik. Kanske är det Jan Teigens fel.

Ett band gör naturligtvis ingen musiknation, men bandet som får mig att skriva dessa rader och delvis göra avbön heter Serena Maneesh och leds av Emil Nikolaisen. De spelade på ATP-festivalen i Minehead jag var på i december. I musiken finns släktskap med My Bloody Valentine (framträdande), Jesus & Mary Chain, Stooges och mycket annat. Men det låter inte precis som någon av dem - det är trots allt väldigt eget.

Deras andra skiva släpps om några veckor. Jag fick i uppdrag att intervjua Emil och fick då skivan för genomlyssning. Jag har lyssnat på den säkert 10 gånger i helgen. Den är fullkomligt fantastisk. Och det är verkligen ett album - inte åtta isolerade spår. Skivan är inspelad i en gammal bunker och ljudbilden är väldigt speciell - det låter som flera lager av gitarrer, och reverb och andra effekter är slipade till perfektion. Abyss in B Minor känns redan som ett klassiskt album i mina öron. Några av låtarna finns på deras myspace, men som sagt - det är ett album man bör höra från början till slut.

Min intervju bör dyka upp på Radar inom en snar framtid.

Vivian Girls - The End

2010-03-07T11:35:00.000-08:00

Brooklyntrions debutalbum från 2008 blev välförtjänt hyllat och omtalat. Men uppföljaren, Everything Goes Wrong, från 2009 blev ganska förbisedd förutom ett kort tag precis när den släpptes. Kanske hade man hoppats på någon slags utveckling - nu var det kanske bara mer och för mycket av samma.

Jag tycker också debuten är den roligare av de båda skivorna. Låtarna är i genomsnitt kortare (10 låtar på 21 minuter), snärtigare och bandet känns mer alternativt i t.ex. sina upproriska negativistattacker No och I Believe in Nothing.

Den bästa låt de gjort hittar vi likväl på Everything Goes Wrong. Den heter The End och är en sån låt som jag lätt kan lyssna på tio gånger i sträck. I elektriskt skick är den härligt larmig, men här får ni en lite exklusiv unplugged-version inspelad utomhus på en bakgata i Sydney. Att Cassie tar några felaktiga ackord när hon ska spela solo gör inget alls - tvärtom visar det att en bra låt och inställning står över teknik när det handlar om rock`n´roll. Och trots att det är opluggat så larmar de på ganska bra till slut.

Så. Jävla. Bra!

Sambassadeur

2010-03-07T11:17:00.001-08:00

Sambassadeur. Debaser, Malmö 5/3/10

Göteborgska Sambassadeur är på skiva ett briljant popband med en osviklig förmåga att göra snäll, snygg, melodisk indiepop - ofta kryddad med vackra stråkarrangemang. Nya släppet European understryker detta och skivan har fått rättmätigt väldigt fin kritik.

Jag såg dem live för två år sen. Då var det inte bra. Bandet verkade obekväma på scen och även arrangemangen lämnade en hel del att önska på en enformig konsert med dåligt ljud. Men nu var det sagt att de ryckt upp sig - även live. Och spelningen var gratis och jag hade inga andra fredagsplaner så klart de skulle få en ny chans.

De hade med en stråktrio på scen denna gång. Och den användes flitigt och tillförde massor. Det började jättefint med en avskalad låt där trummisen och gitarristen fortfarande satt kvar i logen. En riktigt snygg och genomtänkt öppning. Men oturen var framme och konserten fick därefter avbrytas i flera minuter p.g.a. tekniska problem så effekten av den snygga inledningen gick förlorad.

Jämfört med 2008 var spelningen ett stort lyft. Många av låtarna är vackra och stråkarrangemangen gjorde som sagt mycket gott. Däremot vacklade sången med lite väl många falska toner och bandet känns fortfarande lite stelt och obekvämt på scen. Men ibland var det riktigt fint - lyssna t.ex. på nya låten Stranded nedan. Där visar Sambassadeur verkligen vilka kvaliteter de har.

Stranded
Subtle Changes

Yeasayer på KB

2010-03-07T10:27:00.000-08:00

Yeasayer (support: Hush Hush). KB, Malmö 4/3/10

Som jag skrev i föregående inlägg var alltså Yeasayer i stan. Ett välfyllt KB fick se en lite annorlunda uppvärmare i form av Hush Hush, som namnet till trots är en soloartist. Framträdandet var närmast komiskt, med allting förinspelat, t.o.m. en del av sången - skäggtomten la bara på lite extra improvisationer. Kändes som en karaokeshow på speed. Extra lustigt blev det tack vare de porriga texterna. Och när man trodde man sett det mesta tog han till det sista vapnet - förinspelat publikjubel. Det har jag inte upplevt sen The Tough Alliance's glansdagar. Självironiskt, sannolikt, och kanske ett bra sätt att sälja sin musik. Tyvärr var ljudet dåligt så det var svårt att avgöra om det strikt musikaliskt var något att ha. Han ville nog låta ungefär som Prince i alla fall. Ett klipp:

Hush Hush live på KB

Yeasayer (för er som inte känner till dem - läs intervjun) var naturligtvis på en helt annan nivå. Med påkostad dekor inledde de med en skakande bra version av The Children, med Chris Keatings röst manipulerad. Det fortsatte bra, men efter en fantastisk start tappade det lite skärpa efter ett tag. Kanske för att man valde att i så stor utsträckning fokusera på sitt nya album, som vid sidan om skyhöga höjdpunkter även har en del svagheter, och bara två låtar från All Hour Cymbals fanns med i setlisten. Ett modernt mästerverk som 2080, bandets kanske allra starkaste stund, lämnades kvar i logen.

Precis som på skiva är alla detaljer genomtänkta och det låter genomgående otroligt bra. Live vågar man sig även på att förändra arrangemangen något och använder en del andra ljudeffekter än på skiva. Nästan genomgående vinner låtarna på det. Men just den här kvällen finns också en känsla av att bandet inte har så kul - att de denna kvällen tar sig fram på rutin. Mellansnacket är oengagerat och leendena få. Men styrkan i musiken överväger och det blir ändå riktigt bra till slut. Och i låtar som O.N.E, Tightrope och Ambling Alp visar de vilket fantastiskt band de trots allt är. Här två klipp från spelningen:

Yeasayer - Ambling Alp
Yeasayer - Sunrise

Intervju med Yeasayer

2010-03-02T23:48:00.000-08:00

Yeasayer spelar på KB i Malmö i morgon (4 mars) och på Debaser Medis i Stockholm dagen efter. Radar gav mig det hedrande uppdraget att göra en intervju med bandets sångare Chris Keating och nu finns den att läsa här!

Spotify-tips: Vi kaemper for at sejre

2010-03-02T13:42:00.000-08:00

Savage Rose, det danska bandet som grundades redan 1967, har jag skrivit om tidigare. De finns ju fortfarande, men är sedan grundaren Thomas Koppels bortgång 2006 centrerat kring Annisette - den oerhörda sångerskan.

De flesta som lyssnat på Savage Rose känner till dem p.g.a. de engelskspråkiga skivor, i stort följande en västerländsk rocktradition, de gjorde i början av sin karriär. Gott så - där finns bra material så det räcker och blir över. Men för mig, lilla mig, så smäller ett av deras danskspråkiga album - Vi kaemper for at sejre, från 1984 - högre än allt annat. Sättningen är minimal - det är bara Thomas på omväxlande piano eller dragspel, det är slagverkaren John Ravn på enklast möjliga trumma och så Annisettes närmast utomjordiska sång. På tre av de tolv låtarna finns det även med en kör. Texterna är extremt politiska och sedda långt från vänster, men med en äkta frihetssträvan i centrum i stället för trötta proggklichéer. Det handlar om förtryckta människors rätt till frihet - om deras livsnödvändiga kamp för en rimlig och rättvis tillvaro. Och det känns äkta på ett sätt som den svenska proggmusiken aldrig varit i närheten av. No offence, men det är svårt att se Totta, Wiehe, Dageby eller de andra svenska proggarna själva stå i t.ex. ett blåställ på ett varvsgolv, men Annisette låter här verkligen som hon sjunger från ett flyktingläger mitt i ett brinnande krig. Och jag har därför aldrig heller sorterat in Savage Rose under benämningen progg - det är något mycket större. Ingenting var heller mer ute i när skivan släpptes i mitten på 80-talet än strikt politisk musik, men för Savage Rose har det aldrig varit intressant att kompromissa eller anpassa sig.

Musikaliskt tar det avstamp i folkmusik från olika delar av världen och Balkan brukar nämnas i första hand - men mest av allt är det ändå Savage Rose när de brinner som mest.

Det finns ingen skiva som jag hört lika många gånger i mitt liv som Vi kaemper for at sejre. Mitt vinylexemplar är fullständigt sönderspelat. Skivan har dock aldrig varit framträdande när det talas om Savage Rose och är att betrakta som extremt förbisedd. Men nu finns den likväl på Spotify (tillsammans med en ganska stor del av bandets övriga diskografi - jag ska fixa till en fin kronologisk playlist inom kort även om det saknas några låtar jag skulle vilja ha med).

Det är fantastiskt rakt igenom, men kraften i det inledande titelspåret och skönheten i Gadens stjerne måste framhävas extra.

Basia Bulat - andra försöket

2010-03-01T07:14:00.001-08:00

Efter att höstens spelning ställdes in så verkar det bli en ny chans - skogsnymfen från Ontario intar Debaser Malmö 8 maj. Det kommer bli en intensiv, fantastisk konsertvår i Malmö och det här är nog det jag längtar efter allra mest.

Chocolate Barry - the världspremiär

2010-03-01T03:23:00.001-08:00

Chocolate Barry. På Besök, Malmö 27/2/10

Malmöbandet Chocolate Barry - enligt egen utsago probably the best band you 've never heard of - gjorde sin allra första spelning någonsin i lördags. Lokalen var På Besök, vars storlek som konsertlokal förklaras enklast av att det var fullständigt knökfullt och samtidigt endast ca 60 personer i publiken. Men intimiteten och exklusiviteten förstärktes av det och gjorde det värdigt en premiärspelning.

Låtarna är genomgående smarta, melodiska och jobbar sig hela tiden smidigt framåt utan att bromsas upp - det låter rentav ganska australiensiskt. Några låtar bygger på lite skramligare ljud, i andra är det mjukare med refrängerna i centrum, som t.ex. på Always Too Late som går att ladda ner här. Jag gillade verkligen detta. Och deras cover på Primal Screams Velocity Girl var, på allvar, bättre än originalet.

Way Out West 2010

2010-03-01T00:03:00.000-08:00

Grymma nya bokningar:

LCD Soundsystem
Local Natives
Marina & The Diamonds

Och sen tidigare bl.a. Pavement, Girls, La Roux, The xx och Real Estate. Det blir fint i år också!

Beach House

2010-02-28T12:00:00.001-08:00

Beach House. Loppen, Köpenhamn 26/2/10

Kvällen var efterlängtad. Beach House gjorde väldigt bra ifrån sig redan 2008 med albumet Devotion, men med nya Teen Dream har man tagit ännu ett steg. Skivan är så otroligt stark att jag inte tvekar om att den hade varit #1 på min albumlista om den kommit 2009 och den blir definitivt svårslagen i år. Den är så stark att när jag ska nämna favoritlåtar från den så måste jag, faktiskt, räkna upp samtliga (fast just nu är nog Zebra min absoluta favorit. Tidigare i veckan var det 10 Mile Stereo och innan dess Norway och innan dess... - ja, ni förstår). Att spelningen var på Loppen, med dess svartklubbsliknande interiör och låga, intima scen kändes också helt rätt. Loppen, beläget i det nu nästan helt normaliserade Christiania, är ett av mina absoluta favoritställen för konserter, och Beach House är ett band som definitivt kommer mer till sin rätt i den täta atmosfären här än på en större arena.

Spelningen uppfyllde alla förväntningar. Om jag ska ha några invändningar så är det att arrangemangen i de flesta fall var lite mer lika albumversionerna (som alltså är fantastiska) än man kanske skulle ha önskat och att låtarna slutade lite abrupt. En eller två minuters shoegazande avslutning på några av låtarna hade förstärkt upplevelsen ytterligare. Men materialet är så häpnadsväckande starkt och Victoria Legrands säregna och aningen androgyna stämma är hela tiden ett med musikens drömska karaktär. Stundtals är det så vackert och samtidigt intensivt att jag bara står och njuter av känslan av att få vara just där och just då, nästan som i ett stadium av hypnos. Här är några klipp från kvällen:

Zebra
10 Mile Stereo
Norway

Jättetrevligt sällskap av Madeleine från Radar samt Mattias och Kajsa från Popponny förstärkte den lyckade kvällen. Och kom ihåg att när ni är på Loppen så vill de helst att ni röker ert hasch utomhus.

Saker jag inte begriper, del 1:2

2010-02-26T07:43:00.000-08:00

Ja, då har Kevin Costner gjort sitt gig i Göteborg och frågan är förstås om jag hade rätt i mina förutsägelser. Ja, det vet jag ju inte för jag var inte där, men av Aftonbladets recension verkar jag i alla fall inte varit helt snett ute.

Aftonbladets recension

Showen inleds med 10 minuter montage ur Kevin Costners filmer. Alla de berömda rollerna. Publiken jublar åt några scener, flickor i 47-årsåldern iiiii-skriker åt bilder ur ”Bodyguard”.

Låter inte direkt fantastiskt. Men han fick i alla fall tre plus (av fem).

Intervju med Jamie T

2010-02-23T23:58:00.000-08:00

Jamie T kommer till Norden i helgen för spelningar i Stockholm och Oslo. Jag fick chansen att göra en intervju med honom för Radar och vill man läsa den kan man göra det här.

Saker jag inte begriper, del 1

2010-02-23T06:03:00.000-08:00

Jag läste att Kevin Costner kommer till Sverige. Inte för att visa upp sig i samband med någon premiär utan för att spela musik. Han gör visst det också - han har ett band som heter Modern West.

Så långt har jag inga invändningar. Det som är förbluffande är att biljetterna till spelningen i Lisebergshallen kostar mellan 390 och 495 kr. För att se en konsert med en som aldrig gjort några intryck som sångare (eller har jag bara missat det?). Finns det folk som skulle betala mellan 390 och 495 kr för att se Fredrik Reinfeldt ge en konsert? Henke Larsson? Henning Mankell? Antagligen - det verkade ju populärt att se Robert Gustafsson sjunga i dansband i somras.

Jag kunde inte låta bli att lyssna lite på Costners myspace. Det låter inte illa. Det låter som ett modernt The Eagles men med brist på bra låtar plus lite extra violin för att ge ytan, och då menar jag verkligen bara ytan, en lite folklig touch. För egentligen är det bara trygg countrygubbrock som varken irriterar eller tilltalar. Hade Costner ersatts med en okänd, jämbördig sångare hade de möjligen fått spela på Bakfickan i Malmö och antagligen lyckats underhålla delar av den öldrickande pubpubliken hyfsat. Nu lär de sälja ut Lisebergshallen - bara för att det är han som sjunger (och naturligtvis inte för hur). Fascinerande.

*slut på fundering*

Vit Päls

2010-02-23T00:20:00.001-08:00

Malmöbandet Vit Päls hade releaseparty på Debaser i fredags och förutom att fira att en skiva släpptes så gav man också en spelning. När jag såg Vit Päls första gången, i januari förra året, var de förband till Still Flyin'. Det var en legendarisk kväll. Två band som fick Debasers ofta relativt beskedliga och stillastående publik att dansa, hoppa och skrika. Vit Päls fick göra extranummer trots att de var förband.

Jag hade därför ganska höga förväntningar på denna kväll. Och det var ingenstans dåligt. Det var stundtals riktigt bra. Bandet spelade nog t.o.m. ännu bättre och det kändes mer välrepeterat. Två faktorer påverkade dock helhetsupplevelsen negativt:

- jag hade enorma förväntningar och har sen förra årets överkörning målat upp en inre bild av att detta är världens bästa liveband.
- publiken var mindre hysterisk än förra gången och då blir interaktionen mellan band och publik sämre.

Att Vit Päls är ett fantastiskt liveband råder det dock fortfarande ingen som helst tvekan om.

Det släpptes ju en skiva också. Med frikostiga 21 spår. Jag köpte den och gillar den verkligen. Låtar med hela bandet blandas med sololåtar från sångaren Carl-Johan Lundgren. Texterna är vardagsbeskrivningar, vanligtvis från Malmö, vilket ger en behaglig igenkänningsfaktor, med en speciell lyrik som sällan följer standardiserade versmått utan snarast känns rakt kopierade från sångarens dagbok. Ljudbilden är betydligt mer avskalad än den är live, vilket lyfter fram de finurliga texterna på ett bättre sätt. Men om man tror att skivan skapar samma festfaktor som bandets liveframträdanden gör lär man bli besviken. Med en annan ingång är det däremot ett högst lyssningsvärt samtidsdokument.

Jag ställde in lördagskvällens konsertbesök och prioriterade OS. Nu ser jag fram emot Beach House på Loppen på fredag!

Konserter närmaste tiden

2010-02-19T03:32:00.000-08:00

Bra tryck på konsertfronten framöver. De här grejerna kommer jag se under de närmaste veckorna:

19 feb Vit Päls (releaseparty) - Debaser
20 feb Railcars - Debaser
26 feb Beach House - Loppen
27 feb Chocolate Barry - På Besök
4 mar Yeasayer - KB (samma kväll och troligen samtidigt spelar Still Flyin' på Debaser och det skär i hjärtat att behöva missa en av spelningarna. Eftersom Yeasayer spelar på Primavera så kan det hända att jag går på Debaser i stället)
8 mar Tindersticks - KB (men jag går lika mycket dit för att Anna von Hausswolff är förband. Hon är helt enorm)

Primavera Sound i Barcelona (27-29 maj) presenterade sin sista stora dos med artister i veckan. Pet Shop Boys var det största namnet. Nostalgikern i mig blev glad åt Marc Almond, Gary Numan och Roddy Frame medan indiegenerna tackade för The Wave Pictures, Sunny Day Real Estate och Scout Niblett. Och Beach House kommer även till Primavera. Hela line-upen finns här. Det ska bli fantastiskt kul att åka dit. Längtar!

Bloggtorka

2010-02-18T10:17:00.000-08:00

Orsaker till bloggtorka:

1. Hjärnstillestånd
2. OS-feber
3. Konsertabstinens

Återkommer strax

Dirty Three - Some Summers They Drop Like Flies

2010-02-10T14:14:00.001-08:00

Den som tror att Warren Ellis bara är en skäggig sidekick till Nick Cave har en del att upptäcka. Detta är himmelskt vackert.

Nytt om Arcade Fire

2010-02-09T15:35:00.000-08:00

Att jag är minst sagt förtjust i Arcade Fire är ingen hemlighet och att jag tycker de tre år som gått sedan de släppte sitt förra album Neon Bible är alldeles för lång tid är inte heller oväntat. Det ryktades ett tag om att de skulle släppa nytt i maj, men det senaste är att deras tredje fullängdare kommer att levereras under andra halvan av 2010. Det indikerar väl i så fall att de inte blir aktuella för sommarfestivaler i Europa i år. Tyvärr. Vi får se vad som händer helt enkelt.

Vad som står helt klart är i alla fall att Peter Gabriel har gett sig på ett av Montrealbandets verkliga storverk - My Body is a Cage - och gjort en inte oäven version av den. Lyssna på den här. Bättre än väntat, sämre än originalet känns som en kort och enkel sammanfattning.

Något som gjorde mig riktigt glad var annars den här roliga fan-videon som ett gäng studenter gjort av fantastiska, underbara Rebellion (Lies). Se, lyssna och må bra!

Eurovision Song Contest 2010 - allt som behöver sägas

2010-02-08T11:51:00.000-08:00

Boggen tipsade om en helt lysande krönika om melodifestivalen som Jan Gradvall skrivit. Läs den här. Visst kan man tycka att man inte behöver ta det på så stort allvar men med tanke på hur mycket tid, pengar och mediautrymme det tar så går det inte heller att enbart ta det på skämt. Jag upprepar att krönikan verkligen är både bra och dessutom relativt kort så missa den inte!

Jag skrev f.ö. en egen text om eländet efter Europafinalen 2008. Och jag har inga problem att fortfarande stå för texten, är rentav riktigt nöjd med den - läs den här.

Så - nu gör vi varandra en stor tjänst och glömmer eländet för i år. Och gärna för alla andra år också. Musik är ingen lek och det finns för mycket bra för att lägga tid och kraft på det dåliga och dessutom göra spektakel av det. Musik förtjänar så mycket bättre. I stället lyssnar vi på något riktigt bra i stället, t.ex. det här fina bandet, som dels släpper sitt nya album i morgon (tisdag 9 feb) där denna låt finns med och som jag dessutom hade glädjen att göra en intervju med förra veckan - dyker upp på Radar inom kort:

Drömmen om 2010

2010-02-08T01:43:00.001-08:00

Jag tycker verkligen om snön och föredrar lätt en kall och "riktig" vinter som denna före en grå och blåsig som mer påminner om en evig november. Men oavsett hur fint det är går det aldrig upp mot den varmare delen av året. När man utan att frysa och utan att behöva ha alltför mycket kläder på sig kan bedriva sina favoritsysselsättningar - lyssna på musik, vistas i naturen och springa - utomhus, det är då jag trivs allra bäst. Så även om jag har principen att njuta av det som är så tar jag mig ändå friheten att längta lite. Jag har nämligen precis som vanligt en hel del planer för den varmare delen av 2010. Så här är det tänkt:

Barcelona och Primavera Sound i slutet av maj

Broloppet 12 juni

Tibetanska höglandet med främst fågelskådning på schemat från mitten av juni och tre veckor framåt. En av de mest eftertraktade arterna heter Roborovskis rosenfink och lever på ca 4800 m höjd

Nordligaste Sverige med bl.a. förhoppning att se tundratrollslända i slutet av juli. Kanske blir det ett besök vid Pältsa, Sveriges nordligaste fjäll (övre bilden).

...och självklart Way Out West i Göteborg i mitten av augusti

When Do I Get To Sing My Way?

2010-02-07T13:29:00.000-08:00

Ja, det är frågan. Önskar så sjukt mycket att få se Sparks live någon gång. Det de gjorde i mitten av 70-talet är fantastiskt. Men de har fortsatt göra bra musik och så sent som 1994 klämde de ur sig ett mästerverk som detta:

Brian Johnson vs Bono

2010-02-06T06:50:00.001-08:00

Brian Johnson, sångare i arenarockbandet AC/DC, har kritiserat sångarna i två andra arenarockband - Bono i U2 och Chris Martin i Coldplay - för att dessa från scen sagt till sina respektive fans att donera pengar till välgörande ändamål. Han menar att många fans är så unga, att de inte har råd men att stjärnornas påverkan är så stor att de ändå gör det i stället för att lägga det lilla de har på sig själv. Johnson säger:

Jag säger inte till någon att de ska ge pengar - de har inte råd med det. Då jag arbetade, ville jag inte gå på konsert för att någon fjant skulle berätta för mig att jag borde tänka på ett eller annat barn i Afrika.

Dessutom kritiserar han Bono och Martin för att de själva dessutom ställer upp på "allt" när det kommer till välgörenhet. Själva välgörenheten i sig tycker han väl är ok, men inte att de alltid måste skylta med det och, som han säger, göra reklam för sig själva.

Fair enough - håll gärna på med välgörenhet, men håll det helst borta från världstäckande tv!

The Ice Rage tycker:

att det är för lite bråk mellan världsstjärnor och att det här känns som ett friskt debattinlägg.
att välgörenhetsgalor och liknande är det absolut tristaste och segaste som överhuvudtaget går att se på tv (chansen att jag någonsin kommer se någon igen är mycket liten).
att de som anser att de har råd gärna kan och bör skänka en slant till välgörande ändamål.

Beach House - Teen Dream

2010-02-05T12:21:00.000-08:00

Det är bara att kapitulera och hålla med alla andra som hyllar Maryland-duons nya album. Jag gillade redan Devotion från 2008, men ändå känns det direkt att det är både bättre och jämnare denna gång. Redan nu vet jag att denna hamnar högt när musikåret 2010 sammanfattas i december.

De är i krokarna om en knapp månad. Tyvärr spelar de inte i Malmö, men Stockholm, Göteborg och Köpenhamn får besök. Och eftersom Köpenhamnsspelningen är på trevligaste Loppen i Christiania (26 feb) så köpte jag en biljett härom dagen. Längtar!

Another side of....Björn Afzelius

2010-02-02T13:52:00.000-08:00

Björn Afzelius har de flesta hört. Han föddes 1947 och dog i cancer, endast 52 år ung, 1999. Däremellan spelade han i Hoola Bandoola Band och hade också en framgångsrik karriär som soloartist, rakryggad progg-gubbe och allmänt småslibbig kvinnokarl. Men låt oss titta närmare på musiken.

Afzelius blev väldigt populär under sin solokarriär - p.g.a. sina insmickrande melodier och konventionella, raka och rentav lite fega arrangemang ofta t.o.m. mer populär än sin vapendragare Mikael Wiehe, som allmänt ansågs som den mer kreativa av de båda. Och visst - det var Wiehes låtskrivande som gjorde att Hoola blev så stora som de blev, men under några år i mitten och slutet av 70-talet var faktiskt Afzelius den som pressade ur sig flest och bäst låtar. Förmodligen för att han då var lite argare än Wiehe.

Afzelius gjorde sig ett namn genom låtar som Sång till Friheten (kubansk låt i översättning), Tusen bitar (dansk låt i översättning), Bella Donna (svensktoppsflirt), Ikaros, Till min kära (egentligen tokpolitisk men med svensktoppsmelodi) och En kungens man (klassisk allsångslåt på fyllan). Och mot slutet av karriären var det rätt mycket meningslösa grejer som gjorde mig ointresserad av de skivor han släppte då - vi är därmed inne på 90-talet.

Hitlåtarna som jag nämnde tidigare pendlar mellan ok och hemskt dåliga. Hade de varit Björn Afzelius samlade testamente hade jag inte kommit ihåg honom på det sätt jag gör idag. Jag minns nämligen honom som en av Sveriges absolut bästa låtskrivare genom tiderna. Men jag gör det genom helt andra låtar - för allmänheten ofta okända låtar. Speciellt på hans första två skivor ligger några av de allra bästa svenska låtar jag hört genom tiderna. Dialog i Mariagränd är som en politiserad, nedstämd version av Desolation Row, Fröken Julie är helt enkelt det vackraste som finns och sättet på vilket han får ett schackparti att illustrera klasskamp i För kung och fosterland är helt fenomenalt. Och melodin i Historien har visat skulle vilken singer/songwriter som helst kunnat dö för. Och den oerhörda Atlantis från hans tredje soloalbum Johnny Boy måste också nämnas. Efter 1978 gjorde Björn bara ett fåtal låtar som nådde samma extremt höga klass, t.ex. Europa och titelspåret från Nio Liv.

Om jag hade blivit förvisad till en öde ö på obestämd framtid och bara fått ta med mig fem skivor överhuvudtaget hade jag valt A Pagan Place med The Waterboys, In An Aeroplane Over the Sea med Neutral Milk Hotel, Songs in the Key of Life med Stevie Wonder, Vi kaemper for at sejre med Savage Rose och, faktiskt - Vem är det som är rädd med Björn Afzelius. Jag måste helt enkelt ha den inom räckhåll - annars känns det inte alls bra (fast jag brukar hoppa över två spår). Det innebär inte att den är en av de fem bästa skivorna som gjorts - det kräver en annan slags värdering - men den är en av de fem jag lyssnat mest på och som jag väldigt ofta återkommer till.

Här har ni sex av de bästa låtar som gjorts i Sverige. Det är detta som är Björn Afzelius - inget jädrans "du är det finaste jag vet" (klassisk rad från Sång till friheten):

Dialog i Mariagränd
Historien har visat
Fröken Julie
För kung och fosterland
Fienden
Atlantis

Men partiet ska komma då bönderna tröttnar
på att få utkämpa kungarnas krig
då de vänder sig mot sina egna tyranner
och då blir det tal om en helt annan strid
för då bryter de regeln
och tar flera steg på en gång

- från För kung och fosterland

Mixtapes, cellmates, Gilbert, King Monkey

2010-02-02T13:22:00.000-08:00

Ibland hamnar jag i kreativa svackor. Nu är det en sån. Jag har nog tio olika texter i huvudet men inte förmågan att egentligen skriva en enda av dem. Men de kommer så fort de släpper, så stay tuned.

Sen sist har jag i alla fall sett Daniel Gilbert, Håkan Hellströms sidekick, på Debaser. Bra spelning med bra covers av Boys Next Door (Shivers) och Fugazi (Waiting Room). Ja, sistnämnda var knappt repad och kanske mer rolig än bra, men det funkade i alla fall. Hans egna material känns också fint. Lika fint var förbandet Mixtapes & Cellmates, med Robert Svensson (som jag sett live solo tidigare) som en av vokalisterna. Ett band med väldigt bra låtar och smarta arrangemang.

Och så var jag och kollade på Ian Brown på KB. Bara en Stone Roses-låt (Fools Gold), men solomaterialet, framför allt från senaste plattan My Way, håller också väldigt hög klass. Allra bäst var nog Crowning of the Poor. Någon bra sångare är han inte, men oj, vilken star quality det lyser om honom. Totalt sett var jag riktigt nöjd med den kvällen också.

Ska skärpa mig och skriva bättre texter inom kort.

Monotonix

2010-01-27T03:01:00.000-08:00

Jag hittade detta klipp från spelningen med Monotonix på Sticky Fingers under Way out West i somras - spelningen jag kallat den sjukaste spelning jag varit på. Se detta - det är vansinnigt kul. Eller kanske bara vansinnigt.